Hur skulle du beskriva Filmbasen?
Det är både en fysisk och virtuell mötesplats för filmare i Stockholm-Mälardalen, med uppdrag att ge stöd till utveckling- och produktion av film. Vår tyngdpunkt ligger på talangutveckling och utöver produktionsstöd utvecklar vi filmskapare genom olika workshops, kurser och nätverksbyggande evenemang. Den virtuella mötesplatsen, hemsidan Filmbasen.se, har över 3000 medlemmar och antalet växer för varje dag som går. Filmbasen drivs av Film Stockholm, länets regionala resurscenter för film.

Riktar ni er bara till filmare i huvudstadsregionen?
Filmbasen började som ett initiativ 2008 av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och Botkyrka kommun med stöd av Svenska Filminstitutet. Tidigare hade Filmverkstan på Skeppsholmen varit en viktig utvecklingsplats för nya filmskapare, men då den lades ner i början av 2000-talet så saknades en fysisk plats att mötas på. Det var därför viktigt att etablera en sådan mötesplats i Stockholm igen. Det  har alltså varit ett fokus på huvudstaden men sedan förra året är även de andra tre regionala resurscentrumen runt Mälardalen med under hemsidan Filmbasen.se. Vi har också konstaterat att Filmbasen.se är lite av en virtuell mötesplats för filmare i hela Sverige eftersom det inte finns så många liknande sidor, som både är ett slags socialt media för filmare men också fungerar som en nyhetssida för filmbranschen.

Nu lanserar ni den första nordiska Crowdfundingplattformen för film, hur kommer det sig att ni väljer att satsa på det?
Anledningen är dels att vi vill pröva alternativa finansieringsformer för filmen och dels som ett led i att göra vårt produktionstöd ännu mer transparent och demokratiskt. Vi har från början valt att konstruera Filmbasen.se så att ansökningssidorna delvis är offentliga, detta för att vem som helst ska kunna läsa åtminstone själva projektbeskrivningarna. Dessutom har besluten från konsulenten varit offentliggjorda, vilket inneburit att alla har kunnat se motiveringen till varför ett filmprojekt får stöd eller inte. Vi har märkt en klar tendens att det här har skapat bättre ansökningar då filmarna har inspirerat varandra. Vi tror att crowdfunding kan vara ett sätt att tydliggöra sina projektidéer och kommunikationen kring vad man vill berätta och varför. Då gäller det inte bara gentemot konsulenten utan också mot en större målgrupp: alla som är potentiella mikrodonatorer. Vi tror att detta skapar ännu starkare berättare genom att man gör sin pitch om och om igen och genom det stärker grundkärnan i sin historia

Vi har inte gjort satsningen för att vi tror att detta ska generera väldigt mycket mer pengar in i systemet. Men jag tror dels att det är viktigt att filmskaparna etablerar en relation med sin publik och dels är det ett spännande sätt att se hur man kan kommunicera kring sina filmer. Det är möjligt att söka crowdfunding i olika faser men jag tror att det här lämpar sig bäst i de initiala faserna då man behöver ett startkapital för att sätta igång sitt projekt. Därefter kan man ju även söka Film Stockholm/Filmbasens offentliga stöd, vilket står kvar oförändrat. De offentliga medlen i satsningen på crowdfunding är extra pengar och äter inte upp något av de andra stöden.

En återkommande diskussion inom filmsektorn rör svårigheter för kvinnor att ta sig fram och slå igenom, hur arbetar ni för att stärka kvinnliga filmare?
Vi har jobbat proaktivt med detta sedan starten av Filmbasen. När jag började som konsulent märkte jag att det var väldigt få projekt som kom in från kvinnliga filmare, endast omkring 20 procent av projektansökningarna hade en kvinnlig regissör. Jag konstaterade samtidigt att det gick ut lika många tjejer som killar från de högre filmutbildningarna så det var någonstans det uppstod ett glapp. Därför kände jag att vi var tvungna att göra någonting mer aktivt än att bara kvotera till en jämnare fördelning av stöden. Hösten 2008 satte vi igång en projektutvecklande workshop under ledning av Lisa Aschan (”Apflickorna”) med sex kvinnliga filmare från länet som vi tyckte var spännande. I slutet på det året konstaterade vi att antalet projektansökningar från kvinnliga filmare hade ökat och dessutom hade vi fördelat projektstöd jämnt mellan könen. Vi har haft en fortsatt jämn fördelning av stödet sedan dess och ligger högre än det nationella snittet.

Finns det några spännande projekt eller filmer som kommit fram ur Filmbasen?
Ja, absolut! Från de senaste åren är det extra kul att lyfta fram de hyllade långfilmer som utvecklats genom Filmbasens talangprogram. ”Avalon” av Axel Petersén, ”Pojktanten” av Ester Martin Bergsmark och ”Colombianos” av Tora Mårtens är alla väldigt starka debutlångfilmer. Sen tycker jag också Fijona Jonuzis kortfilmer som vi har gett stöd till, ”Girl” och ”Astrid”, är väldigt sevärda. En annan spännande filmare att hålla ögonen på i framtiden är Fanni Metelius. Hennes kortfilm ”Banga inte” med stöd av Film Stockholm/Filmbasen visades nyligen på SVT och hade sin internationella premiär på Berlinale. Det görs överhuvudtaget mycket bra film i Stockholm just nu och det ser onekligen ljust ut inför framtiden.

Vad är the Creative Plot?
The Creative Plot är en plattform, ett paraplyprojekt, ett initiativ, en idéfabrik, och en inkubator bland annat. Det startade som ett gemensamt initiativ förra året av kulturavdelningen och avdelningen för ekonomisk utveckling på Lunds kommun. Det är en motor för att skapa nya sätt att arbeta, samarbeta och dela med sig av kunskap och erfarenhet mellan kulturella och kreativa näringar, akademi och företag.

Ett av våra huvudsyften är att stödja idé- och företagsutvecklingen inom de kulturella och kreativa näringarna. ”The Creative Plot på Ideon Innovation”, vårt flaggskeppsprojekt inom detta område, är en inkubator för KKN-företag. Projektet är ett partnerskap mellan The Creative Plot och Ideon Innovation, en etablerad inkubator i Skåne, och det har fått finansiering av Tillväxtverket, EU och Region Skåne. Det är ett pilotprojekt som kommer pågå i ungefär 18 månader och stödja fem stycken nystartade företag från den kreativa sektorn i deras proccess att ta sina idéer och utveckla dem till hållbara företag.

Varför behövs det en särskild inkubator riktad mot KKN-företag?
Det är en väldigt bra fråga och vi är inte riktigt säkra på svaret ännu. Det är precis det som det här pilotprojektet handlar om, att hitta svaret på denna fråga. Vi testar i vilken utsträckning det är möjligt att utnyttja den infrastruktur och process som nu används på Ideon Innovation för att stödja företag inom de kulturella och kreativa näringarna. Hur mycket av det är relevant? I vilken utsträckning måste det anpassas för KKN-företag? Det är några av frågorna vi arbetar med. Vi kollar i detalj på varje steg i processen, från rekrytering och utgallring av kandidater, urval och framgångskriterier, inkubatorprocessen själv, den typ av råd och expertkunskap som behövs, men också mindre detaljer som språket vi använder, hur våra formulär och informationsmaterial är utformade etc.

Det är också därför forskare följer projektet och varför resultatet kommer att utvärderas. I slutet av projektet kommer en rapport tas fram som beskriver de bästa rekommendationerna som vi kommer dela med andra.

Vilka krav ställer ni på företag som deltar?
Det är en av de första frågorna som vi har diskuterat länge i projektgruppen. Ett resultat av dessa diskussioner som ägde rum när vi utformade vår utgallrings- och rekryteringsprocess är att vi upptäckte att vi inte kunde använda samma sorts kriterier som används av Ideon Innovation. Vår utgallringsprocess sker i två separata steg. I den första ser vi till mognad i affärsidén, hur väl den passar in i KKN-sektorn och vilket värde som inkubatorn kan bidra med för företaget. Utvalda kandidater bjuds sedan in att presentera deras företagsidé för en panel och att delta i aktiviteter inom inkubatorn. Vid detta andra steg är vi mycket mer specifika och vi letar efter originalitet i affärsidén och dess skalbarhet och vinstpotential. Utöver detta, och i förhållande till företagets team, ser vi också till hur pass motiverade och beslutsamma de är, deras erfarenhet och kunskap, ”coachability”, och deras engagemang i att delta i inkubatorns större sammanhang. När det handlar om vinstmöjlighet och skalbarhet har vi krav men också en förståelse för att det finns delar inom KKN-sektorn som gör att de är begränsade till den svenska/skandinaviska marknaden.

Vilka är era mål?
Det finns ett åtagande från Lunds kommun att fortsätta stödja The Creative Plot. För inkubatorn kommer resultatet av pilotprojektet avgöra hur arbetet kommer fortsätta. Det faktum att vi under bara några veckor kontaktades av över tjugo potentiella kandidater för de fem tillgängliga platserna vid inkubatorn är bevis på att det finns ett behov av detta. Vi är därför fast beslutsamma att stödja att dessa personer utvecklar sina företag, men i vilken form vi kommer göra detta i framtiden är beroende av resultatet av pilotprojektet och den utvärdering vi gör.

Ni vet hur det brukar vara på många konferenser. Mycket handlar om att bekräfta varandra. Men så plötsligt, när jag var på en konferens i norska Eid — för övrigt med det fascinerande operahuset Nordfjord — så börjar en forskare tala om att kultur inte alls bidrar med attraktivitet.

Tvärtemot vad Richard Florida och många andra säger. Inklusive mig själv till viss del.

Forskaren var Knut Vareide, som även vittnade om pressen på forskare att ta fram uppgifter som stödjer argumentationen. Man får mer pengar om man kommer fram till det som är önskvärt. Svårare att vara kritisk och komma med det oväntade.

Luften inne i konferenslokalen stod stilla.
Alla knäpptysta.
Kunde det verkligen stämma?

Det går att fundera en del kring metodval, och det finns ju andra studier som pekar på motsatsen, men jag beundrade ändå Knut för hans mod i det läget. Han arbetar till vardags på det norska forskningsinstitutet Telemarksforsking som specialiserar sig på bland annat kulturforskning och regional utveckling. Tidigare i år publicerade de rapporten ”Skaper kultur attraktive steder?” som Vareide skrivit tillsammans med Lars Ueland Kobro.

Vilka är era viktigaste slutsatser från rapporten om kultur och stadsutveckling?
Den viktigaste slutsatsen är att kommuner med mycket kultur inte har en högre nettoinflyttning än kommuner med lite kultur.

Exempelvis, om vi har två kommuner A och B som är lika med hänsyn till storlek, arbetsmarknadsutveckling och centralitet, där kommun A har ett väsentligt större kulturutbud och fler kulturaktiviteter än kommun B, så är nettoinflyttningen i kommun A inte högre än i kommun B.

Skillnader i kulturutbud har av allt att döma ingen effekt på flyttningsmönstrena mellan norska kommuner.

Hur har ni kommit fram till detta? På vilket sätt har ni mätt detta?
Vi har tagit vår utgångspunkt i nettoflyttningen till norska kommuner under perioden 2000-2010. Detta har vi sedan jämfört med ”Norsk Kulturindeks”.

Norsk Kulturindeks mäter kulturutbud och kulturaktivteter i norska kommuner baserat på 28 olika indikatorer, bland annat antal konserter, teaterföreställningar, biografer, bibliotek, ideella sektorer, antal konstnärer och kulturarbetare med mer.

Genom statistisk regressionsanalys har vi försökt att mäta om kommuner med hög poäng i kulturindexet har högre nettoinflyttning än kommuner med låga poäng. Vi fann absolut inget samband.

Rapporten går delvis emot rådande uppfattningar om att ett stort kulturutbud ökar inflyttningen till en stad, vilken betydelse för resultatet tror du det har att Oslo egentligen är den enda stora staden i Norge?
Oslo är den enda stora staden i Norge, och på det sättet unik. Däremot säger inte statistiska analyser av den här typen särskilt mycket om Oslo. Resultatet för vår analys är mer relevant för små och medelstora kommuner, som det finns många av.

Vilka politiska konsekvenser kan ert resultat få?
Vi menar att resultaten försvagar argumentet att kultur kan användas som stimulans för tillväxt genom ökad attraktivitet. Om målet är att stimulera ökad tillväxt finns det andra och mer effektiva strategier.

Det finns däremot många, många goda argument för att fortsätta satsa på kultur. Kanske bör kulturens egenvärde komma mer i fokus.

Vad är hemslöjd egentligen? Hur skiljer sig hemslöjd från konsthantverk eller formgivning generellt?
Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Slöjdarna använder oftast naturen som materialkälla men även återbruk är vanligt. Rötterna till hemslöjd finns i självhushållningssamhället och folkkonsten där den hämtar inspiration. Hemslöjd är en förening mellan nutid och tradition, lokal särprägel och slöjdarens skaparlust. Föremålets funktion är viktig men också lusten att dekorera.

Skillnaden mellan hemslöjd och konsthantverk kan vara hårfin och är inte det viktigaste. Oftast sker den mest spännande utvecklingen i gränslandet mellan slöjd och konsthantverk.

I år firar hemslöjdsrörelsen hundra år. Hur kommer detta märkas?
Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund – SHR fyller 100 år 2012. Detta kommer att firas under 366 dagar med workshops, kulturdagar, utställningar och mängder av andra aktiviteter runt om i hela landet.

Djurgården i Stockholm kommer att bli en hemslöjdsö i sommar. På Liljevalchs konsthall finns Hemslöjdens stora jubileumsutställning under hela sommaren. Nordiska museet fylls med dunkande vävstolar och vackra och imponerande vävar. På Prins Eugens Waldemarsudde presenteras Hemslöjdens grundare Lilli Zickerman och många av de textilkonstnärer som verkat inom Hemslöjden.

På Vadstena slott visas utställningen Spetskonst. Det går att läsa mer om programutbudet i hela landet på www.hemslöjden100år.se.

Du har suttit med i myndigheternas grupp som har diskuterat samverkansmodellen. Med din långa erfarenhet – hur stor kulturpolitisk förändring är det som vi är med om nu?
Jag tror att det på sikt kommer att innebära ett paradigmskifte inom kulturpolitiken både i arbetet på regional och central nivå. Det kommer dock att ta tid då kultursamverkansmodellen genomförs successivt och fem landsting/regioner är ännu inte med. Dessutom kommer reformen att påverkas av framtida regionförändringar/regionförstoringar.

Framtiden kommer att kräva mer av uppföljning, utvärdering och analys inom kulturområdet och vi måste hitta relevanta mätmetoder. Jag tror också att framtiden kommer att kräva mer av samverkan och samarbete mellan olika nivåer och mellan olika kulturyttringar. Det civila samhällets betydelse kommer att öka. Det kommer att ta tid att finna nya roller och nya arbetsmetoder men under tiden kommer kulturen att diskuteras och ta plats på den politiska agendan. Det senare visar Myndigheten för kulturanalys första rapport. En spännande framtid där jag hoppas att kulturen kan ta en större plats i människors vardag.

Du kommer gå i pension senare under året. Vilka är de viktigaste utmaningarna för din efterträdare?
Det är så mycket som talar för hemslöjden just nu: den globala DIY-rörelsen, att människor vill vara delaktiga och skapa själva, konsumtionskritiken, sökandet efter de hållbara alternativen samt nyfikenheten på och längtan efter den djupa kunskapen. Att öppna upp hemslöjden och ta tillvara denna ungdomliga trend och peka på möjligheterna inom hemslöjden när det gäller både nyförtagande och kvalificerad utbildning. Myndigheten har ett brett uppdrag som är både stimulerande och utmanande. Det sträcker sig från barn och unga till näringsverksamhet, från att ta tillvara och förmedla handlingsburen kunskap, det immateriella kulturarvet,  till att förnya och utveckla. Utmaningen ligger i att få fler att upptäcka hemslöjdens möjligheter på både kultur-, närings- och utbildningspolitisk nivå och försöka riva stuprörstänkandet.

Vad arbetar Ungdomsstyrelsen med?
Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet som arbetar med flera olika uppdrag utifrån den nationella ungdomspolitiken och det innebär ofta tvärsektoriella utmaningar. Kultur och fritid är ett av fem huvudområden inom ungdomspolitiken, där vi genomför utredningar och håller i utbildningar. En stor del av Ungdomsstyrelsens arbete handlar också om att fördela bidrag till olika organisationer.

Vad kom ni fram till i utredningen om ungas kulturvanor?
Uppdraget innebar att studera ungas egna kulturutövande, både vad de gör och hur de upplever det, vilka olika offentliga stöd det finns och hur de fördelas. Resultatet visar att kulturutövandet är väldigt omfattande, en mycket stor andel av ungdomarna ägnar sig åt kultur på sin fritid vilket är positvit. I undersökningen valde vi att använda oss av ett brett kulturbegrepp där exempelvis dans, bild, teater  ingick men också hantverk, slöjd, lajvande, vara DJ och nätkultur som att skapa och lägga upp film på YouTube. Förvånande för oss var att bild och slöjd utgjorde en så stor del av ungdomars kulturutövande.

Andra intressanta resultat såg vi när vi tittade närmre på utövandet utifrån ålder och kön. I musik- och kulturskolor, där de flesta är upp till tretton år, dominerar tjejer och kulturutövandet innebär framför allt musik. Längre upp i åldrarna, 13-24 år, visar statistik från studieförbunden att förhållandet är det motsatta så någonstans där på vägen så försvinner tjejerna. Där kan man ju fundera på i vilken mån tjejer prioriterar annorlunda men också i vilken mån man i dessa verksamheter når fram till tjejer och bygger en verksamhet som tilltalar tjejer.

Hur ska man gå tillväga för att förbättra hur ungdomars kulturutövande representeras i kulturpolitiken?
En sak som vi har uppmärksammat i det här arbetet är en ganska grundläggande fråga. När man pratar om barn och unga och kultur så menar man ofta underförstått att det berör personer upp till 18 år. Men om man tittar på den nationella ungdomspolitiken så ingår även gruppen 19-25 år. Vad vi har sett i bland annat den här utredningen är att den gruppen ibland riskerar att glömmas bort inom kulturpolitiken. Det kan ju vara en medveten politisk prioritering men man ska också fundera över att den här gruppen ofta är ekonomiskt svagare än äldre så det kan finnas skäl att göra särskilda insatser för dem.

I rapporten föreslås att ungdomars kulturutövande bättre bör följas upp. Hur går arbetet vidare med detta?
Ja, vi för en kontinuerlig dialog med de andra myndigheterna som sysslar med detta, Kulturrådet och Myndigheten för kulturanalys. Kulturrådet kommer i uppföljningen av kultursamverkansmodellen utgå mer utifrån de åldersindelningar som vi har lyft fram som nödvändiga för en bra uppföljning så att man bättre kan se vad som görs för barn och unga.

Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Vad är det som gör att något fungerar som det gör? Varför fungerar musikbranschen på ett visst sätt? Linda Portnoff har forskat kring kulturekonomi i snart tio år och doktorerade häromåret med en avhandling som undersöker kulturfältets logik och musikbranschens finansiella flöden och styrningsproblematik, delvis ur ett jämställdhetsperspektiv.

Linda har givit ut två skivor själv med bandet Stella Rocket och undervisat allt från trummor för 12-åriga tjejer på Popkollo till samband mellan finansiella rapporter för näringslivschefer och sjukhusdirektörer. 2 februari ska hon prata på Dunckers kulturhus i Helsingborg då Kultur Skåne arrangerar. På Generatorkonferensen i november talade hon på seminariet om mätning.

Hon är även ny analys- och utredningsansvarig på Volante och jobbar just nu stenhårt med statistik om musikindustrin.

Du har undervisat i ekonomisk styrning på Handels – är ekonomiska teorier utvecklade främst för näringslivet tillämpbara även i kultursektorn?
Det stämmer att de styrmodeller som utvecklats och fått spridning i Sverige till stor del är resultat av forskning på privata företag. Om vi tar det balanserade styrkortet till exempel, som fått stort genomslag i praktiken, så hade jag förmånen att få vara med och studera några av de första initiativen i Sverige för att se när det funkade som bäst.

Och JA – visst lämpar sig styrkortsmodellen för kultursektorn. Faktum är att det är just här jag tror att en balanserad styrning verkligen kan komma till full rätt eftersom att försöka styra såväl konstnärliga som ekonomiska värden är ett av kulturvärldens mest påtagliga dilemman.

Nu tycker jag det verkar som att kultursektorn är där näringslivet var för femton år sedan: ”Om vi bara mäter lite kommer det bli bra.” Men det finns ännu större vinster att göra om man förstår styrkortet inte bara som en managementmodell utan som en metodik för en kontinuerlig process av förändring, lärande och innovation i organisationen.

Din avhandling handlade om musikbranschen. Vad kom du fram till?
Många musiker upplever en stor brist på professionalitet och support i ekonomiska frågor, och på bolagen efterfrågas verktyg för att mäta och följa upp olika satsningar. Samtidigt har styrning flera dimensioner – det handlar inte bara om budgetar och formella styrsystem, utan också om informella aspekter såsom kultur, normer och sociala beteenden.

I avsaknad av strukturer och verktyg breder de mjukare styrmedlen ut sig. Illegal nedladdning är ett exempel på hur det utvecklats en stark moral kring rätt och fel som skiljer sig från lagen – alltså den formella styrningen. Ett annat exempel är debaclet kring Martin Stenmarck, Jill Jonsson med flera som ställdes till svars för att ha tagit emot svarta pengar för spelningar. I brist på styrning, struktur och professionalitet blir praxis och konventioner styrande – alltså hur man de facto gör. Devisen “vi gör så som vi alltid gjort” verkar stark i musikbranschen.

Ett till exempel på konsekvenser av denna “icke-styrning” blir tydliga i en tvist som den mellan Cardigans och Hives. Så länge alla är glada och nöjda är det inte så noga med avtal och styrning. Men dagen meningarna går isär så kan det vara bra att ha lite ordning och koll.

Nu analyserar du statistik om musikindustrin. Vad kommer du fram till?
Jag sitter just och lägger samman alla siffror i excel, men egentligen är det inte totalsiffran som är intressant, utan trenden som vi kommer kunna se först efter att vi uppdaterat modellen på årlig basis.

Att definiera musikbranschen har inte varit helt lätt. Vi har valt att fokusera på omsättningen för kärnaktörer och deras huvudsakliga aktiviteter. Vi kommer att dela upp intäkterna i intäkter från försäljning, intäkter från live och upphovsrättsliga intäkter. Exportsiffran är särskilt svår – den kommer inte att vara i närheten av tidigare siffror med vårt sätt att se.

Nu har vi 2010 som startår för statistikinsamlingen och utmärkande för 2010 är att försäljningen av strömmad musik tar fart även om fysisk försäljning fortfarande dominerar.

När ska resultaten presenteras?
Resultaten kommer att presenteras i mitten av februari i samarbete med Musiksverige som beställt utredningen.

Läs mer om Linda här.

Varför är det viktigt att prata om misslyckanden inom entreprenörskap?
Vi pratar alltför lite om misslyckanden, i den utsträckning att misslyckanden måste vara en del av inlärningsprocessen. Annars vet vi inte var gränserna ligger. Beträffande vad vi lär oss, så lär vi oss vad som inte fungerar. Varför kunder inte köper våra produkter eller tjänster, varför våra kostnader är för höga, varför idéen vi hade inte fungerar som en livskraftig affärsmodell och så vidare. Så, ja, man bör se på misslyckanden som ett sätt att ta reda på varför ens första antaganden inte fungerade.

Varför pratas det så lite om misslyckanden i så fall?
Vi är verkligen rädda för att misslyckas på grund av en rad anledningar så det framstår som ett stort problem för många människor. De är inte villiga att försöka, för att de inbillar sig att konsekvensen av ett misslyckande skulle bli ödesdigert, ibland kan det innebära stora problem men oftast inte. Siten www.failureclub.org försöker att prata om de här frågorna.

Dessutom, en hel del av våra misslyckanden går ouppmärksammade förbi, då vi misslyckas med saker hela tiden. Men det är små misslyckanden. Karl Weick har skrivet en suverän artikel i ämnet, ”Small Wins”. När vi gör olika situationer stora i våra liv, så blir de ett problem.

Du har använt dig av pjäser, filmer och romaner för att beskriva entreprenörskap. Hur kan konst och humaniora hjälpa oss att förstå entreprenörskapsprocessen bättre?

• Processen – hur det verkligen fungerar.
• Motivationer – hur människor känner och beskrivningar av varför de gör som de gör.
• Konsekvenser – vi ser människor gå till handling, och, de får svar tillbaka, och sedan måste de ta i tu med det.
• Tankar – hur människor tänker igenom problem, planerar, planlägger, svarar och anpassar sig.
• Sammanhang – vad händer i situationen, andra spelare, deras tankar, känslor, handlingar och så vidare.

Att allt detta sker också över tid, så, vi kan se hur tankar och handlingar fungerar över tid i särskilda sammanhang vilket får särskilda konsekvenser. Och det är moraliska, etiska och estetiska aspekter att lyfta fram också. Så, vad konst och humaniora gör, är att verkligen ta itu med alla de här ämnena, de vänder sig verkligen mot hela ”människan” i alla de situationer som nämnts ovan.

Och för det mesta lär vi oss från berättelser. Jag kan föreläsa och ge ut tusentals powerpoints om ett ämne, men, människor har förmodligen lärt sig mer av att se ”The social network” än från de flesta texter om entreprenörskap. Det är en utmärkt film, och den säger massor om alla de saker jag listat ovan till exempel.

Vad kan du säga om drivkrafter bakom entreprenörskap?
En av de första insikterna jag hade när jag började intervjua entreprenörer för mer än 30 år sedan var att en entreprenör som anger ”tjäna pengar” som sitt huvudskäl till att vara entreprenör, troligtvis är en väldigt olycklig människa. Det är helt enkelt inte en särskilt övertygande anledning för att finnas till.

Jag tror att kreativa människor är mer benägna att göra vad de vill, vilket är viktigt. Utmaningen för kreativa individer är att balansera det de vill göra på ett sätt att de kan tjäna pengar på det. Jag har sett, alltför ofta, konstnärer som inte är intresserade av att göra någonting som kan generera pengar, jag har så många bra fallstudier kring detta. Men, jag tror att det är möjligt för konstnärer att röra sig i en riktning där de kan göra tillräckligt av det de vill, och fortfarande tjäna pengar på det.

Vad är syftet med programmet?
Kulturministrarnas beställning är att vi ska säkra tillgången på nordiska kvalitetsspel för barn och unga. Det gör vi genom att ge stöd till utveckling av prototyper och demos för nya spel, och genom att hjälpa dem och alla andra nordiska spelutvecklare ut på den globala marknaden. Det är ju länge sen man kunde “räkna hem” ett spel på dess försäljning i Norden.

Vilken betydelse har det att programmet är ett nordiskt samarbete?

Tillsammans har vi 25 miljoner invånare och Europas näst största spelindustri, större än Frankrikes och Tysklands, till exempel. Samma kvaliteter som normalt förknippas med nordiska produkter och tillverkare gäller också för nordiska spel och dem som utvecklar dem. Det handlar alltså om att vi tillsammans är starkare och gemensamt bygger ett varumärke som stöds av andra branschers globala landvinningar. Det är detta som kallas “nordisk nytta” i det nordiska samarbetet. Vi åstadkommer alltså mer tillsammans än länderna kan var för sig.

Vilka lärdomar har ni dragit från den första omgången?
Våra största dokumenterade framgångar från 2006 till nu har varit utvecklingsstödet, konferensen och exportaktiviteterna, och det nya programmet kommer att koncentreras till detta. Dessutom får vi nu uppgiften att arbeta för breddad finansiering, så att ett varaktigt nordiskt samarbete på spelområdet kommer till stånd senast 2016.

Har spelindustrin påverkats av den ekonomiska krisen?
Javisst, precis som alla andra. De som söker investerare och den typen av riskkapitalfinansiering möter samma tvärstopp som andra branscher. Hushållen spenderar på underhållning även i dessa dåliga tider, men det är möjligt att de som säljer 700-kronorsspel i butik särskilt kommer att känna av krisen. Men jag tror att det är lite för tidigt att säga om spelindustrin påverkas på nåt unikt sätt.

Vilka är det största utmaningarna framåt för spelindustrin? Kommer vi se fysiska spelbutiker i framtiden?
Det här beror mycket på tidsperspektivet. Förändringarna är gradvisa. Det kommer nog alltid att finnas åtminstone någon som ser ett särskilt värde i att hantera digitala produkter som om de vore fysiska, och går att ha i handen eller på en lastpall.

För att spelindustrin ska realisera sin fulla potential är kompetensförsörjningen helt central. Dels handlar det naturligtvis om arbetskraft som inte bara kan producera dagens innehåll, utan även kan bygga framtidens motorer som driver innehållet. Dels står många utvecklare inför att ta över mer och mer av förlagens arbete, vilket kräver en djup förståelse för marknadsföring. Att begripa sådant är såklart mycket nyttigt även om man inte ska göra det jobbet själv, man ska utvärdera och välja samarbetspartners. Slutligen kan den framtida betydelsen av spelteknologi, interaktivitet och nätverksinteraktion för teknikutveckling, inlärning och allmän kommunikation nog inte överdrivas. Om sedan branschens djupa insikter på de här områdena verkligen ska gynna branschen ekonomiskt, och inte mest komma andra till del, då kommer ett stort mått av affärsmannaskap att krävas. Nordic Game-konferensen är en av vår viktigaste plattformar för det kompetensbygget och nästa gång blir den i maj, i Malmö igen.

Hur kan ljus användas för att skapa intresse för en stad eller region?
I vår mörka del av världen är ljus en viktig faktor för att skapa attraktion, välbefinnande och en profilering av en stad eller region. För det första genom en medveten ljusdesign kan ljus användas i de offentliga rummen på ett sätt som tar tillvara alla hållbarhetsaspekter, i synnerhet de sociala. Då krävs det en medvetenhet och att ha en tanke med med all den belysning man har i sin kommun eller stad för att kunna satsa på rätt sätt. Idag är det inte så utan man ljussätter ofta utifrån bilismen istället för människan. För det andra kan ljus skapa intresse genom ljusevenemang där ”Lights in Alingsås” är ett exempel.

Vilken kunskap finns det idag om ljus som en möjlighet för design?
Man behöver en samlad idé eller vision om vad man vill efter att solen gått ner. För att uttrycka sig lite hårt planerar man idag för sommarmånaderna och sedan när klockan blir fem i oktober så går folk hem, och stadskärnorna dör. Man behöver fråga sig hur man kan lyfta fram det som är vackert och framför allt finns det en koppling till att skapa en trygg miljö. Vi är i början av det man kan göra, att jobba med ljus är en lång process där en anläggning byggs och sedan sitter uppe i 20 år, men det är inte av eller på längre utan man kan styra ljuset på ett annat sätt.

Finns det några städer som arbetar aktivit med en ljusstrategi?
Glädjande nog är det fler och fler städer i Sverige som arbetar aktivt med detta. Frankrike är ett föregångsland där mer än 100 städer arbetar med att utföra en ljusplan. Och i Luzern, i Schweiz, har de en lag på att en ljusdesigner ska vara involverad i detaljplanearbeten. Men det är egentligen först nu som den nya tekniken med styrsystem gör det möjligt att skapa flera olika scenarior och stämningar. Det handlar också om energibesparing där exempelvis Oslo har sparat 60 procent av energin med sitt nya styrsystem.

Upplever du att du arbetar i ett slags mellanrum mellan konst och företagande?
Ljus kan tangera vid det konstnärliga men samtidigt handlar det om något basalt, att ljussätta för att se. I och med att man kan göra mer idag måste man få till fler samarbeten mellan företag, politiken och kulturen och så vidare så att alla strävar åt samma håll. Nästan alla har en åsikt om ljus så det gäller att nå ett kompetenslyft inom området. Därför är det väldigt viktigt att starta dessa samarbeten innan man sätter igång med att ta fram en ljusplan.