Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
25 maj 2008 under Analys | kommentera

Schlagerkväll och schlagerkval

Emma Emma

Lördagskvällen tillbringades framför tv:n. Såklart. Hos oss missar vi inte gärna en schlagerfestival.

Däremot missar vi alltid vinnaren. Det är vid sådana här tillfällen man inser att ens smak antingen är dålig eller udda eller bägge delarna. Vi hejade i alla fall på Laka från Bosnien, Andy Abraham från Storbritannien och Ani Lorak från Ukraina. Av dem var det enbart Ani Lorak som det gick bra för; Andy Abraham, som vi till och med ringde och röstade på, kom sist.

Manga-Charlotte (ja, hon ser verkligen precis ut som en figur i mangaserien Naruto) trodde vi inte så mycket på; däremot skämdes vi över att de nordiska länderna röstade så mycket på varandra. Och riktigt pinsamt blev det när såväl SVT:s kommentator som Expressen började tala om ett nordiskt svek för att Manga-Charlotte inte fick fler röster av våra grannländer. Usch!

Magnus Eriksson skriver för övrigt en bra tv-krönika om den ökade nationalismen i schlagersammanhang i dag, och jag håller helt med: Det är en otäck utveckling!

Själv satt jag annars mest och funderade över tidsandan. Jag är övertygad om att mycket av det vi tar för givet i dag kommer att förefalla som smått vansinnigt om trettio år.

Det hysteriska hyllandet av kreativitet och entreprenörskap, till exempel. Som jag kan tycka börjar bli precis lika enfaldigt som det för trettio sedan var att dissa allt som var kommersiellt.

Betänk att schlagerfestivalen då sågs som skräp, som vi inte ens ställde upp i. Att låten ”Doin the omoralisk schlagerfestival” blev en hit. Och att Stikkan Anderson kallades för ett cyniskt svin.

Vad skulle vi kalla honom i dag? En kreativ kulturentrepenör, kanske. Och därmed, förstås, en hjälte, en ”hero”.

Det säger en del om hur tidsandan svänger och hur saker och ting måste sättas i perspektiv.

PS För övrigt misstänker jag att mobiltelefoner är den nya rökningen. Status i dag, men akta dig vilka konsekvenser det kommer att bli av strålningen. Om jag får spå.

Kommentera
22 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Är det svenska näringslivet verkligen kulturfientligt?

Emma Emma

Det slog mig att vi kanske odlar en myt om det svenska näringslivet som kulturfientligt, eller åtminstone kulturovilligt, som inte är sann. Många hävdar med emfas att det är mycket bättre i andra länder; att exempelvis franska företagsledare minsann månar mycket mer om kulturen.

Men är det verkligen sant?

Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.

Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.

En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.

Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.

Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.

Kanske är det dags att sluta klaga.

Kommentera
19 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Att leva på kultur

Tobias Tobias

När jag började skriva artiklar kring kulturekonomi för drygt tio år sedan var det delvis för att jag saknade en nyanserad diskussion. Att ekonomi kunde föras till kultur var på många håll något oerhört.

Idag har pendeln slagit över åt andra hållet.

Det börjar bli dags för en ny omgång av VAD MENAR VI-texter. Det går inte att i samma andetag blanda ihop tillväxtorienterade företag som använder kultur som innehåll – till exempel i musik- och mediebranscherna – och kulturarbetare som råkar ha F-skattesedel men som egentligen agerar som anställda – helt efterfrågeorienterade (uppdragstagare).

De senare är inte kulturentreprenörer. De är möjligen kulturföretagare, men ofta ofrivilliga sådana. De är kreatörer, men vad de bygger är sällan företag.

Jag har verkligen svårt för begreppet kulturentreprenör så som det används idag, då det har kommit att ringa in en orimligt stor del av kulturlandskapet. Kulturenterprenörer som påhittare och byggare i kultursektorn är fantastiska, men de är ofta unika – de är inte mallen.

Emma nämnde utifrån en DN-artikel en ny rapport från CIND på Uppsala universitet, ”Att leva på kultur”. Den pekar på att 60% inom de kulturella näringarna är egna företagare och jag är inte alls förvånad.

Här är rapporten (pdf): Att leva på kultur

För övrigt apropå diskussionen om konstnären som förebild för arbetssätt. Jag får lite vibbar från IT-yran för tio år sedan. Ingen som minns free agent-begreppet? Daniel Pink skrev artiklar i Fast Company och två böcker på temat, innan han sedan skrev sin uppmärksammade ”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future”.

Kommentera
14 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Konstnären som kapitalistisk förebild

Emma Emma

Nyss hemkommen från Konserthuset, tänker jag att jag verkligen borde sluta debattera allt som har med kulturpolitik och kulturfinansiering att göra. Allt är redan sagt och dagens debatt kändes dessutom ganska förfärlig. Om jag, mot förmodan känns det som, återfår lusten att delta i debatter, vill jag diskutera andra saker.

Som till exempel idén om konstnären som entreprenör. Samtidigt som Konserthusdebatten gick av stapeln, offentliggjordes nämligen en mycket intressant rapport, ”Att leva på kultur”. Och även om resultaten inte är förvånande, är det viktigt att få svart på vitt:

60 % inom de kulturella näringarna är egna företagare, de flesta ofrivilliga. Medelinkomsten är mindre än 20 000 kronor i månaden och endast 10% tjänar mer än 50 000 kronor i månaden.

De flesta är alltså fattigare än genomsnittet och tvingas till att bli företagare, eftersom det inte finns några andra alternativ. Och så finns det några få som klarar sig mycket bra.

Personligen fastnar jag också för att inte mer än lite drygt 20 % får någon form av offentligt stöd, vilket talar mot den ganska vanliga föreställningen att kulturarbetare skulle leva på ”bidrag”.

Nu har jag i ärlighetens namn inte sett rapporten, och har därför svårt att uttala mig i detalj. Vilken roll spelar det till exempel att så många är företagare? Vi vet ju att företagare har en egen sorts ekonomi, där exempelvis avdrag och byte av tjänster kan göra kategorin svår att jämföra med andra inkomsttagare. Och hur räknas till exempel stipendier?

Riktigt intressant blir det också om man ställer dessa siffror mot idén att konstnären utgör något slags förebild i det senkapitalistiska samhället. I Ljubljana på lördag går till exempel en debatt på temat ”The Artist as a Role-Model in Neo-Liberal Societies” av stapeln:

”The sociological features and living patterns related to the artist as a worker and subject in neo-liberal societies are gradually being seen in more and more jobs and professions. Functionalistic economic and sociological theories are treating creativity, commitment, flexibility, and nomadism as essential features of the contemporary labour force, and taking the artist as a role model that already possesses these features. The artist is also considered to be a good consumer. However, is the vulnerable status of the artist-like position valued in the neo-liberal society? Are artists the ultimate models for workers in precarious social and economic conditions? How do artists relate to this issue?”

Kan man inte åka dit, kan man alltid stanna hemma och läsa. Luc Boltanski och Eve Chiapellos intressanta ”The New Spirit of Capitalism”, till exempel, som (bland annat) driver en liknande tes. Eller ett par texter på liknande teman av Maria Lind respektive Marion von Osten.

Kommentera
8 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Risk och avkastning (kvinnan bakom)

Tobias Tobias

I diskussioner om upphovsrätt idag pratas ofta om att upphovsmannen bör få betalt för att kunna fortsätta satsa. Risk bör hänga ihop med avkastning även här.

Men bakom varje verk står ofta flera personer. Vilken royalty har en redaktör på ett bokförlag? Eller en studiogitarrist som sätter det där solot? Med några få undantag: ingen alls.

Jag tänker på kopplingen mellan vem som skapar, vem som riskerar och vem som får betalt eller uppskattning när jag läser artiklarna och recensionerna om Carolyn Cassidy.

En presentation av henne – med det efternamnet – är väl överflödig på den här bloggen, men i alla fall: hon var fru till Neal Cassady, som är förebild för Dean Moriarty i boken ”On the road” (”På drift”), och älskarinna till Jack Kerouac som skrev denna bok som kommit att definiera beatgenerationen.

Fru Cassady satt i baksättet, teg och tog emot bland älskarinnor och med en frånvarande far till hennes barn. Som Ulrika Kärnborg skriver i DN (och temat är motsvarande är i SvD):

”Av alla män som utropat sig själva till genier är det bara en handfull som fortfarande ansetts vara det när eftervärldens dom har fallit – de andra har fallit tillbaka in i samma anonymitet som de hjälpsamma kvinnor som lagade deras mat, tvättade deras kalsonger, tog hand om deras älskarinnor och födde deras barn.”

Kommentera
3 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Konstvärldens förskjutning

Emma Emma

Utifrån en inte så objektiv position, kan jag bara konstatera att ibland är Dagens Industri den mest intressanta dagstidningen för den som är kulturintresserad.

I dag skriver till exempel min medkrönikör Jan Åman om konstvärldens förskjutning:

En gång i tiden var det museerna som stod för det experimentella och utforskande. Det var genom att visas på dem, som konstnärerna gjorde sig ett namn och blev erkända.

Sedan kom gallerierna och mässorna och tog i viss mån museernas plats, inte minst vad gällde att ge erkännande till en konstnär. Att ha rätt gallerist kunde vara avgörande för ens karriär.

Gallerierna och mässorna lyckades dock inte alltid skapa rum för det verkligt experimentella, kanske för att de trots allt var beroende av marknaden och köparna. Den platsen togs istället av de privata eller halvprivata konsthallarna, som slapp bry sig om vare sig publiksiffror eller köpare, och därmed kunde lämna rum för det experimentella.

Det är lätt att hålla med, och vi har skrivit om utvecklingen förut.

I takt med att de offentligt finansierade museerna – liksom övriga kulturinstitutioner – får allt högre krav på sig att tänka i publiksiffror, minskar utrymmet för experiment, för den forskning och utveckling som är nödvändig i alla sammanhang, och alltså även i konstsammanhang.

Av den anledningen blir den privata, halvprivata eller civila sfären allt viktigare. En stiftelse som den i Pradas regi, som Janne refererar till, kan till exempel satsa på Nathalie Djurberg, utan att ängshåget behöva snegla åt vare sig publiksiffror eller köpare. Och det lämnar utrymme för den så nödvändiga forskningen och utvecklingen – för det experimentella.

Frågan är nu bara hur detta kan översättas till andra konstarters villkor. Var finns det experimentella utrymmet för exempelvis scenkonsten, för att referera till diskussionen häromdagen?

PS Även tidskriften Fokus har för övrigt konst som tema i sitt aktuella nummer. Kom inte och säg att inte konsten börjar ta plats utanför konstvärldens väggar.

Kommentera
1 februari 2008 under Analys | kommentera

Fungerar konst och underhållning som andra branscher?

Tobias Tobias

Svaret på frågan är rubriken är nej, enligt Jan Gradvall i sin krönika i DI Weekend idag, och därför är ett begrepp som ”upplevelseindustrin” ett problem menar han: för det lockar alla typer av investerare.

Han lyfter frågan för att diskutera musikbolaget Emis nya ägare Guy Hands. Resonemanget handlar om att endast en av tio blir lönsamma. Men att den artisten blir så lönsam att den kompenserar för de andra förlusterna. (mer…)

Kommentera