Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Vad är det som gör att något fungerar som det gör? Varför fungerar musikbranschen på ett visst sätt? Linda Portnoff har forskat kring kulturekonomi i snart tio år och doktorerade häromåret med en avhandling som undersöker kulturfältets logik och musikbranschens finansiella flöden och styrningsproblematik, delvis ur ett jämställdhetsperspektiv.

Linda har givit ut två skivor själv med bandet Stella Rocket och undervisat allt från trummor för 12-åriga tjejer på Popkollo till samband mellan finansiella rapporter för näringslivschefer och sjukhusdirektörer. 2 februari ska hon prata på Dunckers kulturhus i Helsingborg då Kultur Skåne arrangerar. På Generatorkonferensen i november talade hon på seminariet om mätning.

Hon är även ny analys- och utredningsansvarig på Volante och jobbar just nu stenhårt med statistik om musikindustrin.

Du har undervisat i ekonomisk styrning på Handels – är ekonomiska teorier utvecklade främst för näringslivet tillämpbara även i kultursektorn?
Det stämmer att de styrmodeller som utvecklats och fått spridning i Sverige till stor del är resultat av forskning på privata företag. Om vi tar det balanserade styrkortet till exempel, som fått stort genomslag i praktiken, så hade jag förmånen att få vara med och studera några av de första initiativen i Sverige för att se när det funkade som bäst.

Och JA – visst lämpar sig styrkortsmodellen för kultursektorn. Faktum är att det är just här jag tror att en balanserad styrning verkligen kan komma till full rätt eftersom att försöka styra såväl konstnärliga som ekonomiska värden är ett av kulturvärldens mest påtagliga dilemman.

Nu tycker jag det verkar som att kultursektorn är där näringslivet var för femton år sedan: ”Om vi bara mäter lite kommer det bli bra.” Men det finns ännu större vinster att göra om man förstår styrkortet inte bara som en managementmodell utan som en metodik för en kontinuerlig process av förändring, lärande och innovation i organisationen.

Din avhandling handlade om musikbranschen. Vad kom du fram till?
Många musiker upplever en stor brist på professionalitet och support i ekonomiska frågor, och på bolagen efterfrågas verktyg för att mäta och följa upp olika satsningar. Samtidigt har styrning flera dimensioner – det handlar inte bara om budgetar och formella styrsystem, utan också om informella aspekter såsom kultur, normer och sociala beteenden.

I avsaknad av strukturer och verktyg breder de mjukare styrmedlen ut sig. Illegal nedladdning är ett exempel på hur det utvecklats en stark moral kring rätt och fel som skiljer sig från lagen – alltså den formella styrningen. Ett annat exempel är debaclet kring Martin Stenmarck, Jill Jonsson med flera som ställdes till svars för att ha tagit emot svarta pengar för spelningar. I brist på styrning, struktur och professionalitet blir praxis och konventioner styrande – alltså hur man de facto gör. Devisen “vi gör så som vi alltid gjort” verkar stark i musikbranschen.

Ett till exempel på konsekvenser av denna “icke-styrning” blir tydliga i en tvist som den mellan Cardigans och Hives. Så länge alla är glada och nöjda är det inte så noga med avtal och styrning. Men dagen meningarna går isär så kan det vara bra att ha lite ordning och koll.

Nu analyserar du statistik om musikindustrin. Vad kommer du fram till?
Jag sitter just och lägger samman alla siffror i excel, men egentligen är det inte totalsiffran som är intressant, utan trenden som vi kommer kunna se först efter att vi uppdaterat modellen på årlig basis.

Att definiera musikbranschen har inte varit helt lätt. Vi har valt att fokusera på omsättningen för kärnaktörer och deras huvudsakliga aktiviteter. Vi kommer att dela upp intäkterna i intäkter från försäljning, intäkter från live och upphovsrättsliga intäkter. Exportsiffran är särskilt svår – den kommer inte att vara i närheten av tidigare siffror med vårt sätt att se.

Nu har vi 2010 som startår för statistikinsamlingen och utmärkande för 2010 är att försäljningen av strömmad musik tar fart även om fysisk försäljning fortfarande dominerar.

När ska resultaten presenteras?
Resultaten kommer att presenteras i mitten av februari i samarbete med Musiksverige som beställt utredningen.

Läs mer om Linda här.

Varför är det viktigt att prata om misslyckanden inom entreprenörskap?
Vi pratar alltför lite om misslyckanden, i den utsträckning att misslyckanden måste vara en del av inlärningsprocessen. Annars vet vi inte var gränserna ligger. Beträffande vad vi lär oss, så lär vi oss vad som inte fungerar. Varför kunder inte köper våra produkter eller tjänster, varför våra kostnader är för höga, varför idéen vi hade inte fungerar som en livskraftig affärsmodell och så vidare. Så, ja, man bör se på misslyckanden som ett sätt att ta reda på varför ens första antaganden inte fungerade.

Varför pratas det så lite om misslyckanden i så fall?
Vi är verkligen rädda för att misslyckas på grund av en rad anledningar så det framstår som ett stort problem för många människor. De är inte villiga att försöka, för att de inbillar sig att konsekvensen av ett misslyckande skulle bli ödesdigert, ibland kan det innebära stora problem men oftast inte. Siten www.failureclub.org försöker att prata om de här frågorna.

Dessutom, en hel del av våra misslyckanden går ouppmärksammade förbi, då vi misslyckas med saker hela tiden. Men det är små misslyckanden. Karl Weick har skrivet en suverän artikel i ämnet, ”Small Wins”. När vi gör olika situationer stora i våra liv, så blir de ett problem.

Du har använt dig av pjäser, filmer och romaner för att beskriva entreprenörskap. Hur kan konst och humaniora hjälpa oss att förstå entreprenörskapsprocessen bättre?

• Processen – hur det verkligen fungerar.
• Motivationer – hur människor känner och beskrivningar av varför de gör som de gör.
• Konsekvenser – vi ser människor gå till handling, och, de får svar tillbaka, och sedan måste de ta i tu med det.
• Tankar – hur människor tänker igenom problem, planerar, planlägger, svarar och anpassar sig.
• Sammanhang – vad händer i situationen, andra spelare, deras tankar, känslor, handlingar och så vidare.

Att allt detta sker också över tid, så, vi kan se hur tankar och handlingar fungerar över tid i särskilda sammanhang vilket får särskilda konsekvenser. Och det är moraliska, etiska och estetiska aspekter att lyfta fram också. Så, vad konst och humaniora gör, är att verkligen ta itu med alla de här ämnena, de vänder sig verkligen mot hela ”människan” i alla de situationer som nämnts ovan.

Och för det mesta lär vi oss från berättelser. Jag kan föreläsa och ge ut tusentals powerpoints om ett ämne, men, människor har förmodligen lärt sig mer av att se ”The social network” än från de flesta texter om entreprenörskap. Det är en utmärkt film, och den säger massor om alla de saker jag listat ovan till exempel.

Vad kan du säga om drivkrafter bakom entreprenörskap?
En av de första insikterna jag hade när jag började intervjua entreprenörer för mer än 30 år sedan var att en entreprenör som anger ”tjäna pengar” som sitt huvudskäl till att vara entreprenör, troligtvis är en väldigt olycklig människa. Det är helt enkelt inte en särskilt övertygande anledning för att finnas till.

Jag tror att kreativa människor är mer benägna att göra vad de vill, vilket är viktigt. Utmaningen för kreativa individer är att balansera det de vill göra på ett sätt att de kan tjäna pengar på det. Jag har sett, alltför ofta, konstnärer som inte är intresserade av att göra någonting som kan generera pengar, jag har så många bra fallstudier kring detta. Men, jag tror att det är möjligt för konstnärer att röra sig i en riktning där de kan göra tillräckligt av det de vill, och fortfarande tjäna pengar på det.

Vad är syftet med programmet?
Kulturministrarnas beställning är att vi ska säkra tillgången på nordiska kvalitetsspel för barn och unga. Det gör vi genom att ge stöd till utveckling av prototyper och demos för nya spel, och genom att hjälpa dem och alla andra nordiska spelutvecklare ut på den globala marknaden. Det är ju länge sen man kunde “räkna hem” ett spel på dess försäljning i Norden.

Vilken betydelse har det att programmet är ett nordiskt samarbete?

Tillsammans har vi 25 miljoner invånare och Europas näst största spelindustri, större än Frankrikes och Tysklands, till exempel. Samma kvaliteter som normalt förknippas med nordiska produkter och tillverkare gäller också för nordiska spel och dem som utvecklar dem. Det handlar alltså om att vi tillsammans är starkare och gemensamt bygger ett varumärke som stöds av andra branschers globala landvinningar. Det är detta som kallas “nordisk nytta” i det nordiska samarbetet. Vi åstadkommer alltså mer tillsammans än länderna kan var för sig.

Vilka lärdomar har ni dragit från den första omgången?
Våra största dokumenterade framgångar från 2006 till nu har varit utvecklingsstödet, konferensen och exportaktiviteterna, och det nya programmet kommer att koncentreras till detta. Dessutom får vi nu uppgiften att arbeta för breddad finansiering, så att ett varaktigt nordiskt samarbete på spelområdet kommer till stånd senast 2016.

Har spelindustrin påverkats av den ekonomiska krisen?
Javisst, precis som alla andra. De som söker investerare och den typen av riskkapitalfinansiering möter samma tvärstopp som andra branscher. Hushållen spenderar på underhållning även i dessa dåliga tider, men det är möjligt att de som säljer 700-kronorsspel i butik särskilt kommer att känna av krisen. Men jag tror att det är lite för tidigt att säga om spelindustrin påverkas på nåt unikt sätt.

Vilka är det största utmaningarna framåt för spelindustrin? Kommer vi se fysiska spelbutiker i framtiden?
Det här beror mycket på tidsperspektivet. Förändringarna är gradvisa. Det kommer nog alltid att finnas åtminstone någon som ser ett särskilt värde i att hantera digitala produkter som om de vore fysiska, och går att ha i handen eller på en lastpall.

För att spelindustrin ska realisera sin fulla potential är kompetensförsörjningen helt central. Dels handlar det naturligtvis om arbetskraft som inte bara kan producera dagens innehåll, utan även kan bygga framtidens motorer som driver innehållet. Dels står många utvecklare inför att ta över mer och mer av förlagens arbete, vilket kräver en djup förståelse för marknadsföring. Att begripa sådant är såklart mycket nyttigt även om man inte ska göra det jobbet själv, man ska utvärdera och välja samarbetspartners. Slutligen kan den framtida betydelsen av spelteknologi, interaktivitet och nätverksinteraktion för teknikutveckling, inlärning och allmän kommunikation nog inte överdrivas. Om sedan branschens djupa insikter på de här områdena verkligen ska gynna branschen ekonomiskt, och inte mest komma andra till del, då kommer ett stort mått av affärsmannaskap att krävas. Nordic Game-konferensen är en av vår viktigaste plattformar för det kompetensbygget och nästa gång blir den i maj, i Malmö igen.

Hur kan ljus användas för att skapa intresse för en stad eller region?
I vår mörka del av världen är ljus en viktig faktor för att skapa attraktion, välbefinnande och en profilering av en stad eller region. För det första genom en medveten ljusdesign kan ljus användas i de offentliga rummen på ett sätt som tar tillvara alla hållbarhetsaspekter, i synnerhet de sociala. Då krävs det en medvetenhet och att ha en tanke med med all den belysning man har i sin kommun eller stad för att kunna satsa på rätt sätt. Idag är det inte så utan man ljussätter ofta utifrån bilismen istället för människan. För det andra kan ljus skapa intresse genom ljusevenemang där ”Lights in Alingsås” är ett exempel.

Vilken kunskap finns det idag om ljus som en möjlighet för design?
Man behöver en samlad idé eller vision om vad man vill efter att solen gått ner. För att uttrycka sig lite hårt planerar man idag för sommarmånaderna och sedan när klockan blir fem i oktober så går folk hem, och stadskärnorna dör. Man behöver fråga sig hur man kan lyfta fram det som är vackert och framför allt finns det en koppling till att skapa en trygg miljö. Vi är i början av det man kan göra, att jobba med ljus är en lång process där en anläggning byggs och sedan sitter uppe i 20 år, men det är inte av eller på längre utan man kan styra ljuset på ett annat sätt.

Finns det några städer som arbetar aktivit med en ljusstrategi?
Glädjande nog är det fler och fler städer i Sverige som arbetar aktivt med detta. Frankrike är ett föregångsland där mer än 100 städer arbetar med att utföra en ljusplan. Och i Luzern, i Schweiz, har de en lag på att en ljusdesigner ska vara involverad i detaljplanearbeten. Men det är egentligen först nu som den nya tekniken med styrsystem gör det möjligt att skapa flera olika scenarior och stämningar. Det handlar också om energibesparing där exempelvis Oslo har sparat 60 procent av energin med sitt nya styrsystem.

Upplever du att du arbetar i ett slags mellanrum mellan konst och företagande?
Ljus kan tangera vid det konstnärliga men samtidigt handlar det om något basalt, att ljussätta för att se. I och med att man kan göra mer idag måste man få till fler samarbeten mellan företag, politiken och kulturen och så vidare så att alla strävar åt samma håll. Nästan alla har en åsikt om ljus så det gäller att nå ett kompetenslyft inom området. Därför är det väldigt viktigt att starta dessa samarbeten innan man sätter igång med att ta fram en ljusplan.

Vad gör “Culture Action Europe”?
Culture Action Europe är en lobbyorganisation och politisk plattform för konst- och kultursektorn i Europa. Vi grundades 1992 och är organiserade som en ideell förening som samtidigt är ett europeiskt nätverk med över 110 medlemmar som i sin tur representerar mer än 80.000 organisationer. Tillsammans med våra medlemmar arbetar vi på sekretariatet i Bryssel med att lobba för att förbättra EU:s policy inom kulturområdet samt att ge kulturen en mer central plats i det europeiska samarbetet. Vi har sex medlemmar i Sverige: Culture Clinic, Intercult, Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, Riksteatern, Trans Europe Halles och Tillt.

Hur är det att jobba med kulturfrågor i Bryssel?
Det är både spännande, lärorikt och frustrerande. EU har inte särskilt mycket att säga till om på kulturområdet, kulturpolitik är och förblir något som medlemsstaterna bestämmer över själva. EU:s kultursatsningar syftar istället till att komplettera och stötta samarbeten som skapar ett mervärde jämfört med om de enbart skulle genomförts på nationell nivå.

EU:s totala kulturbudget, kulturprogram och strukturfonder, är mindre än en procent. Inom kampanjen we are more – act for culture in Europe lobbar vi för att förbättra både utformningen och budgeten för detta stöd i nästa EU-budget 2014-2020. Vi har fått starkt gensvar från civilsamhället och kampanjens manifest har redan skrivits under av mer än 20.000 individer!

Vad gäller gehör från beslutsfattare så är det så klart blandad kompott, vi vet redan att flera medlemsstater kommer att rösta nej till alla former av ökningar i nästa EU-budget på grund av den rådande ekonomiska krisen i Europa. Men som etablerad organisation som jobbat med frågorna länge har vi i de flesta fall inte svårt att få tillgång till möten med politiker, och det i sig är redan guld värt. Vi argumenterar också för att kulturen är ett av många områden, tillsammans med till exempel utbildning och hållbar utveckling, där EU måste investera mer om man vill nå sina mål i EU 2020-strategin. Vi är övertygade om att våra chanser att få gehör ökar om vi placerar kulturen i ett bredare sammanhang och lobbar tillsammans med andra aktörer som har liknande mål för Europas framtid.

Vilka flaskhalsar finns det för kultursamarbeten över nationsgränser i Europa?
Flera, men främst bristfällig information och dåliga stödstrukturer på regional och nationell nivå runt om i Europa. EU-projekt är aldrig finansierade till 100% utan projektledare och partner måste alltid söka extra finansiering från andra håll. På så vis blir dåliga stödstrukturer på regional och nationell nivå lätt en bromskloss, internationella samarbeten är helt enkelt något som många länder inte prioriterar eller ser som sitt eget ansvar att stödja.

Vad ser du som det allvarligaste problemen med de många nedskärningar som görs på kulturområdet i Europa?
I kristider måste man så klart göra nedskärningar och se över alla offentliga utgifter, men brist på vision och framåtanda och oproportionerligt stora nedskärningar inom kulturområdet riskerar att bli svåra att reparera. Värst är det kanske i Holland där man tagit radikala beslut om att helt enkelt lägga ner konstskolor, arkiv och forskningsinstitut.

I en intervju i SvD uttryckte du oro för att kulturella och kreativa näringar börjar anses som viktiga. Vad är risken med detta menar du?
Det är lite ryckt ur sitt sammanhang. I slutet av juni publicerade EU-kommissionen sitt förslag på nästa EU-budget 2014-2020. Kommissionen föreslår att EU slår samman nuvarande Kultur- och MEDIA-programmet och skapar ett nytt program, ’Creative Europe’. Det nya programmet skulle också vara öppet för ansökningar från vinstdrivande organisationer från de kulturella och kreativa näringarna. Detta ser vi inte som ett problem i sig, men det vi vill försäkra oss om är att EU-kommissionen designar programmet så att det tillgodoser de olika behoven hos alla olika typer av aktörer inom kultursektorn – från ideella, icke vinstdrivande föreningar, nätverk och institutioner till de kreativa näringarna och filmindustrin. Vi väntar just nu med spänning på EU-kommissionen detaljerade förslag på ’Creative Europe’-programmet som förväntas publiceras den 29 november och kommer att följa utvecklingen fram till dess medlemsstaterna och EU-parlamentarikerna röstar igenom programmets utformning och budget under senhösten 2012.

Hur har ni arbetat med stimulera kommunernas arbete med kulturella och kreativa näringar?
Vi har gjort en rad saker men om man börjar från början så hade vi i uppdrag att göra en inventering för att sprida kunskap om hur stora de här branscherna är hos oss i Gävleborg. Deras omsättning, antal sysselsatta, vilka branscher som ingår etcetera. Själva begreppet ”KKN” var då för två år sedan relativt okänt här. Och för att det inte bara skulle bli en rapport med siffror på papper så bokade vi in dialogmöten i varje kommun där vi presenterade statistiken nedbruten på kommunnivå. Kommentarerna från kommunerna som bland annat handlade om hur vi på den regionala nivån skulle hjälpa dem i deras arbete vävdes sedan in i rapporten tillsammans med intervjuer med företagare och aktörer inom området. Vi erbjöd även en mindre summa i medfinansiering om de ville genomföra en aktivitet för att stärka och synliggöra ”sina” företagare i de här branscherna.

En del av arbetet har inneburit att skapa möten mellan näringslivs- och kulturchefer i länets kommuner. Varför tycker du att det är viktigt?
De sitter ju på varsin sida av det där ”glappet mellan stolarna” som man talar om att företagarna från de här branscherna hamnar i. I flera av kommunerna var vårt möte också första gången de satt vid samma bord. Kommunerna är viktiga eftersom de har den direkta kontakten med företagen och vi erbjuder dem verktyg för att överbrygga det där glappet.

Vilka lärdomar drar du? Uppstod det några svårigheter?
Vi har lärt oss mycket. Den viktigaste lärdomen är kanske att genom att erbjuda en möjlighet att göra en insats utifrån behoven och förutsättningarna i varje kommun så har vi fått en mångfald av aktiviteter, ett fantastiskt engagemang och en karta över prioriterade branscher, ämnen och arbetssätt som vi aldrig hade kunnat dirigera fram. Vi har kramat och skickat iväg en liten snöboll som till vår stora glädje rullar och växer fortfarande. De flesta genomförda arrangemang hade en mycket större budget än de 15 000 kronor vi erbjöd. Och det har gett direkta konkreta resultat ut till företagen, nya kontaktytor, begynnande nätverk, inspiration. I all sin enkelhet har det varit mycket uppskattat.

Vad har insatserna lett till?
Om man tänker på att i början av processen hade näringslivs- och kulturcheferna i många fall inte träffats tidigare så har det lett till en hel del. De har byggt relationer, kunskap och engagemangn och genomfört riktade insatser tillsammans. I flera kommuner ligger de på och vill fortsätta, gå vidare och utveckla sitt arbete för de här företagen och branscherna.

Vad fokuserar ni nu på framåt när det gäller kulturnäringarna?
Vi fortsätter arbetet med att utifrån vår strategi: sprida kunskap, stärka företagen, bland annat genom vårt systerprojket Affärsdesign KKN som är vår ”verkstad” på Almi, stärka företagandet genom att utveckla och erbjuda kompetens, kunskap och verktyg åt befintliga organisationer och stödstrukturer. Just precis nu står vi i startgroparna inför ett spännande utvecklingsprojekt tillsammans med Movexum som är företagsinkubatorn i Gävleborg. Fjärde punkten i vår strategi är att skapa förutsättningar för tillväxt genom samverkan där vi profilerar oss inom postproduktion av film via nätverket The Galaxy of Postproduction. Vi är också intresserade av att undersöka kopplingarna och bygga broar mellan besöksnäringen och andra branscher och aktörer inom de kulturella och kreativa näringarna. Och så laddar vi för att få kandidera om att få arrangera Generatorkonferensen i Gävle 2012.

Media Evolution City är ett hus som just nu håller på att byggas i Malmö som ska inrymma kontorsplatser och bland annat möjligheter för konferenser och utställningar och med en restaurang i bottenplanet.

Vad är Media Evolution City?
Det är en mötesplats i form av ett hus på 7,5 tusen kvadratmeter som kommer rymma 400 personer. Huset står färdigt i mars och ligger i centrala Malmö i delvis Kockums  gamla lokaler och en del som är nybyggd. Vi som driver det huset heter Media Evolution och är ett näringslivsutvecklande företag som jobbar för att bygga Europas största plattform för innovation och tillväxt inom media. Vi jobbar med konvergens kan man säga och ser till att olika mediebranscher möter varandra och korsas, att tv möter mobil och mobil möter datorspel och så vidare. Det vill säga att minska trösklarna för samarbeten.

Varför behövs det ett mediehus i Malmö?
Huset som sådant  bygger på en idé om att man möts varje dag. En fysisk mötesplats är därför viktig som symbol men också för att det ska ske saker. Huset kommer rymma företag från olika mediebranscher men också i olika storlekar där de största kontoret har plats för 130 personer till kontorsplats med klippkort där en person sitter i huset en till två dar i veckan. Den andra biten är att mediebranscherna idag kräver en stor flexibilitet. De krymper och växer om vartannat, deltar i projekt och arbetar ofta i nätverk. Sedan så ser vi till att mötena mellan branscher och mellan stora och små företag sker naturligt varje dag. Efterfrågan har varit extrem stor och vi kommer ha kö på företag som vill sitta där.

Ni gör inte det här själva utan med hjälp av en privat fastighetsägare. Kan du berätta om samarbetet.
Rent praktiskt fungerar det så att Wihlborgs äger huset och att vi hyr delar av huset där vi har byggt ett koncept med möbler, städning, internet etc. Och det är sådant som fastighetbranschen inte har intresse av att göra idag. I övrigt hyr de ut resten av huset och vi bestämmer tillsammans vilka företag som ska sitta där. Det viktiga är att det är en mix av branscher och storlekar på företag. Och vi känner till branschen och är involverade på en mängd olika områden vilket ger oss ett stort förtroende i branschen som gör det möjligt för oss att samla dem. Dessutom har vi inte något vinstintresse utan allt det vi tjänar går tillbaka till våra medlemmar. På så sätt är vi en neutral plattform mellan det akademiska, näringslivet och det offentliga. Och det är det som har gjort det här möjligt, Wihlborgs hade aldrig kunnat göra det på egen hand. Personligen tror jag att det visar vägen för hur kontor kommer se ut i framtiden, det vill säga vara något mer än att bara sitta och arbeta vid ett skrivbord.

Finns det en risk att pengar satsas på infrastruktur istället för innehåll?
Det är inga offentliga pengar inblandade utan projektet drivs helt på marknadens villkor. Jag tror att det är viktigt att inte bygga hus för offentliga pengar. Då bygger man monster som man måste driva vidare oavsett. Och sker det ett regimskifte i en stad eller det kommer en lågkonjunktur så orkar man inte med att driva det. Kommunala hus är problematiska på det sättet, dessutom drivs de inte på marknadens villkor vilket också är problematiskt. Om man ska bygga ett projekt som vi gör är det viktigt att det sker på marknadens villkor. Däremot kan man stoppa in pengar som smörjmedel i en uppstartsfas. Media Evolutions organisation var exempelvis från början 100 procent finansierat av det offentliga medan vi idag är nere på 75 procent och siktar mot ungefär 50-50.

Media Evolution The Conference ägde rum i förra veckan. Vilka frågor tyckte du var de viktigaste som diskuterades på konferensen?
Rent dramaturgiskt tycker jag det var fantastiskt att vi lyckades ha Al Jazeera i slutet. För allt det man diskuterar om medias utveckling och sociala medier, ”Hur ska vi använda det?”, ”Hur bygger man en marknad kring det?”, ”Hur ser konkurrenskraften ut?”, ”Hur ser människors användning ut?”. Det är väldigt lätt att sådana frågor såhär en masse kan bli lite navelskådande. Och då när Al Jazeera kommer och berättar att det vi pratat om i två dagar har förändrat världen i grunden. Och det var faktiskt människors användande av Twitter som bidrog till det. Då förstår man hur stort media är. Media är det som kommer förändra vår civilisation de närmsta 20 åren. Kanske till och med de stora ekonomiska grundvalen. Det har i alla fall förändrat människors beteenden i förhållande till samhällskontraktet och den parlamentariska demokratin. Och då börjar man nästan ta så stora ord i sin mun att man blir mörkrädd. Men det är ju så stort det är. Och det tycker jag att konferensen visar, att vi fick ihop en bra mix som visar att det här är på allvar.

***
>> Se alla föredrag från “The Conference” hos Media Evolution.

Vilka är de viktigaste frågorna under årets konferens?
Temat för årets konferens är kulturpolitikens gränser som är väckt av olika samtida förändringar som är av intresse för den kulturpolitiska forskningen och inom kulturpolitiken självt. När det gäller det politiska  systemets organisation gäller det fördelningen mellan internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Där händer det mycket, dels så framträder ett nytt kulturpolitiskt etablissemang på EU‑nivå som vi har massor med åsikter om. Dels så är det den så kallade portföljmodellen som återaktualiserar frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och region. Liknande typer av diskussioner förs även i de andra nordiska länder.

En annan dimension har att göra med fördelningen mellan hur mycket av den publika kulturen som ska vara under ett offentligt ansvar och hur mycket som ska vara marknadsdrivet. Ytterligare är en klassisk gränsdragningen kring beslutsfattning är också hur mycket konstnären, antikvarien eller politikern ska bestämma. Huvudtemat är egentligen att intressera sig för de grundläggande frågorna om hur kulturpolitiken är beskaffad, vilka som bedriver kulturpolitik och vad det är för förändringar som sker i det kulturpolitiska regleringssystemet.

Går det att se några trender kring vad det forskas om och diskuteras?
Ja, dels så har regionaliseringsfrågan väckt en massa forsknings- och utredningsverksamhet på olika nivåer. Sen så är det att kulturen i första hand inte ska uppfattas som någon offentlig bildningsinstitution utan som en typ av industri. Det är oerhört uppmärksammat både politiskt och inom forskningen. Under de senaste fem till sju åren har det vuxit fram en omfattande kulturekonomisk forskning i det här landet som det fanns väldigt lite av för tio till femton år sedan. Det har tagit en ordentlig skruv och pratet om ”cultural industries” och ”cultural planning” har närmast blivit en landsplåga i det kulturpolitiska pratandet.

Hur viktigt är det med just ett nordiskt utbyte?
Kulturområdet är ett gammalt nordiskt samarbetsområde, olika typer av kulturpolitisk samordning och gemensamma satsningar är något som vi kan hitta ända bak till mitten av 1800‑talet. Det finns därför en slående likhet i den grundläggande kulturpolitiska strukturen i de nordiska länderna som är uppbyggda efter en nordisk välfärdsstatlig kulturpolitisk modell där de nordiska länderna har inspirerat och kopierat varandra. Det finns internationellt sett en ganska unik enhetlighet, både i kulturpolitiska institutioner och i ideologin och synsättet i de nordiska länderna.

Sen så finns det också praktiska skäl. Det finns väldigt mycket samarbeten mellan forskare i de nordiska länderna. Så det är också en viktig anledning för de här personerna att få möjlighet att träffas då och då och utveckla nya typer av samarbetsprojekt.

Skiljer sig den nordiska diskussionen från Europa i övrigt?
Internationellt utmärker sig kulturpolitiken först och främst av att i en lång rad länder, dock inte alls de nordiska, så har finanskrisen lett till mycket omfattande nedskärningar utav offentligt stöd till kultursektorn. Så internationellt är det det mest uppmärksammade temat men i och med att det inte är aktuellt i de nordiska länderna så har vi inte märkt särskilt mycket av de diskussionerna i de nordiska länderna.

Det beror också på vad man jämför med eftersom den kulturpolitiska strukturen ser ganska annorlunda ut i olika länder. Exempelvis ser diskussionerna annorlunda ut där det inte alls är så omfattande offentliga åttaganden utan mycket mer priva stiftelser och liknande typ av aktörer. Portugal är extremexemplet där Gulbenkianstiftelsen svarar för väldigt mycket för vad som i Norden uppfattas som offentliga finansiella ansvarsområden.

Varför har kultur betydelse för var vi väljer att bo?
Kulturen är betydelsefull för staden på många sätt. Den kan exempelvis fungera som marknadsförare. Se bara på den uppmärksamhet som Pinocchioskulpturen skapade för Borås. Oavsett om man gillar konceptet så är det betydligt svårare att säga att Borås är en tråkig stad efter att den gubben dök upp. Kulturen sprider ryktet och säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där. En kreativ ung människa som idag ska välja stad att flytta till vill ha en spännande plats med intressanta människor och högt i tak för oliktänkande och olika livsstilar. Kulturen öppnar dörren för dessa människor. Det är precis det de vill se i en stad.

Vad är då viktigast för detta – deltagarkultur eller åskådarkultur?
Kultur föder mer kultur. Högt eller lågt och deltagande eller bara mottagande är underordnat. Men viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid. En stad med ett intressant kulturutbud, en levande handel och välmående restauranger är en stad de flesta kan tänka sig att flytta till.

Kan man säga om kulturens roll är relativt viktigare i landsbygd eller i storstäderna?
Ingen stad kan överleva utan ett minimum av kulturutbud. Faktum är att många mindre städer i landet har svårt att överleva i konkurrens med regionhuvudorterna. Ofta försöker man skapa ett tillräckligt handelsutbud för att få befolkningen att stanna trots att externa köpcentrum och närhet till större städer i princip gör det omöjligt. Jag tycker istället att man borde satsa på andra kvaliteter som bra skola, bostäder och omsorg. Detta kombinerat med en satsning på den lokala kulturen kan skapa en attraktiv boendemiljö och istället vara ett alternativ till stadslivet.

Vilken stad i Sverige är mest ”kulturell”?
Lund är den stad som placerar sig högst upp på den ranking som vi gjort över invånarnas kulturvanor. Kartläggningen visar också att det är stora skillnader mellan städerna, i exempelvis Stockholm är det mer än dubbelt så vanligt att invånarna går på bio regelbundet än i Borås.

Hur har ni mätt detta?
Mitt fokus är alltid på människan. Det spelar förstås ingen roll om din stad har ett fantastiskt utbud om ingen nyttjar det. Därför har jag utgått från SOM-institutets stora mätningar av människors vanor och attityder och där studerat kulturvanor i Sveriges drygt 30 största städer.

***
Läs mer om delrapporten som Rudolf Antoni presenterade i Almedalen.

• Läs mer och ladda ned rapporten
• SVD: Kulturintresset störst i Lund
• Sydsvenskan: Skåne först och sist i kulturligan

-