Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
8 augusti 2012 under Noterat, Utblick | kommentera

AoM: Framtidens ekonomutbildning är humanistisk

Emma Emma

Konferensen avslutades med en paneldebatt med ett gäng tungviktare: Riane Eisler (igen), Henry Mintzberg (igen), Michael Jensen, agentteorins forna förespråkare från Harvard, och Roger Martin, nytänkande rektor vid Rotman, som jag för övrigt besökte tidigare i somras (och borde blogga om).

Och vad ska jag säga? Egentligen är det löjligt enkelt: om dessa tänkare har rätt, är mina förslag om utvecklingen av Handels kandidatutbildning helt rätt.

Riane Eisler talade än en gång om hur de ekonomiska teorierna är grundade på ett gammaldags, maskulint tänkande – och att det nu är dags att tänka om och utveckla en ”Caring Economy”. Som vanligt refererade hon till sin bok ”The Real Wealth of Nations”, som jag inte har läst, men som låter väldigt lik Katrine Kielos ”Det enda könet”.

Henry Mintzberg upprepade också mycket av vad han sagt dagen innan och gick rätt hårt åt Riane Eisler. ”Caring Economy” var en omöjlighet enligt honom; kanske var det möjligt med en ”Caring Society”, men det ekonomiska tänkandet är det som har skapat problemet och är därför inte del av lösningen. Och ekonomutbildningarna är de största bovarna, bland annat för att vi utbildar ”exploiters” och inte ”explorers”. Som alltid, tog han ut svängarna ordentligt; hånade CSR för att vara ett ”win-win-wonderland” och sa att vi borde förbjuda alla med en ekonomutbildning att närma sig den ideella sektorn, eftersom de skulle förstöra den också. Och så vidare. Säga vad man vill, men han kan verkligen skapa debatt den mannen.

Michael Jensen, som om någon borde vara en av dem som Mintzberg hatar, valde ett helt annat spår. Nu var all agentteori, som han ju är känd för och som är den teori som anses ha orsakat mest skada av alla ekonomiska teorier, som bortblåst. Den nya Michael Jensen, professor emeritus vid Harvard, talade istället om vikten av att ändra ekonomutbildningar från ”knowing” till ”being”. Hans fyra hörnpelare var autenticitet, ansvar, integritet och vikten av att arbeta för något som är större än en själv. Han skulle ärligt talat ha platsat lika bra i ”spirituality”-spåret och framstod till och med som lite klädsamt självkritisk. Bland annat genom att säga att ekonomutbildningarnas största problem är att vi inbillar studenterna att de ska agera utifrån eget intresse, när det som i själva verket skapar mening och passion är att bidra till något mycket större än en själv.

Roger Martin, slutligen, höll ett rätt märkligt anförande. Det började bra och i linje med de andra; att vi inte undervisar om det viktiga i ekonomutbildningar och att vi borde ta ett mer holistiskt, integrerat och mänskligt perspektiv. Det är verkligen det som alla säger, men ingen gör! Sedan började han dock slå mot interdisciplinära projekt och ”live cases”; menade att vi tog för lättvindigt på dem och att vi borde bli bättre på att utveckla teorier och metoder, som Rotman gör. Visst kan jag hålla med honom, men jag tycker inte att det är ekonomutbildningarnas största problem. Då finns det betydligt värre tendenser, som de andra talarna tydligare satte fingret på.

I det stora hela kan man dock konstatera att alla talare var överens om grundproblemet i dagens ekonomutbildningar och ekonomi. Och detsamma verkade gälla den omfattande publiken som, bokstavligt talat, satt på golvet, klättrade på väggarna och fyllde korridoren utanför salen.

Vad som behövs är en humanistisk vändning av ekonomutbildningarna och ekonomin!

Det är slutsatsen efter att ha umgåtts med 10 000 företagsekonomiska akademiker några intensiva augustidagar i Boston.

Kommentera
6 augusti 2012 under Noterat, Utblick | kommentera

AoM: Liberal Arts, Solbrända Skandinaver, Samhällsförändring och Mer Mindfulness

Emma Emma

Oj, oj… jag hinner inte riktigt med. Det är intensiva dagar här i Boston. Ändå tar jag det rätt lugnt jämfört med många andra. Jag ser till att yoga och meditera och ofta träna varenda dag. Jag festar väldigt måttligt. Tvärtemot vad som är kutym i akademiska kretsar.

Ärligt talat har jag aldrig gillat att festa med kollegor. Det känns så oprofessionellt, så efter två glas vin, går jag gärna hem. Dessutom har jag ju en timmes meditation, med delvis andra kollegor, varenda morgon klockan sju.

Vad har hänt sedan sist? Jo, vi hade bland annat vår workshop kring humaniora i ekonomutbildningar. Jag måste säga att den var väldigt lyckad och att Pierre Guillet de Monthoux, från CBS, och Matt Statler, från NYU Stern, glänste som arrangörer. Trots en hopplös tid, en lördag kväll, var det faktiskt fullsmockat.

Jag hade, tillsammans med ett antal kollegor och själsfränder från olika handelshögskolor runt om i världen, en liten roll som ”provokatör” och fick inleda en diskussion om pedagogik. Ingen stor sak, men det känns viktigt att kunna bidra till en utveckling jag verkligen brinner för; att bringa in mer humaniora i ekonomutbildningar!

Och det blir en fortsättning. Journal of Management Education, som är viktigast på fältet, kommer med ett specialnummer. St Gallen, en av Europas absolut främsta handelshögskolor, ordnar symposium och en massa annat i höst. Utvärderingsinstituten, som var där, följer upp. En massa skolor är på gång och de olika initiativen är fantastiska. Och ja, jag kanske är överdrivet optimistisk, men jag tror verkligen att det är en förändring på gång – och den kommer att påverka samhällsklimatet!

Workshopen avslutades med veckans överraskning: Copenhagen Business Schools nya rektor, Per Holten-Andersen, höll ett brandtal för universitetens roll för demokratin. Jag har aldrig i mitt liv hört ett så passionerat och politiskt tal från en handelshögskolas rektor! Tänk om vår nya rektor på Handelshögskolan i Stockholm kan svara upp. Då kanske vi gemensamt – och med Skandinavien som bas – kan hjälpa att driva utvecklingen åt rätt håll. Och leva upp till det rykte som vi skandinaver faktiskt har, bland intellektuella runt om i världen.

(Som en ytlig parentes: tänk hur lätt det är att känna igen skandinaver på sta’n – vi är alltid de mest solbrända! Det är helt slående. Man ser en solbränd människa på hundra meters håll och han eller hon visar sig alltid vara en skandinav. Det är rent ut sagt skrattretande!)

I övrigt har det varit mycket annat kul. Jag deltog i en fantastisk workshop, där alla vi lärare hade fått göra en undersökning av våra egna lär- och lärarstilar i förväg, och sedan delades vi in i grupper med våra gelikar. Jag har nog aldrig känt mig så hemma. Och aldrig så tydligt sett skillnaderna mellan olika stilar.

Vi testar ju våra studenter när de börjar och rent generellt kan man säga att det finns en viss snedvridning till förmån för mer aktiva och upplevelsebaserade lärstilar bland studenterna alltmedan de flesta i fakulteten har precis motsatt snedvridning, mot mer reflekterande och logiska lärstilar. Det skapar vissa problem, för att uttrycka det milt.

(Själv hamnar jag dock i helt fel hörn. Jag är till och med mer extrem än studenterna och helt olik de flesta av mina kollegor. Och ja, det känns. Varenda dag. Och det var helt underbart att få träffa andra forskare och lärare, som också kände sig helt utanför med sina kollegor, men däremot också passade bra in med sina studenter. Det kändes som om jag sparade ett års terapi på en eftermiddag.)

Vad mer? Jo, det har varit mer ”mindfulness”, förstås. Attans, vad stort det är här! Det är flera hundra personer på seminarierna och ALLA mediterar själva. Och INGEN tycker att det är flummigt, utan tvärtom hur konkret och självklart som helst. Även om jag, efter ett par dagar, börjar förstå att det trots allt finns olika skolor och att vissa ändå är oroliga för att mindfulness, meditation och andra kontemplativa praktiker bara blir ytterligare en quick-fix, ett verktyg, en trend – och därmed förlorar sin potential.

Roligast var det på ett upplevelsebaserat seminarium, med massvis av övningar, där jag hade turen att hamna i en grupp med en forskare från Harvard Business School – som arbetade med att träna ALLA deras handledare i kontemplativa praktiker!!! – och en underbar chef från MTA-NYC, d v s kollektivtrafiken i New York, som själv mediterade, och ville genomföra ett program för alla anställda.

Jag är dock lite orolig över hur ett sådant här spår skulle översättas i en svensk kontext. Några svenska forskare har jag överhuvudtaget inte sett till på de här sessionerna; däremot några (solbrända) danskar, förstås. Danskarna är ju mycket mer öppna för sådant här än vi!

Jag, som också går till min absolut underbara yogastudio och yogar varenda dag när jag är här, kan inte låta bli att slås av hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk yoga. Det man gör här, skulle aldrig gå att göra i Sverige. Aldrig. Yoga översätts så dåligt till en svensk kontext, och jag är orolig över att detsamma skulle drabba de kontemplativa praktikerna, särskilt i handelshögskolemiljö. Även om de verkligen skulle behövas!

Kommentera
2 augusti 2012 under Noterat, Utblick | 2 kommentarer

Just nu i Boston: AoM

Emma Emma

Jag befinner mig i Boston, USA, för att delta i Academy of Management, världens största konferens för företagsekonomiska akademiker. Och jag har bestämt mig för att bara gå på spännande saker och fullkomligt strunta i vad jag ”borde” gå på.

Mina två huvudspår är Management Education, av naturliga skäl, och Management & Spirituality, av rent intresse. Jag har två egna sessioner, en där jag – tillsammans med en massa andra – ska diskutera behovet av humaniora i ekonomutbildningar, och en där jag ska presentera vårt samarbete mellan Handelshögskolan, Dans- och Cirkushögskolan & Cirkus Cirkör.

(Den sistnämnda har faktiskt Wall Street Journal visat intresse för och det är jag mäkta stolt över. Det är trots allt 10 000 deltagare – och hur kul är det inte att Wall Street Journal, som är här och bevakar, hittar just mitt lilla papper och kontaktar mig??? Även om det säkert inte blir något.)

Ärligt talat är det sällan jag brukar vara såhär peppad för konferenser. Jag kan knappt vänta tills det drar igång på riktigt i morgon.

Det första jag ska göra i morgon bitti är att gå på en timmes meditation. Så inleds varje dag och det är väl ännu ett tecken på att företagsekonomin är på väg att förändras och bli mer medveten. Därefter har jag ett par sessioner och en lunch, innan det är dags för eftermiddagens höjdpunkt: ”Economic Systems of the Future”. Jag har skumläst artiklarna – och det verkar bli ett höjdarseminarium, där det bland annat argumenteras för vikten av att tänka om och tänka nytt och skapa en ”Caring Economy” istället för den ”Competitive Economy” som vi har i dag. Åh, vad jag längtar!

Lyckas jag bara hålla fast vid intresset och nyfikenheten; slipper jag bara drabbas av den beräknande, kalkylerande och lite ogina inställningen, som ofta präglar akademiker; kan jag hålla fast vid kärleken och inte enbart kritiken, ska det här nog bli en riktig höjdarkonferens! Och för säkerhets skull har jag bokat egna yogaklasser varenda dag på Back Bay Studio, som ligger alldeles här bredvid. Det tror jag att alla akademiker borde göra! Yoga gör alla konferenser bättre!

Kommentera
2 november 2011 under Utblick | kommentera

Kreativa Belgrad

Emma Emma

Säg den plats som inte vill vara kreativ dessa dagar, vilket för övrigt en av mina akademiska idoler, sociologen Andreas Reckwitz, skrivit en bra artikel om.

Belgrad utgör inget undantag. Jag var där för andra gången i år, inbjuden av vårt duktiga svenska kulturråd, Helene Larsson, och tillbringade ett par dagar med att träffa driftiga kulturentreprenörer och prata om omvandlingen till ett kreativt samhälle, som de själva kallar det.

I Belgrads fall känns det också viktigt, på riktigt, särskilt om man tar fasta på att ett kreativt samhälle bygger på samarbeten, på öppenhet och olikhet, på lokal förankring, på att ta tillvara människors egna drivkrafter och passion, och på tron att allt är möjligt. Det finns trots allt så mycket gott som kommer med idén om det kreativa samhället; så mycket bortom de ytliga uttrycken.

Ytan är dessutom redan Belgrads paradgren. Det sägs att det där görs flest skönhetsoperationer per capita i Europa, och det skulle inte förvåna mig. Dessutom sägs Belgrad ha det högsta partykapitalet i världen, och stan är redan full av coola ställen; tio gånger coolare än i New York. Det är alltså inte mer av det coola som behövs, utan snarare ett kreativt samhälle som går på djupet.

Bland det roligaste var att jag fick chansen att träffa och intervjua Maja Lalic, som är en av grundarna till Mikser Festival. Mikser, som jag hade förmånen att besöka i våras, är en otroligt häftig och gränsöverskridande festival, och att höra Maja berätta om varför de startade och hur de tänker, gjorde inte det hela sämre. Jag har nämligen ett litet projekt om kvinnliga kulturentreprenörer på gång, och samlar just nu på den här typen av berättelser.

Kommentera
22 oktober 2011 under Utblick | kommentera

Copenhagen Roundtable

Emma Emma

Copenhagen Business School, CBS, bjöd in till ett otroligt spännande rundabordssamtal i oktober (se cphroundtablel2011).
Bakgrunden var Carnegie Foundations rapport om behovet av att integrera humaniora i ekonomutbildningar, för att bättre rusta studenterna – och samhället – för framtiden.
På plats var en av författarna till rapporten, Bill Sullivan, samt en mängd representanter för handelshögskolor runt om i Nordamerika och Europa.
I dagarna två diskuterade vi behoven av att bredda perspektiven, vad som görs i dag, med en mängd goda exempel från olika håll, samt vilka svårigheterna är.
Tanken är att vi ska fortsätta och glädjande nog blev jag invald i den globala arbetsgruppen tillsammans med representanter från CBS, St Gallen, HEC, Stern m fl. Det känns fantastiskt och jag hoppas kunna rapportera mer snart!
Personligen tycker jag nämligen att det här är bland det viktigaste jag gör. Även om jag verkar ha svårt att få till en förändring på hemmaplan, kan jag i alla fall utnyttja min position till att göra världen lite bättre.

Kommentera
11 november 2010 under Utblick | kommentera

UTBLICK/Vancouver: "The Creative City Initiative"

red red

Vancouver har en ambitiös kulturplan [.pdf] som får många politiker och tjänstemän världen över att vända blicken åt staden som ligger i sydvästra hörnet av Kanada. Planen sträcker sig mellan 2008 och 2018 och tanken är att den ska genomsyra hela utvecklingsplaneringen.

Enligt Creative City i Vancouver krävs ett antal viktiga element för att skapa en dynamisk och väl fungerande stad. Det vill säga ett ekosystem där enskilda artister, näringsliv, såvälicke-vinstdrivande och vinstdrivande sektorer, besökare och invånare och det politiska styret alla ingår. Kreativitet innebär förmågan att förverkliga nya idéer, former och metoder och är nyckeln till konst, utbildning, vetenskap och stadsplanering. Därför anses helhetsgreppet vara så viktigt.

Vancouver har valt ut fem strategiska teman för att utveckla kreativiteten i staden:

  1. innovation
  2. lärande
  3. koppla samman människor, idéer och samhällen
  4. stadsdelar (stöd för att utveckla egna kulturplaner)
  5. kultur som en alltmer uppskattad och värdefukll resurs
Kommentera
22 juni 2010 under Noterat, Utblick | kommentera

Tagna på allvar

Tobias Tobias

Europa Europa Europa. Jag har hållit nere resandet de senaste tre åren men nu är jag i Bryssel igen. Det är bra att följa hur tankegångarna går i olika länder och inte minst inom EU. Inte för att det alltid är klokt, men för att det får sådan påverkan på Sverige; inte främst genom lagar eller finansiering utan för att plantera eller bekräfta tankegångar kring samhällsplanering.

Jag skriver från konferensen European Cultural & Creative Industries Summit 2010 i Bryssel. Nyss var jag på scen. Nu flimrar exempel förbi på olika initiativ för att stödja dessa sektorer. Några av sådana jag har hört dussintals gånger och några nya som verkar intressanta. Vi är ett flera från Sverige här – jag har sett representanter för Näringsdepartementet, Tillväxtverket och Generator (Johanna Skantze på scen snart; för övrigt är hon en av bara tre kvinnor bland totalt 16 på scen idag).

Dagen inleddes med några chefstjänstemän på EU:s avdelningar för kultur respektive näringsliv. Många talar om att kulturella och kreativa näringar börjar tas på allvar för första gången och just nu har ett window of opportunity, vilket framför allt syftar på att arbetet med Europa 2020 är igång. Grönboken – som vi sammanfattat och talat om – nämns också i det sammanhanget.

En stor förändring också är också hur många som faktiskt talar om holistiska och länkade policyåtgärder mellan olika områden. Reinhard Buescher, chef för innovation på DG Enterprise and innovation, konstaterade att för tre år sedan hade han nog inte blivit inbjuden och hade inte heller haft något att komma med. Nu kom han med 100 miljoner euro till bordet.

Han presenterade Creative Industries Alliance (bilden närmast), en ny plattform som utifrån åtta-nio partners ska sprida information, mäkla mellan aktörer och stimulera aktiviteter i syfte att ”kapitalisera bättre på kreativitet”. Om jag förstod det rätt så är det enbart 7,5 miljoner euro som är kontanta medel från kommissionen, resten ska motfinansieras. Han sa: ”European actitivities should not burn money, but add value.”

Själv talade jag om arbetet med European Cluster Observatory då jag och Dominic Power jämfört 254 europeiska regioner samt nya boken ”Creative Business” (bilden längst ner).

Återkommer senare med fler intryck.

Det är sol ute. Men till konferenslokalen når inget väder.

Kommentera
17 juni 2010 under Samtal, Utblick | kommentera

Samtal/Trine Bille: Vi pratar egentligen om olika saker

red red

Trine Bille är forskare på Copenhagen Business School där hon framför allt intresserar sig för kulturekonomi, kulturpolitik och regional utveckling. I förra veckan var hon med och arrangerade en internationell konferens om kulturekonomi som hölls för sextonde året i rad. Tidigare har hon bland annat skrivit en bok om den danska upplevelseekonomin tillsammans med Mark Lorenzen, Den danske oplevelsesøkonomi – afgrænsning, økonomisk betydning og vækstmuligheder.

Ni skriver i inledningen av boken att upplevelseekonomin är ett svårdefinierat och vagt begrepp. Vari låg den största utmaningen att försöka definiera och avgränsa upplevelseekonomin?

Som jag ser det, har det nordiska användandet av upplevelseekonomin sin grund i en mix av tre olika teorier. Pine och Gilmores bok The Experience Economy från 1999, satsningen på creative industries i Storbritannien med de första kartläggningarna av de kreativa industrierna (DCMS, 1998 och 2001) och Richard Floridas bok The Rise of the Creative Class från 2002.

Problemet är att dessa tre böcker alla visserligen har något med upplevelser och kreativitet att göra, men annars har de inte mycket gemensamt. Den första fokuserar i huvudsak på konsumenterna, den andra på producenterna och den tredje har ett fokus på lokal och regional utveckling. Dessutom knyter sig den nordiska tolkningen av begreppet upplevelseekonomin tätt till konst- och kultursektorn, utan att kopplingen är uttalad eller väldefinierad.

De största utmaningarna med att definiera och avgränsa begreppet upplevelseekonomin är därför relaterat till följande frågor: Vad är definitionen av en upplevelse? Vilken roll spelar de kreativa näringarna i upplevelseekonomin? Hur kan marknadsekonomiskt värdeskapande baserat på upplevelser hitta sin plats? Det är inga klara svar eller bevis på dessa frågor. Det betyder att beroende på hur mycket eller lite man räknar varierar upplevelseekonomins storlek. För att spetsa till det lite: Man kan dra ifrån och lägga till efter ens eget gottfinnande och allt kan i princip vara upplevelseekonomi. Därmed förlorar begreppet sin betydelse vilket gäller både teoretiskt och politiskt.

Vilken betydelse har upplevelseekonomin i Danmark?

Upplevelseekonomin har ett fortsatt stort fokus i Danmark, även om betydelsen av själva begreppet avtar, förmodligen på grund av den oklara avgränsningen och en tom politisk retorik kring det. Upplevelseekonomin har en fortsatt betydelse för alla de tre dimensionerna. För att ge tre exempel:

Det nyupprättade danska centret för upplevelseekonomin, som bland annat delar ut projektstöd, tar sin utgångspunkt i kopplingar mellan traditionellt näringsliv och kreativa företag i syfte att skapa nya upplevelser och tillväxt. Alltså en ”Pine och Gilmore”-tankegång, men där kärnan i upplevelserna är hos de kreativa eller kulturella företagen. Ett annat exempel är att staten dessutom valt att stötta några utvalda kreativa sektorers utveckling. Dessa är mode, dataspel, musik och matkultur. Ett tredje exempel är att det är hos kommuner och regioner man hittar störst fokus på upplevelseekonomin i relation till ekonomisk utveckling. Framför allt inspirerat av Richard Florida men det har också ett stort fokus på turism.

Du var med och organiserade en konferens om kulturekonomi i juni. Vad handlade den om och vilka diskussioner tycker du var de mest intressanta och viktigaste som togs upp på konferensen?

Det är framför allt tre diskussioner jag tycker är viktiga.

För det första är det hela diskussionen om definitionen av upplevelseekonomin, kulturindustrier och kreativa industrier. Det finns inga klara definitioner och avgränsningar av dessa begrepp och frågan är vilken betydelse det har, både teoretiskt såväl som politiskt. Några länder har exempelvis valt en definition som lägger vikt vid konsumenternas upplevelser medan andra länder har sin utgångspunkt hos den konstnärliga och kreativa producenten. Relationerna till konst- och kultursektorn är betydande i båda typer av definitioner, men den närmre relationen är fortsatt oklar. Därav följer en rad viktiga teoretisk och empiriska implikationer och frågor: Vad karakteriserar avgränsningen från ”normala” produkter och servicetjänster? Vad finns det för bevis för att till att sektorn har ”systematiska” effekter på hela ekonomin? Vilka är de politiska implikationerna: kommer det offentliga stödet som traditionellt gått till konst i högre grad kanaliseras till exempelvis underhållning och datorspel?

För det andra är det diskussionen om upphovsrätt och digitala rättigheter. Digitaliseringen har medfört många ändringar: i innehåll, distribution och marknadsföringen av kreativa produkter och servicetjänster, i upphovsrättslagen av skydd av digitala verk, i sättet som royalties och andra ekonomiska rättigheter samlas in och fördelas till rättighetsinnehavarna samt i användandet av upphovsrättsskyddat material och piratkopiering. Detta reser många relevanta frågor. Hur kan upphovsrättslagen bäst ta höjd för de väsentliga tekniska ändringar digitaliseringen har medfört i de kreativa industrierna, först och främst i förhållande till upphovsmännen?

Den tredje viktiga diskussionen rör kulturturism. Enligt några rapporter är kulturturismen den del av turismen som har visat sig ha den högsta tillväxten under senare år. Satsningar på kulturturism är väsentlig i många utvecklingsstrategier för städer, regioner och länder. Den ekonomiska betydelsen av kulturturism på lokal och regional utveckling är ett hett ämne, såväl från ett teoretiskt som ett politiskt perspektiv. Men den exakta definitionen och mätningen av kulturturismen är emellertid inte klar. Viktiga frågor är därför: Vad är kulturturism? Hur kan kulturturismens betydelse mätas? Hur kan vi utvärdera kulturturisternas preferenser? Kan kulturturism vara en katalysator för lokal och regional utveckling? Vad är en lämplig politik för att skapa ekonomisk utveckling baserat på kulturturism.

Kommentera
1 juni 2010 under Utblick | kommentera

Litteraturens effekter?

red red

Lasse Winkler, Svensk Bokhandels chefredaktör, kommenterar det monumentala USA-släppet av sista boken i Millennium-trilogin med en tro på litteraturens möjligheter att öka kännedomen om ett land.

”Så intrycket och effekterna av Stieg Larssons framgångar är enorma både vad gäller intresset för svensk litteratur och för landet. Spelar det någon roll? I allra högsta grad, försåvitt man tycker att mellanmänskliga relationer är viktiga.”

Svenska ambassaden i Indien tror också på denna kraft. Regelbundna läsare av Kulturekonomi minns säkert att Tobias träffade två indiska journalister tidigare i våras efter en uppringning av nämnda ambassad. Ett led i en mindre marknadsföringskampanj av svenska deckare, men framför allt en kampanj för att marknadsföra Sverige med förhoppning om bland annat turistekonomiska effekter. Klicka på bilden för att se resultatet från en av journalisterna, i indiska Time Out.

Tobias uttalar sig: ”This new trend digs into the other side of Swedish life — the darkness, the melancholy… It’s not what you want to promote. But perhaps it can add complexity to the image of Sweden and make it more exciting.”

Någon månad efter träffarna i Stockholm med de indiska journalisterna anordnade svenska ambassaden också seminarier i New Delhi, Bangalore och Mumbai. Huvudpersonen och inledningstalaren för satsningen, Håkan Nesser, uteblev dock på grund av askmolnet men seminarierna resulterade ändå i en hel del artiklar i indisk dagspress.

Och kommer indierna snart att vallfärda till Sverige? Tjaa, det fanns en antydan om att bilden av ”det mörka Sverige” är lockande hos i alla fall den ena av journalisterna och det har ju rapporterats om succé för stadsvandringar i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders fotspår. (Den där succén bör nog nyanseras för övrigt. Varken från ett turistekonomiskt eller kulturellt perspektiv kan stadsvandringar ses som betydelsefulla.)

Den indiska medelklassen saknar dock en stark tradition av att läsa skönlitteratur. Enligt en undersökning av tidningen Tehelka läser endast 18 procent av de svarande för nöjes skull. Försäljningssiffrorna av böcker i Indien är generellt också blygsamma och cirka 14 000 sålda böcker av de enskilda delarna i Millennium-trilogin anses vara en succé, enligt SvD 4/5 (ej på nätet). Hur många indier Nesser, Larsson och Läckberg lockar till Sverige återstår att se.

Kommentera
28 mars 2010 under Utblick | kommentera

Post-it notes & Powerpoints

Emma Emma

Söndag i San Francisco – och äntligen tid att summera resan. Utanför skiner solen och kineserna i parken mittemot praktiserar Qi Gong, Tai Chi, eller vad det nu är. På tv:n predikar Joel Osteen, en av alla dessa tusentals kristna ”motivational speakers” (för övrigt porträtterad i Barbara Ehrenreichs senaste ”Bright-Sided. How Positive Thinking Undermined America”, som jag varmt kan rekommendera).

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

”Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade ”kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat ”Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i ”Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program ”med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Kommentera