Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat “årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens “Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december “Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den “aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om “Creative Europe”-programmet: “Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget “Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport “Noll koll”. Nu sitter jag med en text om “Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig “Steve Jobs” privat och “Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok “Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.

Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.

Något började hända för fyra-fem år sedan. Kulturella värden betonades i allt högre grad, inte enbart ekonomisk tillväxt i några branscher. Själv skrev jag ett blogginlägg för fyra år sedan att flera tongivande rapporter inte främst var ekonomiska rapporter, men de kom ändå att tolkas som sådana under en period, bland annat EU-rapporten “The Economy of Culture”.

Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara “nya företag” eller “tillväxtföretag”.

Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.

Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller “kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Timbros nya rapport “Noll koll”, som släpps idag, och kompletterar med bland annat en kort intervju med mig. Eftersom den publicerade texten verkligen blandar olika teman och aspekter, vill jag bara förtydliga:

Konst och kultur bör inte försöka kopplas till ekonomiska tillväxtmått i varje enstaka fall. Men många offentliga initiativ har den senaste tiden utgått från att kultur bidrar till attraktivitet, innovationer och ekonomisk tillväxt. Om man å ena sidan ger sig in på den planhalvan, bör man å andra sidan också försöka mäta effekterna.

Annars finns tre risker:

1) De ansvariga, verksamheten eller projektet tas inte på allvar av omgivningen. Det gäller även politikområdet kultur.

2) Om några effekter inte kan påvisas, så riskerar pendeln att slå tillbaka och kulturens betydelse tas ännu mindre på allvar av övriga politiker och medborgare. Det kan bli lätt att säga: vi gav er chansen eller hur, men gav det något egentligen?

3) Kulturpolitiken kan undermineras om man inte vill förklara när och hur olika effekter kan uppstå. För det är inte så att tillväxtsatsningar på kreativa ekonomin kan ske på bekostnad av kulturpolitiska grundinsatser för till exempel barn och unga och vissa konstarter, snarare tvärtom.

Läs annars blogginlägget nedan om motreaktioner mot den kreativa klassen eller min gamla antologitext om att mäta kultur (jag hittar ingen länk till texten i all hast, mejla om du är intresserad av en pdf så ska jag leta).

Läs också Julia Svenssons krönika som ligger bredvid kortintervjun med mig. Där blir allt klarare. Timbros rapport har jag inte läst än, men vi länkar eller bifogar den i nästa analysbrev.

PS. Och bara som en sidonotering. Jag sa förstås inte “tradition på” som det står i rubriken eller “Apple Store” (som är en butik; Apple däremot har många produkter och butiker: Itunes Store, iPad, iPhone etc) och fler också i övrigt lite felciterad, men andra grejer får vi ta på uppstuds.

Läs gärna också tidigare blogginlägg:

• Jakten på siffran
• Funderingar kring mätmetoder
• Varför kultur är viktigt
• Krav: bättre kulturstatistik
• Nya sätt att mäta kulturens värde
• Var finns de “kreativa jobben”?
• Att mäta kultur och kreativa näringar
• Kulturens kraft för regional utveckling ifrågasätts
• Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna
• Samtal/Trine Bille: vi pratar egentligen om olika saker

-

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken “Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att “digitala parasiter förstör the culture business“. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (“kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

• Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
• Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

• Under 2012–2014 avsätter regeringen 3 miljoner kronor per år för att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden. Den pågående Litteraturutredningen (dir. 2011:24) ska den 1 november 2011 lämna förslag till hur pengarna ska fördelas.
• Svenskt mode växer i betydelse både som kulturuttryck och som näringsgren. Därför kommer regeringen att ge Svensk Form i uppdrag att uppmärksamma och främja svenskt mode i Sverige och utomlands. Svensk Form får också i uppdrag att arbeta mer för att främja ung svensk design i utlandet och säkerställa deltagande unga svenska designers på internationella arenor.
• För att förbättra villkoren för den kommersiella radion ytterligare föreslår regeringen att avgifterna för dem som sänder analog kommersiell radio ska sänkas.
• Regeringen ger Svenska Filminstitutet sammanlagt 60 miljoner kronor under perioden 2011–2014 för att digitalisera biografer.
• Regeringen ökar det statliga stödet till regionala kultur­ verksamheter med totalt 75 miljoner kronor 2012−2014. Förstärkningen ska inriktas på verksamheter som förnyar och utvecklar kulturområdet, både vad gäller konstnär­liga uttryck och nydanande sätt att tillgängliggöra och sprida kulturen till nya och bredare publikgrupper.

Tobias avslutade sin genomgång över höstens händelser på kulturområdet med att påpeka att det största som händer framåt är utvecklingen i stort.  Finanskrisen begränsar sig inte bara till finanssektorn, utan mycket pekar mot en allvarlig, bredare kris. Särskilt gäller detta på den europeiska nivån. Vart Europa tar vägen efter den ekonomiska kris som vi nu går igenom och vad som händer om euron skulle braka samman.

Andreas Wiesand, vd för European Institute for Comparative Cultural Research, har skrivit en intressant och matnyttig genomgång över händelser under de cirka tre senaste åren i Europas kulturpolitik och -budgetar. Bilden som Wiesand målar upp är komplex och långt ifrån enhetlig och enbart dyster.

För det första finns det exempel på nedskärningar som börjat redan innan finanskrisens effekter nådde regeringar, exempelvis i Portugal och Tjeckien. För det andra är det inte nedskärningar i kulturbudgetar som drar rakt igenom Europa. Det finns ett flertal länder, regioner och städer där kulturbudgetarna ökat. Även inom länder har höjningar respektive sänkningar förekommit beroende på vilken administrativ nivå man tittar. I exempelvis Tyskland har den statliga kulturbudgeten ökat det senaste decenniet och även så 2011. Däremot på “Länder”-nivå, där dock majoriteten av kulturpengarna finns, har nedskärningarna i många gånger varit kraftiga.

I flera fall är det framför allt nya eller tillfälliga projekt som fått se pengarna dras in medan permanenta institutioner bibehållit sina stöd. Undantag finns dock och i exempelvis Hamburg har traditionella institutioner som teatrar och museer fått se sina budgetar minska till förmån för det nya Elb-Philharmonie. Ett infrastrukturprojekt med stort City Branding-syfte bakom planeringen.

Wiesand drar två slutsatser av genomgången. För det första kan inte finanskrisen användas som ursäkt för att göra större nedskärningar än de genomsnittliga budgetnedskärningarna för just kulturområdet, under devisen att “alla gör det så vi kan också göra det”. Ett flertal exempel finns på både städer och stater som arbetar “kontracykliskt” på kulturområdet.

För det andra, och viktigast, är att framtiden för kulturbudgetarna är starkt beroende av det stöd som kulturen kan få från en större del av befolkningen. Där kulturen saknar ett starkt stöd, eller upplevs som elitistisk, och där kulturens betydelse för social och ekonomisk utveckling inte fullt ut erkänns riskerar neddragningar att ske även efter den ekonomiska oron är över.

// Joakim Sternö, redaktör analysbrevet

Jag ska erkänna att jag inte läst rapporten — skäms att jag ändå uttalar mig i DN idag — men jag tillåter mig ändå ha några synpunkter utifrån den diskussion som förts igår och idag. Fyra spontana reaktioner, och så lägger jag till en femte via Emma.

1) En betydande del av näringslivet kan faktiskt härledas till kulturföretagande, inte minst sett till sysselsättning där siffran ligger kring fem procent. Det är bland annat exakt det här som jag har försökt beskriva i olika sammanhang de senaste tio åren.

2) Ett samhälle där inte humaniora betonas låter både skrämmande och dödstrist. Är syftet att skapa raka led med välkammade individer på väg utan omvägar mot sina vinstmaximerande jobb? Och hur spännande blir Sverige eller svenskar utan förmåga att diskutera eller visa upp kultur? Hur blir ett samhälle där vi inte bär med oss grundläggande värderingar? Och vem ska göra kalkylerna för vad som är lönsamt eller inte?

3) Även om inte kurserna leder till jobb så är det tydligt att även kulturellt deltagande är viktigt. Se till exempel Pier Luigi Saccos inspel om Kultur 3.0 där han menar att diskussionen om det ekonomiska och sociala bidraget från kultur inte får stanna vid vad några sektorer levererar, utan om deltagande. Detta apropå hobbykurser. Sedan kan man förstås diskutera hur långt ett samhälle ska gå i sina subventioner, men det är fel att direkt nedvärdera den här typen av aktiviteter.

4) Och från ett ekonomiskt perspektiv går det inte att bortse hur kreativitet och innovation allt mer lyfts fram för att skapa välstånd. Häromåret kom till exempel en IBM-studie där “kreativitet” lyfts fram som den viktigaste egenskapen för chefer idag. Frågan hänger ihop med hur svenska varumärken ska kunna nå den kinesiska medelklassen, kontra att svenska företag får nöja sig med att vara lägre betalda underleverantörer till utländska designers. Hur kopplar detta till kultur eller humaniora? Jag kan börja prata om innovationsimpulser och mångfald; det finns även studier kring detta. Det är förstås alltid svårt att peka på förhållandet mellan orsak och verkan, men Steve Jobs gör faktiskt det i sitt tal vid Stanford 2005, ett oerhört inspirerande tal över huvud taget. Här talar han om nyttan han har haft av att läsa kalligrafi, trots att det skedde planlöst.

5) Bloggkollegan Emma Stenström lägger till ett femte perspektiv — utbildningsperspektivet — i SvD och skriver att Svenskt Näringslivs förslag är ”så dumt att man knappt tror att det är sant”. Och fortsätter ” På andra håll i världen går tankegångarna åt precis motsatt håll. I USA kom till exempel nyligen en stor studie som visar att det är nödvändigt att integrera humaniora, det vill säga ”liberal arts”, i den grundläggande utbildningen av ekonomer för att kunna skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.”

Andra röster i debatten är bland annat teaterförbundets ordförande som säger till Ekot att ” Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Per Svensson skriver läsvärt i Sydsvenskan: “Tack tack tack för ett lyckat skämt!”

Fackförbundet DIK skickade ut ett pressmeddelande igår där de startar ett upprop om att humanister bidrar till samhällsnyttan. Karin Linder, förbundsordförande, säger att ” Vi vet att tillväxt kräver kultur. Men så länge som Svenskt Näringsliv vägrar att se det skapar vi, snarare än undanröjer vi, hinder för att låta de kreativa näringarna blomstra”.

Evelina Wahlqvist skriver tycker att problemet är felformulerat: ”Insatserna bör istället sättas in i en senare fas och bemöta frågan: Hur skapar vi en arbetsmarknad och ett näringsliv där många olika kompetenser kan verka och också mötas?”

Sanna Rayman på SVD:s ledarsida har ett delvis annorlunda perspektiv — och det är nyttigt. Hon skriver: “Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras.”Absolut en viktig poäng, men som mer hänger ihop med information än begränsade studiemedel.

***

Uppdatering; Röster i debatten.

• Jan-Olof Bengtsson: Att lära vad då, inför vuxenlivet?
• Martin Aagård: Plugga på lite, Svenskt näringsliv
• Debatt i Gomorron Sverige, Stefan Fölster (SN) och Karin Olsson (Expressen).
• Prefekt: Det är en viktig litteraturkurs
• Peter Englund: Straffskott på sånt förslag
• Näringslivstopp: Oerhörd nytta av humanistiska ämnen
• KRO: Gör det lättare att vara konstnär istället
• Clemens Poellinger: Näringslivet har ingen kultursyn
• Johan Croneman: 1-0 till högern

-

Men när nya standarder har etablerats finns en enorm tröghet som
kräver ett strukturellt skifte för att en ny förändring kan ske.
Uppfattningarna som får styra står som fastmurade: eftersom vi skapar
vår världsbild utifrån jämförelser – referensobjekt – så blir vi ofta
fast i vissa uppfattningar om vad saker ska kosta, vad som är en rimlig
ersättning. Det är dessa referenspunkter som vi sedan utgår från om
vad som är rätt och rimligt. De har en dramatisk effekt och handlar
inte bara om priser utan alla våra uppfattningar.

En illustration av kraften i de här referenspunkterna finns i Dan
Arielys bok Predictably Irrational som återger ett experiment där han
läser en dikt för en samling studenter. Han säger att han inte vet vad
uppläsningen bör kosta och delar in studenterna i två grupper. Till den
ena gruppen ställer han frågan om det är värt 10 dollar att höra honom
läsa dikten. Till den andra är frågan om det räcker att betala dem 10
dollar för att få läsa dikten. Som följdfråga undrar han vad priset
borde vara för att han skulle läsa kort- respektive medellånga och
långa versioner av dikten (för övrigt Walt Whitmans Leaves of Grass).
Gruppen som först fick frågan om det var rimligt att betala 10 dollar svarar i snitt att uppläsningen är värd priset 1, 2 eller 3 dollar beroende
på vilken version som avses. Gruppen däremot som inledningsvis
fick frågan om det var rimligt att få 10 dollar för att lyssna svarar att
det räcker att få mellan 1,30 och 4,80 dollar beroende på vilken version
av dikten.

På motsvarande sätt betalas ersättningar ut till konstnärer, utifrån vad
“rimligt” anses motsvara. Det handlar således inte om budgetutrymme,
utan om vilka mentala föreställningar som är fastmurade när
budgeten sätts.

Om vi skulle dela ut en enkät till konstinstitutioner i Sverige skulle
vissa svara att det är naturligt att konstnärerna själva ska betala för att
få ställa ut genom att egenfinansiera sin tid och sin produktion.1
Andra skulle svara att konstnärerna kan få ersättning för vissa faktiska
utlägg som resor och hyra av utrustning, men inte tiden som de lägger
ner. I undantagsfall hade någon sagt att konstnärerna ska få betalt
för både sin tid och alla utlägg.

Det är dessa olika synsätt som vi finner i Reko-undersökningen som
den här rapporten presenterar och som bygger på en enkät som alltså
har delats ut. Bland de 86 konsthallar och museer som har studerats
märks alltså tydliga skillnader i attityderna. Vissa vill hellre ställa in
en utställning än att inte följa det statliga MU-avtalet som Konst -
närernas Riksorganisation (KRO) förhandlat fram.2Andra sätter sina
egna villkor.

På det stora hela finns ändå en gemensam referenspunkt för såväl
konstnärer som konstinstitutioner: det är normalt att konstnärer
generellt sett tjänar lite pengar. Om konstnärerna hade tyckt något
annat hade de aldrig godkänt de villkor som erbjuds utan gjort något annat i stället. Därmed inte sagt att alla – eller ens någon – menar att
det är bra så. Att det saknas pengar är väl det vanligaste samtalsämnet
inom konsten och kulturen?

I Konstnärsnämndens rapport “Konstnärernas inkomster” från 2009
framstod det tydligt att konstnärer i snitt har lägre inkomst än övriga
befolkningen, särskilt låga lönenivåer har bildkonstnärer. Även om
spridningen bland bildkonstnärerna är stor, så tjänar halva gruppen
mindre än 10 850 kronor i månaden.3

Men de här siffrorna mottas ofta med en gäspning, för bekräftar de
inte bara vad vi trodde att vi visste? Uppgifterna kan också tolkas på
två sätt: för det första en tillåtande nick att det är så här det är och
kommer förbli, för det andra med en reaktion som leder till att faktiskt
fundera över varför det är så här.

Den här rapporten – liksom projektet Reko som står bakom den – är
ett resultat av en sådan reaktion. Fokus ligger på ersättningen till
konstnärerna från konstinstitutionerna och det är en avgränsning
som känns bra när jag tar del av resultaten. Dels för att problemformuleringen
sätter fingret på hur gamla traditioner fortsätter råda trots
att konstscenen – eller egentligen verken – har förändrats. Konstnärer
arbetar ju idag inte på samma sätt som tidigare med att sälja saker, det
vill säga målningar eller skulpturer. Men låt mig återkomma till det
snart.

Dels också för att ämnet tydliggör att konstnärerna även har svårt
att ta eller få betalt när de ställer ut på offentligt finansierade konst -
institutioner, som vi tror ska ge konstnärerna en någorlunda rimlig
ersättning.4 I en ytterligare rapport från Konstnärsnämnden, “Konst -
närerna i kulturpolitiken”, konstaterade författaren, Per Svenson, också: “Endast tre av de till regeringen återrapporteringsskyldiga
myndigheterna betalade utställningsersättning under 2004– 2005:

Moderna Museet, Nationalmuseum och Riksutställning ar. Genom -
snittet för ersättningens storlek ligger på ca 4 000 kr per konstnär.”5
Kulturborgarrådet i Stockholms stad, Madeleine Sjöstedt (FP), har
förordat stadens konsthallar att följa det statliga MU-avtalet. Hon har
även i en debattartikel uppmanat andra kommuner och regioner att
göra detsamma, men inte fått svar. Bryr de sig inte?

Att hon inte fått några svar på sin debattartikel om ersättningar beror
troligtvis på att frågan anses liten och inte ens når andra politiker. När
jag diskuterar med olika kulturpolitiker ute i landet är kunskapen
kring utställningsersättningar liten. Vi ska komma ihåg att nästan alla
i kulturnämnderna i Sverige på kommunal och länsnivå är fritidspolitiker

och beslut om driftsbudgetar fattas rutinmässigt i de flesta fall: Matteusprincipen (“åt den som har ska vara givet”) är den mest dominerande
principen i kulturpolitiken.6
En tolkning av den andra sidan av det här myntet blir “den som inte
får ska inte heller ha”. Någon måste alltså lyfta frågan om utställningsersättningarna
till en principiell nivå för att ett politiskt beslut
ska kunna tas.

“Det här är en stor fråga”, menar Madeleine Sjöstedt. “Höjden av
kvalitet i kulturlivet avgörs av konstnärerna och de är normalt inte
heltidsavlönade. Då måste man se till att de ersättningssystem som
faktiskt finns också utnyttjas. Om man inser det – då förstår man
också att det här är en jättejätteviktig fråga. För det spelar ingen roll
hur många tjänstemän som finns på förvaltningar och institutioner,
om det inte produceras kultur finns det inget för dem att göra.”

Låga eller obefintliga ersättningarna har också en väldigt direkt effekt
för konstnärerna eftersom de utan ersättning hamnar utanför socialförsäkringssystemet
och därmed får minimal sjuk- och föräldrapenning
liksom pension.
***
Parallellt med den välbekanta rapporteringen om låga löne- och
ersättningsnivåer hör vi om något annat som kan få oss att tro att
en förändring är på gång. Det talas om konstnärer som entreprenörer
i den kreativa sektorn och att denna växer snabbare än ekonomin
i övrigt, liksom hur konsten kan bidra till kreativitet och innovation
till andra sektorer och om nya konsthallar och kulturhus som ska profilera
städer och regioner.

Konsten och kulturen anses på så sätt fungera som viktiga byggstenar
i samhällets tjänst. Konsten ska göra oss mer kreativa samtidigt som
den ska marknadsföra platser.
Det är lätt att tro att konstnärerna automatiskt är vinnare i en sådan
utveckling, men det finns några förklaringar till varför så inte är
fallet. Frågan om utställningsersättning till konstnärer är dessutom
en del av en större fråga: varför har konstnärer så svårt att ta betalt?

Det finns flera svar. Låt mig försöka diskutera några olika faktorer
från ett kulturekonomiskt perspektiv.
För att återkomma till varför inte ens offentliga institutioner ligger på
en högre ersättningsnivå till konstnärer är det viktigt att se att kulturpolitikens
redskap inte är konstnärer utan förvaltningar och institutioner.

Anledningen är förstås att förvaltningen ska administrera och
planera för kulturpolitiken samt att institutionerna blir utförare och
kontaktytor mot allmänheten, medan finansiering av enskilda personer
är snävare. Principen med armlängds avstånd är stark och dess -
utom relevant.

Men vad som sker om vi betraktar hur en budget fördelas – och detta gäller även privata konsthallar – beror på något djupt mänskligt: man
är sig själv närmast. Madeleine Sjöstedt menar att det är något hon
verkligen lärt sig under sina snart fyra år som Stockholms kulturborgarråd:
“Det är alltid lättare att argumentera för ännu en tjänsteman
än mer pengar till andra. Organisationer funkar så: de är självbevarande
och ser till sitt eget. Inte nödvändigtvis för att man vill någon
annan illa utan för att man ser sina behov tydligast.”

Det finns undantag där man tagit principbeslut som innebär att MUavtalet
ska följas. På Färgfabriken säger verksamhetsledaren Pernilla
Lesse: “Vi skulle aldrig säga till en konstnär att vi vill ställa ut den,
men att vi tyvärr inte kan betala någon ersättning. Alla som ställer ut
ska få ersättning enligt MU-avtalet. Kan vi inte betala så gör vi inte
den utställningen.”

På Göteborgs konsthall säger chefen Lene Crone Jensen att konstnärerna
alltid ska ha betalt: “Jag menar att konstnärer ska ha en annan
position i samhället än de har och har haft. Alla ska belönas för sina
jobb och sina insatser. Vi försöker inte minimera, vi vill gärna ge mer,
men vi är också begränsade. Vi försöker följa KRO:s riktlinjer. Om det
innebär en någorlunda rimlig betalning kan man alltid diskutera.”
Vilket ansvar ligger på konstnärerna? Det blir tydligt vid en rundringning
att det finns en rädsla för att förhandla, i alla fall med insatsen att
utställningen inte blir av.

Vi ska också komma ihåg att konstnärerna inte har valt konsten för att
förhandla eller för att tjäna pengar. Det finns inte sällan ett avståndstagande
från pengar och marknaden. Konsten vilar på en annan
logik än den ekonomiska, men priset för att syssla med “det omätbara”
har varit en svårighet att själv ta betalt. Det är därför gallerierna
fyller en sådan viktig funktion, som mäklare mellan marknadslogiken
och den konstnärliga.

Till detta ska vi lägga på den romantiska idén om att konstnären är en
person som inte behöver pengar. Men, som en konstnär påpekar i ett
samtal, nuförtiden kräver konst stora produktionskostnader. Bara att kopiera upp ett fotografi kostar drygt 10 000 kronor och att fylla en hel
utställning mycket mer.

Dessutom, fortsätter konstnären i vårt samtal, förutsätts att det finns
hur mycket tid som helst för att hjälpa till inför en utställning. Det
innebär ett feltänk, för om utställningsersättningarna ligger på en låg
nivå och vi exkluderar det fåtal, etablerade konstnärer som tjänar bra
på att sälja sin konst, måste konstnären arbeta med annat också för att
försörja sig. Då finns det inte hur mycket tid som helst att oavlönat
hjälpa till med förberedelserna inför utställningen, som hängning
exempelvis.

Värdet av tid gäller också produktionsprocessen. Karin Willén, ord -
förande i KRO, diskuterade under ett seminarium på Kulturhuset om
behovet att bokföra sin tid. “Inte exakt, men för att skapa en större
kontroll över sin egen situation. Att kvantifiera är egentligen inte ett
problem utan en möjlighet.”

Det finns ännu en orsak till varför konstnärerna har klarat sin förhandlingssituation
så dåligt. Konstnärerna säger sällan eller aldrig
“nej tack” om priset inte är det rätta. Dels för att – för att citera en
konstnär som vill vara anonym – det ger så mycket på andra plan att
få ställa ut, att det är en förmån att få verka som konstnär och syssla
med det som man helst vill. Dels för att om man säger nej finns det en
mängd andra konstnärer i samma kategori som står på kö för att få
ställa ut.

Ekonomer skulle beskriva det som att det finns ett överutbud, att
“råvaran” är outsinlig. Men finns det inte också många advokater eller
hantverkare och de lyckas ändå ta betalt? Jo, men om de tackar nej
finns det ändå tillräckligt många andra köpare (och om det inte finns
det så får de ta ett annat jobb). Problemet för konstnärerna är att finns
för få “köpare”, det vill säga konsthallar och institutioner. Känslan är
därför att man tvingas vara nöjd med de möjligheter som ges och om
man förhandlar – och nu refererar jag återigen några konstnärer som
jag talat med – får man ett dåligt rykte som en jobbig person.

Därför blir det inte ens en förhandling. Det blir bara en nickning till
svar på påståendet att det är det här och det här som gäller.

Konsthallschefen i Göteborg, Lene Crone Jensen, kan kanske lugna:
“Jag betraktar inte konstnärer som försöker förhandla som jobbiga.
Vi måste förstås lyssna på argumenten, även om det är upp till oss som
institution att sätta gränser sedan.”

En lösning handlar dessutom om att inte bara se till sitt eget bästa,
utan att tacka nej om inte vissa villkor uppfylls. Men ett krav för att
detta fungerar är att ingen går med på sämre villkor. I spelteorin brukar
man hänvisa till “fångarnas dilemma” för att beskriva detta, men
i stället för exemplet med fångar är det idag vanligare att illustrera
situationen med att man ska ta sig till jobbet. För en individ går det
snabbare att ta bilen än bussen, men om alla skulle ta bilen så uppstår
köer. Resultatet utan samverkan blir att alla tar bilen, men att restiden
blir längre än om de flesta tog bussen. I det här läget finns det ännu
mindre anledning att ta bussen om alla andra tar bilen: köerna finns
ju där ändå.

***

Konstnärerna måste ändå inse att man inte kan få betalt för all tid och
för allt material. Det får ingen.
Men alla betalar sin elektriker. Eller?

Ja, på något sätt, men inte för allt. När du köper ett hus kan du göra en
elbesiktning utan att betala för den. Det är möjligt eftersom elektrikern
hoppas att du ska anlita honom för jobb sedan, men det är inte
säkert. Ändå kanske han har flera anställda som ska få lön utbetald,
oavsett om det kommer in uppdrag eller inte. Nästan alla branscher
fungerar så att innan du har något att sälja måste du arbeta gratis med
utveckling och investera i marknadsföring. Det är inte bara för konstnärerna
som ersättningen först kommer i efterhand.

Vad som däremot krävs är att man kan ta tillräckligt betalt i något
läge. Det är det här som börjar bli ett problem för många konstnärer
idag: det som tidigare varit en rimlig logik börjar falla. Att det varit
möjligt att betala konstnärer en liten eller ingen ersättning för utställningar
beror – utöver de faktorer som vi tidigare nämnt – också på
tanken att utställningen fungerar som ett skyltfönster för både konstnären
och verken. Pengarna ska komma in i ett senare läge då verken
kan säljas. Det här fungerar så länge något verkligen kan säljas.
Skivbolagen marknadsförde exempelvis länge sina artister genom att
betala ut turnéstöd som innebar att festival- och konsertarrangörer
kunde boka artister till en rimlig ersättning. Men eftersom skivbolagen
säljer färre skivor är turnéstödet borta och även artisterna vill
ersätta sina förlorade intäkter på skivförsäljning med livegage. För
som sagt, pengarna måste komma in någonstans om verksamheten
ska kunna drivas vidare.

Även konstmarknaden har förändrats. Tidigare såldes saker i form av
målningar och skulpturer, sådant som kunde hängas på väggen eller
ställas på ett bord. Idag arbetar allt fler konstnärer med utställningsspecifika
verk såsom till exempel videokonst, installationer och
sådant som gränsar till teater. Därför blir det allt mer relevant att
konstverken börjar värderas utifrån tidsåtgång och materialkostnad,
samt att utställningarna börjar betraktas som en “marknad” i sig som
måste ha fungerande villkor och inlemmas i kulturpolitiken. Att för -
orda att offentliga institutioner ska följa MU-avtalet är därför en
viktig insats.

Har konsthallarna och museerna råd med detta? Ja, om de planerar
för detta, i alla fall om politikerna gör det. Inställningen är det som
främst spelar roll. Det är slående när man granskar resultaten i undersökningen
som presenteras i den här rapporten. Det är inte de stora
eller statliga institutionerna som gör bäst ifrån sig generellt. Erik
Krikortz är en av de ansvariga i projektet Reko och han säger i sin analys:
“Det går att vara ambitiös och arbeta professionellt med en liten
budget och publik. Omvänt går det att vara oambitiös och oprofessionell
med en stor budget och publik.”
Men med högre ersättningar blir det färre utställningar, är den återkommande
reaktionen. Och det kan väl inte gynna konstnärerna?

Jag skulle vilja säga att den reaktionen bottnar i två felaktigheter varav
den ena har sin förklaring i en isolerad syn på sin verksamhet och den
andra i okunskap om vad som faktiskt kostar. Det synsättet beror på
att man begränsar sig till att bara se vad den rörliga verksamheten kostar.
Det kan en verksamhetsledare göra, men inte en politiker eller för
den delen en investerare i en privat konsthall. De arvoden som vi diskuterar
är nämligen relativt små poster både sett till vad den anställda
personalen och lokalerna kostar. Enligt de uppgifter som konstinstitutionerna
har lämnat till Reko ligger typiska kostnader för personal på
40–55 procent av den totala budgeten, lokaler på 20–35 procent och
konstnärsarvoden på 0,5–5 procent. En medelstor konstinstitution
har typiskt sett en budget på cirka 1–11 miljoner kronor per år.

Jag säger inte detta för att påvisa att det är för dyrt att bekosta museer
och konsthallar, utan för att betona vad som framför allt kostar är
personalen och lokalerna. Att inte utnyttja lokalerna – till exempel
genom att göra färre utställningar – skulle innebära ett resursslöseri.
Det är som att hyra eller köpa ett hus men bara bo i det två månader
om året. I förhållande till det här resonemanget blir det närmast
löjligt att diskutera i termer av några tusen hit och dit i konstnärs -
arvoden.

En annan felaktighet handlar om att man måste fundera från ett
helhetsperspektiv kring när och hur konstnärer ska kunna ta betalt,
särskilt i ett kulturpolitiskt sammanhang. Om konstmarknaden är
förändrad måste också ersättningarna anpassas. De som finns bör
dessutom se till att konstnärer inkluderas i den arbetsmarknad som
ligger till grund för sjukpenning och pensioner och liknande. Det är
inte heller rimligt att å ena sidan tillgodose dyra utbildningar och å
andra sidan inte använda sig av de relativt små medel som krävs för
att stärka arbetsmarknaden.

Avslutningsvis är det värt att fundera kring huruvida mer administration
och strikta ersättningsmodeller påverkar den kreativa processen både sett till relationen och riskviljan (man vet ju inte alltid vad som
kommer ur ett samarbete och tvekar kanske därför att sätta igång).
Riskerar vi inte att konstnärerna ställs mot utställningsinstitutionerna
som två motparter, med risk att undergräva det viktiga förtroendet
dem emellan? Jag tror inte det. I avtalsdiskussioner är det oundvikligt
att motpoler skapas, men om avtalen sedan följs så kan destruktiva
förhandlingar och motsättningar undvikas, administrativa frågetecken
läggas åt sidan och arbetet inriktas mot konstnärliga aktiviteter.

Kort sagt handlar det om att skapa en välsmord branschpraxis, med
färre frågetecken. Hittills har det saknats både problemformuleringar
och information. Flera gånger när jag pratar med både verksamhetschefer
och konstnärer frågar de hur det ser ut på andra ställen.
Transparensen har, trots att så många konstinstitutioner är offentliga
verksamheter, varit dålig. Därför är den här undersökningen viktig,
för att vi nu får något att diskutera utifrån. Vilken standard är egentligen
rimlig? Inga priser är självklara.

Men vad händer i framtiden? Ingen vet, men nästnästa vecka, 11 maj, ordnar jag och Sven Nilsson – min medredaktör för boken ”Framtiden är nu. Kultursverige 2040 – en seminariedag i Stockholm som ägnas åt en systematisk utforskning av olika möjligheter. Läs mer här.

Vi tror att samtalet är viktigt just nu, för även inom kulturen tycker jag mig se mycket framtidsarbete. Många i landet är eller har varit tvungna att formulera sina kulturplaner – men jag ser också fler ”visionsdokument” än tidigare. Inom kulturpolitiken har socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt blåst liv i kulturdebatten, med både sitt linjetal och sin DN Debatt-artikel på skärtorsdagen.

Det kan bli ett intressant val för kulturpolitiken om han kommer fortsätta lyfta upp kulturpolitiken som ett prioriterat område. Den uppmärksamheten har vi inte varit bortskämda med.

Inom kulturella och kreativa näringar har många satsningar rullat på i ett antal år nu och jag kan spåra ett behov av utvärderingar och självrannsakan. Är vi inne på rätt spår? Behöver vi omformulera oss? Som en början på den här diskussionen presenterar Generator sitt arbete med en tankesmedja, ”Visisionsboxen”, i nästa vecka. Jag och Emma Stenström är med och fortsätter diskussionen 26 maj under ett fördjupningsseminarium i Stockholm. Läs mer här.

När vi gjorde den första undersökningen år 2009 hade den övervägande majoriteten av organisationerna, förutom en hemsida, knappt någon närvaro alls på internet. Det såg statistiskt ut som att så var fallet eftersom nästan hälften använde Facebook och/eller ett nyhetsbrev. Men Facebook-grupperna var ofta öde, utan verksamhet och nyhetsbreven uppdaterades sällan.

Situationen har förändrats till det bättre, men det är fortfarande främst de större aktörerna – Uppsala stadsteater, Malmö opera, Göteborgs symfoniker och Dramaten – som lägger tid och kraft på de sociala medierna. Och Dramaten är de som gör det mest och bäst.

Facebook används nu av 70 procent av organisationerna, en ökning med 42 procent sedan 2009. Andra noterbara ökningar syns i användningen av Twitter men det är fortfarande bara 14 procent av alla organisationer som twittrar. Samma siffra 2009 var 9 procent. Man kan inte heller se någon större ökning av bloggandet sedan 2009. Då hade 15 procent av medlemmarna en blogg, samma siffra idag är 17 procent.

Resultaten kommer att användas under det seminarium som Volante arrangerar 23 maj. Temat för seminariet är Digitalt deltagande – hur media, spelbeteende och öppenhet kan driva din verksamhet. Dagen leds av Joakim Jardenberg, Pernilla Petrelius Karlberg, Max Valentin och Martin Thörnkvist. Läs mer om seminariet här.

Läs hela rapporten Svenska scener i sociala medier här. Se även min tidigare krönika från för två år sedan för Svensk Scenkonst.