Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 december 2014 under Analys, Noterat | 1 kommentar

David och Goliat – kulturens och kreativitetens roll

Tobias Tobias

Jag höll ett föredrag på Mälardalsrådets konferens på temat ”Kreativitetens värde” i förra veckan. Nedan är min sammanfattning av mitt budskap, som jag ombads skriva till Mälardalsrådets webbplats. Där kommer även videoklipp att ligga.

Tips: se även rapporter och annat från Mälardalsrådets arbete i övrigt med en ”öppen och kreativ region”.

11_141125_MDR_MD_1492

 

Låt oss tänka förbi myterna om kreativitetens värden. Det blir felaktigt att betrakta dessa värden som något från sidan, som något oväntat och bara förekommer ibland.

Kreativitetens värden är i stället centrala och blir allt viktigare. Jag ska ge några förklaringar.

Allting blir bättre med en historia – och låt mig gå tillbaka till den om David som besegrar Goliat. Denna myt brukar beskrivas som att David gör det omöjliga, tack vare fantasi, inspiration och mod.

”David och Goliat” är också titeln på en fantastisk bok av Malcolm Gladwell, en bok som mitt förlag Volante gav ut på svenska i början av 2014. Författaren Gladwell pekar på att det i själva verket inte var särskilt oväntat att David vann. Snarare var det helt rimligt om man känner till förutsättningarna. Slungkastare såsom David var helt enkelt en typ av krigare som alltid hade goda möjligheter att besegra en fotsoldat med tung rustning, det vill säga av Goliats typ.

På motsvarande sätt handlar kreativitetens värden inte om något som vi ska vara förvånade över eller ses som en anomali. Kreativitetens värden finns här hela tiden, och blir allt viktigare.

Jag kan börja med att nämna det självklara, apropå själva berättelsen om David och Goliat. Vi bär med oss språket och historier hela tiden, och sådana möjligheter skapar en grogrund för vår identitet och vårt sätt att kommunicera.

En annan aspekt handlar om att vi ska undvika motpoler – det blir kontraproduktivt att måla upp David-mot-Goliat-situationer. På så sätt tror jag inte heller på begrepp som ”kulturledd utveckling” (på engelska culture-led development eller regeneration).

Samverkan blir i stället nyckelord, till exempel för stadsutveckling. All möjlig kreativitet behövs för att hantera våra utmaningar framåt – inte minst hur våra städer ska kunna växa på ett hållbart sätt.

Det innebär också att kulturella och kreativa sektorn behöver öppna upp sig och fundera utanför sina egna branschspår. Inte sällan krävs förnyelse ändå, av andra skäl – många kulturnäringar, och personer som jobbar i dem, möter hårdare och förändrade villkor på sina egna marknader; såsom bokförlag, filmbolag, journalister.

Konkret tycker jag att det kanadensiska projektet One Millionth Tower är ett bra exempel på samverkan. Här samarbetar olika kompetenser, bland annat arkitekter och animatörer, med lokalbefolkningen för att utveckla miljonprogramsområden.

Kreativitetens värden handlar dessutom om vilka jobb som finns kvar. Vi lever i tider av ökad automatisering och jobless growth, tillväxt utan ökad sysselsättning. Vilka jobb kommer egentligen bli kvar? Enligt ny forskning så kommer ungefär hälften av nuvarande yrken försvinna inom tio–tjugo år, men av de kreativa yrkena så är siffran snarare åtta av tio.

Slutsatsen är alltså att kreativitetens värden inte handlar om tillägg, utan om något som finns med oss hela tiden – och som kommer bli ännu viktigare framåt beroende på samhällsutmaningar, inte minst en förändrad arbetsmarknad.

Kommentera
11 september 2014 under Analys | 3 kommentarer

Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen

Tobias Tobias

Det blev tredje valrörelsen som jag fått frågan: Varför är inte kulturpolitiken en större valfråga?

Tidigare tyckte jag att det var obegripligt. Nu funderar jag om det inte kan förklaras av att ingen part är intresserad.

Politikerna vill inte riskera självmord. Och kultursektorn vill inte ha en mer aktiv kulturpolitik, för den riskerar att leda till större styrning och snarare nedskärningar och oönskade omprioriteringar än motsatsen.

Den här gången ringde TT, och frågan som de ställde om kulturen som en icke-fråga är nog än mer relevant i år, för om vi ser bakåt så har det faktiskt varit mer drag. Tidigare har det funnits svallvågor efter såväl piratdebatten som den senaste stora Kulturutredningen.

Nu väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens folk”.

“Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon”, svarade jag i artikeln.

Och man vill inte reta upp konstnärer, skådespelare, författare eller musiker. Personer som många har en relation och lyssnar till, och som dessutom är välformulerade eller som på olika sätt kan nå ut.

Så vi har inte sett några stora tankar om kulturpolitiska insatser, vilket illustreras av att museifrågan fortfarande tas upp (den är ju  en  bagatell!).

Låt mig då vända på resonemanget.

Frågan bör också ställas inåt: Hur har kulturlivets aktörer lyft och formulerat frågor? Eller är det så att man inte vill ha en större diskussion?

Jag börjar ana en tyst överenskommelse. 

Tanken väcktes utifrån Tobias Hardings uttalande i en artikel i Fokus, som vi båda var citerade i inför förra valrörelsen:

På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Ett resultat av en mer omfattande kulturpolitisk diskussion inför ett val riskerar förstås klåfingriga ingrepp både vad gäller omprioriteringar och snabbåtgärder utan vidare analyser. Kanske skulle något parti till och med använda sig av ett väldigt populistiskt anslag för att vinna röster (apropå Göran Hägglunds tal som jag syftade på ovan)?

I stället är det småputtriga duttandet att föredra. De viktigare diskussionerna skjuts i stället upp till rum bakom stängda dörrar då en kulturminister blivit utsedd, utan att denne tvingas ha några genomgripande vallöften att agera på.

Men jag har kanske fel?

I så fall är självkritik på sin plats.

Kommentera
10 juni 2014 under Analys | kommentera

Alla behöver få möjligheterna

Tobias Tobias

Malcolm Gladwell for Time Magazine by Bill Wadman, October 2008

Vad gör en människa framgångsrik? Det räcker inte med den individuella begåvningen, menar Malcolm Gladwell i sin bästsäljande bok ”Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer”.

Budskapet är kanske inte kontroversiellt för en svensk som växt upp med uppfattningen att förutsättningar påverkar hur det går i livet.

Men boken innehåller en rad kulturpolitiska och kulturekonomiska poänger som tål att upprepas.

Denna text bygger på en analys som jag skrev till Kulturekonomis analysbrev för fem år sedan. Nu har Volante just återutgivit boken på svenska med originaltiteln ”Outliers”. Den har visat sig fortsätta att vara aktuell; läs till exempel Anders Mildners artikel i Sydsvenskan om ”myten om geniet” och kreativitet. En förklaring till bokens framgång är annars att den är underhållande i sig.

Om sammanhanget är det viktiga – hur kan det påverkas?
De mest begåvade faller inte automatiskt ner från skyn. Om vi tar Bill Gates som exempel så hade han turen att tidigt få obegränsad tillgång till en tidig generation av datorn 1968.

Om en miljon tonåringar fått samma möjlighet, hur många fler Microsoft skulle vi då haft i dag?

För att skapa en bättre värld skulle vi behöva ersätta lapptäcket av tursamma omständigheter och slumpartade fördelar som i dag avgör ifall någon ska nå framgång eller inte – gynnsamma födelsedata och lyckosamma historiska skeden – med ett samhälle som ger alla lika möjligheter.

Varför är sammanhanget så viktigt?
Det är inte den mest talangfulla eller intelligenta som lyckas bäst. Poängen i ”Outliers” är att vad som spelar mest roll för individers framgång är faktorer runt omkring – talang, intelligens och ambition är visserligen viktiga, men inte avgörande.

Hur kan framgång då förklaras?outliers_3000px-600x947 Boken betonar fyra faktorer: träning, tidpunkt, socialt arv och kulturellt arv. Varför Beatles blev så bra berodde på all träning på nattklubbarna i Hamburg, där de spelade åtta timmar per dag, sju dagar i veckan. Gladwell lyfter fram tiotusentimmarsregeln: det är så mycket tid som krävs för att bemästra något.[1]

Som en följd av betydelsen av socialt arv så menar Gladwell att klasskillnader skulle minska om sommarloven kortades. Det är utanför skoltid som gapen i kunskap och kompetens uppstår mellan olika grupper.

Vilka slutsatser kan dras?
Om vi ser på villkor för utveckling för både individer och samhället finns två slutsatser att dra: Framgång uppstår för det första ur ett sammanhang. De som lyckas särskilt väl är de som får möjligheterna – och fångar dem genom ambition och träning. För träning lönar sig.

Sammanhanget kan för det andra påverkas genom att skapa lyckliga omständigheter – för alla – apropå Bill Gates och hans datortid.

Från ett svenskt synsätt känns detta tämligen givet, men bredd-skapar-elit-modellen tål ändå att upprepas i flera sammanhang, inte minst från ett kulturekonomiskt perspektiv. På många sätt förklarar ”Outliers” varför kulturpolitiska satsningar behövs. Alla har inte det sociala eller kulturella arvet med sig. Inte heller får alla möjligheter automatiskt att träna.

Vi kan också i efterhand se hur vissa satsningar varit lyckade. Ett exempel är 90-talets datorsubventioner och tidig utbyggnad av bredband. Bland annat så berättade Daniel Ek, Spotifys vd och grundare, i sitt Sommar-program om betydelsen av bredband i sin bakgrund.


[1] Den svensk-amerikanske professorn K Anders Ericsson är forskaren som Gladwell refererar till, men Eriksson betonar att det också spelar roll vilken träning man ägnar sig åt.

Kommentera
9 juni 2014 under Analys, Rapport | 3 kommentarer

Paradigmskifte på kulturarbetsmarknaden

Tobias Tobias

kulturkraft stockholm panel

Står vi inför ett paradigmskifte? Förändras arbetsmarknaden inom kultur och media radikalt? Innebär det att nya krav på kompetensutveckling?

Och kan kultursektorn samverka så att det finns mottagarkapacitet, eller är positionerna alltför fastlåsta?

Idag var det slutkonferens för KulturKraft Stockholm och dessa var några frågor som diskuterades. Jag var moderator, i egenskap av att vi på Volante Research fungerat som följeforskare för projektet, liksom för systerprojektet KulturKraft Syd i Skåne och Blekinge.

KulturKraft-projekten har erbjudit tusentals aktiviteter de senaste åren för mängder av kulturarbetare. Bara i Stockholm har drygt 3.000 personer deltagit. Finansieringen kommer från Europeiska socialfonden (ESF).

Vi har funderat särskilt på hur arbetsmarknaden ser ut och om den förändrats. Bland annat har vi genomfört en enkätundersökning med nästan 1.300 respondenter. Några saker blir tydliga. Andelen frilansare, projektanställda och egenföretagare dominerar. Rimlig konsekvens: kulturpolitik och förhandlingar som involverar arbetsgivare behöver inbegripa också dessa. (Det finns ett flertal andra intressanta resultat som vi kan återkomma till senare.)

Projekten får med beröm godkänt för hur de har genomförts. Båda projektledarna Maria Rydén och Robert Karlsson har fått välförtjänta applåder. Däremot har projekten inte uppnått målet att skapa en strategisk fortsättning, eller ”varaktig plattform” som det lyder. Ansvaret för detta har snarare legat hos branschaktörerna som också varit projektägare; mest tongivande är Svensk Scenkonst och Teaterförbundet. Det finns olika bilder av vad kompetensutvecklingen ska innehålla, liksom vem som ska betala för den.

ESF:s stockholmschef Ingmar Paulsson var kritisk till detta missade mål, levererade en rätt ordentlig svada och menade att kultursektorns organisationer och individer behöver visa att de kan samverka — för att kunna komma tillbaka.

Men någon fortsättning lär det bli, i alla fall på samtalet. Några organisationer — bland annat SVT, Filmregion Stockholm-Mälardalen och Spelplan — är också villiga att finansiera en försiktig fortsättning.

Stockholms läns landstings nya kulturchef Eva Bergquist inbjöd till diskussion efter att ha resonerat kring en ny kulturarbetsmarknad från ett flertal perspektiv. Hon talade om grundläggande kulturpolitiska strukturer som förskjuts, med institutionens föränderliga roll i centrum, och att det handlar lika mycket om en sektor som idag alltmer tänjer på sina gränser och tar plats inom andra politikområden.

Jag tycker att det är en viktig diskussion och på många sätt en fortsättning om vad vi talat om under andra rubriker, såväl ”kulturella och kreativa näringar” som ”kulturentreprenörer”. För mig har rubrikordet mindre betydelse, men jag kan notera vilket symbolvärde som begreppen har. Inte ens kulturministern verkar vilja prata om kulturföretagande längre, vilket är synd.

Att ta personerna på denna arbetsmarknad på allvar är det viktiga.

På bilden ovan från vänster: Ulrika Holmgaard, Svensk scenkonst; Bo Olsson, Symf; Anette Matsson, Filmregion Stockholm-Mälardalen; Jaan Kolk, Teaterförbundet; Ingmar Paulsson, ESF; Helene Axelsson Sahlin, SVT.

anstallningsform kulturmedia

 

EvaBergquist

Eva Bergquist, förvaltningschef kulturförvaltningen Stockholms läns landsting

Kommentera
22 oktober 2013 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Kulturens värden i Norrbotten

Tobias Tobias

På Volante har vi nyligen avslutet ett intressant uppdrag om att utreda kulturens betydelse för tillväxt i Norrbotten.

I utredningen fick vi möjlighet att testa en ny metod för att mäta det ekonomiska värdet av kulturinstitutioner för medborgarna. Metoden hämtar inspiration från miljöekonomisk forskning och så kallade scenarioanalyser. Miljö-  och kulturområdet har gemensamt att värdena i stor utsträckning är immateriella. Komplicerat att omvandla till ekonomiska värden men nog så viktigt att försöka göra det då alternativet alltför ofta är att dessa värden förbises i de samhällsekonomiska standardkalkylerna. Vi har bland annat arbetet med miljöekonomerna på Enveco för att få inspel, liksom tittat på forskningen från Handelshögskolan i Göteborg.

I undersökningen genomförde vi en enkätstudie med invånare i Luleå där vi tar fasta på direkta värden och icke-brukarvärden. Det innebär de värden en kulturinstitution har för medborgare i deras liv oavsett om de själva utnyttjar verksamheten eller ej. Exempelvis är det många som ser ett stort värde av att en teater eller operahus finns i regionen eller staden där de bor, även om de sällan eller inte alls går dit själva.

Det finns alltså ett värde i att ha möjligheten att gå på teater eller opera om man en dag skulle vilja. Icke-brukarvärden handlar också om möjligheten för ens medmänniskor att gå på teatern och det finns ett värde i att bevara en kulturverksamhet för framtida generationer, på grund av kulturarv eller andra skäl. Den siffra vi kom fram till var att icke-brukarvärdet för Kulturens hus bland Luleåborna var ungefär 40 miljoner kronor per år.

Vad denna typ av mätmetod försöker fånga in är alltså vad en kulturverksamhet betyder för livskvaliteten av att bo och leva på en plats, vilket oftast är större än vad enbart biljettintäkterna redovisar.

Nyligen gjorde SVT ett inslag där de tar särskilt fasta på denna del av utredningen. Se klippet nedan där bland annat Elisabeth Lax, kulturchef vid Norrbottens läns landsting, intervjuas eller läs artikeln till inslaget.

Den kvantitativa undersökningen är dock endast en del av utredningen. Utredningen består också av kvalitativa diskussioner kring kulturens olika värden och försöker ge en helhetsbild. Vi har utvecklat en modell för att synliggöra hur en mängd olika kulturella, sociala och estetiska värden kan kopplas även till ekonomiska värden. Nedan är en version av modellen som sätter fokus på kulturens betydelse för attraktivitet. Det vill säga hur kulturinvesteringar bidrar exempelvis till kulturella värden, vilket bidrar till att göra en plats mer spännande att bo på eller besöka och därmed stärker platsens attraktivit.

I utredningen bygger vi ut denna modell med än mängd olika värden och diskuterar deras koppling till varandra och hur de i vissa fall även är möjliga att mäta ekonomiskt. Läs mer och ladda ned utredningen här.

Modellen är en vidareutveckling av mycket som vi gjort tidigare, bland annat den populära rapporten för Svensk Scenkonst ”Kulturens värden och effekter”.

attraktivitetmodell

 

Kommentera
10 april 2013 under Essä, Noterat | 2 kommentarer

Böcker har sina öden (men bli inte för närsynt)

Tobias Tobias

20130410-231741.jpg

Till konferensen IfBookThen på Moderna Museet i Stockholm gav branschtidningen Svensk Bokhandel ut en bok med en sammanställning av tidigare artiklar.

Jag skrev bokens förord som återpubliceras här.

***

Jag är säker på att du också har märkt det. Du kan gå igenom en tågvagn, kliva på en buss eller resa med ett flygplan och du ser ytterst få som sitter med en bok och läser.

Ännu färre läser böcker på skärmar, oavsett om det är läsplatta, mobil eller surfplatta. Men skärmarna finns där. Det är bara det att de främst används för annat än böcker.

Om någon ändå skulle ses med en bok? Då är det inte osannolikt att boken är på engelska och inköpt via en amerikansk nätbokhandel (eller på pocketbutiken med en tredjedel av utbudet på engelska).

Den svenska bok- och förlagsbranschen står idag inför många och stora utmaningar. Därför är det allvarligt om framtidsdiskussionen stannar vid påståendet att eboken bara är ett nytt format. För vi kan inte bara tala om boken.

De följande sammanställda artiklarna har tidigare varit publicerade i Svensk Bokhandel och visar att branschförändringarna är strukturella. De handlar bland annat om förlagens respektive författarnas roller, om konkurrensen när de anglosaxiska förlagen direktsäljer och därmed hur översättningar hotas, om bibliotekens roll och om de internationella nätjättarna Apple, Amazon och Google.

Ett stycke i en av artiklarna summerar tillståndet:

“Situationen är besvärande, inte minst för att det inte längre räcker att var duktig på klassiska förlagsfrågor. Nu går en stor del av tiden åt till att tänka på helt nya konflikter och frågeställningar.”

Detta stycke är dessutom intressant eftersom det utgår från att den nuvarande situationen skulle vara extra besvärande just eftersom nya konflikter och frågeställningar har dykt upp. Tyvärr är detta perspektiv talande, men det gäller inte bara bok- och förlagsbranschen. Det är inte heller unikt för nuläget.

Att utgå från att branschstrukturer och uppgifter inte förändras är bokstavligt talat livsfarligt. Lösningen handlar om att inte bli för närsynt, utan att lyfta blicken och att våga omdefiniera sig. En av de mest lästa och refererade ekonomiartiklarna heter Marketing Myopia, det vill säga marknadsnärsynthet, och publicerades 1960 i Harvard Business Review.

Författaren Theodore Levitt, senare uppmärksammad för sina tidiga insikter om globaliseringen, stödjer sin argumentation på flera exempel av hur branscher har förändrats. Järnvägsbolagen fick inte problem för att folk inte längre behövde resa, utan för att andra färdsätt började konkurrera, såsom bil eller flyg. De utgick från att de var i järnvägsbranschen, enbart, och inte sysslade med transporter mer generellt.

Ett annat exempel är hur Hollywood var på väg att gå under när teven slog igenom. På samma sätt som med järnvägsbolagen så definierade filmbolagen sin verksamhet snävt. De såg att de arbetade med film och inte underhållning, vilket också föranledde att filmbolagen betraktade teve som ett hot och inte som en möjlighet för att expandera sin verksamhet.

Varje organisation gör givetvis sitt ett eget val att välja inriktning, men annan ekonomisk forskning gör liknelser med evolutionsteorin. En organisation som inte utvecklas – och definierar sin verksamhet brett – kan aldrig dra nytta av tillväxtmöjligheter och får svårt att överleva på sikt.

Men på vissa sätt är argumentationen hoppingivande: det är upp till varje företag att själv skapa sin lycka. Men detta, menar Levitt, bör ske genom att utgå från människors behov i stället för fokus på att sälja sina – befintliga – produkter. Hur ska vi agera på information om att läsförståelsen sjunker drastiskt bland unga?

Hur ska vi vidga vår branschdefinition? Jag blir själv konfunderad när min dotter säger ”film” om en illustrerad barnbok som bara gjorts lite interaktiv för en iPad. (Men visst, karaktärerna rör sig.) Förändringen kan även kännas sorglig: vi är ju många som älskar hantverket med boken – kombinationen av innehåll och format, av ord och papper, av hur omslaget bidrar till att sätta en ton och kan vara ett konstverk i sig. Som bokhandlar- och lärarbarn är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring började jag samla på förstaupplagor. Vid senaste barnkalaset hemma konstaterade de andra barnen högt: ”Titta, Judith (min dotter) bor i ett bibliotek!” Och då har jag ändå slängt eller ställt undan två tredjedelar av boksamlingen

Frågan om branschdefinition – och branschutvidgning – är komplex och lär leda till olika svar beroende på vad vi gör i den nuvarande branschkedjan.

Tim O’Reilly introducerades som the innovator’s innovator när han inledningstalade vid senaste Tools of Change for Publishing-konferensen i New York. Han manade oss till att gå tillbaka till huvudfrågan: Varför gör vi det vi gör? Själv, berättade han, började han ge ut böcker i början av 1980-talet för att han vill lösa problem och att han tyckte att idéer hade betydelse. Det finns förstås flera kanaler för detta syfte idag. Han sa att om du är en förläggare och bara tänker på böcker så har du nog missat något.

På väggen i mitt småländska barndomshem hade vi en stor plansch med en gammal bok och texten habent sua fata libelli, som min pappa förklarade betyder ”böcker har sina öden”. Det underliggande budskapet är att det är fantastiskt med en boks långa livslängd, spridning och förmåga att påverka människor på djupet.

Nu har jag tagit planschen till Volantes kontor i Gamla stan i Stockholm, även om jag egentligen tror på en omformulering. För vi kan inte bara tala om boken.

***

En annan bok till konferensen var “eBooks & eBucks – money, passion and change”, som är en del Malmöbaserade medieklustret Media Evolutions skriftserie. Några av Media Evolutions medlemmar har också skrivit texter, däribland Anders Mildner. Skriften kan laddas ned gratis som pdf eller e-pub för din läsplatta.

Kommentera
15 februari 2013 under Analys | kommentera

Att tänka globalt (New York del 1)

Tobias Tobias

 

Ser ni Mamma Mia-skylten där nere till höger? Låt mig återkomma till den.

Det må ha varit snöstorm för en vecka sedan, men nu är gatorna torra vid Times Square och den strålande solen lyckas ibland komma i rätt vinkel i förhållande till de höga husen för att nå fram.

På ett hotell bredvid pågår konferensen Tools of Change for Publishing. Det är en konferens riktad mot bokförlag och tar upp aspekter som har att göra med den teknologiska utvecklingen.

Jag pratade i onsdags på konferensen och presenterade vår nya förlagsdel Density som kommer bli ett internationellt förlag med i huvudsak digital distribution Inriktning är forskning i kortformat.

Bakgrunden är hur bokbranschen internationaliseras, men ur en icke-amerikansk och litet förlags synvinkel. Det är ovanligt här. Från ett amerikanskt perspektiv så ser man bara möjligheter med att kunna sälja fler böcker på engelska direkt till utländska läsare, som i Sverige.

Men för ett svenskt förlag som har köpt rättigheterna till en bok och översatt den, är originalutgåvan på engelska ofta den största konkurrenten. Jag känner till exempel när det engelska originalet har sålt mer än tio gånger så mycket som översättningen. Lägre pris (ibland) och tajming (då översättningen kommer mycket snare) är två förklaringar.

Fast varför bara ta emot i denna internationella konkurrens och bara känna av nackdelarna? Jag tror att det är möjligt att även ett svenskt förlag kan konkurrera på den internationella spelplanen, även om det innebär att titlarna är på engelska. Frågan är förstås hur man gör — och under mitt föredrag gick jag igenom både egna och andras lärdomar.

Jag jämförde även med den svenska musikbranschen där internationalisering är ett naturligt inslag. Apropå Mamma Mia-skylten så berättade jag om hur Abba framför allt vidgade horisonten och visade att internationella, stora framgångar var möjliga — för att sedan efterföljas av Roxette och svenska superproducenter som Max Martin, Shellback, Avicii och Swedish House Mafia, och på företagssidan Spotify och X5.

En viktig poäng här att det handlar om självbild och känsla av vad som är möjligt. Här ligger flera svenska kulturella och kreativa näringar bra till i jämförelse med många andra länder.

Internationella framgångar brukar ibland förklaras med att vi är relativt bra på engelska och ligger långt fram när det gäller teknik etc. Men den viktigaste förklaringen är att vi ser sådana framgångar som möjliga, till och med självklara. Och därför ger oss ut.

Kommentera
18 januari 2013 under Analys | kommentera

Åtta perspektiv på film och nya medier

Tobias Tobias

Är det bara jag som har känslan att filmbranschen — såväl den svenska som internationellt — tittar sig lite villrådigt runt omkring på den teknologiska utvecklingen och inte alltid vet hur man ska förhålla sig. Ibland blir det huvudet i sanden, ibland några trevande försök för sakens skull.

Visserligen ser vi stora innovationer också, men kommer inte de utifrån, från andra håll än traditionella branschaktörer?

Jag är följeforskare för EU-projektet Moving Pictures 2, som drivs av Filmregion Stockholm-Mälardalen, och ett av deras delprojekt handlar just om nya medier. Frågan är förstås hur de ska angripa detta område som har så många olika infallsvinklar. Jag har tidigare varit inne på frågan i samband med rapporten ”Film utanför filmen” (om rapporten och releasen, om seminarium och andra artiklar,

I ett försök att bena ut hur man från filmens perspektiv kan fundera kring nya medier har jag landat i punkterna nedan. Har jag missat något? Andra kommentarer? Resonemanget är förstås basala till viss del, men sådana bitar måste också med, inte minst eftersom inte alla är insatta.

Hur filmen produceras. Nya sätt att filma, utveckla animationer och på övriga sätta ”göra film” har möjliggjorts av teknologisk utveckling. Till exempel har videokameran på mobiltelefonen använts för att filma (även om resultaten främst kan ses som experiment). Mer banbrytande har varit utvecklingen inom animation vilket märks i filmer som ”Sagan om ringen”-trilogin.

Hur en film definieras. Är ”film” detsamma som långfilm? Se till exempel hur Youtube, en av världens största webbsajter, därutöver huserar mängder av videoklipp som gjorts av både professionella och amatörer. I flera fall handlar det dessutom om bearbetningar av befintliga filmer; och det har i flera talats om att en film inte längre är färdig när den släpps utan det är då bearbetningar gjorda i en hybrid- eller remixkultur tar vid (prokonsumtion).

Hur en film bara är en medieform. Karaktärer som skapas på film har sedan länge även tagit sig ur filmen och sålts som leksaker, tshirttryck eller tagit plats i andra medieformer som bok eller datorspel. Det är då vi kan prata om crossmedia. Ett annat ord, myntat av amerikanske professorn Henry Jenkins, är transmedia som syftar på hur en historia som berättas i en film kompletteras av andra, unika berättelser på olika plattformar, men som är sammanflätade.

Hur en film distribueras. Digitaliseringen har medfört möjligheter för nya typer av distribution. Det gäller såväl hur filmer sprids till biografer som nya distributionskanaler (internet). Detta har medfört att fönsterneutralitet lyfts fram, till exempel inom ramen för Filmavtalet där vissa korrigeringar har skett som tar hänsyn till nya distributionssätt (även om biografdistribution fortfarande är huvudspåret; men i nya Filmavtalet står att Sverige ska vara ledande i Europa på nya tekniska plattformar). Till en följd av den teknologiska utvecklingen kan vi idag se filmer på en mängd olika sätt: via mobiltelefonen, via surfplattan, via datorn, utöver traditionella sätt som på biografen eller på teve. Bland hoten märks biografdöd och olaglig nedladdning.

Hur en film diskuteras och rekommenderas. Internet har möjliggjort enorma databaser med information om film, liksom hur människor kan koppla ihop sig genom sociala medier och dela med sig av åsikter och sprida filmklipp.

Hur en film konsumerasDetta hänger ihop med både distribution och diskussion och s.k. prokonsumtion (apropå definition ovan), men det är viktigt att betona mottagarperspektivet.

Hur en film finansieras. Nya medier har dessutom skapat större möjligheter för s.k. crowdsourcing, då en mängd människor genom ofta mindre insatser kan finansiera filmprojekt. I USA märks tjänster som Kickstarter, i Sverige finns inom filmområdet Filmbasen som arbetar med en crowd culture-plattform (och där detta EU-projekt också är involverade).

Hur en film arkiveras. Hur ska filmarvet tas om hand, helst både arkiveras och tillgängliggöras.

***

För filmbranschens aktörer blir det relevant att fundera i termer av inuti eller utåtvänt. Ska man koncentrera sig på sina egna frågor innan det är dags att sitta på möten med IKT-klustret i Kista?

Jag tänker mig att man måste jobba på båda spåren. Utan något som helst utåtvänt perspektiv så kommer man förtvina helt, vilket Theodore Levitt förklarar fint i sin klassiska HBR-artikel om närsynthet (Marketing myopia). Samtidigt måste en organisation i en bransch i strukturomvandling fokusera inåt och inte tro att allting fyller samma funktion som tidigare.

Kommentera
11 januari 2013 under Analys, Noterat | kommentera

Mellanåret 2013 (men gott nytt år ändå)

Tobias Tobias

Det finns några saker som talar för att 2013 blir ett mellanår. Jag tänker framför allt på varselvåg med försiktighet och bantade plånböcker som följd, avvaktan efter politiska insatser och uppladdning inför valår och över huvud taget internationella kriser runt om (USA, Europa).

Apropå avvaktan efter politiska insatser så minns jag ett seminarium som Kreanord kallade till i höstas där vi var en del som pekade på att 2013 riskerade att bli ett mellanår sett till offentliga satsningar.

Regeringens handlingsplan för kulturella och kreativa näringar var på väg mot sitt slut och ingen fortsättning hade pekats ut. Något som dröjde och dröjde, men aldrig kom. Det föranledde min och Emmas debattartikel om missade möjligheter i slutet av november, och om det senare kom en formulerad fortsättning så kändes det nästan som att den kom tack vare artikeln.

Nu hittar vi några formuleringar här och där, bland annat i regleringsbrevet som ger Tillväxtverket fortsatt uppdrag (men utan budgetstyrka), och Kreanord har fått en fortsättning med svenskt ordförandeskap. Vi vet också att Rådet för kulturella och kreativa näringar överlämnar några förslag till ministrarna i början av februari.

Vissa kanske argumenterar för att det på regional nivå faktiskt pågår en hel del – och det stämmer – men jag slås nog snarare av hur mycket som ändå har avslutats. Det är ganska mycket strukturkapital och erfarenheter hos enstaka personer som riskerar att inte tas tillvara.

Man bör också fråga sig vad en fortsättning är värd. Jag grunnar en del på sådant som vad alla kartläggningar lett till? Vad olika projekt och mötesplatser bidragit med?

Och vad händer med kulturpolitiken? Regionalt en hel del förstås. Eller har arbetet med alla kulturplaner tagit på energin? Jag vet inte, men misstänker att den fart och mobilisering som vi sett de senaste åren inte kan vara för evigt.

På ett nationellt plan tror jag inte vi ska förvänta oss stora nyheter inför valåret 2014. Nuvarande kulturministern har nog genomfört det som hon såg som sina stora frågor — eller vad tror ni?

Nåväl. Detta är offentliga ramar och konstnärer liksom andra typer av entreprenörer på marknader som IT, media och turism gör saker ändå, och aktörer som måste agera för att förändringar i omvärlden helt enkelt omkullkastar förutsättningarna. Förlagsbranschen kommer knappast kunna stå still till exempel, klämd mellan mindre intresse hos unga för böcker och ebokens intåg — men en oerhört spännande utveckling att vara med i.

Vi kan konstatera att om krisen slår igenom så kommer kapitalmarknaderna att bli försiktigare och att en del konsumenter får mindre pengar att röra sig med. Om jag till slut ändå ska vända detta till något positivt är det väl att det är ur kris som det nya, det kreativa, faktiskt föds.

Och om det var något som 2012 lärde oss var väl att det som kan prägla ett år kan vara helt oförutsägbart.

För vem hade kunnat tro att en koreansk musikvideo skulle bli det första klipp på youtube som passerar 1 miljard tittare. Även om det kan låta som kuriosa så säger detta fenomen en hel del om man granskar siffrorna lite mer. För första gången så toppade en koreansk låt USA-listor vilket ju säger en hel del om Asiens större inflytande. Den enorma siffran en miljard (nu 1,1) säger också mycket om internets genomslagskraft. En tredjedel av de som tittat på klippet har dessutom gjort det via smartphones, vilket understryker förflyttningen till mobil kulturkonsumtion.

Så gott nytt år! Utveckling pågår trots allt och visst är det roligt att hänga med.

 

 

Kommentera
9 maj 2012 under Analys, Noterat | kommentera

Att skapa en bransch (och jag var med)

Tobias Tobias

Det är skillnad på att berätta om hur upplevelseindustrin respektive ”upplevelseindustrin” växte fram i Sverige. Om det senare har Klara Tomson vid Södertörns högskola forskat och skrivit en artikel till Nordisk kulturpolitisk tidskrift (”Att skapa en upplevelseindustri”). Alltså om hur konceptet och begreppet fördes fram.

Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

Kommentera