Därefter har vi varit i Östersund, Hälsingland och Blekinge. Totalt har vi träffat 20 företag och lärt oss massor.

Jag gillar modellen med studiebesök (empiri) och sedan diskussion (teori och analys). Och kombon med lokal förankring och ett genomtänkt koncept.

Så vi fortsätter i höst. Kontakta Johanna Skantze på Generator för mer information.

Nedan några bilder från dagen. Vi besökte fiskelägret Lörudden med white guide-restaurangen Sillmans, IT-företaget Data craft (med spelföretaget Corncrow games), konsthantverksförsäljarna Art Local och pratade med upplevelseföretaget Aktivera.

Det är en fråga som borde ställas oftare apropå att para ihop kulturella och kreativa näringar. Men frågan fortsätter att gälla även om det verkar som att man smalnar av och pratar mediekluster.

Jag var inbjuden till en “expert workshop” i holländska Hilversum i förra veckan. Ämnet var Dutch Media Cluster in its Global Context och dagen blev mycket intressant.

Det var redan inledningstalaren, medieforskaren Robert Picard (nu vid Oxford university) som lyfte frågan om vilka kopplingar som egentligen finns mellan olika mediebranscher. Svaret är: ganska få. Reklambranschen träffar inte tidningsbranschen som inte träffar spelbranschen så mycket. Det är klart att undantag finns, men som regel är gränserna fortfararande tydliga, även i denna medialiserade tid av konvergens, crossmedia och sammanslagningar.

Att utveckla ett mediekluster handlar därför om att veta vilken typ av medieföretag som ska ringas in, i respektive fall. Det kan vara oväntade kopplingar, men kopplingar måste i alla fall potentiellt kunna uppstå. Ett exempel på nya kopplingar är hur medieklustrets lokomotiv-organisation iMMovator aktivt försöker skapa samarbete med vårdsektorn (tänk: hur lagra och sammanställa och standardifiera journaler och bilder). Ett annat exempel är de “cross media café” som just iMMovator arrangerar.

Hilversum Media Park, där dagen ägde rum, är ett exempel på ett mediekluster själv. Jag har lite problem med utslängda kluster utanför städer, men Hilversum fungerar och drivs med bra energi.

I övrigt var det mycket intressant att höra MIT-professorn William Ulricchio om “det planerade klustret” i Singapore. Han är bland annat involverad i en satsning på datorspel. Singapore satsar mycket på incitamentsmedel för att locka företag, men är noga med att kräva IP-rättigheter för att inte bara bli tillfällig hamn för produktion.

Maria Iglesias från Brysselföretaget KEA berättade dessutom om trender inom EU när det gäller KKN.

Nedan bild från den avslutande panelen: moderatorn och arrangören Paul Rutten, Hermineke van Bockxmeer från kulturdepartementet, Robert Picard, Geert Noorman som är vd för holländska förläggareföreningen, och Leo van Loon från Creative Factory och Sverige-bekant för den som besökte Generator-konferensen senast.

Avslutningsord från Picard: “Kluster syftar inte till att skapa innovationer. Innovation sker i sprickorna. Man använder sig av kluster för att effektivisera.”

Outtalat: när innovationerna väl har skapats. Vilket i och för sig inte hindrar att nya innovationer kan skapas med hjälp av klusterinitiativ. Men att planera fram dem går inte.

Även på hemmaplan är en stor sammanslagning på gång. Boklådorna Akademibokhandeln och Bokia har skrivit en avsiktsförklaring om att gå samman. Nätbokhandeln Bokus, en del av Akademibokhandelsgruppen, kommer dock inte ingå i sammanslagningen. Svensk Bokhandel skriver i en ledarkommentar att sammanslagningen kommer påverka bokbranschen på ett “fundamentalt” sätt och att det blir en synlig motvikt till Bonnierdominansen.

Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

Fanbild är kanske att ta i. Men David Throsby, till vänster, är kulturekonomiforskaren som vi så ofta refererar till.

Inte minst hans modell med cirklar, concentric circles model.* Throsby har publicerat oerhört mycket under fem decennier och formulerar sig klokt och tydligt. Idag har det varit seminarium om kulturens värde på Handelshögskolan i Göteborg och Throsby var en av talarna. Övriga var Bruno Frey, Trine Bille och John Armbrecht

Jag frågade honom efteråt kring något som jag grunnar på. Vad händer efter det starka fokus på kulturekonomi och kulturella och kreativa näringar som vi sett de senaste 10-15 åren?

En mer realistisk diskussion med rimliga förväntningar, var Throsbys gissning, som även innefattar det globala perspektivet. Till Göteborg hade han kommit via resor i Afrika och Asien. Han är annars baserad i Australien.

Jag lyfte frågan om det inte finns en risk för minskat intresse för kultur från politiker — och därmed minskade kulturbudgetar — om de upplever att kulturen inte bidragit ekonomiskt så som de hade trott (regional utveckling, tillväxtbranscher, attraktionskraft, turism etc), på grund av orealistiskt höga förväntningar.

Men David Throsby var positiv. Det gladde mig.

-

*Det ska sägas att han inte var först med att tänka i form av cirklar. Den är så intuitiv att alla som sysslar med kulturekonomi landar i de här tankarna. Jämför min solsystemsmodell som kom till innan jag läst Throsby.

Vi tillbringar påsken i Istanbul. Jag känner mig rätt hemma. Det är precis som i fakulteten på Handels: bara män överallt.

Veckans mest absurda hittar vi på Grand Bazaar. Kopior av Tom’s. Vem köper kopior av Tom’s??? Hur tänker man då???

Hela idén med Tom’s är ju att företaget för varje par skor man köper, skänker ett par skor till ett barn som behöver dem. Det är därför man köper Tom’s.

Men hur tänker man när man köper ett par kopior? Att det ska se ut som om man är en god människa, fast man i själva verket inte är det?

Att idealen har svängt från karaktär och etik till utseende och estetik är uppenbart – och tråkigt.

Visserligen älskar jag boken, den fysiska, tryckta saken av papper. Som barn till en bokhandlare och en lärare är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring samlade jag på förstaupplagor. Jag älskar papper, omslag, känslan i en bok.

När jag och min familj flyttade senast så funderade jag på om vi skulle prioritera bokhyllan. Vid förra flytten, 2006, bytte jag musiksystem till datorlösning enbart. Inga skivor framme. Men det blev ändå en stor vägg med böcker. Jag älskar ju det.

Men risken är att bokhyllan kommer få karaktär av ett museum, med ett före och efter 2011. För i höstas gick jag över helt. Sedan dess har jag bara läst böcker på skärm. Valet var medvetet — jag ville på djupet testa med tanke på vårt experimentella arbete på Volante med e-böcker.

Med anledning av våra olika försök och framgångar, bland annat försöken med olika priser på titeln “Monster”, och kanske alla inlägg här på bloggen, har tidningen Svensk bokhandel gjort en intervju och placerat mig på omslaget.

Nu har jag svårt att gå tillbaka till tryckta böcker. När jag ser andra bära omkring på sådana känns det mest jobbigt och tungt. Okej, jag överdriver lite. Men tidigare idag blev jag småirriterad av att inte kunna köpa boken som jag sökte efter (svenska utgåvan av “Torsk”) direkt, inte minst eftersom jag vet att jag köpt den tidigare men inte hittar.

Den stora fördelen utöver direktleveransen är att jag hinner läsa mer eftersom jag alltid har med mig boken.

Flera har frågat kring hur jag läser. Jag läser främst på tre skärmar:

- Mobil. En android-lur med stor skärm, som funkar bra upp till en halvtimme, det vill säga på tunnelbanan, i kösituationer och då barnen inte vill somna under nattning.
- Dedikerad läsplatta. Min andra Amazon Kindle och den som jag helst läser på och därför förstavalet hemma eller på resa.
- Mediaplatta. En (ny) iPad som mest tas fram för läsning i mörker då den till skillnad från läsplattan har bakgrundsbelyst skärm.

Jag har testat tre andra läsplattor men föredrar Kindle just nu eftersom deras app möjliggör läsning även på andra enheter smidigt. Synkning sker automatiskt för att hitta där jag senast slutade läsa, oavsett enhet. Svenska titlar köper jag på Dito och konverterar själv till mobi-format via gratisprogrammet Calibre. Inte kanon, främst eftersom jag tappar synkningen, men okej. På mobilen och iPaden kan jag då läsa med dito-appen.

Kanske hade jag valt en annan plattform än Amazon Kindle om jag verkat i USA. Det finns många invändningar mot Amazons dominans och hur företaget utnyttjar den, och troligen hade jag känt mig drabbad av hur Amazon inte verkar för branschens och litteraturens bästa.

Framför allt är arkiveringen inte användarvänlig. Dels hittar man till slut inte bland alla titlar, dels är inlåsningen — det går inte att flytta sina filer till andra system — allt annat än optimal… Men egentligen behöver jag inte ha kvar de här titlarna som jag redan läst. Jag behöver bara kunna söka i dem vid behov. Och helst alla andra böcker också, apropå Spotify för böcker som ju då och då lyfts fram som önskemål. Nya titlar kan jag betala mer för.

Sverige är en marginell marknad för Amazon, men de har köpt Lovefilm och det skulle vara förvånande om de inte vill bygga vidare på sitt herravälde. Det kommer finnas anledning att återkomma i ämnet.

Genombrottet för eboken i Sverige? Jag trodde något skulle ske i höstas då Dito tapetserade storstäderna med reklam och då Zlatan-boken sålde slut och bara fanns i e-format. Men det finns för få prisvänliga och enkelt tillgängliga läsplattor för vardagskonsumenten. Dessutom, bland annat på grund av olösta frågor kring bibliotekens utlåning av e-böcker, känner sig inte förlagen tvungna att driva utvecklingen hårdare.

Under tiden jobbar vi hårdare än någonsin.

Två av mina lässkärmar. Kindlen och iPaden. Men Steve Jobs-biografin läste jag nog mest på mobilen.

För nästan ett decennium sedan började jag forska om musikbranschen, och den 29:e april var jag inbjuden till Almost Famous-eventet för att berätta om min avhandling som lades fram på Handelshögskolan 2008. Den handlar om styrning av kulturellt och finansiellt värdeskapande i ett nätverk av aktörer inom musikindustrin.

Ok, mycket har förändrats, men samtidigt är det en hel del som består.  Lusten till musikkonsumtion, till exempel att uppleva musik i ett socialt sammanhang tillsammans med andra. På väg till musikbranschföresläsningen ringlar sig kön lång utanför Kafé 44 redan klockan halv fem på eftermiddagen.

Utanför Kafé 44 innan The Hives spelning.

Oavsett de senaste årens teknik- och strukturförändringar, så består också någonstans utmaningen att inom ekonomiska ramar och under finansiella krav förmå skapa kulturella värden i form av kvalitativ musik. De värdeskapande processerna i musikbranschen sträcker sig utanför enskilda företags legala och finansiella gränser. Värden skapas i relationer mellan företag, enskilda individer, band/grupper, organisationer och konsumenter. Sammanhanget för styrningen blir mer komplext eftersom det involverar många ömsesidiga beroenden. Och de värden som skapas genererar i slutändan flera olika typer av intäkter; konsertintäkter som i fallet ovan, intäkter från inspelad musik (som min avhandling fokuserar på), och slutligen upphovsrättsliga intäkter.

Traditionella metoder och modeller för ekonomistyrning har ett starkt fokus på kostnadseffektivitet och rationaliseringar, men som vi vet har musikaliska framgångar ganska lite att göra med kostnadsstyrning; desto mer att göra med hur intäkter skapas i gemenskap med konsumenter, fans, recensenter, radio med flera.

Man kan se det som att två typer av värden inryms i musiken – användarvärden och utbytesvärden (för den intellektuellt nyfikna, kolla in ursprungstankarna i Das Kapital). Användarvärdet har att göra med hur musiken upplevs och vilka behov den fyller; tycker konsumenterna att den är bra? Tycker skaparna att den är meningsfull? Och utbytesvärdet har att göra med växelkursen mellan konsten och pengarna; vilken är betalningsviljan för musik i dess många olika former och paketeringar? Framtidens frågeställningar för musikbranschen kommer att handla om hur utbytesvärden kan knytas till nya former av användarvärden. Jag tror också att vi kommer se nya finansieringsformer för musikproduktion, men det är ett kapitel för sig. Återkommer om det.

Forskaren Daniel Johansson som snart lägger fram sin avhandling om det nya musikindustriella systemet, och som också deltog i Amloust Famous Deluxe, hade spännande tankar kring nya betalningsmodeller inriktade mot användarvärden snarare än exemplarframställning. Och Thomas Florén som disputerade 2010 på avhandlingen “Talangfabriken” vid Stockholms Universitet om kunskap, kreativitet och kompetens i musikindustrin uppmanade åhörarna att försöka se bortom föreställningarna att konst och kommers alltid står i rakt motsatsförhållande till varandra.

Se en film från kvällen här.

Live on stage

//Linda Portnoff

Jag skulle vilja påstå att det är rätt typiskt för flera av de framgångsrika arkitektkontor som vi intervjuat. De sysslar inte enbart med arkitektur, utan också i allra högsta grad med ett slags intellektuell produktion. Hos Zaha Hadid förklarade man det med vikten av ett ständigt växelspel mellan det intuitiva och det intellektuella, mellan att göra och reflektera, mellan estetik och ideologi. Det har jag inte sett så mycket om i litteraturen om kulturella och kreativa näringar, men det är något vi kommer att skriva om.

Likaså kommer vi förstås att behandla synen på internationalisering. Ju fler vi intervjuar, desto tydligare blir skillnaderna. Zaha Hadid Architects såg, precis som de flesta andra av våra utländska fallstudier, hela världen som sin marknad. Att arbeta i olika länder var ett sätt att sprida riskerna och nå volym. Sverige undvek man däremot, eftersom Sverige upplevdes så stängt. Det är ju, minst sagt, tråkigt.