Varför har kultur betydelse för var vi väljer att bo?
Kulturen är betydelsefull för staden på många sätt. Den kan exempelvis fungera som marknadsförare. Se bara på den uppmärksamhet som Pinocchioskulpturen skapade för Borås. Oavsett om man gillar konceptet så är det betydligt svårare att säga att Borås är en tråkig stad efter att den gubben dök upp. Kulturen sprider ryktet och säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där. En kreativ ung människa som idag ska välja stad att flytta till vill ha en spännande plats med intressanta människor och högt i tak för oliktänkande och olika livsstilar. Kulturen öppnar dörren för dessa människor. Det är precis det de vill se i en stad.

Vad är då viktigast för detta – deltagarkultur eller åskådarkultur?
Kultur föder mer kultur. Högt eller lågt och deltagande eller bara mottagande är underordnat. Men viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid. En stad med ett intressant kulturutbud, en levande handel och välmående restauranger är en stad de flesta kan tänka sig att flytta till.

Kan man säga om kulturens roll är relativt viktigare i landsbygd eller i storstäderna?
Ingen stad kan överleva utan ett minimum av kulturutbud. Faktum är att många mindre städer i landet har svårt att överleva i konkurrens med regionhuvudorterna. Ofta försöker man skapa ett tillräckligt handelsutbud för att få befolkningen att stanna trots att externa köpcentrum och närhet till större städer i princip gör det omöjligt. Jag tycker istället att man borde satsa på andra kvaliteter som bra skola, bostäder och omsorg. Detta kombinerat med en satsning på den lokala kulturen kan skapa en attraktiv boendemiljö och istället vara ett alternativ till stadslivet.

Vilken stad i Sverige är mest ”kulturell”?
Lund är den stad som placerar sig högst upp på den ranking som vi gjort över invånarnas kulturvanor. Kartläggningen visar också att det är stora skillnader mellan städerna, i exempelvis Stockholm är det mer än dubbelt så vanligt att invånarna går på bio regelbundet än i Borås.

Hur har ni mätt detta?
Mitt fokus är alltid på människan. Det spelar förstås ingen roll om din stad har ett fantastiskt utbud om ingen nyttjar det. Därför har jag utgått från SOM-institutets stora mätningar av människors vanor och attityder och där studerat kulturvanor i Sveriges drygt 30 största städer.

***
Läs mer om delrapporten som Rudolf Antoni presenterade i Almedalen.

• Läs mer och ladda ned rapporten
• SVD: Kulturintresset störst i Lund
• Sydsvenskan: Skåne först och sist i kulturligan

-

Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

När vi gjorde den första undersökningen år 2009 hade den övervägande majoriteten av organisationerna, förutom en hemsida, knappt någon närvaro alls på internet. Det såg statistiskt ut som att så var fallet eftersom nästan hälften använde Facebook och/eller ett nyhetsbrev. Men Facebook-grupperna var ofta öde, utan verksamhet och nyhetsbreven uppdaterades sällan.

Situationen har förändrats till det bättre, men det är fortfarande främst de större aktörerna – Uppsala stadsteater, Malmö opera, Göteborgs symfoniker och Dramaten – som lägger tid och kraft på de sociala medierna. Och Dramaten är de som gör det mest och bäst.

Facebook används nu av 70 procent av organisationerna, en ökning med 42 procent sedan 2009. Andra noterbara ökningar syns i användningen av Twitter men det är fortfarande bara 14 procent av alla organisationer som twittrar. Samma siffra 2009 var 9 procent. Man kan inte heller se någon större ökning av bloggandet sedan 2009. Då hade 15 procent av medlemmarna en blogg, samma siffra idag är 17 procent.

Resultaten kommer att användas under det seminarium som Volante arrangerar 23 maj. Temat för seminariet är Digitalt deltagande – hur media, spelbeteende och öppenhet kan driva din verksamhet. Dagen leds av Joakim Jardenberg, Pernilla Petrelius Karlberg, Max Valentin och Martin Thörnkvist. Läs mer om seminariet här.

Läs hela rapporten Svenska scener i sociala medier här. Se även min tidigare krönika från för två år sedan för Svensk Scenkonst.

Effekterna stannar inte heller i litteraturen. Först kom de svenska filmerna, sedan har de Hollywood-producerade börjat filmas, den första förra året delvis i Stockholm.

Hur ser effekterna ut utifrån de här filmerna? När vi sammanställde rapporten “Allt räknas” för två år sedan — om incitatementsstrukturer för filmproduktion — sorterade vi effekterna under produktion och efter produktion.
(Ladda ned rapporten)

Turistkonsumtionen under själva filmproduktionen är ofta förvånansvärd stor. Men tänk på att en filmsinspelning ofta samlar en stor mängd personer, som ska bo och äta och slussas runt. Likaså är inspelningen beroende av lokala underleverantörer med utrustning. Bland effekterna efteråt återfinns turism men också imagevärden; de sistnämnda både apropå identitet (inåt) och profilering (utåt).

I morse presenterades en ny rapport (“Milleniumrapporten” [.pdf]) på det här temat. Intresset var stort — fullsatt på Klara soppteater då Stockholm Business Region och Filmregionen Stockholm-Mälardalen bjöd in.

Om jag ska använda samma uppdelning kommer rapporten fram till följande – och notera att undersökningen begränsar sig till filmerna:

Effekter efteråt: En slutsats är att Stockholmsregionen kan förvänta sig en 3-procentig ökning av turismen 2009-2013, tack vare både de svenska och amerikanska filmerna. De ökade turistströmmarna antas leda till en ökad konsumtion av 430 miljoner kronor. De svenska filmerna kommer till och med 2011 ha setts av 120 miljoner personer. Utifrån detta samt andra exponeringsytor såsom annonser och nätkommunikation uppskattas exponeringsvärdet till 960 miljoner kronor. Den amerikanska första filmen förväntas nå en biopublik på 120 miljoner personer.

Effekter under produktionerna: Av de svenska filmernas totala budget om drygt 100 miljoner kronor gick 93 miljoner kronor till huvudstadsregionen. Produktionerna av filmerna sysselsatte 284 personer.

Tilläggas kan även att Stockholmsregionen gick in med två miljoner kronor under inspelningen — en ganska bra utdelning med andra ord.

Tyvärr skadades filen i samband med analysbrevets utskick och går därför inte att öppna. Vi ber om ursäkt för felet.

>>Ladda ned rapporten “Gungor och Karuseller”.

Nedan några filmer från vårt besök i Karlstad. (Stort tack för filmerna till Region Värmland, David Lindeby och Jakob Rubenson.)

Karlstad klipp 1 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 2 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 3 from QNB Volante on Vimeo.

I rapporten konstateras att ungdomar får tillgång till kultur både genom traditionella institutioner (kulturarvsplatser, museum, teatrar etc.) och andra mer informella kanaler. Politiken och strategierna i EU-länderna berör dock nästan uteslutande den förra och lagar som skulle kunna behandla ämnet existerar i stort sett inte. I stor utsträckning behandlas tillgänglighet till kultur i politiken som något som är relaterat till fritiden.

Några av de viktigaste slutsatserna i rapporten är att; ungdomar inte är en homogen grupp utan har olika behov beroende exempelvis på var de bor; ekonomisk situation, geografiska avstånd och tid är de huvudsakliga hindren för tillgängligheten; intresset för ungdomars tillgänglighet till kultur ökar på alla politiskt administrativa nivåer och det behövs mer forskning om vad ungdomarna själva anser i frågan och deras syn på framtiden.

Rapporten [.pdf] är omfattande och innehåller förutom analysen även intressanta exempel från olika länder och ett flertal konkreta råd till beslutsfattare på olika nivåer och civilsamhället om hur de kan förbättra ungdomarnas tillgänglighet till kultur. Läsning som är ett måste för alla som arbetar med denna typ av frågor.

Den senaste rapporten behandlar två aspekter på hur kulturnäringarnas ekonomiska värde kan mätas. Det innebär en bra översyn och holistisk diskussion — för det första diskuteras kulturnäringarnas direkta och indirekta effekter och för det andra kulturens ekonomi som en del av nationalräkenskaperna.

Den första delen riktar sig i första hand till lokala och regionala aktörer. Rapporten beskriver de mest basala beräkningar som behöver göras för att kunna utvärdera en investering under en viss tid. Rapportförfattarna trycker även på betydelsen av att inkludera så kallade läckage i beräkningarna.

Den andra delen lyfter de problem det innebär att kulturnäringarnas betydelse av BNP. För att beräkna “kulturräkenskaperna” krävs det att det är möjligt att avgränsa vad som är förädlingsvärde av kultur och vad som utgör kulturanvändning. Statistiska avgränsningar som inte existerar idag i Sverige.

Frågan är om det svenska laget med myndigheter och andra tongivande organisationer kan samla sig. Kanske bör man inte? Det kanske är bättre för vissa att samarbeta med europeiska intressegrannar. Seminariet arrangeras av Generator tillsammans med regionförbundet Östsam.

Vi har tidigare via analysbrevet spridit en sammanfattning av EU:s grönbok för kulturella och kreativa näringar. Tidningen Konstnären ställde också ett gäng frågor till mig. Det här är mina svar:

Betyder grönboken att EU har börjat få upp ögonen för de kreativa näringarna på ett nytt sätt?

Grönboken innebär en start på ett andra kliv för EU. Från att under några år börjat diskutera och fundera kan vi se grönboken som en seriös fördjupning. Men vi ska komma ihåg att en grönbok inte i sig innebär nya förslag, utan är ett diskussionsunderlag som pekar ut en riktning. Och riktningen är en del av Europas 2020-strategi, mot att Europa ska bli ledande inom innovationer. Över huvud taget hängs grönboken upp ganska mycket på den digitala utvecklingen och kopplas till utbildning och tekniska färdigheter generellt.

Hur har det sett ut tidigare? Har det funnits någon liknande satsning?

De här frågorna återknyter till det andra målet i den europeiska kulturagendan 2007, då kommissionen uppmanade EU att ta tillvara kultur som drivkraft för kreativitet och innovation inom ramen för Lissabronsstrategin. Dessutom en rad andra dokument och strategier som inte minst talar om bättre samverkan mellan kultur och andra politikområden. Notera alltså att vad den svenska kulturutredningen föreslog om aspektpolitik bara var en förlängning av det europeiska samtalet. Men framför allt har det ju bubblat på regional nivå i Europa. Många satsningar har på så sätt varit EU-finansierade, regionala projekt. Det hade varit märkligt om de här inte frågorna till sist inte landade också på kommissionens bord.

Varför bör EU satsa på de kreativa näringarna? Det är ändå en ganska liten del av hela ekonomin, 2,6 % av bruttonationalprodukten.

Det där beror på hur man räknar. Det ekonomiska bidraget är mycket större om man inkluderar indirekta effekter. Till exempel så skapar ju föreställningar, konstutställningar och andra evenemang turism som inte syns i de här siffrorna. Det ekonomiska värdet av industridesign ligger dessutom främst i hur andra produkter fungerar och säljer, inte i hur många som arbetar inom den egna sektorn. Sedan kan man också prata om kulturella värden och livskvalitet.

Du har tillsammans med forskaren Dominic Powell skrivit boken Creative Business och givit ut en rapport om de kreativa näringarna i Europa. Vilka platser är mest kreativa i Europa?

Det är omöjligt att säga vilken region som är den mest kreativa då kreativitet finns överallt och alla europeiska kulturer har rika och varierande kreativa traditioner. Däremot är det möjligt att förstå varför vissa platser är bättre på att dra nytta av deras kreativa och kulturella aktiviteter. Vad som blir synligt utifrån resultaten i rapporten är att Europas kulturella och kreativa näringar dras till några av de största städerna. Så London, Paris, Milano och Amsterdam är de största noderna där flest personer är anställda inom dessa sektorer. Men även Stockholm hamnar högt, faktiskt näst högst om vi ser på specialisering i förhållande till andra branscher.

Finns det speciella förutsättningar som skapar en extra kreativ plats? Vad är detta i så fall?

Det går att lära en hel del från historien och se vad som gjorde Florens framgångsrikt under renässansen. Kreativitet gynnas av god infrastruktur som skapar möjligheter för möten och handel, kapital, kunskapstradition, mångfald och viss instabilitet; det måste finnas en vilja att förnya sig. Om vi går till vår rapport och senare studier är det tydligt att en hög grad av specialisering är en nyckelfaktor.

Varför heter er bok ”Creative Business”? Vad är det för speciellt med ”kreativt företagande”?

Likheterna med vilket företagande som helst är faktiskt fler än skillnaderna. Vilken entreprenör som helst, inte minst uppfinnare, brinner ju för sin idé och sin produkt och vill visa världen vad man åstadkommit. Men möjligen är kreatörer mer inriktade mot skapandeprocessen och stannar ofta med den, medan andra företag är bättre på att bara se det som en del före marknadsföring och försäljning. Vad vi gör framför allt är att lyfta in exempel på företag som sysslar med böcker, musik, film, konst, mode och design. Det finns ju knappt några ekonomiböcker för kulturföretagare.

Undertiteln på boken är “10 lessons to help you build a business your way”. Vilka är era viktigaste råd?

Ha tålamod. Framgångshistorier brukar bara beskriva de senaste, lyckosamma åren, men den verkliga historien är nästan alltid längre och innehåller lika många misslyckanden som succéer.

Någonstans måste man ändå börja. Att testa och försöka och verkligen sätta igång och fortsätta är förstås det absolut viktigaste rådet för att åstadkomma något. Man kan inte heller nog underskatta vikten av kontinuitet i ett skapande. Tio rader per dag blir faktiskt en bok på två år.

Dessutom lyfter vi fram betydelsen av riktning och planering. Man bör inte bara jobba i sin verksamhet, utan också med den. Det handlar om att veta varför man gör saker, och att tacka nej till uppdrag när de inte följer vad man tänkt sig. Det handlar också om att bli bättre på att organisera så att man kan göra det man är bäst på, det vill säga inte bara bli fast i adminstration och kortsiktiga uppdrag som inte leder någonstans.

Vi diskuterar också kring gratisarbete och om vikten av att samarbeta med människor och organisationer.

Vad skulle du vilja se att EU-satsningen kom fram till? Vilken typ att satsningar skulle du vilja se?

Ärligt talat vet jag inte om så mycket behöver styras från EU. Det viktiga är att erkännandet därifrån finns och att de pekar ut några områden. Bland dessa tycker jag det är viktigt att låta kulturen knyta an till andra politikområden i högre grad och att stärka tillgången till finansieringen via olika åtgärder. Det finns också några skattetekniska problem att ta tag i för att harmoniera lagstiftningen mellan länderna.

Uppdatering: Nu kan du ladda ner rapporten (1,3 Mb):
“Allt räknas – om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa”

Om man googlar på “sweden film” pekar första länken till Sweden Film Commissions sida. Men där anges det bara att den är stängd – och så har det varit länge. Det är en provokation från delar från branschen, men varken övriga branschen eller politiken har sett behov av en förändring.

I torsdags var det dags för släpp av en rapport som berör detta. Den heter “Allt räknas” och presentationen skedde i Kulturhuset i Stockholm. Jag har varit huvudförfattare med skriv- och researchhjälp från Johan Scheele. Men min presentation var bara en inledning. Därefter berättade Patrick Lamassoure intressant om Film France och en svensk panel diskuterade.

Bakgrunden är att allt fler länder och regioner greppar filmen som ett kraftfullt verktyg för att stimulera sin egen filmbransch genom mer aktivitet, för att marknadsföra sig och locka turister. För att attrahera och behålla filmproduktioner används rabatter och andra incitament, i klartext: pengar.

Å ena sidan framstår Sverige idag som ett undantag utan ett nationellt erbjudande, med konsekvensen att vi får det svårare att hävda oss som internationellt inspelningsland. Utöver de samproduktioner som ändå genomförs, inte minst i samverkan med Film i Väst; det är andra filmer – ofta större, till exempel Bond – som Sverige inte lyckats konkurrera om.

Å andra sidan kan man fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna snidvrider konkurrensen över gränserna, som det faktiskt handlar om. Investeringen i de här incitamenten ska dock likställas med att man försöker locka företag eller kongresser till sig – investeringen ska ge mer tillbaka i reda pengar. Stödet ska alltså ses som industriellt och inte kulturellt i första hand, även om förhoppningen är att en bättre och större bransch också leder till bättre filmer.

En möjlighet för Sverige är också att skapa ett erbjudande för att kunna tävla på lika villkor som de flesta andra länder, och om man inte gillar modellen, lobba för att den inte bör användas – åtminstone i Europa.

I den efterföljande debattpanelen satt Bengt Toll, vice vd, Svenska Filminstitutet, Åke Lundström, vd, Filmpool Stockholm-Mälardalen, Anette Mattsson, ordförande, Resursföretagen för film & TV i Sverige och Michael Hjort, regissör, manusförfattare och producent i Tre Vänner; styrelseledamot Paradox (och Emmas kusin). Bengt Toll (närmast i bilden till vänster) att det är branschen och inte Filminstitutet som bör arbeta för rabattsystem. Michael Hjort pekade på att Sverige har goda chanser att vara en viktigare nod i den internationella filmbranschen, och exemplifierade med all talang som Sverige exporterar.

Svenska Dagbladet skrev  – senare även på ledarplats (och här Gudmundson på egen blogg) – och SVT Kulturnyheterna gjorde ett inslag. Se hela klippet på SVT Play. (Ja, det blåste rejält.) Läs även Hynek Pallas närbesläktade inlägg.

Jag är förstås en av dem och hos Regionförbundet Östsam kunde jag sitta i timmar och diskutera hur de hade tänkt. De har jobbat en hel del med olika kartläggningar, först med fokus på Norrköping, sedan hela Östergötland och därefter både i olika EU-projekt och i det svenska samverkansprojektet KRUT (vår intervju om projektet; Östsams beskrivning; om deras senaste rapport).

Resultatet av samtalen blev en bilaga till Tillväxtanalys (f.d. ITPS) rapport som jag skriver om nedan. Det är en viktig rapport, men tyvärr kommer den tio år senare än önskvärt. Det här goda kunskapsunderlaget skulle ha funnits redan före alla kartläggningar som genomförts i Sverige – före alla resurser som investerats för att så många funderat kring definitioner.

Östsam belyser den situationen, att mycket hade blivit enklare och billigare för samhället i stort om regeringen (eller någon myndighet, t.ex. Kulturrådet såsom statistikansvarig myndighet) tidigare sett till att en nationell vägledning hade funnits. Vi pratar miljontals kronor i besparingar.

Beskrivningen av Östsams arbete kan också ses från ett bredare perspektiv, såsom betydelsen av exakthet kontra resurseffektivitet, samt vilka problem och kostnader det kan innebära att utveckla en egen definition.

Här är rapporten: “Kulturnäring i svensk statistik – förslag till avgränsning för framtida kartläggningar” (pdf, 0,3 Mb)