Belgrad utgör inget undantag. Jag var där för andra gången i år, inbjuden av vårt duktiga svenska kulturråd, Helene Larsson, och tillbringade ett par dagar med att träffa driftiga kulturentreprenörer och prata om omvandlingen till ett kreativt samhälle, som de själva kallar det.

I Belgrads fall känns det också viktigt, på riktigt, särskilt om man tar fasta på att ett kreativt samhälle bygger på samarbeten, på öppenhet och olikhet, på lokal förankring, på att ta tillvara människors egna drivkrafter och passion, och på tron att allt är möjligt. Det finns trots allt så mycket gott som kommer med idén om det kreativa samhället; så mycket bortom de ytliga uttrycken.

Ytan är dessutom redan Belgrads paradgren. Det sägs att det där görs flest skönhetsoperationer per capita i Europa, och det skulle inte förvåna mig. Dessutom sägs Belgrad ha det högsta partykapitalet i världen, och stan är redan full av coola ställen; tio gånger coolare än i New York. Det är alltså inte mer av det coola som behövs, utan snarare ett kreativt samhälle som går på djupet.

Bland det roligaste var att jag fick chansen att träffa och intervjua Maja Lalic, som är en av grundarna till Mikser Festival. Mikser, som jag hade förmånen att besöka i våras, är en otroligt häftig och gränsöverskridande festival, och att höra Maja berätta om varför de startade och hur de tänker, gjorde inte det hela sämre. Jag har nämligen ett litet projekt om kvinnliga kulturentreprenörer på gång, och samlar just nu på den här typen av berättelser.

Vancouver har en ambitiös kulturplan [.pdf] som får många politiker och tjänstemän världen över att vända blicken åt staden som ligger i sydvästra hörnet av Kanada. Planen sträcker sig mellan 2008 och 2018 och tanken är att den ska genomsyra hela utvecklingsplaneringen.

Jag skriver från konferensen European Cultural & Creative Industries Summit 2010 i Bryssel. Nyss var jag på scen. Nu flimrar exempel förbi på olika initiativ för att stödja dessa sektorer. Några av sådana jag har hört dussintals gånger och några nya som verkar intressanta. Vi är ett flera från Sverige här – jag har sett representanter för Näringsdepartementet, Tillväxtverket och Generator (Johanna Skantze på scen snart; för övrigt är hon en av bara tre kvinnor bland totalt 16 på scen idag).

Dagen inleddes med några chefstjänstemän på EU:s avdelningar för kultur respektive näringsliv. Många talar om att kulturella och kreativa näringar börjar tas på allvar för första gången och just nu har ett window of opportunity, vilket framför allt syftar på att arbetet med Europa 2020 är igång. Grönboken – som vi sammanfattat och talat om – nämns också i det sammanhanget.

En stor förändring också är också hur många som faktiskt talar om holistiska och länkade policyåtgärder mellan olika områden. Reinhard Buescher, chef för innovation på DG Enterprise and innovation, konstaterade att för tre år sedan hade han nog inte blivit inbjuden och hade inte heller haft något att komma med. Nu kom han med 100 miljoner euro till bordet.

Han presenterade Creative Industries Alliance (bilden närmast), en ny plattform som utifrån åtta-nio partners ska sprida information, mäkla mellan aktörer och stimulera aktiviteter i syfte att ”kapitalisera bättre på kreativitet”. Om jag förstod det rätt så är det enbart 7,5 miljoner euro som är kontanta medel från kommissionen, resten ska motfinansieras. Han sa: ”European actitivities should not burn money, but add value.”

Själv talade jag om arbetet med European Cluster Observatory då jag och Dominic Power jämfört 254 europeiska regioner samt nya boken ”Creative Business” (bilden längst ner).

Återkommer senare med fler intryck.

Det är sol ute. Men till konferenslokalen når inget väder.

Ni skriver i inledningen av boken att upplevelseekonomin är ett svårdefinierat och vagt begrepp. Vari låg den största utmaningen att försöka definiera och avgränsa upplevelseekonomin?

Som jag ser det, har det nordiska användandet av upplevelseekonomin sin grund i en mix av tre olika teorier. Pine och Gilmores bok The Experience Economy från 1999, satsningen på creative industries i Storbritannien med de första kartläggningarna av de kreativa industrierna (DCMS, 1998 och 2001) och Richard Floridas bok The Rise of the Creative Class från 2002.

Problemet är att dessa tre böcker alla visserligen har något med upplevelser och kreativitet att göra, men annars har de inte mycket gemensamt. Den första fokuserar i huvudsak på konsumenterna, den andra på producenterna och den tredje har ett fokus på lokal och regional utveckling. Dessutom knyter sig den nordiska tolkningen av begreppet upplevelseekonomin tätt till konst- och kultursektorn, utan att kopplingen är uttalad eller väldefinierad.

De största utmaningarna med att definiera och avgränsa begreppet upplevelseekonomin är därför relaterat till följande frågor: Vad är definitionen av en upplevelse? Vilken roll spelar de kreativa näringarna i upplevelseekonomin? Hur kan marknadsekonomiskt värdeskapande baserat på upplevelser hitta sin plats? Det är inga klara svar eller bevis på dessa frågor. Det betyder att beroende på hur mycket eller lite man räknar varierar upplevelseekonomins storlek. För att spetsa till det lite: Man kan dra ifrån och lägga till efter ens eget gottfinnande och allt kan i princip vara upplevelseekonomi. Därmed förlorar begreppet sin betydelse vilket gäller både teoretiskt och politiskt.

Vilken betydelse har upplevelseekonomin i Danmark?

Upplevelseekonomin har ett fortsatt stort fokus i Danmark, även om betydelsen av själva begreppet avtar, förmodligen på grund av den oklara avgränsningen och en tom politisk retorik kring det. Upplevelseekonomin har en fortsatt betydelse för alla de tre dimensionerna. För att ge tre exempel:

Det nyupprättade danska centret för upplevelseekonomin, som bland annat delar ut projektstöd, tar sin utgångspunkt i kopplingar mellan traditionellt näringsliv och kreativa företag i syfte att skapa nya upplevelser och tillväxt. Alltså en ”Pine och Gilmore”-tankegång, men där kärnan i upplevelserna är hos de kreativa eller kulturella företagen. Ett annat exempel är att staten dessutom valt att stötta några utvalda kreativa sektorers utveckling. Dessa är mode, dataspel, musik och matkultur. Ett tredje exempel är att det är hos kommuner och regioner man hittar störst fokus på upplevelseekonomin i relation till ekonomisk utveckling. Framför allt inspirerat av Richard Florida men det har också ett stort fokus på turism.

Du var med och organiserade en konferens om kulturekonomi i juni. Vad handlade den om och vilka diskussioner tycker du var de mest intressanta och viktigaste som togs upp på konferensen?

Det är framför allt tre diskussioner jag tycker är viktiga.

För det första är det hela diskussionen om definitionen av upplevelseekonomin, kulturindustrier och kreativa industrier. Det finns inga klara definitioner och avgränsningar av dessa begrepp och frågan är vilken betydelse det har, både teoretiskt såväl som politiskt. Några länder har exempelvis valt en definition som lägger vikt vid konsumenternas upplevelser medan andra länder har sin utgångspunkt hos den konstnärliga och kreativa producenten. Relationerna till konst- och kultursektorn är betydande i båda typer av definitioner, men den närmre relationen är fortsatt oklar. Därav följer en rad viktiga teoretisk och empiriska implikationer och frågor: Vad karakteriserar avgränsningen från ”normala” produkter och servicetjänster? Vad finns det för bevis för att till att sektorn har ”systematiska” effekter på hela ekonomin? Vilka är de politiska implikationerna: kommer det offentliga stödet som traditionellt gått till konst i högre grad kanaliseras till exempelvis underhållning och datorspel?

För det andra är det diskussionen om upphovsrätt och digitala rättigheter. Digitaliseringen har medfört många ändringar: i innehåll, distribution och marknadsföringen av kreativa produkter och servicetjänster, i upphovsrättslagen av skydd av digitala verk, i sättet som royalties och andra ekonomiska rättigheter samlas in och fördelas till rättighetsinnehavarna samt i användandet av upphovsrättsskyddat material och piratkopiering. Detta reser många relevanta frågor. Hur kan upphovsrättslagen bäst ta höjd för de väsentliga tekniska ändringar digitaliseringen har medfört i de kreativa industrierna, först och främst i förhållande till upphovsmännen?

Den tredje viktiga diskussionen rör kulturturism. Enligt några rapporter är kulturturismen den del av turismen som har visat sig ha den högsta tillväxten under senare år. Satsningar på kulturturism är väsentlig i många utvecklingsstrategier för städer, regioner och länder. Den ekonomiska betydelsen av kulturturism på lokal och regional utveckling är ett hett ämne, såväl från ett teoretiskt som ett politiskt perspektiv. Men den exakta definitionen och mätningen av kulturturismen är emellertid inte klar. Viktiga frågor är därför: Vad är kulturturism? Hur kan kulturturismens betydelse mätas? Hur kan vi utvärdera kulturturisternas preferenser? Kan kulturturism vara en katalysator för lokal och regional utveckling? Vad är en lämplig politik för att skapa ekonomisk utveckling baserat på kulturturism.

”Så intrycket och effekterna av Stieg Larssons framgångar är enorma både vad gäller intresset för svensk litteratur och för landet. Spelar det någon roll? I allra högsta grad, försåvitt man tycker att mellanmänskliga relationer är viktiga.”

Svenska ambassaden i Indien tror också på denna kraft. Regelbundna läsare av Kulturekonomi minns säkert att Tobias träffade två indiska journalister tidigare i våras efter en uppringning av nämnda ambassad. Ett led i en mindre marknadsföringskampanj av svenska deckare, men framför allt en kampanj för att marknadsföra Sverige med förhoppning om bland annat turistekonomiska effekter. Klicka på bilden för att se resultatet från en av journalisterna, i indiska Time Out.

Tobias uttalar sig: “This new trend digs into the other side of Swedish life — the darkness, the melancholy… It’s not what you want to promote. But perhaps it can add complexity to the image of Sweden and make it more exciting.”

Någon månad efter träffarna i Stockholm med de indiska journalisterna anordnade svenska ambassaden också seminarier i New Delhi, Bangalore och Mumbai. Huvudpersonen och inledningstalaren för satsningen, Håkan Nesser, uteblev dock på grund av askmolnet men seminarierna resulterade ändå i en hel del artiklar i indisk dagspress.

Och kommer indierna snart att vallfärda till Sverige? Tjaa, det fanns en antydan om att bilden av “det mörka Sverige” är lockande hos i alla fall den ena av journalisterna och det har ju rapporterats om succé för stadsvandringar i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders fotspår. (Den där succén bör nog nyanseras för övrigt. Varken från ett turistekonomiskt eller kulturellt perspektiv kan stadsvandringar ses som så betydelsefulla.)

Den indiska medelklassen saknar dock en stark tradition av att läsa skönlitteratur. Enligt en undersökning av tidningen Tehelka läser endast 18 procent av de svarande för nöjes skull. Försäljningssiffrorna av böcker i Indien är generellt också blygsamma och cirka 14 000 sålda böcker av de enskilda delarna i Millennium-trilogin anses vara en succé, enligt SvD 4/5 (ej på nätet). Hur många indier Nesser, Larsson och Läckberg lockar till Sverige återstår att se.

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

“Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade “kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat “Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i “Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program “med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Helt fångad av formen om jag ska vara ärlig — så inte riktigt analyserat budskapet mer än att det är intressant att första delen verkligen kan ses som en samling av de klyschor som radas upp numera, men sedan möter motstånd.