För snart nio år sedan registrerade jag domännamnet dikt.se. Det var samma dag som det blev möjligt att äga domän som inte var knutna till ens bolag. Jag tror jag köpte fem stycken. Ett annat av dem var “kastalien”, som i Herman Hesses “Glaspärlespelet”.

Att poesi skulle bli vinnare i dagens medie- och underhållningssamhälle är en tanke jag burit med mig länge, då utbudet sväller hela tiden, då kultur- och nöjesformer tävlar sida vid sida. Jag hade det till och med som tema — “culture light” – på en av slutkurserna på Handels för drygt tio år sedan. Trenden har bara förstärkts, inte minst med iPad där boken ställs mot strömmad tv som ställs mot film som ställs mot miljoner sajter. Wired har benämnt det som “snack culture” (och även tesen om förväntningssamhället och “Nextopia” kan kopplas till detta).

Tranströmer har varit på topplistorna i höst och det är ett gott tecken, men jag trodde nog att poesi skulle växa sig starkare jämfört med romanen oavsett ett nobelpris.

Nu hoppas jag att vi kan hjälpa till. Dikt.se är en tjänst som ska till att börja med ska erbjuda utskick av dikter, en gång i veckan, via epost, Facebook och Twitter. Vi börjar i en betaversion, för att testa oss framåt och förhoppningsvis knyta till oss samarbeten.

Intäktsmodell? Nej, det finns ingen. Det är ett rent altruistiskt kulturprojekt.

Hoppas ni gillar.

- Sajten dikt.se där nu anmäler dig på mejlinglistan
- Facebook-sidan
- Följa på Twitter

Civilsamhället har allt oftare lyfts fram för sin betydelse i samhället och inte minst för ett aktivt kulturliv. Visst har det funnits konspirationsteorier kring detta. Vill regeringen egentligen betona civilsamhällets värde för att kunna dra ner på den offentliga budgeten, är till exempel en fråga som hörts. Men kulturlivet har svarat med att godkänna utpekande och (försöka) formera sig som en tydlig part, framför allt på nationell nivå.

Idag lämnades en ny rapport över till kulturministern. Diskussionen från Södra teatern visas i klippet ovan och rapporten kan beställas eller laddas ner här. Bakom arbetet står Kulturrådet, Riksteatern och Riksantikvarieämbetet.

Från pressmeddelandet: “Det finns många tecken på att civilsamhället är tillbaka in i kulturpolitiken på allvar, konstateras i rapporten. Genom kultursamverkansmodellen har det ideella kulturlivet fått ökad synlighet och inflytande. Människors ideella engagemang ligger på fortsatt hög nivå i Sverige. Flera forskare talar om en civilsamhällets tredje våg. Samarbete förekommer redan på många platser och i olika sammanhang på ett naturligt och respektfullt sätt.”

Ett annat exempel från franska staden Nantes handlar om den satsning att skapa ett kreativt kvarter, Hangares à bananes, som inleddes 2007. Den entusiasm som fanns i början har nu avtagit och i kvarterat finns numer i huvudsak bara barer och nattklubbar kvar. Verksamheter som bara är öppna på kvällar och helger och som framför allt lever på att sälja alkohol. I oktober drar en ny satsning igång för att vända trenden. Läs om fler exempel från bland annat Istanbul och London.

Filmvetaren och kritikern Hynek Pallas kommenterar filmavtalet med att det är positivt att det är teknikneutralt men pekar på vissa teknikaliteter i avtalet som kan komma att ge biografägarna ett incitament att visa mindre smal film. Pallas skriver även i SvD om Polen som istället för ett filmavtal har infört en särskild filmskatt vilket har inneburit att den polska filmen upplever en kraftig boom, både i antalet filmer som produceras och antalet besökare.

Apropos alternativa visningsfönster så gjorde Kulturnytt på Sveriges Radio nyligen en intressant serie i tre delar om kultur som riktar sig till mobiltelefoner som plattform. Den första delen handlar om filmbranschen och hur filmskapandet påverkas när det produceras direkt för mobilen. Bland annat innebär det att historien måste göras mer rak och att andelen närbilder ökar än vid “vanlig” film. Den andra och tredje delen handlar inte om film utan om mininoveller och barnkultur för mobilen.

Kanske känner någon igen rapporten ovan? Den liknar väldigt mycket en liten rapport som beskriv undersökningen “Svenska företag om design”, som jag var med och tog fram. Undersökningen både presenterade och utgick från modellen designtrappan.

Det här är den kinesiska översättningen som togs fram i höstas inför ”Swedish design for better business”.

Intresset för de kulturella och kreativa näringarna i Kina har ökat under senare år. Både i form av ökad betydelse i den inhemska politiken samtidigt som utländska aktörer inom KKN intresserar sig mer för den kinesiska marknaden. Före jul och i samband med Shenzhen design festival anordnade Sino Swedish Design House, SSDH, i samarbete med den kinesiska branschorganisationen för design, SADA, eventet ”Swedish design for better business”. Tio svenska design- och arkitektbyråer deltog i den svenska delegationen.

Syftet med evenemanget och delegationen var att etablera affärskontakter och stärka den svenska kreativa näringen pån den kinesiska marknaden. Den svenska gruppen besökte också en lokal som ska inredas för att bli en fysisk mötesplats för SSDH i Shanghai och en avsiktsförklaring mellan SSDH och arrangörer i Shenzhen undertecknades om fortsatt samarbete.

Fininsiärer bakom Sino Swedish Design House är initialt Konstfack, UD och Tillväxtverket och stöttats av bland andra SVID. Men initiativet är inte en del av handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar, apropå tidigare diskussion här på bloggen.

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat “årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens “Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december “Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den “aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om “Creative Europe”-programmet: “Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget “Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport “Noll koll”. Nu sitter jag med en text om “Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig “Steve Jobs” privat och “Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok “Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Vad han refererar till är de “sinnesutvidgande” upplevelser som han tycker möjliggjort hans förmåga att tänka nytt. Datorn hade inte kunnat skapas på USA:s östkust eller i Europa. Det var på västkusten som smältdegeln mellan hippierörelsen, experimenterande musik och tekniknördar möjliggjorde verkliga innovationer.

Det är ju så som vi också brukar prata om konstens och kulturens betydelse för innovationer. Även utan att behöva inkludera knark (och dess negativa effekter) i ekvationen. Om någon undrar så har jag aldrig testat LSD.

Strax före jul var jag med på arrangemanget B2B Conversations som Veckans affärer arrangerade med bland annat stöd från Tillväxtverket. Dagen tog plats på Berns i Stockholm. Det är alltid kul och inspirerande att vara med i nya sammanhang. Det innebär att perspektiv som kan kännas gamla laddas på nytt och ofta på ett nytt sätt. Så när VA ihop med Resumé och ett gäng vd:ar och marknadschefer droppar ord som är så bekanta för många av oss — innovationer och mötesplatser — börjar trevandet igen.

Vad vi egentligen pratade om var motsatsen till solklart, men det pratades i alla fall. Daniel Birnbaum, Moderna Museets chef, pratade bland annat om hur konst kan fungera som inspiration och motor för innovationer — strax efter det att Swedbank-vd:n Michael Wolf varit uppe på scenen.

Läs mer i sammanställningen av artiklar i Veckans Affärer och Resumé.

Själv stod jag på scen med Stina Algotson (då fortfarande på Tillväxtverket) och varumärkesstrategen Olle Söderberg och utfrågades av VA:s chefredaktör Pontus Schultz. Jag var mitt inne i min Steve Jobs-läsning och på frågan om hur mötesplatser ska kunna fungera bättre konstaterade jag att det behövs mer knark. Kanske börjar jag bli trött på alla strukturdiskussioner, men vad jag syftade på framför allt är smörjmedel för att få olika perspektiv att mötas och krocka.

Och detta är mitt råd inför 2012: Vi måste ut ur våra bekvämlighetszoner för att inte bara prata oss trötta i självbekräftande sammanhang.

Stina Algotson, Tobias Nielsén, Pontus Schultz

Kvällen efter klev jag ut från en taxi  i East Village och växlade några ord med de som tog över bilen, och de frågade över min accent. Jag sa “Sweden” och de direkt kontrade med att de sett Swedish House Mafia på Madison Square Garden dagen före. Sedan började jag läsa på mer kring vad de just hade gjort, vad som hade hänt och  konstaterade att alla stora tidningar rapporterat.

Jag håller just nu på en sammanställning kring statistik för musikbranschen i Sverige och effekterna av en sådan här spelning är svårmätta. Men onekligen väldigt stora, även bortom biljettintäkterna (och gagerna) förstås.

Det finns tre spektakulära delar i detta. För det första att de faktiskt kallar sig “Swedish” — apropå Sverigebilden och handelsministerns intresse för den svenska musikbranschen. För det andra att ingen annan svensk artist spelat på fucking Madison Square Garden tidigare. För det tredje att detta sker under radarn på de flesta svenskar, som kan hylla Robyn och andra svenskar, som ändå inte är i närheten av de här framgångarna. Är svenskarna mindre intresserade av modern dansmusik än övriga världen?

Spelningen på Madison Square Garden utannonserades först av bandet själva i en mycket påkostad trailer på YouTube, som enligt tidningen Rolling Stone var ”over-the-top”. Nyheten om MSG-spelningen kom tillsammans med nyheterna om den kommande spelningen på jättearenan Milton Keynes Bowl i Storbritannien, med plats för 65000 åskådare, och ett nytt album.

Över 20 000 personer var på Madison Square Garden för Swedish House Mafias spelning. Men långt fler än så ville gå. Biljetterna sålde slut på 10 minuter enligt uppgifter från tidningar – vissa säger 9 och andra 20. Men att det gick fort är ingen tvekan om.

Från början var tanken att SHM skulle släppa ett antal förhandsbiljetter till sina mest hängivna fans, men trycket på bokningssajten blev så stort att den till slut kraschade. Bandet agerade genom att skriva till sina 2 miljoner (!) fans på Facebook:

Bandet uppmanade även sina fans till att inte köpa biljetter på andrahandsmarknaden, detta hjälpte dock inte och snart fanns biljetter – äkta eller falska – ute på auktionssajter för nästan 1000 dollar styck.

Några videoklipp och bilder som jag tog med mobilkameran:

På väg bakom scenen. Jag hade tur att få VIP-biljett.

Böckerna som Bengt refererar till, “Rethink Undergraduate Business Education” och “Academically Adrift“, har jag själv skrivit om i ett par andra sammanhang, i Svenska Dagbladet i somras och i en krönika i Dagens Industri i våras. Bägge böckerna är mycket läsvärda.

Särskilt Carnegierapporten är förstås intressant ur ett historiskt perspektiv. Det var Carnegie Foundation som på 1950-talet slog fast att ämnet ekonomi inte var tillräckligt “vetenskapligt”, vilket ledde till den “matematiska vändning”, som vi har sett under senare år – och som anses ligga bakom en del av problemen. Om det och mycket annat, kan man för övrigt läsa i en annan intressant bok, “The Roots, Rituals and Rhetorics of Change“.

På flera håll i världen integreras nu humaniora, eller liberal arts, i utbildningen av ekonomer och på min egen skola, Handelshögskolan i Stockholm, har vi ju precis bestämt att vi ska införa ett s k “contextual track” i vår kandidatutbildning, där vi bland annat vill integrera historia, filosofi och annan humaniora. Mer om det senare; vi kommer under våren att arbeta fram ett förslag till kursplan.

Vad har du för erfarenheter av e-bokslån? Är de smidiga, eller inte?

Själv har jag ännu inte lyckats komma igång. Bibliotekskortet var försvunnit och först i veckan lyckades jag hämta ut ett nytt. När jag sedan skulle logga in och låna, behövde man också en pin-kod, som också måste hämtas på biblioteket. Kunde de inte ha sagt det? Eller?

Usch, jag känner hur jag blir en sur kund istället för en glad medborgare. Just när det kommer till e-tjänster är man ju så bortskämd med att det fungerar smidigt, och hela det här traskandet fram och tillbaka till en fysisk plats för att hämta små sifferkombinationer känns rätt underligt i dessa digitala tider.

Men det kanske blir jättebra när jag väl får till det. Idén är i alla fall toppen och jag ser fram emot att kunna låna och läsa böcker på min padda i jul – och slippa stiga upp ur soffan!