Som kulturutövare/skapare jobbar jag ofta enligt följande modell:
Person-Impuls-Process-Verk-Publik-Reaktion

Jag försöker klargöra för mig själv vilket värde som finns i varje del av kedjan och var tyngdpunkten ligger för mig som utövare/skapare och hur denna förflyttas. Sedan försöker jag kika var värdet kan finnas för publik eller mottagare.
Tycker det är min plikt som utövare att förbereda mig för varje steg, ur båda perspektiven -annars är det svårt att kräva att nån ska bry sig om det jag gör.
Självklart är det så idag att olika punkter blandas – publik, reaktion och process blir ju ofta “verket”.

Det intressanta blir ju, kopplat till det ekonomiska perspektivet – var ska resurserna läggas?
Dels för min egen del – var får jag bäst “effekt”?
Dels i ett mer övergripande, kulturpolitiskt perspektiv – var i kedjan gör allmänhetens insatser mest “nytta”, var skapas bäst “effekt”?

Och definitionen av “effekt” kan man bara sätta om man går igenom de vägval du beskriver. Den där skalan var mycket bra.

Håll i DI!

Som modell tror jag dock att det är rätt väg. Men förhoppningen måste ju då vara att få fram lika oberoende aktörer som kan verka parallellt. Lättare sagt än gjort förstås. Men det är ju känt att många framgångsrika företag har startat och kunnat växa tack vare en stor kund.

Hur mycket det offentliga ska lägga sig i och vad som blir organiskt är ytterligare en pusselbit. I Hultsfreds fall har det ju främst handlat om föreningspengar (Rockpartys); de offentliga medlen gissar jag på har legat på under än en femtedel.