Första gången jag träffade Carin Daal jobbade hon på KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling). Fler var inblandade, men Carin var den tydligaste drivkraften under många år i arbetet för att lyfta fram upplevelseindustrin.

Långt före de flesta andra, vilket innebar att det fanns lite att lära av. Allting som genomfördes gjordes för första gången — statistikinsamling, mötesplatser, kompetensutveckling av olika slag — utan den flora av lärdomar och exempel som finns idag.

Det känns som att historien har givit henne rätt, att det var något viktigt som hon och KK-stiftelsen var inne på. Men var alla satsningar lika lyckade?

Idag har hon utvidgat ansvarsområde som chef för entreprenörskapsenheten vid Näringsliv Skåne — och det är intressant hur denna näringslivsenhet vid Region Skåne samverkar med kulturenheten.

Det blev ett långt samtal om lärdomar och framtid, men värt att läsa.

KK-stiftelsens satsning på upplevelseindustrin gjorde avtryck. Hur ser du på satsningen i efterhand?
Jag tycker att det var en modig satsning som gjordes i rätt tid – precis när teknikutvecklingen inom IT-området tagit fart. Drivkraften bakom satsningen var till stor del behovet av att fylla den nya tekniken med innehåll samt att förstå vad denna nya teknik kunde få för betydelse för nya konsumtions- och livsstilsmönster. Satsningen handlade om att synliggöra nya branscher och dess kompetenser som viktiga innehållsleverantörer, där det inte skulle räcka med att satsa på teknikutveckling om Sverige ska kunna konkurrera globalt.

Satsningen bestod av ett antal delar; kunskapsutveckling, komptensutveckling av branscherna via satsningen på mötesplatser och utveckling av utbildningar för näringslivet. Kunskapsutvecklingen, där bland annat statistikframtagning, studier av olika slag för att få mer kunskap om branscherna har varit en del, tror jag har varit jätteviktig för hur vi arbetar nationellt, regionalt och kommunalt med satsningar på detta område idag.

Mötesplatssatsningarna, som handlade om att stimulera det branschöverskridande mötet mellan olika områden inom upplevelseindustrin, har varit framgångsrika på olika sätt. Man kan dock konstatera att det krävs långsiktiga finansiella åtaganden från det offentliga om denna typ av satsningar ska fylla den strukturförändrande roll som vi önskade. Där har inte alla mötesplatssatsningarna lyckats.

Den tredje satsningen, som kopplar till utbildningar riktade mot näringslivet, så är jag övertygad om att det krävs att näringslivet kontinuerligt kompetensutvecklar sig, men att formerna för detta måste utvecklas. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning var det utbildningar på magisternivå som vi arbetade med och mina erfarenheter är att små- och medelstora företag generellt inte ser att de har tid med denna form av utbildningar. Här finns fortsatt mycket att göra.

Har du dragit några generella lärdomar som du vill dela med dig av?
Främst att entreprenörerna inom dessa branscher/områden mycket sällan drivs av att tjäna pengar utan drivs utifrån lusten att skapa och i många fall även av att förändra samhället. Många gånger ser man sig som en ofrivillig företagare. Att bli sedd och eventuellt få stöd med delar av sitt företagande kan dock göra mycket för att utveckla synen på att vara och se sig som företagare.

En annan viktig lärdom handlar om potentialen i att lära branscherna emellan. Här finns en jättepotential som jag ser det. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning testade vi bland annat detta – att sätta samman grupper från olika branscher där man tittade på affärsmodeller och produktionskedjan och jämförde och lärde av varandra.

Slutligen är min lärdom att entreprenörskap i stort kräver samma typ av stöd, och att nätverk är en av de viktigaste nycklarna till framgång. Här saknas det ofta välfungerande nätverk för entreprenörer inom kulturella och kreativa näringar. Man har inte rätt kontakter för att hitta kapital, komma in på rätt marknader etcetera. Detta behöver utvecklas!

Då sa vi upplevelseindustrin. Nu säger kulturella och kreativa näringar, alternativt sektorn. Spelar det någon roll att vi har bytt namn på vad vi pratar om? Eller är det kanske olika saker?
Både ja och nej. Det spelar roll på ett sätt. Det vi ville åstadkomma med begreppet upplevelseindustrin var att sätta fokus på konsumentledet och att det finns en ny industri, med branscher som inte tidigare synliggjorts som viktiga vad gäller att bidra till BNP exempelvis. Med begreppet kulturella och kreativa näringar så läggs fokus på producentledet på ett annat sätt och drivkraften till värdeskapandet syns inte lika tydligt.

Jag tror dock att de som är verksamma inom näringen till stora delar känner sig mer hemma i det senare begreppet och det är nog viktigast.

Det var mycket fokus på mötesplatser och du skrev även bok med Stina Algotson på temat. Är mötesplatser något som du tagit vidare i din nya roll på Region Skåne.
Inte i dagsläget. Den satsning som vi på Näringsliv Skåne bedriver tillsammans med Kultur Skåne är i sin linda. Vi har tagit fram en gemensam strategi politikområdena emellan och nästa steg är att klubba en gemensam handlingsplan. Efterfrågan på olika former av mötesplatser har dock framkommit inom ett antal områden, så vem vet. Ett resultat av KK-stiftelsens satsning är Media Evolution här i Malmö, en mötesplats för medieindustrin i södra Sverige – och det finns önskemål om att utveckla liknande miljöer i Skåne.

Hur kan man från offentlig sektor stärka entreprenörskap?
Vi arbetar utifrån en tillväxtmodell som är ganska enkel:

• Få fler att vilja bli entreprenörer i Skåne genom satsningar på entreprenörskap inom utbildningssystemet samt genom attitydförändrande insatser.
• Stärka befintliga entreprenörer i Skåne genom att utveckla stödstrukturen runt entreprenörerna (rådgivning, kapitaltillgång med mer), utveckla inkubatorer och stärka nätverk.
• Attrahera entreprenörer till Skåne genom att utveckla attraktiva miljöer (inkubatorer, mötesplatser med mer) samt bygga internationella nätverk för entreprenörer

Vilka insatser gör ni för att klara dessa utmaningar?
I dagsläget arbetar vi framför allt med de två första punkterna enligt modellen som jag beskrev tidigare.

En viktig uppgift är att stimulera till entreprenörskap inom samhällets olika sektorer såsom privat, offentlig, idéburen- och akademisk sektor. Detta gör vi genom att initiera, finansiera och koordinera aktörer och projekt för att utveckla kunskap, arbetsmodeller med mer inom de olika sektorerna. Satsningen på kulturella och kreativa näringar är ett exempel på ett särskilt område som vi fokuserar på, entreprenörskap inom vården är ett annat.

I arbetet med att stärka utvecklingen av ett mer entreprenöriellt förhållningssätt har vi gjort ett antal satsningar mot grundskolan under åren för att kompetensutveckla skolpersonal inom entreprenöriellt lärande. Vi har just nu också riktade satsningar mot högskolan för att få in entreprenörskap som en del i utbildningen. Dessutom gör vi en hel del satsningar för att synliggöra skånska entreprenörer samt generellt öka kunskaperna om entreprenörskapets betydelse för tillväxt.

Slutligen vill vi medverka till bättre förutsättningar för företagsutveckling i olika faser genom att utveckla det stödsystem som ska främja entreprenörskap, nyföretagande och utveckling av företag och innovationer. Här handlar ofta insatserna om att finansiera olika aktörer och deras arbete med att hjälpa entreprenörerna i olika skeden i deras företagsutveckling.

Vad som är intressant med Skåne är att det verkar som att näringslivsenheten arbetar med kulturenheten. Eller är det kanske bara som det verkar…? Vad innebär det samarbetet mer konkret?
Nej, det är inte bara som det verkar utan det är väldigt mycket på riktigt och känns väldigt positivt. Detta var något vi försökte få till på nationell nivå tidigare. Nu händer det på regional nivå! Här ser jag en stor möjlighet vad gäller att skapa förutsättningar för tillväxt inom de kulturella och kreativa näringarna. Genom att få två olika system att mötas kan nya mönster och förutsättningar skapas vad gäller arbetssätt, nätverk, modeller för affärsutveckling med mer.

Du är från Göteborg, bodde länge i Stockholm och är nu bosatt i Malmö. Upplever du stora skillnader mellan storstadsregionerna i hur man ser på innovation och entreprenörskap?
Ja. De är tre olika städer med ganska olika förutsättningar.

Stockholm är mycket större, här finns den svenska finanssektorn och de flesta huvudkontoren på plats. Min uppfattning är att det offentliga, och näringslivet, ofta haft uppfattningen att saker och ting händer av sig självt här. Konkurrensen om uppmärksamhet är stor i Stockholm vilket gör det svårt att få utrymme att synas och höras och därmed minskar kraften att lyckas samlas och enas på en plats eller inom ett område. Ett exempel är inom designområdet där jag under snart tio år följt diskussionen om ett designmuseum eller utvecklingscentrum för design. Men där man inte lyckats enas och därmed inte lyckats skapa tillräcklig kraft i frågan som jag ser det.

Göteborg och Malmö liknar varandra mer. Här har det funnits ett antal starka personer, ofta män, som pekat med hela handen för att skapa förnyelse efter ganska svåra omstruktureringar inom stadens näringsliv. I båda städerna finns en undergroundkultur att bygga på. I Malmö, som ju är mindre, med en ganska liten stadskärna blir satsningarna väldigt tydliga och nätverken lättare att hantera. Det offentligas roll blir viktigare exempelvis i rollen som riskkapitalist.

Slutligen, du har själv varit entreprenör och drivit eget företag, vad är din viktigaste lärdom från den tiden som du tar med dig i arbetet idag?
Jag var med och startade ett möbelföretag ihop med två killar där affärsidén var att göra möbler av gammalt norrländskt ladvirke och förmedla historiken kring varje lada med varje möbel. Hade vi vetat vad vi vet idag, att möbler ska produceras i Småland och att där finns fantastisk kunskap och bra nätverk, så hade vi sparat massor av arbete och pengar. Med andra ord rätt kunskap och nätverk är avgörande i starten av ett företag. Kan jag vara med och bidra till det känns det väldigt värdefullt oavsett bransch.

‘I know this will not be to everyone’s taste – many in the arts simply want money and silence from Government – but in an age of austerity, when times are tough and money is tight, our focus must be on culture’s economic impact.’

Även en kulturekonom som jag rycker till lite av höra sådan nyttoorienterad retorik. Ingen i Sverige har på en ledande post varit i närheten av att våga formulera sig så. Varje ekonomiskt argument måste alltid inledas med garderingar om l’art pour l’art. Det är den svenska regeln. Lyssna nästa gång vår kulturminister säger något om entreprenörskap: i början så finns alltid en formulering om egenvärde och konstens frihet.

Men Maria Miller förklarade sig, och menade att det här var ett sätt att formulera hjälp. En strategi att trots allt få med sig sin sektor förstås, men något ligger nog i detta:

“I want to make it clear that I am fighting your corner as hard as I can within government.”

“I need you all to accept this fundamental premise, and work with me to develop the argument.”

Jag kan sympatisera med sistnämnda. Hur vi ska utveckla “argumentet” är förstås något jag sysslat med i snart 15 år.

På Twitter avlöste kommentarerna varandra. Se till exempel #culturematters. Nedan också en intressant kommentar som pekar på samspelet mellan subventionerad kultur och potentialen för ekonomiska framgångar (om man ändå ska ta det perspektivet). Även ett strikt ekonomiskt perspektiv pekar på betydelsen av “forskning och utveckling”.

“… the West End has largely outsourced its need for the new to the subsidised sector. They don’t regard us as the competition, but as essential to their business model.”

“The 007 producer Barbara Broccoli joked recently that Skyfall (which took $1 billion at the box office internationally) was the National Theatre of Bond: nearly all of its cast and its director are alumni of the subsidised theatre.”

Men den enkla, perfekta formeln för att mäta finns inte. Alla vi som försökt vet hur komplext det är och att man till slut ändå måste lägga till resonemang om kvalitativa värden. Det hindrar inte att man ska försöka fortsätta utveckla mätmetoder.

Till konferensen IfBookThen på Moderna Museet i Stockholm gav branschtidningen Svensk Bokhandel ut en bok med en sammanställning av tidigare artiklar.

Jag skrev bokens förord som återpubliceras här.

***

Jag är säker på att du också har märkt det. Du kan gå igenom en tågvagn, kliva på en buss eller resa med ett flygplan och du ser ytterst få som sitter med en bok och läser.

Ännu färre läser böcker på skärmar, oavsett om det är läsplatta, mobil eller surfplatta. Men skärmarna finns där. Det är bara det att de främst används för annat än böcker.

Om någon ändå skulle ses med en bok? Då är det inte osannolikt att boken är på engelska och inköpt via en amerikansk nätbokhandel (eller på pocketbutiken med en tredjedel av utbudet på engelska).

Den svenska bok- och förlagsbranschen står idag inför många och stora utmaningar. Därför är det allvarligt om framtidsdiskussionen stannar vid påståendet att eboken bara är ett nytt format. För vi kan inte bara tala om boken.

De följande sammanställda artiklarna har tidigare varit publicerade i Svensk Bokhandel och visar att branschförändringarna är strukturella. De handlar bland annat om förlagens respektive författarnas roller, om konkurrensen när de anglosaxiska förlagen direktsäljer och därmed hur översättningar hotas, om bibliotekens roll och om de internationella nätjättarna Apple, Amazon och Google.

Ett stycke i en av artiklarna summerar tillståndet:

“Situationen är besvärande, inte minst för att det inte längre räcker att var duktig på klassiska förlagsfrågor. Nu går en stor del av tiden åt till att tänka på helt nya konflikter och frågeställningar.”

Detta stycke är dessutom intressant eftersom det utgår från att den nuvarande situationen skulle vara extra besvärande just eftersom nya konflikter och frågeställningar har dykt upp. Tyvärr är detta perspektiv talande, men det gäller inte bara bok- och förlagsbranschen. Det är inte heller unikt för nuläget.

Att utgå från att branschstrukturer och uppgifter inte förändras är bokstavligt talat livsfarligt. Lösningen handlar om att inte bli för närsynt, utan att lyfta blicken och att våga omdefiniera sig. En av de mest lästa och refererade ekonomiartiklarna heter Marketing Myopia, det vill säga marknadsnärsynthet, och publicerades 1960 i Harvard Business Review.

Författaren Theodore Levitt, senare uppmärksammad för sina tidiga insikter om globaliseringen, stödjer sin argumentation på flera exempel av hur branscher har förändrats. Järnvägsbolagen fick inte problem för att folk inte längre behövde resa, utan för att andra färdsätt började konkurrera, såsom bil eller flyg. De utgick från att de var i järnvägsbranschen, enbart, och inte sysslade med transporter mer generellt.

Ett annat exempel är hur Hollywood var på väg att gå under när teven slog igenom. På samma sätt som med järnvägsbolagen så definierade filmbolagen sin verksamhet snävt. De såg att de arbetade med film och inte underhållning, vilket också föranledde att filmbolagen betraktade teve som ett hot och inte som en möjlighet för att expandera sin verksamhet.

Varje organisation gör givetvis sitt ett eget val att välja inriktning, men annan ekonomisk forskning gör liknelser med evolutionsteorin. En organisation som inte utvecklas – och definierar sin verksamhet brett – kan aldrig dra nytta av tillväxtmöjligheter och får svårt att överleva på sikt.

Men på vissa sätt är argumentationen hoppingivande: det är upp till varje företag att själv skapa sin lycka. Men detta, menar Levitt, bör ske genom att utgå från människors behov i stället för fokus på att sälja sina – befintliga – produkter. Hur ska vi agera på information om att läsförståelsen sjunker drastiskt bland unga?

Hur ska vi vidga vår branschdefinition? Jag blir själv konfunderad när min dotter säger ”film” om en illustrerad barnbok som bara gjorts lite interaktiv för en iPad. (Men visst, karaktärerna rör sig.) Förändringen kan även kännas sorglig: vi är ju många som älskar hantverket med boken – kombinationen av innehåll och format, av ord och papper, av hur omslaget bidrar till att sätta en ton och kan vara ett konstverk i sig. Som bokhandlar- och lärarbarn är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring började jag samla på förstaupplagor. Vid senaste barnkalaset hemma konstaterade de andra barnen högt: ”Titta, Judith (min dotter) bor i ett bibliotek!” Och då har jag ändå slängt eller ställt undan två tredjedelar av boksamlingen

Frågan om branschdefinition – och branschutvidgning – är komplex och lär leda till olika svar beroende på vad vi gör i den nuvarande branschkedjan.

Tim O’Reilly introducerades som the innovator’s innovator när han inledningstalade vid senaste Tools of Change for Publishing-konferensen i New York. Han manade oss till att gå tillbaka till huvudfrågan: Varför gör vi det vi gör? Själv, berättade han, började han ge ut böcker i början av 1980-talet för att han vill lösa problem och att han tyckte att idéer hade betydelse. Det finns förstås flera kanaler för detta syfte idag. Han sa att om du är en förläggare och bara tänker på böcker så har du nog missat något.

På väggen i mitt småländska barndomshem hade vi en stor plansch med en gammal bok och texten habent sua fata libelli, som min pappa förklarade betyder ”böcker har sina öden”. Det underliggande budskapet är att det är fantastiskt med en boks långa livslängd, spridning och förmåga att påverka människor på djupet.

Nu har jag tagit planschen till Volantes kontor i Gamla stan i Stockholm, även om jag egentligen tror på en omformulering. För vi kan inte bara tala om boken.

***

En annan bok till konferensen var “eBooks & eBucks – money, passion and change”, som är en del Malmöbaserade medieklustret Media Evolutions skriftserie. Några av Media Evolutions medlemmar har också skrivit texter, däribland Anders Mildner. Skriften kan laddas ned gratis som pdf eller e-pub för din läsplatta.

Boken ”Kulturens kraft” kommer snart ut på engelska. Vad kan övriga världen lära sig av Norden när det gäller kultur och regional utveckling?
Bakgrunden till Routledgeboken är att det var aktuellt med en ny upplaga av ”Kulturens kraft” då denna började ta slut. Istället för nytryck bestämde jag och Lisbeth Lindeborg som redaktörer att lägga till en nordisk dimension. Vi ville ha med nordiska författare och skriva på engelska för en internationell publik. Så nu är vi 28 nordiska författare som skriver om 21 olika platser i Norden där kultur har haft betydelse för den regionala utvecklingen. Vi vill också visa att trots de nedskärningar i kulturen som även drabbat Norden står vi oss förhållandevis väl i jämförelse med många andra länder där kulturnedskärningarna varit ännu kraftigare. Något som också lyfts fram i de recensioner vi fått av de som läst boken.

Hur går diskussionen just nu när det gäller kulturens roll för regional utveckling? Den svenska utgåvan, exempelvis, har ju kritiserats för önsketänkande.
Tanken med vår bok är att visa på den kraft som kulturen har men också de problem som finns och som måste övervinnas. Därför redovisas både mer positiva och negativa företeelser som Roskildefestivalen och Hultsfredsfestivalen, både Stavanger och Åbo som Europas kulturhuvudstäder och de förhoppningar som förknippades med detta och svårigheterna med att infria dem. I de förhandsrecensioner vi fått lyfts också detta fram som en av bokens styrkor, att vi vill visa på både problem och möjligheter.

Vad kan vi i Sverige bli bättre på när det gäller dessa frågor?
Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Du är professor i organisation och ledarskap och har studerat flera områden. Kan de vanliga modellerna användas också för kultursektorn?
Det finns skillnader, där en sådan är att kulturentreprenörers primära mål inte är ekonomisk vinst utan känslan av oberoende, kreativitet, uppfinningsrikedom och fantasi. Samtidigt finns likheter där det handlar om hushållning med knappa resurser och om hur dessa skapas och fördelas mellan olika påstridiga intressenter. Då jag själv under hela min akademiska karriär jobbat med ovanliga organisationsformer, kooperativ och ägandespridning, ser jag stora likheter med konstnärliga verksamheter. Även här handlar det om att uppnå legitimitet från en tvivlande omgivning, att som ledning hantera spänningsfältet mellan olika intressenter och skapa koalitioner.

Du är också aktuell som författare i boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati”. Hur står sig demokratin som styrningsmetod idag?
Bra utom i styrning av företag. Vår boks utgångspunkt är att ställa frågan varför demokrati är eftersträvansvärt vid styrning av komplicerade organisationer av stater och mångmiljonstäder men inte när det gäller företag och producerande organisationer där den gemensamma styrningen mötts med skepsis, vilket lett till att antalet är få. I vår bok vill vi visa på exempel där detta under många år lyckats och där medarbetarna tillsammans framgångsrikt äger och styr sina företag.

***

Sagt om boken:

”The book will be of interest not just to scholars, planners, local government officials and others working in the Nordic countries, but to researchers anywhere in the world who are concerned with evaluating investment in the cultural sector in an urban and regional context.” – David Throsby, professor i kulturekonomi

“This book offers a new understanding of the effects of the arts and culture on the regional and local development. The 28 authors present a comprehensive analysis of festivals, museums, creative industries, etc. They illustrate their issues with a great variety of Scandinavian case studies. In a context of deep economic crisis, they provide an excellent analysis of the way culture can increase social well-being. The book helps evaluating the respective weight of private initiative and public support. The authors do not hesitate to stress the positive impact of culture and its limits. The book is original, insightful and deserves to be read by students, scholars, and practitioners as well.” – Françoise Benhamou, professor i kulturekonomi

Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.

Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.

Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekade på twitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.

I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.

Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.

Först pratar jag. Sedan pratar Rudolf Antoni, utredare och biträdande näringspolitisk chef för Fastighetsägarna.

Jag följde upp Johanna van Antwerpens europeiska perspektiv med att försöka ge en bakgrund till varför och hur vi pratar om kulturella och kreativa näringar. Det blev också en slags blinkning till mitt tidigare föredrag om Kulturskolans betydelse.

I sitt föredrag utgick Antoni bland annat från den rapport han skrivit för Fastighetsägarna, “Kulturen och staden”. I rapporten har ett kulturindex tagits fram över invånarnas kulturvanor i de 34 största svenska städerna. Sedan ställs kulturindexet mot andra variabler som befolkningsökning, andel högutbildade, bostadsrättspris, handelsindex, arbetslöshet, folkmängd och inkomst för att se hur sambandet ser ut dem emellan. Sambandet mellan ett högt kulturindex visar sig vara vara särskilt starkt mellan en hög inflyttning och hög utbildning och ett högt handelsindex.

Men från ett annat håll pågår olika insatser, nämligen från “DG Enterprise”, det vill säga näringspolitiskt. De har bland annat satt igång European Creative Industries Alliance.

Jag vet ganska lite om vad som pågår och i ärlighetens namn tycker jag att det varit ganska tyst, men till Kulturtinget i Jönköpings län hade vi lyckats få Johanna van Antwerpen från Amsterdam (jag var själv föreläsare och Volante hade hjälpt till med programmet). Hon är koordinator för European Creative Industries Alliance (ECIA) och det var intressant att få överblick.

Dessutom pratade hon om sitt arbete för Amsterdamregionen. Hon var med och grundade Amsterdam Innovation Motor, började själv men nu är organisationen en hörnsten i Amsterdams utvecklingsarbete.

Nedan inspelning från hennes föredrag från Jönköping. Hon börjar prata ungefär 35 minuter in.

Först ut är författaren Mian Lodalen som är uppväxt i Jönköping. Hennes föredrag är också värt att lyssna till. Mian pratar om hur kultur kan vara så mycket och hennes väg in.

(Tack till Jönköpings läns landsting och V-art.)

Vem hade kunnat tro att killen längst upp till höger med glasögon sex år senare skulle bli en av världens hetaste låtskrivare med sin första USA-etta? Idag har han varit med och skrivit fler låtar (sex) som toppat USA-listan än både Benny Andersson och Per Gessle.

Det är Johan “Shellback” Schuster, idag 28 år, på bilden. För några veckor sedan tog han emot Regeringens musikexportpris av handelsministern Ewa Björling. Ur motiveringen: “Tillsammans med kollegan Max Martin var Shellback trefaldigt nominerad inför 2013 stora Grammy-gala i USA och av den amerikanska musikbranschbibeln Billboard har Shellback rankats som den just nu hetaste musikproducenten i världen.’”

Jag använde Shellback som exempel när jag höll föredrag på en konferens i Malmö om Kulturskolans framtid för några dagar sedan. Kopplingen var naturlig eftersom superproducenten skrevs in på Kommunala Musikskolan i Karlshamn för snart två decennier sedan.

Det roliga var att hans trumlärare — Peter Svensson, eller trum-Peter — satt i publiken. Peter var Shellbacks lärare från årskurs 4 till och med årskurs 3 på det estetiska programmet på gymnasiet. Jag hade pratat med Peter innan när jag gjorde research och hade fått en bakgrund.

Det är en historia om vikten av kulturell infrastruktur och att talanger kommer från hela landet, även om de dras till Stockholm och, i det här fallet, till slut Hollywood. Historien visar också på vikten av dedikation och träning, men också på betydelsen att få tillträde till lärare som kan vägleda samt lokaler.

Det är också ett bevis för hur estetiska gymnasieprogram, studieförbund (läs Jan Gradvall) och musik-/kulturskolan har en stor betydelse — och, utöver att tillföra mycket för människors och samhällets utveckling på olika plan, också bli en oerhört lönsam affär.

Handelsministern igen: “Intresset för svensk musik och den betydelse som svenska musikframgångar har på den internationella arenan går inte att underskatta. Det är därför särskilt glädjande att idag få dela ut Regeringens musikexportpris till musikskapare som bidrar till att öka både kännedomen och nyfikenheten på Sverige i utlandet.”

Hear, hear.

Johan “Shellback” Schuster mottagare av Regeringens musikexportpris 2013.

Min väl använda figur: bredd leder till elit. Men oerhört relevant i exemplet Shellback.

Jag jämförde med idrottens organisation. En fråga borde vara hur fler kultur-Zlatan kan få tillträde och kunna utvecklas. Potentialen är gissningsvis enorm.

Är det relevant att tala om ett svenskt modeunder?
Det är en medieterm, antagligen som en följd av talet om det svenska musikundret, och därför att många modeföretag har varit framgångsrika internationellt under 2000-talet. Sverige har inte haft så många stjärnor i den internationella modevärlden och därför uppmärksammas det självklart när det blir nästan som en våg av företag som lyckas internationellt. Att de lyckas är dock resultat av hårt arbete och bra timing snarare än ett under.

Vilka är framgångsfaktorerna för de företag som har lyckats att växa även utanför Sverige?
Framförallt en stark ambition att bli internationell aktör, vilket till stor del beror på att man såg Sverige som en för liten marknad. Har man produkter med hög modegrad, bra kvalitet i ett högre prissegment än det som kedjorna erbjuder är den svenska marknaden mycket liten. Därför har export setts som nödvändig för att växa. Och växa vill man. Samtidigt växte dessa företag även i Sverige, vilket var en positiv överraskning. Det gav också resurser för den fortsatta expansionen utomlands. Dessutom – och lika viktigt – anser de framgångsrika företagen att deras produkter håller för en internationell konkurrens – det finns således ett gott självförtroende. Det är också bra timing för den svenska modedesignen, vilket inte minst utländsk media lyfter fram. Förutom rätt produkter i rätt tid har de svenska företagen en god leveransförmåga, vilket är A och O i en bransch som är oerhört tidsintensiv med korta säsonger för ordinarie försäljning.

Vilka marknader är viktigast för svenska modeföretag?
De nordiska marknaderna är viktiga därför att de är nära och har ungefär samma affärskultur, vilket underlättar. Men även europeiska marknader som Tyskland och Holland är viktiga. Frankrike är viktig därför att det har så hög modestatus och lyckas du där är det inkörsporten till flera andra länder. Inte minst de asiatiska som har sina främsta inköpsresor till Frankrike. Men den marknad som verkar locka mest är USA, och då framförallt New York. Fast USA har många handelshinder som kan vara svåra att forcera.

På vilken sätt har H&M haft betydelse för andra svenska modeföretag?
H&M marknadsför sig inte som svenskt företag, så på det sättet är H&M ingen ban­brytare för svenskt mode bland konsumenter. Samtidigt har H&M:s framgångar gjort branschen uppmärksam på svenskt mode och det kan ha haft betydelse för nya företag när de söker agenter och distributörer. Dessutom, och kanske viktigast, är att många personer som nu driver egna företag har arbetat på H&M och där har haft en mycket bra skola.

Du har följt diskussionen om design från ett flertal perspektiv och under lång tid. Hur står sig designbegreppet idag tycker du?
Inom mode har design alltid haft en självklar roll och det har inte ändrats. Men när det gäller själva designbegreppet har det vidgats och är mer nyanserat idag, inte minst på grund av att intresset för design rent allmänt har ökat. Det står inte bara för den ytliga formen utan även för process och funktion – och som något som skapar mening hos produkter – och det är något som sker i samklang med användarna. Design är inte längre något som bara professionella designer ägnar sig åt. Även konsumenter och användare är mer involverade i designprocessen, ibland till och med organiserat och med hjälp av tillverkaren som tillhandahåller verktyg för detta, till exempel via nätet. Deltagande processer så kallad ”participatory design” blir vanligare och därmed blir även konsumenterna designer – mer eller mindre. Även utvecklingen inom service design har lyft fram designprocessen, det vill säga den kompetens och det synsätt som designer har, i sammanhang som inte var lika vanliga tidigare, till exempel bland tjänsteföretag inom såväl offentlig verksamhet som privata tjänsteföretag.

I ert kapitel i boken “Kreativt kapital” har ni träffat spännande företag som POC, Zound och Whyred. Vad blir du mest överraskad av?
Det som är slående är hur stark den muntliga diskussionen av vad varumärket står för på en nästan filosofisk och känslomässig nivå samtidigt som produkten står i centrum för varumärket. Alla känner för varumärket och för produkterna. Och det gäller alla oavsett vilken funktion man har. Zound har växt så otroligt snabbt, så det är nog ingen överraskning att man har behövt utveckla organisationen och ta fram fler styrdokument. Men annars är det överraskande lite skriftlig dokumentation. En annan sak som är slående är hur man betonar friheten – att man värnar om den och är rädd att förlora den när man växer.

Ni lyfter fram ledarna eller entreprenörerna ganska mycket och jämför med Steve Jobs passion för produkterna och fokus på kreativitet och perfektion. Samtidigt menar ni att det är “de ständiga diskussionerna” som driver det kreativa företag framåt. Hur är det egentligen – vad är viktigast?
Ledarna, entreprenörerna, är absolut viktigast därför att utan deras visioner och passion skulle det inte bli företag – och de sätter en nivå för vilka frågor som är viktiga att diskutera. Utan de ständiga diskussionerna och frågorna – och idéerna – från medarbetarna skulle inte heller ledarna utvecklas, vilket skulle vara mycket negativt för företagen.

I filmen “Searching for Sugar Man” så framkommer en annan, vanligare bild. Kreatören må vara den som allting springer ur, källan för att allt runt omkring kan snurra: skivbolag, producenter, skivbutiker (på den tiden), Spotify (nu), konsertbokare, musikjournalister. Men själv tjänade han knappt något medan succén pågick i Sydafrika.

Någonstans måste väl pengarna ha gått, frågar sig Malik Bendjelloul i sin film, och börjar nysta i tråden innan han släpper den, fortfarande lös. Det blir en illustration över hur svag kreatören snarare är och hur skev fördelningen kan bli. I det här fallet extrem åt det hållet.

Jag och andra har pratat om det många gånger, men filmen blir en talande illustration och en påminnelse.

Det är för övrigt fantastiskt att Malik Bendjelloul fick en Oscar natten till idag för bästa dokumentärfilm. Stort grattis!

***

LÄS MER: