Frågan är om det svenska laget med myndigheter och andra tongivande organisationer kan samla sig. Kanske bör man inte? Det kanske är bättre för vissa att samarbeta med europeiska intressegrannar. Seminariet arrangeras av Generator tillsammans med regionförbundet Östsam.

Vi har tidigare via analysbrevet spridit en sammanfattning av EU:s grönbok för kulturella och kreativa näringar. Tidningen Konstnären ställde också ett gäng frågor till mig. Det här är mina svar:

Betyder grönboken att EU har börjat få upp ögonen för de kreativa näringarna på ett nytt sätt?

Grönboken innebär en start på ett andra kliv för EU. Från att under några år börjat diskutera och fundera kan vi se grönboken som en seriös fördjupning. Men vi ska komma ihåg att en grönbok inte i sig innebär nya förslag, utan är ett diskussionsunderlag som pekar ut en riktning. Och riktningen är en del av Europas 2020-strategi, mot att Europa ska bli ledande inom innovationer. Över huvud taget hängs grönboken upp ganska mycket på den digitala utvecklingen och kopplas till utbildning och tekniska färdigheter generellt.

Hur har det sett ut tidigare? Har det funnits någon liknande satsning?

De här frågorna återknyter till det andra målet i den europeiska kulturagendan 2007, då kommissionen uppmanade EU att ta tillvara kultur som drivkraft för kreativitet och innovation inom ramen för Lissabronsstrategin. Dessutom en rad andra dokument och strategier som inte minst talar om bättre samverkan mellan kultur och andra politikområden. Notera alltså att vad den svenska kulturutredningen föreslog om aspektpolitik bara var en förlängning av det europeiska samtalet. Men framför allt har det ju bubblat på regional nivå i Europa. Många satsningar har på så sätt varit EU-finansierade, regionala projekt. Det hade varit märkligt om de här inte frågorna till sist inte landade också på kommissionens bord.

Varför bör EU satsa på de kreativa näringarna? Det är ändå en ganska liten del av hela ekonomin, 2,6 % av bruttonationalprodukten.

Det där beror på hur man räknar. Det ekonomiska bidraget är mycket större om man inkluderar indirekta effekter. Till exempel så skapar ju föreställningar, konstutställningar och andra evenemang turism som inte syns i de här siffrorna. Det ekonomiska värdet av industridesign ligger dessutom främst i hur andra produkter fungerar och säljer, inte i hur många som arbetar inom den egna sektorn. Sedan kan man också prata om kulturella värden och livskvalitet.

Du har tillsammans med forskaren Dominic Powell skrivit boken Creative Business och givit ut en rapport om de kreativa näringarna i Europa. Vilka platser är mest kreativa i Europa?

Det är omöjligt att säga vilken region som är den mest kreativa då kreativitet finns överallt och alla europeiska kulturer har rika och varierande kreativa traditioner. Däremot är det möjligt att förstå varför vissa platser är bättre på att dra nytta av deras kreativa och kulturella aktiviteter. Vad som blir synligt utifrån resultaten i rapporten är att Europas kulturella och kreativa näringar dras till några av de största städerna. Så London, Paris, Milano och Amsterdam är de största noderna där flest personer är anställda inom dessa sektorer. Men även Stockholm hamnar högt, faktiskt näst högst om vi ser på specialisering i förhållande till andra branscher.

Finns det speciella förutsättningar som skapar en extra kreativ plats? Vad är detta i så fall?

Det går att lära en hel del från historien och se vad som gjorde Florens framgångsrikt under renässansen. Kreativitet gynnas av god infrastruktur som skapar möjligheter för möten och handel, kapital, kunskapstradition, mångfald och viss instabilitet; det måste finnas en vilja att förnya sig. Om vi går till vår rapport och senare studier är det tydligt att en hög grad av specialisering är en nyckelfaktor.

Varför heter er bok ”Creative Business”? Vad är det för speciellt med ”kreativt företagande”?

Likheterna med vilket företagande som helst är faktiskt fler än skillnaderna. Vilken entreprenör som helst, inte minst uppfinnare, brinner ju för sin idé och sin produkt och vill visa världen vad man åstadkommit. Men möjligen är kreatörer mer inriktade mot skapandeprocessen och stannar ofta med den, medan andra företag är bättre på att bara se det som en del före marknadsföring och försäljning. Vad vi gör framför allt är att lyfta in exempel på företag som sysslar med böcker, musik, film, konst, mode och design. Det finns ju knappt några ekonomiböcker för kulturföretagare.

Undertiteln på boken är “10 lessons to help you build a business your way”. Vilka är era viktigaste råd?

Ha tålamod. Framgångshistorier brukar bara beskriva de senaste, lyckosamma åren, men den verkliga historien är nästan alltid längre och innehåller lika många misslyckanden som succéer.

Någonstans måste man ändå börja. Att testa och försöka och verkligen sätta igång och fortsätta är förstås det absolut viktigaste rådet för att åstadkomma något. Man kan inte heller nog underskatta vikten av kontinuitet i ett skapande. Tio rader per dag blir faktiskt en bok på två år.

Dessutom lyfter vi fram betydelsen av riktning och planering. Man bör inte bara jobba i sin verksamhet, utan också med den. Det handlar om att veta varför man gör saker, och att tacka nej till uppdrag när de inte följer vad man tänkt sig. Det handlar också om att bli bättre på att organisera så att man kan göra det man är bäst på, det vill säga inte bara bli fast i adminstration och kortsiktiga uppdrag som inte leder någonstans.

Vi diskuterar också kring gratisarbete och om vikten av att samarbeta med människor och organisationer.

Vad skulle du vilja se att EU-satsningen kom fram till? Vilken typ att satsningar skulle du vilja se?

Ärligt talat vet jag inte om så mycket behöver styras från EU. Det viktiga är att erkännandet därifrån finns och att de pekar ut några områden. Bland dessa tycker jag det är viktigt att låta kulturen knyta an till andra politikområden i högre grad och att stärka tillgången till finansieringen via olika åtgärder. Det finns också några skattetekniska problem att ta tag i för att harmoniera lagstiftningen mellan länderna.

Uppdatering: Nu kan du ladda ner rapporten (1,3 Mb):
“Allt räknas – om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa”

Om man googlar på “sweden film” pekar första länken till Sweden Film Commissions sida. Men där anges det bara att den är stängd – och så har det varit länge. Det är en provokation från delar från branschen, men varken övriga branschen eller politiken har sett behov av en förändring.

I torsdags var det dags för släpp av en rapport som berör detta. Den heter “Allt räknas” och presentationen skedde i Kulturhuset i Stockholm. Jag har varit huvudförfattare med skriv- och researchhjälp från Johan Scheele. Men min presentation var bara en inledning. Därefter berättade Patrick Lamassoure intressant om Film France och en svensk panel diskuterade.

Bakgrunden är att allt fler länder och regioner greppar filmen som ett kraftfullt verktyg för att stimulera sin egen filmbransch genom mer aktivitet, för att marknadsföra sig och locka turister. För att attrahera och behålla filmproduktioner används rabatter och andra incitament, i klartext: pengar.

Å ena sidan framstår Sverige idag som ett undantag utan ett nationellt erbjudande, med konsekvensen att vi får det svårare att hävda oss som internationellt inspelningsland. Utöver de samproduktioner som ändå genomförs, inte minst i samverkan med Film i Väst; det är andra filmer – ofta större, till exempel Bond – som Sverige inte lyckats konkurrera om.

Å andra sidan kan man fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna snidvrider konkurrensen över gränserna, som det faktiskt handlar om. Investeringen i de här incitamenten ska dock likställas med att man försöker locka företag eller kongresser till sig – investeringen ska ge mer tillbaka i reda pengar. Stödet ska alltså ses som industriellt och inte kulturellt i första hand, även om förhoppningen är att en bättre och större bransch också leder till bättre filmer.

En möjlighet för Sverige är också att skapa ett erbjudande för att kunna tävla på lika villkor som de flesta andra länder, och om man inte gillar modellen, lobba för att den inte bör användas – åtminstone i Europa.

I den efterföljande debattpanelen satt Bengt Toll, vice vd, Svenska Filminstitutet, Åke Lundström, vd, Filmpool Stockholm-Mälardalen, Anette Mattsson, ordförande, Resursföretagen för film & TV i Sverige och Michael Hjort, regissör, manusförfattare och producent i Tre Vänner; styrelseledamot Paradox (och Emmas kusin). Bengt Toll (närmast i bilden till vänster) att det är branschen och inte Filminstitutet som bör arbeta för rabattsystem. Michael Hjort pekade på att Sverige har goda chanser att vara en viktigare nod i den internationella filmbranschen, och exemplifierade med all talang som Sverige exporterar.

Svenska Dagbladet skrev  – senare även på ledarplats (och här Gudmundson på egen blogg) – och SVT Kulturnyheterna gjorde ett inslag. Se hela klippet på SVT Play. (Ja, det blåste rejält.) Läs även Hynek Pallas närbesläktade inlägg.

Jag är förstås en av dem och hos Regionförbundet Östsam kunde jag sitta i timmar och diskutera hur de hade tänkt. De har jobbat en hel del med olika kartläggningar, först med fokus på Norrköping, sedan hela Östergötland och därefter både i olika EU-projekt och i det svenska samverkansprojektet KRUT (vår intervju om projektet; Östsams beskrivning; om deras senaste rapport).

Resultatet av samtalen blev en bilaga till Tillväxtanalys (f.d. ITPS) rapport som jag skriver om nedan. Det är en viktig rapport, men tyvärr kommer den tio år senare än önskvärt. Det här goda kunskapsunderlaget skulle ha funnits redan före alla kartläggningar som genomförts i Sverige – före alla resurser som investerats för att så många funderat kring definitioner.

Östsam belyser den situationen, att mycket hade blivit enklare och billigare för samhället i stort om regeringen (eller någon myndighet, t.ex. Kulturrådet såsom statistikansvarig myndighet) tidigare sett till att en nationell vägledning hade funnits. Vi pratar miljontals kronor i besparingar.

Beskrivningen av Östsams arbete kan också ses från ett bredare perspektiv, såsom betydelsen av exakthet kontra resurseffektivitet, samt vilka problem och kostnader det kan innebära att utveckla en egen definition.

Här är rapporten: “Kulturnäring i svensk statistik – förslag till avgränsning för framtida kartläggningar” (pdf, 0,3 Mb)

Bara kort och sakligt – jag har inte hunnit läsa noga:

Så var det bestämt. Till slut. I Sverige ska vi säga kulturnäringar, det vill säga inte kreativa näringar, kulturindustri, kreativa sektorn eller upplevelseindustrin.

Det är i alla fall förslaget till regeringen från myndigheten Tillväxtanalys, som har fått i uppgift att föreslå en definition på näringsverksamheter med prefixen “kreativa”, “upplevelse” eller “kultur” baserat på den statistik som finns tillgänglig idag. Med utgångspunkt i studier från Unesco och Eurostat väljer Anne Kolmodin och Lars Bager-Sjögren m.fl. begreppet “kulturnäringar”. De menar att kulturnäringar bör användas som namn istället för kreativa näringar, då kulturnäringar kan identifieras i befintlig statistik och enkelt kan anpassas till en eventuell harmonisering för internationella jämförelser.

I sin delrapport (Dnr 2009/054) som lämnades in häromveckan skriver de att definitionen kan användas i flera syften:
1) En uppskattning av kulturnäringarna i ekonomin vilket inte är detsamma som kulturräkenskaper som är ett alternativt sätt att uppskatta kulturen i nationalräkenskaperna.
2) Regional fördelning av kulturnäringarna i ekonomin.
3) Kulturnäringarna i ekonomin fördelad på kulturnäringar och kultursysselsatta utanför kulturnäringarna.

Bakgrunden är förstås uppmärksamheten för dessa branscher, ofta kopplad till siffror om sysselsättning och tillväxt som uttryck för framtidshopp och planering. Kultur- eller kreativa näringar har en framträdande plats i regionala tillväxt- och utvecklingsprogram.

Tillväxtanalys föreslår en definition som kan användas med svensk befintlig registerbaserad statistik, men diskuterar också bristerna i s.k. SNI-koder. Myndigheten Tillväxtanalys ska lämna in kompletterande underlag, med statistik utifrån vald definition, senast 30 oktober 2009.

Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.

Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur “lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: “Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”

Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags “aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken “Den nya kulturrevolutionen”).

>> Debattartikel på Newsmill: “Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)

***

Några resultat från enkätundersökningen:

• Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
• Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
• Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
• Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
• Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.

Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar.  Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.

Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten…

AVSLUTANDE DISKUSSION
Från rapporten “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar”

Det är uppenbart att kommunerna och landstingen/regionerna i Sverige är positiva till förslagen om portföljmodell och kulturens samverkan med andra politikområden, s.k. aspektpolitik. Det är inte heller bara så att de är positiva till idéerna – i många fall hanteras de redan som faktum, framför allt hur kulturen samverkar med andra områden.

Det är värt att upprepa en kommunal kommentar som antagligen får Kulturedningens arkitekter av aspektpolitiken att jubla:

“Utredningens bild av kulturen som ett aspektområde är mycket träffande. Kulturen som en del i helheten, som påverkar och påverkas av omvärlden. Kulturen som ett ekologiskt system. Denna faktor blir förmodligen starkare när politiker som har ett bredare ansvar även för andra samhällsfrågor får ett större inflytande över kulturpolitiken.”

Analysen har visat att när landstingen/regionerna beskriver kulturens roll är den ofta kopplad till tillväxt och som resurs för utveckling och attraktivitet. Det är inte förvånande om man har studerat de regionala tillväxt- och utvecklingsplanerna runt om i landet. Det är också tydligt att samma formuleringar och tankesätt återkommer i olika regionala utvecklingsplaner.

Frågan är vad som kommer först – mot bakgrund av att kommunala utvecklings- eller översiktsplaner inte alls följs upp eller studeras på liknande sätt varken av staten eller SKL. Hur mycket konstrueras planer – och politik – utifrån vad som förväntas och utifrån vad “alla andra” gör? Till exempel går det att skönja hur vissa idétrender får fäste; aktuella sådana handlar om Richard Floridas tankar om den kreativa klassen[1] och behovet av entreprenörskap. Detta leder till följdfrågan om vilka riktlinjer från statligt håll som är önskvärda när det gäller målformuleringar och uppföljning? Liksom betydelsen av sådana – för vem vet egentligen bäst?

Slutsatsen i resonemanget är att det är fel fråga att ställa utifrån Kulturutredningen huruvida aspektpolitik ska genomföras eller inte, eftersom den redan är genomförd på så många håll. Rätt frågor utgår i stället från vilka konsekvenser ett sådant perspektiv leder till och hur de kan styras. En viktigare fråga är till exempel huruvida infogandet av kulturen i utvecklingsplaner har lett till en större roll, och har det i så fall skett på sin egen bekostnad eller inte?

***

Om vi ser till portföljmodellen måste de positiva rösterna ställas mot tveksamheter kring vad modellen innebär i form av ökade krav på både beslutsfattare och tjänstemän i form av kompetens och resurser. Oron verkar dock inte vara större än att förändringen ses som en utmaning, som kan och gärna hanteras. Frågan är bara hur.

En verklig farhåga kring portföljmodellen finns dock och den handlar om resurser, från två perspektiv. För det första när det gäller pengar som kommer från staten: kommer mer krävas med mindre eller lika mycket pengar? För det andra är det uppenbart att resurser internt kommer krävas: kommer dessa ökade kostnader tas på bekostnad av vad som går till kulturmiljöer och kulturverksamheter?

Portföljmodellen som den är föreslagen  kommer dock inte ställa kulturen mot andra områden. Statens pengar kommer, enligt den förordning som måste skrivas om förslaget går igenom, enbart att kunna användas till kulturändamål.[2] Pengarna ska inte kunna användas till annat. Detta eftersom alla är medvetna om att man på lokal och regional nivå ständigt befinner sig i en ständig och uppenbar prioriteringssituation vad gäller egna medel baserade på skatteunderlaget.

***

Av alla resultat är det värt att igen påpeka att kvalitet betonas så mycket av både kommuner och landsting/regioner. I debatten kan man ibland få uppfattningen att kvalitet är något som endast diskuteras och krävs i en konstpolitisk sfär, i ett institutions- eller storstadssammanhang. Enkätsvaren tyder på att alla vill sträva efter kvalitet, men vi anar att kvalitet här tolkas brett: inte bara kvalitet i konsten, utan i kulturens alla uttryck – såväl nya som gamla, oavsett om det handlar om opera eller dataspel.

***

Två tredjedelar av alla kommuner och i princip alla landsting/regioner har svarat. Det innebär att vi kan säga vad dessa aktörer generellt tycker, men den generella bilden innebär dock inte att kommuner eller landsting/regioner håller med varandra i alla frågor. Kulturpolitik är politik, det vill säga ideologi och politisk tillhörighet gör skillnad.

Det finns en myt om att såväl kulturpolitik som lokal politik i allmänhet är mindre ideologisk – men ideologiska skillnader finns. Det innebär variationer i vad man tycker i allt ifrån grundläggande frågor om kultur som mänsklig rättighet, till vad som är bra och dålig kultur liksom balansen mellan privat och offentlig finansiering.[3]

///

Några resultat från de 50 glesbygdskommuner som ingick i studien:

• Bibliotek, kulturskola och stöd till ideellt föreningsliv är basen i kulturverksamheten.
• Många tycker att stöd- och bidragssystemet till föreningslivet bör ses över, i några kommuner diskuteras möjligheten att stödja enskilda entreprenörer och kulturarbetare vid sidan av det ideella föreningslivet.
• Rapporten visar på tydliga kopplingar mellan kultur och entreprenörskap. I många fall finns en koppling till turism och utveckling av besöksmål.
• Ofta beskrivs kulturentreprenörerna som antingen hemvändare eller inflyttare. Det kan handla om lokala gallerier och verkstäder eller musikfestivaler och teaterprojekt.
• Två av tre kommuner i intervjuundersökningen anger att kulturen har en god ställning i den egna kommunen.

Här kan du läsa hela rapporten som pdf.

En annan intressant rapport i sammanhanget är “Kultur i regionala utvecklingstrategier och program” från 2008, med ett flertal myndigheter som avsändare. Den rapporten kan du ladda ner här.

Jag nämnde lite kort när DN tog upp rapporten, men då hade inte de kommentarer skrivits som står nu. De ger en bild av den förvirring som råder kring begrepp och sammanhang – men säger mycket om att det som vissa av oss börjar uppfatta som självklart, knappast är det för en bredare publik. Till exempel:

“Hur många av dessa lever på kulturstöd från staten? Här finns mycket skattepengar att dra in. Pengarna som skapas av folk på fabriksgolv, i näringsliv och inom omsorgen borde få dela på dessa slantar…för de är vi som har jobbat ihop kosingen.”

“Kreativa sektorn större än byggsektorn? Vad är det för trams? Kräver inte byggande en väldig massa kreativitet för att få ett bra resultat? Här har vi tydligen en sektor “den kreativa” som tror kunna ha monopol på kreativieteten.”

Kreativa sektorn är begreppet som används i det här projektet och det finns en del att säga om det (vilket jag bland annat gjorde här). Invändningen om att bara några skulle vara kreativa går inte argumentera mot. Däremot kan ju företeelser kallas något utan att exkludera annat. Jag jämför exempelvis med teknikföretag (vilka företag arbetar inte med teknik idag?).

Här är för övrigt några resultat från rapporten – som kan laddas ner här:

• Den kreativa sektorn står för ungefär 10 procent av de sysselsatta i regionerna.
• De flesta inom sektorn arbetar inom  de områden som i rapporten kallas media/digitalt (35 procent), turism/rekreation/sport (30 procent) och konst/design (21 procent).
• Genomsnittslönen i sektorn är i nivå med genomsnittslönen i samhället i stort.
• Det är fler företagare inom den kreativa sektorn än inom samhällets övriga sektorer.
• De flesta arbetar på arbetsplatser med få anställda. Omkring 80 procent arbetar som egna företagare, i aktiebolag, föreningar eller kooperativ.
• Omkring hälften av de som arbetar i sektorn är kreatörer.
• Det är färre kvinnor och utrikesfödda som arbetar inom sektorn än i samhället i stort.