Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

Visserligen älskar jag boken, den fysiska, tryckta saken av papper. Som barn till en bokhandlare och en lärare är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring samlade jag på förstaupplagor. Jag älskar papper, omslag, känslan i en bok.

När jag och min familj flyttade senast så funderade jag på om vi skulle prioritera bokhyllan. Vid förra flytten, 2006, bytte jag musiksystem till datorlösning enbart. Inga skivor framme. Men det blev ändå en stor vägg med böcker. Jag älskar ju det.

Men risken är att bokhyllan kommer få karaktär av ett museum, med ett före och efter 2011. För i höstas gick jag över helt. Sedan dess har jag bara läst böcker på skärm. Valet var medvetet — jag ville på djupet testa med tanke på vårt experimentella arbete på Volante med e-böcker.

Med anledning av våra olika försök och framgångar, bland annat försöken med olika priser på titeln “Monster”, och kanske alla inlägg här på bloggen, har tidningen Svensk bokhandel gjort en intervju och placerat mig på omslaget.

Nu har jag svårt att gå tillbaka till tryckta böcker. När jag ser andra bära omkring på sådana känns det mest jobbigt och tungt. Okej, jag överdriver lite. Men tidigare idag blev jag småirriterad av att inte kunna köpa boken som jag sökte efter (svenska utgåvan av “Torsk”) direkt, inte minst eftersom jag vet att jag köpt den tidigare men inte hittar.

Den stora fördelen utöver direktleveransen är att jag hinner läsa mer eftersom jag alltid har med mig boken.

Flera har frågat kring hur jag läser. Jag läser främst på tre skärmar:

- Mobil. En android-lur med stor skärm, som funkar bra upp till en halvtimme, det vill säga på tunnelbanan, i kösituationer och då barnen inte vill somna under nattning.
- Dedikerad läsplatta. Min andra Amazon Kindle och den som jag helst läser på och därför förstavalet hemma eller på resa.
- Mediaplatta. En (ny) iPad som mest tas fram för läsning i mörker då den till skillnad från läsplattan har bakgrundsbelyst skärm.

Jag har testat tre andra läsplattor men föredrar Kindle just nu eftersom deras app möjliggör läsning även på andra enheter smidigt. Synkning sker automatiskt för att hitta där jag senast slutade läsa, oavsett enhet. Svenska titlar köper jag på Dito och konverterar själv till mobi-format via gratisprogrammet Calibre. Inte kanon, främst eftersom jag tappar synkningen, men okej. På mobilen och iPaden kan jag då läsa med dito-appen.

Kanske hade jag valt en annan plattform än Amazon Kindle om jag verkat i USA. Det finns många invändningar mot Amazons dominans och hur företaget utnyttjar den, och troligen hade jag känt mig drabbad av hur Amazon inte verkar för branschens och litteraturens bästa.

Framför allt är arkiveringen inte användarvänlig. Dels hittar man till slut inte bland alla titlar, dels är inlåsningen — det går inte att flytta sina filer till andra system — allt annat än optimal… Men egentligen behöver jag inte ha kvar de här titlarna som jag redan läst. Jag behöver bara kunna söka i dem vid behov. Och helst alla andra böcker också, apropå Spotify för böcker som ju då och då lyfts fram som önskemål. Nya titlar kan jag betala mer för.

Sverige är en marginell marknad för Amazon, men de har köpt Lovefilm och det skulle vara förvånande om de inte vill bygga vidare på sitt herravälde. Det kommer finnas anledning att återkomma i ämnet.

Genombrottet för eboken i Sverige? Jag trodde något skulle ske i höstas då Dito tapetserade storstäderna med reklam och då Zlatan-boken sålde slut och bara fanns i e-format. Men det finns för få prisvänliga och enkelt tillgängliga läsplattor för vardagskonsumenten. Dessutom, bland annat på grund av olösta frågor kring bibliotekens utlåning av e-böcker, känner sig inte förlagen tvungna att driva utvecklingen hårdare.

Under tiden jobbar vi hårdare än någonsin.

Två av mina lässkärmar. Kindlen och iPaden. Men Steve Jobs-biografin läste jag nog mest på mobilen.

För nästan ett decennium sedan började jag forska om musikbranschen, och den 29:e april var jag inbjuden till Almost Famous-eventet för att berätta om min avhandling som lades fram på Handelshögskolan 2008. Den handlar om styrning av kulturellt och finansiellt värdeskapande i ett nätverk av aktörer inom musikindustrin.

Ok, mycket har förändrats, men samtidigt är det en hel del som består.  Lusten till musikkonsumtion, till exempel att uppleva musik i ett socialt sammanhang tillsammans med andra. På väg till musikbranschföresläsningen ringlar sig kön lång utanför Kafé 44 redan klockan halv fem på eftermiddagen.

Utanför Kafé 44 innan The Hives spelning.

Oavsett de senaste årens teknik- och strukturförändringar, så består också någonstans utmaningen att inom ekonomiska ramar och under finansiella krav förmå skapa kulturella värden i form av kvalitativ musik. De värdeskapande processerna i musikbranschen sträcker sig utanför enskilda företags legala och finansiella gränser. Värden skapas i relationer mellan företag, enskilda individer, band/grupper, organisationer och konsumenter. Sammanhanget för styrningen blir mer komplext eftersom det involverar många ömsesidiga beroenden. Och de värden som skapas genererar i slutändan flera olika typer av intäkter; konsertintäkter som i fallet ovan, intäkter från inspelad musik (som min avhandling fokuserar på), och slutligen upphovsrättsliga intäkter.

Traditionella metoder och modeller för ekonomistyrning har ett starkt fokus på kostnadseffektivitet och rationaliseringar, men som vi vet har musikaliska framgångar ganska lite att göra med kostnadsstyrning; desto mer att göra med hur intäkter skapas i gemenskap med konsumenter, fans, recensenter, radio med flera.

Man kan se det som att två typer av värden inryms i musiken – användarvärden och utbytesvärden (för den intellektuellt nyfikna, kolla in ursprungstankarna i Das Kapital). Användarvärdet har att göra med hur musiken upplevs och vilka behov den fyller; tycker konsumenterna att den är bra? Tycker skaparna att den är meningsfull? Och utbytesvärdet har att göra med växelkursen mellan konsten och pengarna; vilken är betalningsviljan för musik i dess många olika former och paketeringar? Framtidens frågeställningar för musikbranschen kommer att handla om hur utbytesvärden kan knytas till nya former av användarvärden. Jag tror också att vi kommer se nya finansieringsformer för musikproduktion, men det är ett kapitel för sig. Återkommer om det.

Forskaren Daniel Johansson som snart lägger fram sin avhandling om det nya musikindustriella systemet, och som också deltog i Amloust Famous Deluxe, hade spännande tankar kring nya betalningsmodeller inriktade mot användarvärden snarare än exemplarframställning. Och Thomas Florén som disputerade 2010 på avhandlingen “Talangfabriken” vid Stockholms Universitet om kunskap, kreativitet och kompetens i musikindustrin uppmanade åhörarna att försöka se bortom föreställningarna att konst och kommers alltid står i rakt motsatsförhållande till varandra.

Se en film från kvällen här.

Live on stage

//Linda Portnoff

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat “årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens “Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december “Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den “aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om “Creative Europe”-programmet: “Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget “Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport “Noll koll”. Nu sitter jag med en text om “Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig “Steve Jobs” privat och “Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok “Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.

Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.

Något började hända för fyra-fem år sedan. Kulturella värden betonades i allt högre grad, inte enbart ekonomisk tillväxt i några branscher. Själv skrev jag ett blogginlägg för fyra år sedan att flera tongivande rapporter inte främst var ekonomiska rapporter, men de kom ändå att tolkas som sådana under en period, bland annat EU-rapporten “The Economy of Culture”.

Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara “nya företag” eller “tillväxtföretag”.

Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.

Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller “kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Timbros nya rapport “Noll koll”, som släpps idag, och kompletterar med bland annat en kort intervju med mig. Eftersom den publicerade texten verkligen blandar olika teman och aspekter, vill jag bara förtydliga:

Konst och kultur bör inte försöka kopplas till ekonomiska tillväxtmått i varje enstaka fall. Men många offentliga initiativ har den senaste tiden utgått från att kultur bidrar till attraktivitet, innovationer och ekonomisk tillväxt. Om man å ena sidan ger sig in på den planhalvan, bör man å andra sidan också försöka mäta effekterna.

Annars finns tre risker:

1) De ansvariga, verksamheten eller projektet tas inte på allvar av omgivningen. Det gäller även politikområdet kultur.

2) Om några effekter inte kan påvisas, så riskerar pendeln att slå tillbaka och kulturens betydelse tas ännu mindre på allvar av övriga politiker och medborgare. Det kan bli lätt att säga: vi gav er chansen eller hur, men gav det något egentligen?

3) Kulturpolitiken kan undermineras om man inte vill förklara när och hur olika effekter kan uppstå. För det är inte så att tillväxtsatsningar på kreativa ekonomin kan ske på bekostnad av kulturpolitiska grundinsatser för till exempel barn och unga och vissa konstarter, snarare tvärtom.

Läs annars blogginlägget nedan om motreaktioner mot den kreativa klassen eller min gamla antologitext om att mäta kultur (jag hittar ingen länk till texten i all hast, mejla om du är intresserad av en pdf så ska jag leta).

Läs också Julia Svenssons krönika som ligger bredvid kortintervjun med mig. Där blir allt klarare. Timbros rapport har jag inte läst än, men vi länkar eller bifogar den i nästa analysbrev.

PS. Och bara som en sidonotering. Jag sa förstås inte “tradition på” som det står i rubriken eller “Apple Store” (som är en butik; Apple däremot har många produkter och butiker: Itunes Store, iPad, iPhone etc) och fler också i övrigt lite felciterad, men andra grejer får vi ta på uppstuds.

Läs gärna också tidigare blogginlägg:

• Jakten på siffran
• Funderingar kring mätmetoder
• Varför kultur är viktigt
• Krav: bättre kulturstatistik
• Nya sätt att mäta kulturens värde
• Var finns de “kreativa jobben”?
• Att mäta kultur och kreativa näringar
• Kulturens kraft för regional utveckling ifrågasätts
• Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna
• Samtal/Trine Bille: vi pratar egentligen om olika saker

-

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken “Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att “digitala parasiter förstör the culture business“. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (“kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

• Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
• Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

• Under 2012–2014 avsätter regeringen 3 miljoner kronor per år för att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden. Den pågående Litteraturutredningen (dir. 2011:24) ska den 1 november 2011 lämna förslag till hur pengarna ska fördelas.
• Svenskt mode växer i betydelse både som kulturuttryck och som näringsgren. Därför kommer regeringen att ge Svensk Form i uppdrag att uppmärksamma och främja svenskt mode i Sverige och utomlands. Svensk Form får också i uppdrag att arbeta mer för att främja ung svensk design i utlandet och säkerställa deltagande unga svenska designers på internationella arenor.
• För att förbättra villkoren för den kommersiella radion ytterligare föreslår regeringen att avgifterna för dem som sänder analog kommersiell radio ska sänkas.
• Regeringen ger Svenska Filminstitutet sammanlagt 60 miljoner kronor under perioden 2011–2014 för att digitalisera biografer.
• Regeringen ökar det statliga stödet till regionala kultur­ verksamheter med totalt 75 miljoner kronor 2012−2014. Förstärkningen ska inriktas på verksamheter som förnyar och utvecklar kulturområdet, både vad gäller konstnär­liga uttryck och nydanande sätt att tillgängliggöra och sprida kulturen till nya och bredare publikgrupper.

Tobias avslutade sin genomgång över höstens händelser på kulturområdet med att påpeka att det största som händer framåt är utvecklingen i stort.  Finanskrisen begränsar sig inte bara till finanssektorn, utan mycket pekar mot en allvarlig, bredare kris. Särskilt gäller detta på den europeiska nivån. Vart Europa tar vägen efter den ekonomiska kris som vi nu går igenom och vad som händer om euron skulle braka samman.

Andreas Wiesand, vd för European Institute for Comparative Cultural Research, har skrivit en intressant och matnyttig genomgång över händelser under de cirka tre senaste åren i Europas kulturpolitik och -budgetar. Bilden som Wiesand målar upp är komplex och långt ifrån enhetlig och enbart dyster.

För det första finns det exempel på nedskärningar som börjat redan innan finanskrisens effekter nådde regeringar, exempelvis i Portugal och Tjeckien. För det andra är det inte nedskärningar i kulturbudgetar som drar rakt igenom Europa. Det finns ett flertal länder, regioner och städer där kulturbudgetarna ökat. Även inom länder har höjningar respektive sänkningar förekommit beroende på vilken administrativ nivå man tittar. I exempelvis Tyskland har den statliga kulturbudgeten ökat det senaste decenniet och även så 2011. Däremot på “Länder”-nivå, där dock majoriteten av kulturpengarna finns, har nedskärningarna i många gånger varit kraftiga.

I flera fall är det framför allt nya eller tillfälliga projekt som fått se pengarna dras in medan permanenta institutioner bibehållit sina stöd. Undantag finns dock och i exempelvis Hamburg har traditionella institutioner som teatrar och museer fått se sina budgetar minska till förmån för det nya Elb-Philharmonie. Ett infrastrukturprojekt med stort City Branding-syfte bakom planeringen.

Wiesand drar två slutsatser av genomgången. För det första kan inte finanskrisen användas som ursäkt för att göra större nedskärningar än de genomsnittliga budgetnedskärningarna för just kulturområdet, under devisen att “alla gör det så vi kan också göra det”. Ett flertal exempel finns på både städer och stater som arbetar “kontracykliskt” på kulturområdet.

För det andra, och viktigast, är att framtiden för kulturbudgetarna är starkt beroende av det stöd som kulturen kan få från en större del av befolkningen. Där kulturen saknar ett starkt stöd, eller upplevs som elitistisk, och där kulturens betydelse för social och ekonomisk utveckling inte fullt ut erkänns riskerar neddragningar att ske även efter den ekonomiska oron är över.

// Joakim Sternö, redaktör analysbrevet

Jag ska erkänna att jag inte läst rapporten — skäms att jag ändå uttalar mig i DN idag — men jag tillåter mig ändå ha några synpunkter utifrån den diskussion som förts igår och idag. Fyra spontana reaktioner, och så lägger jag till en femte via Emma.

1) En betydande del av näringslivet kan faktiskt härledas till kulturföretagande, inte minst sett till sysselsättning där siffran ligger kring fem procent. Det är bland annat exakt det här som jag har försökt beskriva i olika sammanhang de senaste tio åren.

2) Ett samhälle där inte humaniora betonas låter både skrämmande och dödstrist. Är syftet att skapa raka led med välkammade individer på väg utan omvägar mot sina vinstmaximerande jobb? Och hur spännande blir Sverige eller svenskar utan förmåga att diskutera eller visa upp kultur? Hur blir ett samhälle där vi inte bär med oss grundläggande värderingar? Och vem ska göra kalkylerna för vad som är lönsamt eller inte?

3) Även om inte kurserna leder till jobb så är det tydligt att även kulturellt deltagande är viktigt. Se till exempel Pier Luigi Saccos inspel om Kultur 3.0 där han menar att diskussionen om det ekonomiska och sociala bidraget från kultur inte får stanna vid vad några sektorer levererar, utan om deltagande. Detta apropå hobbykurser. Sedan kan man förstås diskutera hur långt ett samhälle ska gå i sina subventioner, men det är fel att direkt nedvärdera den här typen av aktiviteter.

4) Och från ett ekonomiskt perspektiv går det inte att bortse hur kreativitet och innovation allt mer lyfts fram för att skapa välstånd. Häromåret kom till exempel en IBM-studie där “kreativitet” lyfts fram som den viktigaste egenskapen för chefer idag. Frågan hänger ihop med hur svenska varumärken ska kunna nå den kinesiska medelklassen, kontra att svenska företag får nöja sig med att vara lägre betalda underleverantörer till utländska designers. Hur kopplar detta till kultur eller humaniora? Jag kan börja prata om innovationsimpulser och mångfald; det finns även studier kring detta. Det är förstås alltid svårt att peka på förhållandet mellan orsak och verkan, men Steve Jobs gör faktiskt det i sitt tal vid Stanford 2005, ett oerhört inspirerande tal över huvud taget. Här talar han om nyttan han har haft av att läsa kalligrafi, trots att det skedde planlöst.

5) Bloggkollegan Emma Stenström lägger till ett femte perspektiv — utbildningsperspektivet — i SvD och skriver att Svenskt Näringslivs förslag är ”så dumt att man knappt tror att det är sant”. Och fortsätter ” På andra håll i världen går tankegångarna åt precis motsatt håll. I USA kom till exempel nyligen en stor studie som visar att det är nödvändigt att integrera humaniora, det vill säga ”liberal arts”, i den grundläggande utbildningen av ekonomer för att kunna skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.”

Andra röster i debatten är bland annat teaterförbundets ordförande som säger till Ekot att ” Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Per Svensson skriver läsvärt i Sydsvenskan: “Tack tack tack för ett lyckat skämt!”

Fackförbundet DIK skickade ut ett pressmeddelande igår där de startar ett upprop om att humanister bidrar till samhällsnyttan. Karin Linder, förbundsordförande, säger att ” Vi vet att tillväxt kräver kultur. Men så länge som Svenskt Näringsliv vägrar att se det skapar vi, snarare än undanröjer vi, hinder för att låta de kreativa näringarna blomstra”.

Evelina Wahlqvist skriver tycker att problemet är felformulerat: ”Insatserna bör istället sättas in i en senare fas och bemöta frågan: Hur skapar vi en arbetsmarknad och ett näringsliv där många olika kompetenser kan verka och också mötas?”

Sanna Rayman på SVD:s ledarsida har ett delvis annorlunda perspektiv — och det är nyttigt. Hon skriver: “Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras.”Absolut en viktig poäng, men som mer hänger ihop med information än begränsade studiemedel.

***

Uppdatering; Röster i debatten.

• Jan-Olof Bengtsson: Att lära vad då, inför vuxenlivet?
• Martin Aagård: Plugga på lite, Svenskt näringsliv
• Debatt i Gomorron Sverige, Stefan Fölster (SN) och Karin Olsson (Expressen).
• Prefekt: Det är en viktig litteraturkurs
• Peter Englund: Straffskott på sånt förslag
• Näringslivstopp: Oerhörd nytta av humanistiska ämnen
• KRO: Gör det lättare att vara konstnär istället
• Clemens Poellinger: Näringslivet har ingen kultursyn
• Johan Croneman: 1-0 till högern

-