Resultatet är ett kulturhus som invigdes 2009, där även utbildningar (flera med kulturinslag) och en biograf också huserar, men ett hus vars stora salong är optimerad för opera och där åtminstone en operaföreställning äger rum varje år under drygt två veckor. I år är det Trollflöjten som framförs i norsk översättning. Många deltar på olika sätt, i allt från kören till serveringen, men huvudensemblen består av professionella.

Operahuset Nordfjord beskriver sig som det enda operahuset i Norge utanför Bjørvika i Oslo — men det verkar vara en sanning med modifikation eftersom operahuset just är så mycket annat. På flera sätt handlar det om — om jag ska prata ekonomspråk — positionering eller branding. Inte fel med det. Liksom i Sverige har otaliga kulturhus byggts och detta blir ett sätt att framstå som unik och bli mer speciell, både gentemot omvärlden och det egna samhället.

Jag var där för att inleda VAKN-konferensen. Kulturnæringane er i vinden, sades det, så mycket var sig likt, men jag kunde ta del av både ny, mycket intressant forskning och nya exempel. Det blir läge att återkomma till detta framåt.

En skillnad finns förstås: ingen höjde något varningsflagg för ekonomisk kris. I stället möttes jag av förstasidan på tidningen VG om rekordpriser på bostäder som bara fortsätter att stiga.

Kanske du också loggade ur i somras? Eller känns det omöjligt med till exempel mejlen i mobilen?

I början av året fick jag ett boktips från journalisten Anders Mildner, som alltid har bra koll på ny facklitteratur inom kultur och samhälle. Han skulle recensera “The Winter of Our Disconnect” där forskaren och journalisten Susan Maushart berättade om sitt experiment som pågick i ett halvår:

Utan internet.
Utan tv.
Utan mobiltelefon.

Utmaningen gällde inte främst henne själv, utan hennes tre tonårsbarn som så många andra levde sina liv i Facebook och med olika medier flödandes runt omkring en samtidigt. Det var inte minst därför som hårda (om än godtyckliga) regler blev nödvändiga. Men regler och målsättningar hänger tätt ihop.

Jag gillade boken skarpt och igår kom de första exen av en svensk utgåva — med titeln “Nedkopplad” — till labbet här i Gamla stan. Mitt förlag Volante ger nämligen ut boken (reklam: läs mer och förköp här). Fyra månader har det tagit från start till nu: oerhört bra jobbat av alla från översättare till formgivare och inte minst Olle och Simon på Volante.

Susan Maushart kommer till Sverige i nästa vecka för att medverka på The Conference i Malmö. Hon samtalar dessutom med Johanna Koljonen på Kulturhuset i Stockholm nästa lördag kl 14 — då är ni alla hjärtligt välkomna!

Jag gillade boken av flera anledningar. Den var roligt skriven, diskuterade intressant kring bland annat barnuppfostran, och ifrågasatte sådant som så många av oss bara hyllar och erkänner per automatik.

Det sistnämnda är en del i en större trend. Den ensidiga hyllningskören till internet har fått flera tonarter. En annan bok som släppts nyss är “Framtiden” av Jonas Andersson och Eric Schüldt. Jag har inte läst denna, men Andreas Ekström höjde den till skyarna i Sydsvenskan. Se även Anders Mildners krönika i SvD häromveckan, som kommenterats på några bloggar (klicka till exempel härifrån). Uppdatering: Hittar också Tobias Brandels artikel idag i SvD, där han bland andra talat med Susan Maushart.

Men jag noterar — och detta är viktigt — att debattörerna ofta talar förbi varandra. Susan är mer inne på internets dominans i vardagslivet, medan andra tar ett samhälleligt perspektiv kring öppenhet. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Själv loggar jag aldrig helt ur helt utan ser nedkopplad — för att låna ett ordval från Rasmus Fleischer — snarare som en gradfråga: alltså inte om jag kollar mejlen utan hur ofta.

Varför har kultur betydelse för var vi väljer att bo?
Kulturen är betydelsefull för staden på många sätt. Den kan exempelvis fungera som marknadsförare. Se bara på den uppmärksamhet som Pinocchioskulpturen skapade för Borås. Oavsett om man gillar konceptet så är det betydligt svårare att säga att Borås är en tråkig stad efter att den gubben dök upp. Kulturen sprider ryktet och säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där. En kreativ ung människa som idag ska välja stad att flytta till vill ha en spännande plats med intressanta människor och högt i tak för oliktänkande och olika livsstilar. Kulturen öppnar dörren för dessa människor. Det är precis det de vill se i en stad.

Vad är då viktigast för detta – deltagarkultur eller åskådarkultur?
Kultur föder mer kultur. Högt eller lågt och deltagande eller bara mottagande är underordnat. Men viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid. En stad med ett intressant kulturutbud, en levande handel och välmående restauranger är en stad de flesta kan tänka sig att flytta till.

Kan man säga om kulturens roll är relativt viktigare i landsbygd eller i storstäderna?
Ingen stad kan överleva utan ett minimum av kulturutbud. Faktum är att många mindre städer i landet har svårt att överleva i konkurrens med regionhuvudorterna. Ofta försöker man skapa ett tillräckligt handelsutbud för att få befolkningen att stanna trots att externa köpcentrum och närhet till större städer i princip gör det omöjligt. Jag tycker istället att man borde satsa på andra kvaliteter som bra skola, bostäder och omsorg. Detta kombinerat med en satsning på den lokala kulturen kan skapa en attraktiv boendemiljö och istället vara ett alternativ till stadslivet.

Vilken stad i Sverige är mest ”kulturell”?
Lund är den stad som placerar sig högst upp på den ranking som vi gjort över invånarnas kulturvanor. Kartläggningen visar också att det är stora skillnader mellan städerna, i exempelvis Stockholm är det mer än dubbelt så vanligt att invånarna går på bio regelbundet än i Borås.

Hur har ni mätt detta?
Mitt fokus är alltid på människan. Det spelar förstås ingen roll om din stad har ett fantastiskt utbud om ingen nyttjar det. Därför har jag utgått från SOM-institutets stora mätningar av människors vanor och attityder och där studerat kulturvanor i Sveriges drygt 30 största städer.

***
Läs mer om delrapporten som Rudolf Antoni presenterade i Almedalen.

• Läs mer och ladda ned rapporten
• SVD: Kulturintresset störst i Lund
• Sydsvenskan: Skåne först och sist i kulturligan

-

Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

När vi gjorde den första undersökningen år 2009 hade den övervägande majoriteten av organisationerna, förutom en hemsida, knappt någon närvaro alls på internet. Det såg statistiskt ut som att så var fallet eftersom nästan hälften använde Facebook och/eller ett nyhetsbrev. Men Facebook-grupperna var ofta öde, utan verksamhet och nyhetsbreven uppdaterades sällan.

Situationen har förändrats till det bättre, men det är fortfarande främst de större aktörerna – Uppsala stadsteater, Malmö opera, Göteborgs symfoniker och Dramaten – som lägger tid och kraft på de sociala medierna. Och Dramaten är de som gör det mest och bäst.

Facebook används nu av 70 procent av organisationerna, en ökning med 42 procent sedan 2009. Andra noterbara ökningar syns i användningen av Twitter men det är fortfarande bara 14 procent av alla organisationer som twittrar. Samma siffra 2009 var 9 procent. Man kan inte heller se någon större ökning av bloggandet sedan 2009. Då hade 15 procent av medlemmarna en blogg, samma siffra idag är 17 procent.

Resultaten kommer att användas under det seminarium som Volante arrangerar 23 maj. Temat för seminariet är Digitalt deltagande – hur media, spelbeteende och öppenhet kan driva din verksamhet. Dagen leds av Joakim Jardenberg, Pernilla Petrelius Karlberg, Max Valentin och Martin Thörnkvist. Läs mer om seminariet här.

Läs hela rapporten Svenska scener i sociala medier här. Se även min tidigare krönika från för två år sedan för Svensk Scenkonst.

Effekterna stannar inte heller i litteraturen. Först kom de svenska filmerna, sedan har de Hollywood-producerade börjat filmas, den första förra året delvis i Stockholm.

Hur ser effekterna ut utifrån de här filmerna? När vi sammanställde rapporten “Allt räknas” för två år sedan — om incitatementsstrukturer för filmproduktion — sorterade vi effekterna under produktion och efter produktion.
(Ladda ned rapporten)

Turistkonsumtionen under själva filmproduktionen är ofta förvånansvärd stor. Men tänk på att en filmsinspelning ofta samlar en stor mängd personer, som ska bo och äta och slussas runt. Likaså är inspelningen beroende av lokala underleverantörer med utrustning. Bland effekterna efteråt återfinns turism men också imagevärden; de sistnämnda både apropå identitet (inåt) och profilering (utåt).

I morse presenterades en ny rapport (“Milleniumrapporten” [.pdf]) på det här temat. Intresset var stort — fullsatt på Klara soppteater då Stockholm Business Region och Filmregionen Stockholm-Mälardalen bjöd in.

Om jag ska använda samma uppdelning kommer rapporten fram till följande – och notera att undersökningen begränsar sig till filmerna:

Effekter efteråt: En slutsats är att Stockholmsregionen kan förvänta sig en 3-procentig ökning av turismen 2009-2013, tack vare både de svenska och amerikanska filmerna. De ökade turistströmmarna antas leda till en ökad konsumtion av 430 miljoner kronor. De svenska filmerna kommer till och med 2011 ha setts av 120 miljoner personer. Utifrån detta samt andra exponeringsytor såsom annonser och nätkommunikation uppskattas exponeringsvärdet till 960 miljoner kronor. Den amerikanska första filmen förväntas nå en biopublik på 120 miljoner personer.

Effekter under produktionerna: Av de svenska filmernas totala budget om drygt 100 miljoner kronor gick 93 miljoner kronor till huvudstadsregionen. Produktionerna av filmerna sysselsatte 284 personer.

Tilläggas kan även att Stockholmsregionen gick in med två miljoner kronor under inspelningen — en ganska bra utdelning med andra ord.

Tyvärr skadades filen i samband med analysbrevets utskick och går därför inte att öppna. Vi ber om ursäkt för felet.

>>Ladda ned rapporten “Gungor och Karuseller”.

Nedan några filmer från vårt besök i Karlstad. (Stort tack för filmerna till Region Värmland, David Lindeby och Jakob Rubenson.)

Karlstad klipp 1 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 2 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 3 from QNB Volante on Vimeo.

Min medredaktör, kulturanalytikerveteranen Sven Nilsson, har talat om boken som pusselbiten som vi tyckte att kulturutredningen saknade, nämligen utmaningarna framåt, inte bara bakgrundsbeskrivningen.

Boken är antologin Framtiden är nu där vi samlat drygt 30 forskare och andra experter och blir Swecults andra årsbok. Läs mer på Volantes sajt om författarna och deras ämnen.

Boken släpps 25 november med release i Stockholm 17 november och kanske något mer i Malmö. 31 januari äger sedan Swecults stora konferens rum i Stockholm. Boka in den dagen! Jag återkommer med mer information – och boken kan redan nu förbeställas (skickas då två veckor innan den kommer ut i handeln).

Undertiteln är Kultursverige 2040. Vad vi vet, vad vi tror, vad vi vill. Det var ungefär vad vi ville att författarna skulle ta itu med. De identifierar därmed utmaningarna framåt inom drygt trettio områden som rör kulturen, medierna, nätet och samhället med år 2040 som imaginär horisont. Från urbanisering till upphovsrätt och utbildning. Från kunskap till kreativa miljöer. Gör internet oss dummare? Hur ska staden utvecklas? Hur ska landsbygden överleva? Måste teatrar och tidningar förändra sig? Behövs bibliotek? Varför är platsen viktig när allt kan digitaliseras? Vilka är hjältarna i framtidens kulturliv?

Vad vi kommer fram till? Några saker, bland annat platsens betydelse samt kulturpolitikens marginalisering och trögrörlighet samtidigt som våldsamma förändringar slår mot vissa sektorer.

Boken är också en fortsättning inom ramen för ett av mina stora, kontinuerliga projekt som jag sysslat med sedan förra hösten, nämligen en samtids- och framtidsanalys. Förra året gjorde jag och Anders Rydell Noll Noll: decenniet som förändrade världen, en bok som från ett populärkulturellt håll summerade nollnolltalet. Det var en tillbakablick och nya boken en framåtblick. Tillsammans utgör de en träffsäker samtidsanalys.

Temat framtid är över huvud taget vanligt i höst och vinter i många sammanhang. Det verkar som att det är dags att se framåt. Valet är avgjort — kulturminister och näringsministern sitter kvar — så nationella satsningar ligger kvar. Efter en tid av reflektion över vad som egentligen hände under nollnolltalet — finanskris, klimathot, terrorspel — så verkar vi vara redo för visioner igen och en ny kulturpolitisk struktur är på ingång. På många håll knådas det just nu på nya kulturplaner för att matcha samverkansmodellen. Många organisationer är tvungna eller tar tillfället i akt att se över sin situation.

I rapporten konstateras att ungdomar får tillgång till kultur både genom traditionella institutioner (kulturarvsplatser, museum, teatrar etc.) och andra mer informella kanaler. Politiken och strategierna i EU-länderna berör dock nästan uteslutande den förra och lagar som skulle kunna behandla ämnet existerar i stort sett inte. I stor utsträckning behandlas tillgänglighet till kultur i politiken som något som är relaterat till fritiden.

Några av de viktigaste slutsatserna i rapporten är att; ungdomar inte är en homogen grupp utan har olika behov beroende exempelvis på var de bor; ekonomisk situation, geografiska avstånd och tid är de huvudsakliga hindren för tillgängligheten; intresset för ungdomars tillgänglighet till kultur ökar på alla politiskt administrativa nivåer och det behövs mer forskning om vad ungdomarna själva anser i frågan och deras syn på framtiden.

Rapporten [.pdf] är omfattande och innehåller förutom analysen även intressanta exempel från olika länder och ett flertal konkreta råd till beslutsfattare på olika nivåer och civilsamhället om hur de kan förbättra ungdomarnas tillgänglighet till kultur. Läsning som är ett måste för alla som arbetar med denna typ av frågor.