Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 september 2008 under Analys, Noterat | kommentera

2 * Boltanski

Emma Emma

I går kväll var det dags för öppningen av Christian Boltanskis utställningMagasin 3. Han är ju en underbar konstnär, så enkel men samtidigt så komplex, och den här utställningen utgjorde inget undantag. Visserligen hörde jag lite spridda kommentarer, men själv blev jag förtjust.

Bland annat fanns där, i ett nyskapat verk, ett rum där man kunde spela in sitt hjärtljud, för att sedan låta konstnären arkivera det för evigt i ett bergsrum på en japansk öde ö. Det är en vacker bild, eller hur?

Vid middagen efteråt hade jag turen att få konstnären bredvid mig. Vi pratade en del om konstvärlden och han berättade bland annat hur han inte gillade om det fanns för mycket pengar i ett projekt, eftersom han aldrig ville nå perfektionen. Att han (annars?) föredrog att arbeta med små konsthallar av typen Magasin 3, eftersom allt handlar om mänskliga möten, vilket sällan stora museer förstår.

Och så pratade vi en hel del om hans bror. För det må vara så att Christian Boltanski är en världskänd konstnär, men i min värld är det hans bror Luc, som är den verkligt kända – och dessutom en av mina stora idoler.

Uppenbarligen står de nära varandra, de två bröderna. De pratar om allt, flera gånger i veckan; de intresserar sig delvis för samma saker, men de har valt totalt olika vägar och förhållningssätt. Eller som Le Monde skrev i somras om de två bröderna Boltanski, sociologen Luc och konstnären Christian:

L’un explique, l’autre pas. L’un s’obstine à vouloir comprendre le monde, l’autre se contente de le sentir. L’un choisit ses mots, le débit lent et régulier, en tirant sur sa pipe dans un bureau de 8 m2 au coeur du Quartier latin ; l’autre alterne silences, accélérations verbales et éclats de rire, dans une ancienne menuiserie de Malakoff, où cohabitent tours de cartons, sacs de couchage et autres morceaux d’installations à venir.

Luc Boltanski kallas inte sällan ”den nya Bourdieu” och har skrivit en hel del med användning för det kulturekonomiska fältet. Bland annat ”On Justification”, tillsammans med Laurent Thévenot, där de undersöker sex olika logiker i samhället: den civila, den industriella, marknaden, hushållet, inspirationen och framgången.

Inte så sällan utgår folk från att alla använder samma logik som de själva, eller så misstolkar de situationen, vilket skapar konflikter. I konstens fall är det till exempel tydligt hur inspirationen och i viss mån framgången kan krocka med marknadens och det industriellas logik.

Likaså är det senaste verket, ”The New Spirit of Capitalism”, skrivet tillsammans med min gamla doktorandkollega, Eve Chiapello, av intresse. Eve har sysslat med liknande saker som jag själv, vid École des HEC i Paris, bland annat med föreställningar om chefer versus konstnärer i boken ”Artistes versus managers”. Vi fann varandra direkt, under tidigt 1990-tal i Montréal.

I mastodontverket, ”The New Spirit of Capitalism”, behandlar de den samhällsutveckling som har pågått under senare år och som de menar inte skulle vara möjlig om vi inte blev förförda av själva anden, av idén om frihet, frigörelse, flexibilitet och förändring, av just sådant som ”entreprenörskap” och ”kreativitet”. De menar att det är en rörelse mot höger, som sträcker sig över partigränserna, men där idén om alienation har lånats från vänstern och sedan ompaketerats. Ideologin har med andra ord inkorporerat kritiken och detta gäller också konsten, vars kritiska röst har marginaliserats, av samma skäl.

Christian Boltanski hade dock inte läst någon av sin brors böcker, men han hade fått dem återberättade för sig.

Kommentera
30 augusti 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Konstnärlighet och kreativitet

Emma Emma

Stockholm känns som New York nuförtiden. I torsdags var det vernissagekväll och tjockt av folk som strömmade mellan gallerierna i Vasastan. Jag tänker att Elizabeth Currid kanske trots allt har rätt; att vi lever i lite av en ”Warhol Economy”, där inte minst konstens sociala funktion blir viktig. Under en vernissagekväll träffar man faktiskt nästan lika många från Handels som från Konstfack.

Så mycket konst hinner man dock inte se, utan den skymtar mest förbi. Inte minst känns det angeläget att gå tillbaka och se mer av Ann-Sofie Sidén, som visas både på Bonniers Konsthall och Galleri Christian Larsen.

Utan smink, nästa gång. För hennes verk om de tyska spädbarnsinkasten väcker i alla fall mina djupaste känslor av separationsångest. Fast också en massa frågor, vilket märktes på öppningen i torsdags.

Det är det som är konstens styrka. Att vi inte enbart pratar om hur sommaren har varit, utan också om att lämna spädbarn i anonyma luckor på sjukhus när vi samlas kring den. Sådant skapar starka band.

Och att den öppnar ögonen och vrider blicken hos oss. Eller som en annan favorit, som också ställer ut just nu, Linn Fernström, säger i en intervju:

”Man brukar säga att kreativitet är viktigt, men min paroll är att konstnärlighet är viktigt. Kreativ kan man ju vara även om man gör vapen, medan konstnärlighet för mig är någonting som visar att saker kanske inte alltid är vad de ser ut att vara.”

Linn Fernström kallar sig själv mystiker, och att det är en livshållning som inte alla förstår sig på, blev tydligt när Linda Nyberg skulle intervjua henne för SVT:s morgonsoffa häromdagen. Eller kolla själv på detta lilla klipp.

Kommentera
22 augusti 2008 under Analys | kommentera

Kulturlivet mobiliserar – men utan framgång

Tobias Tobias

Idag i DN skriver en grupp, i kulturlivet namnkunniga personer, en debattartikel om ”alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken”. Rubriken är ”En talande tystnad”.

Det är sent, jag kanske tänker långsamt, men jag förstår inte. Jag var inte med inför 1974 men har sällan hört kulturpolitik diskuteras så mycket som senaste året, ofta i nya sammanhang, inte minst ute i regionerna. De stora tidningarna har kört artikelserier på temat. Flera konferenser har ägt rum. Frågan är hyfsat het i Europa. Det finns till och med en ”skuggutredning”.

Att inget händer nu är en annan sak än att diskussionen inte finns. Det finns såklart en avvaktan inför kulturutredningen, som jag för övrigt idag hörde skulle släppas 18 januari.

Sedan måste det stå för var och en om man upplever att det är ”ett brus”. Jag skulle hävda att det är en attityd- och åldersfråga. (Fundera över ålderssnittet bland avsändarna.)

Det blir bara ett brus om man inte kan sortera i det enorma utbud som finns – allt nytt, plus allt gammalt. Jag tycker det är fantastiskt. Du har inte bara SVT:s tablå, du har hela deras arkiv också, plus BBC:s webbarkiv, 100 internetradiostationer som spelar konstmusik dygnet runt och en repris av ”Seinfeld” på Kanal 5 (som du också har nedladdat på hårddisken).

Inte mycket är bortskuret, tvärtom, även institutioner som symfoniorkestrar har växt på alla sätt de senaste decennierna. Samtidigt har nya former tillkommit med nya uttryck, nya korsningar, nya influenser.

Visst, mycket som visas och sänds är inte bra, inte bra alls. Men har det inte alltid varit så? Skillnaden är att i mediesamhället kan samma sak nå fler, men det innebär inte att det för varje individ blir mer ”skit”, bara att det blir olika sorter och olika engagemangsnivåer i konsumtionen.

Nyckelordet är konkurrens. Om uppmärksamhet, om resurser och framför allt om människors tid. Det är hårt ibland med konkurrens och förändring – tidigare sanningar gäller inte längre. För ja, det är ett annat land, helt enkelt för att det är en annan värld. Därmed är det också något av strukturell art.

Och tycka vad man vill om uppställda argument (jag håller givetvis med om att en rimlig uppräkningsmodell måste finnas), men en sak är säker:

Det är inte mer än 30 år gamla argument som kommer stärka kulturpolitiken bland allmänheten eller i konkurrensen med andra politikerområden. Om man inte bara är ute efter status quo, utan till exempel mer pengar till kulturen, krävs en annan agenda och en annan retorik. Att positionera sig som en motpol mot övriga kulturen (och den största delen av befolkningen), medan man själv säger att man bidrar med andliga värden är bara luftskott och skapar snarare bilden att man tar sig själv på lite för stort allvar.

Raka vägen till sin egen begravning kan man också formulera det. Jag hör att i Norge har Fremskrittspartiet gjort kulturen till en profilfråga och vill skära ner kulturbudgeten med 2 miljarder kronor. Det är den typen av populistiska åtgärder som måste undvikas i Sverige, och det sker inte genom att kulturlivet skruvar upp sig på en piedestal, utan måste bidra till – gå i täten för – en förändrad kulturpolitik med nya argument.

Den här artikeln gör mer skada än nytta för kulturpolitiken, eftersom den bekräftar alla fördomar.

PS. Det var för övrigt rätt underhållande att det blev en debatt idag. SvD:s ledarsida svarade nästan direkt.

Kommentera
4 augusti 2008 under Analys, Noterat, Utblick | 2 kommentarer

Sommar på Amtrak

Emma Emma

Sommaren har varit fantastisk. Sonen och jag har för andra året i rad tuffat och luffat runt USA med tåg. Sammanlagt har vi nu besökt 45 delstater. I år tog vi det långa varvet runt nästan hela USA. Under dryga sex veckor besökte vi tio platser, och därmellan tillbringade vi lika många dagar på tåget. Eller tvärtom.

Vad som var bäst, tågresorna eller stoppen, är omöjligt att säga.

Jag älskar Amtrak. Allra mest det sociala: den gemenskap som uppstår i varje kupé, samtalen, berättelserna, de nya bekantskaperna. Är det något som är positivt i amerikansk kultur, är det just det här: Småpratet. Nyfikenheten. Känslan av gemenskap, om än bara tillfällig. Jag saknar det i Sverige.

Med dollarn så låg som nu, är det också billigt. För 600 dollar (hälften för sonen) får man resa hur mycket man vill, vart man vill, i trettio dagar. Standarden i kupéerna är snäppet över Business Class på flyget, med stora, sköna säten, som till och med min medelålders, otränade kropp klarar av att sova i. Tryggt vaggad till sömns av det rytmiska dunkandet.

img_0626.JPGOch av skönheten, både utanför och innanför. Amerikanska tåg är vackra. Som silverfärgade, dubbeldäckade skepp glider de majestätiskt fram genom landskapet. Empire Builder, Texas Eagle, Coast Starlight, Southwest Chief, Sunset Limited… bara att höra de olika sträckornas namn väcker reslusten och fantasin. (mer…)

Kommentera
16 juni 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Branschsamling i upplevelseindustrin

Tobias Tobias

Behöver en bransch hjälp om den inte själv ber om den?

Det är en relevant fråga apropå de kreativa näringarna eller upplevelseindustrin. Branscherna som ryms under de här paraplybegreppen har var för sig – och ibland gemensamt – jobbat hårt för vissa sakfrågor som bokmoms och upphovsrätt. Men tillsammans har de sällan samlats. Trots det har de fått stå sida vid sida, uppställda i statistik och i rapporter genomförda på uppdrag av offentliga aktörer i mängder av länder.

Omogna branscher som inte haft tid att förstå sitt eget bästa för att arbeta branschstrategiskt, har varit en förklaring som jag själv och andra givit. En annan är att det faktiskt har varit svårt att hitta tydliga och centrala frågor för att locka till det engagemang som krävs för att en ”branschorganisation” bildas.

För egen del har jag sett dels kopplingen till både kultur- och näringspolitik som gemensam – och att den kopplingen så länge har förbisetts; dels att så många av individerna arbetar i gemensamma system som inte låter sig begränsas till en enstaka bransch. På samma sätt som i kultursektorn generellt.

Nätverket för upplevelseindustrin arbetar vidare med att samla branscherna och på onsdag arrangeras Creativity Now på Södra Teatern i Stockholm. Det blir en eftermiddag med samtal som följer i samma spår som konferensen i New York, arrangerad av magasinet Tokion.

Den intressanta vinkeln är att – i stället för som det brukar vara: snack med ett gäng representanter från offentlig sektor och några forskare eller analytiker (däribland jag själv) – så är det artister, konstnärer och designers som får ta plats på scenen.

Kommentera
15 juni 2008 under Analys, Noterat | kommentera

R.I.P. (Esbjörn Svensson)

Tobias Tobias

Tankarna ikväll fastnar vid musikern och kompositören Esbjörns Svenssons dödsolycka.

Jag tror inte att jag har upplevt så mycket liv från någon musiker. Åtminstone så nära som man kom E.S.T. innan de slog igenom och började fylla större lokaler. Jag minns en jazzfestival i Haparanda för tolv år sedan. Jag gjorde ett reportage och vi tog bilder precis när midnattssolen doppade sig i Bottenviken under någon enstaka minut. Några timmar tidigare spelade Esbjörn Svenssons Trio – som de fortfarande hette då – i en liten restaurang och Esbjörn hoppade, svettades, frustade och drog i pianosträngarna.

De har bjudit på enormt många spelningar sedan dess, och E.S.T. är ett exempel på att long tail-världen inte är nog, även om man tillhör toppen i sin lilla nisch: antalet skivor summerar inte tillräckligt för att vara nog. Trion behövde turnera så mycket av ekonomiska skäl, trots framgångarna – med utmärkelser och hyllningar i media och bransch.

Sånt känns förstås irrelevant en sån här dag, men jag tänker ändå på att alla spelningar som Esjörn Svensson ändå hann med är en liten tröst, att vi var så många som ändå fick ta del av konserterna, av närvaron och det sprakande livet som de bjöd på.

Det är det fantastiska med kultur som bäst: den fortsätter, i andra människor.

Parallellen med Jan Johansson, som också dog ung i en olycka, är för övrigt kuslig.

Kommentera
14 juni 2008 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Dramat på Dramaten

Emma Emma

I dag sätts ännu en klassiker upp på DN:s kultursidor: kritiken mot den avgående chefen.

Det är verkligen en klassiker. Minns till exempel Kulturnyheternas drev mot Kulturrådets förra generaldirektör strax innan förordnandet gick ut – med en ”Efterlyst”-estetik, som var rent parodisk, och en fullständig avsaknad av opartiskhet.

Utan att försvara Staffan Valdemar Holm, som säkert har sina brister, precis som alla chefer; precis som intervjuade Ingrid Dahlberg och Benny Fredriksson, till exempel, blir jag återigen lite illa berörd av alltihop.

Hade det gått bra för Dramaten (här mätt i publik, vilket i sig kan diskuteras), hade vi säkert fått läsa en hyllningsartikel som innehöll exakt detsamma, om än tolkat på motsatt vis.

Att Staffan Valdemar Holm reser och delegerar mycket, att han har satt en tydlig konstnärlig prägel på teatern och att han tar stora risker skulle lika gärna kunna tolkas som ett bra chefsbeteende.

Så här fungerar det förstås alltid och överallt. Vår tilltro till Chefen, gör att vi tillskriver henne såväl fram- som motgångar, och tolkar hennes handlingar så att de passar in i berättelsen. Samma handling som ena dagen anses skapa framgång, kan nästa dag vara den som skapar motgång.

Bland ledarskapsforskare är detta ett välkänt fenomen och därför tar vi alltid den här typen av artiklar med ett kilo salt.

Betydligt mer intressant hade det varit att få höra mer om vad Benny Fredriksson säger: att nationalteatern är i kris på många håll och därför behöver formulera om sitt uppdrag.

Se där fanns det något intressant att diskutera!

Kommentera
14 juni 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Re: Krav: Bättre kulturstatistik

Emma Emma

Jag håller absolut med Tobias om att det behövs bättre kulturstatistik, framför allt på en aggregerad nivå. Som forskare blir man ofta vansinnig över att det inte går att jämföra Sverige med andra länder eller över tiden, då det saknas relevant statistik.

Men jag är inte lika säker på att det är vad Dramaten-drevet handlar om.

Utan att vilja försvara fribiljetterna (hade jag till exempel suttit i Dramatens styrelse, hade jag självklart begärt en redogörelse för dem), tycker jag ändå att debatten känns rätt överdriven. Åtminstone än så länge.

Och framför allt är den mest av allt närande till alla som ser kulturen som enbart tärande. Alla som sätter likhetstecken mellan ”kulturkoftor” och ”bidragstagare”, för att använda två ord jag avskyr. Eller ser kulturvärlden som en liten klick, som enbart gynnar sig själv på andras bekostnad.

Frågan, som slår mig när jag ser DN:s uppslag, är om det inte är medierna som skapar precis den inställningen, genom att gång på gång slå på stora trumman och ”avslöja” ekonomiska – nästan alltid ekonomiska – ”skandaler” inom kulturvärlden.

Kommentera
31 maj 2008 under Analys, Inblick | kommentera

Bingo i South Bronx

Emma Emma

Det stormar i och kring Stockholms eget ”South Bronx”, kvarteren sydöst om Mariatorget på Södermalm. Nu senast har nyinflyttade fotografen Bingo Rimér ställt till med fest – vilket får chefen för St Görans uppsökarteam för hemlösa, Eva-Lii Mark, att i DN utbrista:

- ”Jag tycker att det var ett olämpligt och okänsligt val av plats för en fest.”

Kvarteren är nämligen vikta för missbrukare och hemlösa. Här får man inte längre ha fest. I alla fall inte om Eva-Lii Mark får bestämma.

Hon måste vara nöjd med utvecklingen. Sedan ett par månader känns området sydöst om Mariatorget nämligen som en bakgata i South Bronx, innan (!) New York-polisen införde nolltolerans. Missbrukarna har helt tagit över.

Sonen vågar inte längre gå sin vanliga väg till och från skolan. Det går inte en dag utan att man ser knarkare, som skriker, slåss, kissar, skjuter in kanyler eller har sex på öppen gata. Kvartersbutiken har yxrånats, knarklangarna cirkulerar. Inte sällan ser man någon som åker fast för polisen och ibland står det till och med uniformerade ordningsvakter i gathörnet.

Förklaringen är förstås enkel. Man har valt att koncentrera vården för Stockholms hemlösa och missbrukare till ett område. För övrigt – och inte helt lyckat – samma område som sägs vara Norra Europas tonårstätaste.

Självklart måste det finnas vård, men måste allt ligga på en och samma plats? Och är det verkligen bra om knarkkulturen tillåts ta över och helt dominera, ens för missbrukarna själva? Är det bra om missbruk blir normen, och allt annat ses som störande?

Att vanliga – eller ovanliga – människor inte ska tillåtas ha fest, eftersom de kan ”störa” missbrukarna, som Eva-Lii Mark uttrycker det, låter i mina öron helt vansinnigt.

Borde hon inte resonera precis tvärtom; att det är bra att det också pågår annan verksamhet i de här kvarteren?

Frågan är om inte hoppet står till just ”kreatörskulturen”, som lockas till den här lite farliga, och snart säkert billigare, typen av platser – hur cyniskt det än låter.

Bingo är kanske bara början. Och det tycker jag i så fall är bra, eftersom jag faktiskt föredrar en blandning av folk än enbart missbrukare i kvarteret där jag bor.

PS Sedan jag skrev detta inlägg har det hänt mycket. Stadsmissionen själva säger att de måste börja leta efter andra lokaler. Polisen slår larm om att brottsligheten ökar dramatiskt och att narkotikaförsäljning till tonåringar pågår i området. Socialborgarrådet Ulf Kristersson gör – tack och lov! – en annan analys än Eva-Lii Mark och tycker att det är bra om det finns en blandning av verksamheter i området.

Kommentera
26 maj 2008 under Analys, Inblick, Noterat | kommentera

Hultsfred och styrning av ideell verksamhet

Tobias Tobias

Balansen mellan kulturella och lokala drivkrafter å ena sidan och det affärsmässiga å andra sidan. Så kan man sammanfatta artikeln om den ideella föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen i nya numret av magasinet Filter.

Från den avsatta festivalchefen lyfts synsättet fram att vissa verksamheter drivits på icke-affärsmässiga grunder.

Givetvis är det så att föreningen – som vilken verksamhet som helst – i slutändan måste kunna gå runt, och att festivalen som motor inte bara måste fungera, utan fortsätta utvecklas och ligga i täten i Sverige.

Från ett klusterperspektiv är det ändå viktigt att ha många verksamheter igång på en så liten ort. För att locka och hålla kvar studenter, anställda och företag måste det hända saker året runt – inte bara för livsaptitens skull, utan också för att verksamheterna ska kunna nå upp till en kritisk massa av aktiviteter kontinuerligt. Detta är särskilt viktigt eftersom så många av verksamheterna är projektbaserade. Detta är de ekonomiska argumenten för Rock City.

Vad artikeln missar är att Rockparty är en ideell förening vars mål snarare handlar om att arbeta för musik och ungdomar, och framför allt lokalt. Det innebär en knepig balansgång ibland, som jag dock tror underlättas av att man funderar i termer av balanserat, eller länkat, styrkort och tydliggör flera mål. Det är annars lätt att stirra sig blind på resultaträkningen och bedöma hela föreningens verksamhet utifrån den.

The mission comes first, skriver Peter Drucker – en av de mest inflytelserika managementförfattarna under 1900-talet – apropå ideella organisationer. Detta mission – denna vision – måste också sedan kunna omsättas i praktiken för att bli meningsfull. Alla medarbetare måste kunna förstå: det här är mitt bidrag för att uppnå visionen.

Utmaningen är just att kunna omvandla visionen till verkligheten på ett enkelt och begripligt sätt. För att visionen inte ska hamna i skymundan av ekonomin eller att vissa verksamheter till slut ses som självändamål (i Hultsfreds fall: festivalen) tror jag också att visionen mår bra av att omvandlas genom att ange målsättningar och en strategi som uttrycker idén eller planen hur visionen ska uppnås.

Annars blir det lätt så att man inte vet varför man gör vad man gör. Eller att det finns olika uppfattningar om det. Det senare skildras väl i Filterreportaget apropå Hultsfred.

Kommentera