Därefter har vi varit i Östersund, Hälsingland och Blekinge. Totalt har vi träffat 20 företag och lärt oss massor.

Jag gillar modellen med studiebesök (empiri) och sedan diskussion (teori och analys). Och kombon med lokal förankring och ett genomtänkt koncept.

Så vi fortsätter i höst. Kontakta Johanna Skantze på Generator för mer information.

Nedan några bilder från dagen. Vi besökte fiskelägret Lörudden med white guide-restaurangen Sillmans, IT-företaget Data craft (med spelföretaget Corncrow games), konsthantverksförsäljarna Art Local och pratade med upplevelseföretaget Aktivera.

Det är en fråga som borde ställas oftare apropå att para ihop kulturella och kreativa näringar. Men frågan fortsätter att gälla även om det verkar som att man smalnar av och pratar mediekluster.

Jag var inbjuden till en “expert workshop” i holländska Hilversum i förra veckan. Ämnet var Dutch Media Cluster in its Global Context och dagen blev mycket intressant.

Det var redan inledningstalaren, medieforskaren Robert Picard (nu vid Oxford university) som lyfte frågan om vilka kopplingar som egentligen finns mellan olika mediebranscher. Svaret är: ganska få. Reklambranschen träffar inte tidningsbranschen som inte träffar spelbranschen så mycket. Det är klart att undantag finns, men som regel är gränserna fortfararande tydliga, även i denna medialiserade tid av konvergens, crossmedia och sammanslagningar.

Att utveckla ett mediekluster handlar därför om att veta vilken typ av medieföretag som ska ringas in, i respektive fall. Det kan vara oväntade kopplingar, men kopplingar måste i alla fall potentiellt kunna uppstå. Ett exempel på nya kopplingar är hur medieklustrets lokomotiv-organisation iMMovator aktivt försöker skapa samarbete med vårdsektorn (tänk: hur lagra och sammanställa och standardifiera journaler och bilder). Ett annat exempel är de “cross media café” som just iMMovator arrangerar.

Hilversum Media Park, där dagen ägde rum, är ett exempel på ett mediekluster själv. Jag har lite problem med utslängda kluster utanför städer, men Hilversum fungerar och drivs med bra energi.

I övrigt var det mycket intressant att höra MIT-professorn William Ulricchio om “det planerade klustret” i Singapore. Han är bland annat involverad i en satsning på datorspel. Singapore satsar mycket på incitamentsmedel för att locka företag, men är noga med att kräva IP-rättigheter för att inte bara bli tillfällig hamn för produktion.

Maria Iglesias från Brysselföretaget KEA berättade dessutom om trender inom EU när det gäller KKN.

Nedan bild från den avslutande panelen: moderatorn och arrangören Paul Rutten, Hermineke van Bockxmeer från kulturdepartementet, Robert Picard, Geert Noorman som är vd för holländska förläggareföreningen, och Leo van Loon från Creative Factory och Sverige-bekant för den som besökte Generator-konferensen senast.

Avslutningsord från Picard: “Kluster syftar inte till att skapa innovationer. Innovation sker i sprickorna. Man använder sig av kluster för att effektivisera.”

Outtalat: när innovationerna väl har skapats. Vilket i och för sig inte hindrar att nya innovationer kan skapas med hjälp av klusterinitiativ. Men att planera fram dem går inte.

Hur skulle du beskriva Filmbasen?
Det är både en fysisk och virtuell mötesplats för filmare i Stockholm-Mälardalen, med uppdrag att ge stöd till utveckling- och produktion av film. Vår tyngdpunkt ligger på talangutveckling och utöver produktionsstöd utvecklar vi filmskapare genom olika workshops, kurser och nätverksbyggande evenemang. Den virtuella mötesplatsen, hemsidan Filmbasen.se, har över 3000 medlemmar och antalet växer för varje dag som går. Filmbasen drivs av Film Stockholm, länets regionala resurscenter för film.

Riktar ni er bara till filmare i huvudstadsregionen?
Filmbasen började som ett initiativ 2008 av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och Botkyrka kommun med stöd av Svenska Filminstitutet. Tidigare hade Filmverkstan på Skeppsholmen varit en viktig utvecklingsplats för nya filmskapare, men då den lades ner i början av 2000-talet så saknades en fysisk plats att mötas på. Det var därför viktigt att etablera en sådan mötesplats i Stockholm igen. Det  har alltså varit ett fokus på huvudstaden men sedan förra året är även de andra tre regionala resurscentrumen runt Mälardalen med under hemsidan Filmbasen.se. Vi har också konstaterat att Filmbasen.se är lite av en virtuell mötesplats för filmare i hela Sverige eftersom det inte finns så många liknande sidor, som både är ett slags socialt media för filmare men också fungerar som en nyhetssida för filmbranschen.

Nu lanserar ni den första nordiska Crowdfundingplattformen för film, hur kommer det sig att ni väljer att satsa på det?
Anledningen är dels att vi vill pröva alternativa finansieringsformer för filmen och dels som ett led i att göra vårt produktionstöd ännu mer transparent och demokratiskt. Vi har från början valt att konstruera Filmbasen.se så att ansökningssidorna delvis är offentliga, detta för att vem som helst ska kunna läsa åtminstone själva projektbeskrivningarna. Dessutom har besluten från konsulenten varit offentliggjorda, vilket inneburit att alla har kunnat se motiveringen till varför ett filmprojekt får stöd eller inte. Vi har märkt en klar tendens att det här har skapat bättre ansökningar då filmarna har inspirerat varandra. Vi tror att crowdfunding kan vara ett sätt att tydliggöra sina projektidéer och kommunikationen kring vad man vill berätta och varför. Då gäller det inte bara gentemot konsulenten utan också mot en större målgrupp: alla som är potentiella mikrodonatorer. Vi tror att detta skapar ännu starkare berättare genom att man gör sin pitch om och om igen och genom det stärker grundkärnan i sin historia

Vi har inte gjort satsningen för att vi tror att detta ska generera väldigt mycket mer pengar in i systemet. Men jag tror dels att det är viktigt att filmskaparna etablerar en relation med sin publik och dels är det ett spännande sätt att se hur man kan kommunicera kring sina filmer. Det är möjligt att söka crowdfunding i olika faser men jag tror att det här lämpar sig bäst i de initiala faserna då man behöver ett startkapital för att sätta igång sitt projekt. Därefter kan man ju även söka Film Stockholm/Filmbasens offentliga stöd, vilket står kvar oförändrat. De offentliga medlen i satsningen på crowdfunding är extra pengar och äter inte upp något av de andra stöden.

En återkommande diskussion inom filmsektorn rör svårigheter för kvinnor att ta sig fram och slå igenom, hur arbetar ni för att stärka kvinnliga filmare?
Vi har jobbat proaktivt med detta sedan starten av Filmbasen. När jag började som konsulent märkte jag att det var väldigt få projekt som kom in från kvinnliga filmare, endast omkring 20 procent av projektansökningarna hade en kvinnlig regissör. Jag konstaterade samtidigt att det gick ut lika många tjejer som killar från de högre filmutbildningarna så det var någonstans det uppstod ett glapp. Därför kände jag att vi var tvungna att göra någonting mer aktivt än att bara kvotera till en jämnare fördelning av stöden. Hösten 2008 satte vi igång en projektutvecklande workshop under ledning av Lisa Aschan (”Apflickorna”) med sex kvinnliga filmare från länet som vi tyckte var spännande. I slutet på det året konstaterade vi att antalet projektansökningar från kvinnliga filmare hade ökat och dessutom hade vi fördelat projektstöd jämnt mellan könen. Vi har haft en fortsatt jämn fördelning av stödet sedan dess och ligger högre än det nationella snittet.

Finns det några spännande projekt eller filmer som kommit fram ur Filmbasen?
Ja, absolut! Från de senaste åren är det extra kul att lyfta fram de hyllade långfilmer som utvecklats genom Filmbasens talangprogram. ”Avalon” av Axel Petersén, ”Pojktanten” av Ester Martin Bergsmark och ”Colombianos” av Tora Mårtens är alla väldigt starka debutlångfilmer. Sen tycker jag också Fijona Jonuzis kortfilmer som vi har gett stöd till, ”Girl” och ”Astrid”, är väldigt sevärda. En annan spännande filmare att hålla ögonen på i framtiden är Fanni Metelius. Hennes kortfilm ”Banga inte” med stöd av Film Stockholm/Filmbasen visades nyligen på SVT och hade sin internationella premiär på Berlinale. Det görs överhuvudtaget mycket bra film i Stockholm just nu och det ser onekligen ljust ut inför framtiden.

Även på hemmaplan är en stor sammanslagning på gång. Boklådorna Akademibokhandeln och Bokia har skrivit en avsiktsförklaring om att gå samman. Nätbokhandeln Bokus, en del av Akademibokhandelsgruppen, kommer dock inte ingå i sammanslagningen. Svensk Bokhandel skriver i en ledarkommentar att sammanslagningen kommer påverka bokbranschen på ett “fundamentalt” sätt och att det blir en synlig motvikt till Bonnierdominansen.

Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

Vad är the Creative Plot?
The Creative Plot är en plattform, ett paraplyprojekt, ett initiativ, en idéfabrik, och en inkubator bland annat. Det startade som ett gemensamt initiativ förra året av kulturavdelningen och avdelningen för ekonomisk utveckling på Lunds kommun. Det är en motor för att skapa nya sätt att arbeta, samarbeta och dela med sig av kunskap och erfarenhet mellan kulturella och kreativa näringar, akademi och företag.

Ett av våra huvudsyften är att stödja idé- och företagsutvecklingen inom de kulturella och kreativa näringarna. ”The Creative Plot på Ideon Innovation”, vårt flaggskeppsprojekt inom detta område, är en inkubator för KKN-företag. Projektet är ett partnerskap mellan The Creative Plot och Ideon Innovation, en etablerad inkubator i Skåne, och det har fått finansiering av Tillväxtverket, EU och Region Skåne. Det är ett pilotprojekt som kommer pågå i ungefär 18 månader och stödja fem stycken nystartade företag från den kreativa sektorn i deras proccess att ta sina idéer och utveckla dem till hållbara företag.

Varför behövs det en särskild inkubator riktad mot KKN-företag?
Det är en väldigt bra fråga och vi är inte riktigt säkra på svaret ännu. Det är precis det som det här pilotprojektet handlar om, att hitta svaret på denna fråga. Vi testar i vilken utsträckning det är möjligt att utnyttja den infrastruktur och process som nu används på Ideon Innovation för att stödja företag inom de kulturella och kreativa näringarna. Hur mycket av det är relevant? I vilken utsträckning måste det anpassas för KKN-företag? Det är några av frågorna vi arbetar med. Vi kollar i detalj på varje steg i processen, från rekrytering och utgallring av kandidater, urval och framgångskriterier, inkubatorprocessen själv, den typ av råd och expertkunskap som behövs, men också mindre detaljer som språket vi använder, hur våra formulär och informationsmaterial är utformade etc.

Det är också därför forskare följer projektet och varför resultatet kommer att utvärderas. I slutet av projektet kommer en rapport tas fram som beskriver de bästa rekommendationerna som vi kommer dela med andra.

Vilka krav ställer ni på företag som deltar?
Det är en av de första frågorna som vi har diskuterat länge i projektgruppen. Ett resultat av dessa diskussioner som ägde rum när vi utformade vår utgallrings- och rekryteringsprocess är att vi upptäckte att vi inte kunde använda samma sorts kriterier som används av Ideon Innovation. Vår utgallringsprocess sker i två separata steg. I den första ser vi till mognad i affärsidén, hur väl den passar in i KKN-sektorn och vilket värde som inkubatorn kan bidra med för företaget. Utvalda kandidater bjuds sedan in att presentera deras företagsidé för en panel och att delta i aktiviteter inom inkubatorn. Vid detta andra steg är vi mycket mer specifika och vi letar efter originalitet i affärsidén och dess skalbarhet och vinstpotential. Utöver detta, och i förhållande till företagets team, ser vi också till hur pass motiverade och beslutsamma de är, deras erfarenhet och kunskap, ”coachability”, och deras engagemang i att delta i inkubatorns större sammanhang. När det handlar om vinstmöjlighet och skalbarhet har vi krav men också en förståelse för att det finns delar inom KKN-sektorn som gör att de är begränsade till den svenska/skandinaviska marknaden.

Vilka är era mål?
Det finns ett åtagande från Lunds kommun att fortsätta stödja The Creative Plot. För inkubatorn kommer resultatet av pilotprojektet avgöra hur arbetet kommer fortsätta. Det faktum att vi under bara några veckor kontaktades av över tjugo potentiella kandidater för de fem tillgängliga platserna vid inkubatorn är bevis på att det finns ett behov av detta. Vi är därför fast beslutsamma att stödja att dessa personer utvecklar sina företag, men i vilken form vi kommer göra detta i framtiden är beroende av resultatet av pilotprojektet och den utvärdering vi gör.

Fanbild är kanske att ta i. Men David Throsby, till vänster, är kulturekonomiforskaren som vi så ofta refererar till.

Inte minst hans modell med cirklar, concentric circles model.* Throsby har publicerat oerhört mycket under fem decennier och formulerar sig klokt och tydligt. Idag har det varit seminarium om kulturens värde på Handelshögskolan i Göteborg och Throsby var en av talarna. Övriga var Bruno Frey, Trine Bille och John Armbrecht

Jag frågade honom efteråt kring något som jag grunnar på. Vad händer efter det starka fokus på kulturekonomi och kulturella och kreativa näringar som vi sett de senaste 10-15 åren?

En mer realistisk diskussion med rimliga förväntningar, var Throsbys gissning, som även innefattar det globala perspektivet. Till Göteborg hade han kommit via resor i Afrika och Asien. Han är annars baserad i Australien.

Jag lyfte frågan om det inte finns en risk för minskat intresse för kultur från politiker — och därmed minskade kulturbudgetar — om de upplever att kulturen inte bidragit ekonomiskt så som de hade trott (regional utveckling, tillväxtbranscher, attraktionskraft, turism etc), på grund av orealistiskt höga förväntningar.

Men David Throsby var positiv. Det gladde mig.

-

*Det ska sägas att han inte var först med att tänka i form av cirklar. Den är så intuitiv att alla som sysslar med kulturekonomi landar i de här tankarna. Jämför min solsystemsmodell som kom till innan jag läst Throsby.

Vi tillbringar påsken i Istanbul. Jag känner mig rätt hemma. Det är precis som i fakulteten på Handels: bara män överallt.

Veckans mest absurda hittar vi på Grand Bazaar. Kopior av Tom’s. Vem köper kopior av Tom’s??? Hur tänker man då???

Hela idén med Tom’s är ju att företaget för varje par skor man köper, skänker ett par skor till ett barn som behöver dem. Det är därför man köper Tom’s.

Men hur tänker man när man köper ett par kopior? Att det ska se ut som om man är en god människa, fast man i själva verket inte är det?

Att idealen har svängt från karaktär och etik till utseende och estetik är uppenbart – och tråkigt.

Visserligen älskar jag boken, den fysiska, tryckta saken av papper. Som barn till en bokhandlare och en lärare är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring samlade jag på förstaupplagor. Jag älskar papper, omslag, känslan i en bok.

När jag och min familj flyttade senast så funderade jag på om vi skulle prioritera bokhyllan. Vid förra flytten, 2006, bytte jag musiksystem till datorlösning enbart. Inga skivor framme. Men det blev ändå en stor vägg med böcker. Jag älskar ju det.

Men risken är att bokhyllan kommer få karaktär av ett museum, med ett före och efter 2011. För i höstas gick jag över helt. Sedan dess har jag bara läst böcker på skärm. Valet var medvetet — jag ville på djupet testa med tanke på vårt experimentella arbete på Volante med e-böcker.

Med anledning av våra olika försök och framgångar, bland annat försöken med olika priser på titeln “Monster”, och kanske alla inlägg här på bloggen, har tidningen Svensk bokhandel gjort en intervju och placerat mig på omslaget.

Nu har jag svårt att gå tillbaka till tryckta böcker. När jag ser andra bära omkring på sådana känns det mest jobbigt och tungt. Okej, jag överdriver lite. Men tidigare idag blev jag småirriterad av att inte kunna köpa boken som jag sökte efter (svenska utgåvan av “Torsk”) direkt, inte minst eftersom jag vet att jag köpt den tidigare men inte hittar.

Den stora fördelen utöver direktleveransen är att jag hinner läsa mer eftersom jag alltid har med mig boken.

Flera har frågat kring hur jag läser. Jag läser främst på tre skärmar:

- Mobil. En android-lur med stor skärm, som funkar bra upp till en halvtimme, det vill säga på tunnelbanan, i kösituationer och då barnen inte vill somna under nattning.
- Dedikerad läsplatta. Min andra Amazon Kindle och den som jag helst läser på och därför förstavalet hemma eller på resa.
- Mediaplatta. En (ny) iPad som mest tas fram för läsning i mörker då den till skillnad från läsplattan har bakgrundsbelyst skärm.

Jag har testat tre andra läsplattor men föredrar Kindle just nu eftersom deras app möjliggör läsning även på andra enheter smidigt. Synkning sker automatiskt för att hitta där jag senast slutade läsa, oavsett enhet. Svenska titlar köper jag på Dito och konverterar själv till mobi-format via gratisprogrammet Calibre. Inte kanon, främst eftersom jag tappar synkningen, men okej. På mobilen och iPaden kan jag då läsa med dito-appen.

Kanske hade jag valt en annan plattform än Amazon Kindle om jag verkat i USA. Det finns många invändningar mot Amazons dominans och hur företaget utnyttjar den, och troligen hade jag känt mig drabbad av hur Amazon inte verkar för branschens och litteraturens bästa.

Framför allt är arkiveringen inte användarvänlig. Dels hittar man till slut inte bland alla titlar, dels är inlåsningen — det går inte att flytta sina filer till andra system — allt annat än optimal… Men egentligen behöver jag inte ha kvar de här titlarna som jag redan läst. Jag behöver bara kunna söka i dem vid behov. Och helst alla andra böcker också, apropå Spotify för böcker som ju då och då lyfts fram som önskemål. Nya titlar kan jag betala mer för.

Sverige är en marginell marknad för Amazon, men de har köpt Lovefilm och det skulle vara förvånande om de inte vill bygga vidare på sitt herravälde. Det kommer finnas anledning att återkomma i ämnet.

Genombrottet för eboken i Sverige? Jag trodde något skulle ske i höstas då Dito tapetserade storstäderna med reklam och då Zlatan-boken sålde slut och bara fanns i e-format. Men det finns för få prisvänliga och enkelt tillgängliga läsplattor för vardagskonsumenten. Dessutom, bland annat på grund av olösta frågor kring bibliotekens utlåning av e-böcker, känner sig inte förlagen tvungna att driva utvecklingen hårdare.

Under tiden jobbar vi hårdare än någonsin.

Två av mina lässkärmar. Kindlen och iPaden. Men Steve Jobs-biografin läste jag nog mest på mobilen.