Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons “rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens “maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. “Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, “är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

• SvD: Konserter drar för lite publik.
• DN: Hultsfred sörjer sin festival.
• Kulturbloggen: Arvikafestivalen på väg mot konkurs och Många tröttnar på att betala dyrt för att gå på konsert på stora arenor.

-

Och så rätt jag gjorde.

Svensk Scenkonst har skapat ett centrum för kulturpolitisk diskussion på Länsteatern och varje dag intervjuas partiernas kulturpolitiska talesperson suveränt av generaldirektören Sture Carlsson och Kerstin Brunnberg, journalist och styrelseordförande för Kulturrådet. Bra arrangerat verkligen — men en klar nackdel som speglar kulturens roll i politiken: medan man håller sig inom en snäv cirkel i Visby för övriga seminarier måste man verkligen bestämma sig för att ta sig till de här diskussionerna, eftersom Länsteatern ligger tillräckligt långt borta från för att inte locka spontanbesökare. Dessutom kan man inte smyga in och ut, utan måste gå förbi scenen och sätta sig.

Resultatet är att det är de redan invigda som tar sig dit. Tyvärr.

Men vad som skrämmer mig — även om jag inte blir förvånad — är Kulturhuschefen Eric Sjöströms rapport från diskussionen om ideologi. Publiken började bua då Carl Rudbeck föreslog ökad privatfinansiering. Eric skriver: “… då undrar jag: är det ett sånt debattklimat vi ska ha? Måste man bua ut någon som tycker annorlunda?“.

Kulturpolitikens dilemma idag och ett stort hinder för utveckling: rundgång i en ekokammare. Det är bara upphovsrättsdiskussionen som rymmer en spännvidd av flera perspektiv; men den frågan har ju kulturpolitikerna inte erövrat.

Hur var det nu igen? Var den inte konsten som skulle utmana och gå i täten? Är det inte nya och oväntade kopplingar som föder kreativitet?

Well well. Tyvärr kändes det som de utmanande fritänkarna fanns någon annanstans, för att diskutera andra frågor.

Välfärdens finansiering till exempel. Min stora behållning idag var presentationen av Per Borgs rapport (“Borgkommissionen”), ett resultat av ett samarbete från två olika politiska kanter, Arena respektive Timbro.

PS. Nu har jag lämnat Gotland. Men fortsätt följa Eric Sjöströms blogg för rapporter. Eller, för all del, prata med någon som inte håller med.

***

RELATERADE INLÄGG:

• Vem vill fortsätta med kulturpolitik?
• Nu slutar jag med kulturpolitik
• Digital kulturpolitik är inte bara digital
• Mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik

-

Jag, Generators vd Johanna Skantze och Exportrådets vd, Ulf Berg, fick agera “Idoljury” då två grupper kom med förslag på hur exporten för företag inom kulturella och kreativa näringar ska stärkas. Den ena gruppen bestod av Ewa Kumlin (vd Svensk Form), Carin Rodebjer (modedesigner och vd Rodebjer) och Henrik Toremark (stabschef hos kulturministern); jag gav dem en 4 i betyg. Den andra utgjordes av Hampus Jakobsson (grundare The Astonishing Tribe) och Luciano Astudillo (riksdagsledamot S); fina idéer men ändå bara en stark 3:a från mig.

Läs mer om förslagen som fördes fram på Företagarnas sajt.

Men före den diskussionen inledde jag med 15 minuter. Jag konstaterade att för tio år sedan — då jag aktivt började analysera de kreativa näringarna — hade inte Företagarna arrangerat ett sådant här seminarium. Då hade inte alla företagen i de här sektorerna synliggjorts, utan bilden av dem var “kulturarbetare”. Jag träffade för övrigt Dogge idag. Han har haft företag sedan 15 års ålder.

Arbetet med att stärka exporten kan ske i tre olika faser:

1) I samband med exporten.

Exportmissioner, lokal närvaro, praktiskt (logistiskt, tullregler, hantering betalningar), förundersökningar/marknadsinformation.

2) Före exporten.

Det spelar ingen roll hur bra exportstöd som finns. Om företag eller kreatörer inte har intressanta produkter eller verk — då når man inte fram ändå. Jag jämförde med världens bästa tennisspelare nu, Rafael Nadal. Hans internationella framgångar beror förstås främst på kombinationen av talang och träning, även om Spaniens tennisförbund må ha stöttat hans första steg ut i världen. (Varför jag tog ett tennisexempel och inte från kulturvärlden? Det bara blev så. Jag blev mycket imponerad av Nadal under Wimbledon.)

Att endast sola sig i glansen då framgångarna finns där är alltså inte riktigt snyggt. Ett långsiktigt arbete måste finnas också.

3) Också locka hit

Att locka till sig företag och projekt, till exempel filmproduktioner, är också en form av export. Vi har tidigare skrivit om olika incitamentspaket inom filmen.

Vilka lyckas bäst? Några lärdomar:

- De som lyssnat på företagen och personerna och arbetat med specifika, inte generella, åtgärder (eftersom kreativa näringar består av sektorer och företag med mycket olika behov).
- Involvera flera aktörer. Inte isolerade insatser.
- Rejäla tag. Specialisering. (Sydkoreas dataspelsorganisation har  80 anställda, koordinerar 2.000 företag. Montreal satsar på dataspelskluster och erbjuder rabatter som inga arbetsgivaravgifter.)
- Export leder vägen till ny export. (Stieg Larssons böcker ligger på plats 1, 2 och 3 på Amazons bestsellerlista. Nu öppnar hans böcker vägen för andra svenska författare.)

För två timmar sedan kom beskedet att årets Hultsfredsfestival, som skulle ägt rum nästa veckoslut, ställs in. Enligt TT (via DN) har enbart 5.000 biljetter sålts. Kulturbloggen spekulerar att festivalen läggs ner för gott.

De flesta biljetter säljs alltid tre veckor innan festivalen startar, men nu var det tydligen för nära och för få. Jag är faktiskt förbluffad och det känns… tomt. Att jag själv hade tänkt att besöka festivalen och nu missar spelar ingen roll. Jag vet hur hårt ledningen har slitit sedan i höstas, med både föreningen Rockpartys liv på spel och därefter med en festival i en omstöpt form. Jag var där bara häromveckan och såg hur festivalområdet byggdes upp. Det står ju antagligen klart nu!

Men det är en exceptionell konkurrens i år och med sin bantade form hamnade Hultsfred i ett mellansegment som kanske är ännu tuffare än att försöka vara bland de största, med de tyngsta bokningarna. Till skillnad från andra festivaler har inte heller Hultsfred samma uppbackning som en större kommun kan erbjuda. Pierre Hellqvist på musikmagasinet Sonic sammanfattar också hur förutsättningarna förändrats och minns tillbaka, hur Hultsfredsfestivalen långt före Facebooks ankomst var ett ställe där man kunde hitta likasinnade, sin speciella stam.

Jag har ingen insikt i år, så nu spekulerar jag bara. Men jag funderar över konstruktionen som är ny; troligen beroende på samverkan med kommunen. Generellt är det snarare regel än undantag att nöjesbranschen lägger evenemang och turnéer i separata bolag på grund av den höga risken. På så sätt kan dessa bolag försättas i konkurrens utan att moderskeppet går under. Enligt hemsidan så arrangerar i år Hultsfredsfestivalen AB, ett nystartat bolag, till skillnad från den ideella föreningen Rockparty.

Därmed inte sagt att jag på något sätt misstänker att man med en konkurs tas lättvindigt eller innebär att försök att fly från ansvar. Men i eländet finns något positivt i att föreningen faktiskt har en möjlighet att överleva.

Och, som man gjort så många gånger förr, för att resa sig igen.

Kanske för att göra något annat, något nytt. Det gamla lämnar som bekant plats för det nya. För 25 år sedan var en rockfestival något extraordinärt och alternativt. Idag fungerar de som komponenter i kommuners profileringskampanjer.

***

RELATERADE INLÄGG:

> Min f.d. kollega Pappa Pop minns (det är jag längst upp till vänster): Nunstedts blogg

>  Festivalsommarens trängsel (liten undersökning)

> Därför bör Hultsfreds kommun köpa Rock City

> Får man tack i himlen? Hultsfred kan bara hoppas

***

Lite återblick. En playlist med 25 år av Hultsfred, och som exempel på magiska ögonblick:

Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu — och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.

Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också faktiskt ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?

Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.

På QNB gjorde vi därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier. Nästan alla finns på Facebook men bara Hultsfred har en Iphoneapp. Låtlistor via Spotify är i vissa fall mycket populära med flera tusen användare; se till exempel Sweden Rock.*

Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.

Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.

– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.

*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.

Remisstiden går ut 30 juli. Jag försökte — vilket var ett lätt jobb — få igång en diskussion om vad som är viktigt att tänka på. Vi var ungefär 30 personer från myndigheter, andra nationella organisationer, regionförbundet och kommuner på plats. Däremot vet jag inte om vi landade i något särskilt svenskt perspektiv eller kunde samlas kring konkreta förslag.

Om det var något som återkom var förslaget på hur samverkan kan skapas mellan kulturverksamheter och näringsliv (inklusive finansieringsmöjligheter), nämligen med aktivt arbetande med matchningsaktiviteter på lokal nivå, det vill säga ganska likt vad KK-stiftelsen vill skapa med sina mötesplatser.

Nedan är de punkter som jag skrev upp när alla fick möjligheten att framhålla en sak som de särskilt ville förmedla i ett remissvar. Det är förstås omöjligt att läsa vad som står där, men det var det igår också på plats — skyll på handstilen — så det är ingen skillnad. Men jag tyckte att bloggen behövde lite foton… nåväl, ni får försöka tyda om ni vill.

Frågan är om det svenska laget med myndigheter och andra tongivande organisationer kan samla sig. Kanske bör man inte? Det kanske är bättre för vissa att samarbeta med europeiska intressegrannar. Seminariet arrangeras av Generator tillsammans med regionförbundet Östsam.

Vi har tidigare via analysbrevet spridit en sammanfattning av EU:s grönbok för kulturella och kreativa näringar. Tidningen Konstnären ställde också ett gäng frågor till mig. Det här är mina svar:

Betyder grönboken att EU har börjat få upp ögonen för de kreativa näringarna på ett nytt sätt?

Grönboken innebär en start på ett andra kliv för EU. Från att under några år börjat diskutera och fundera kan vi se grönboken som en seriös fördjupning. Men vi ska komma ihåg att en grönbok inte i sig innebär nya förslag, utan är ett diskussionsunderlag som pekar ut en riktning. Och riktningen är en del av Europas 2020-strategi, mot att Europa ska bli ledande inom innovationer. Över huvud taget hängs grönboken upp ganska mycket på den digitala utvecklingen och kopplas till utbildning och tekniska färdigheter generellt.

Hur har det sett ut tidigare? Har det funnits någon liknande satsning?

De här frågorna återknyter till det andra målet i den europeiska kulturagendan 2007, då kommissionen uppmanade EU att ta tillvara kultur som drivkraft för kreativitet och innovation inom ramen för Lissabronsstrategin. Dessutom en rad andra dokument och strategier som inte minst talar om bättre samverkan mellan kultur och andra politikområden. Notera alltså att vad den svenska kulturutredningen föreslog om aspektpolitik bara var en förlängning av det europeiska samtalet. Men framför allt har det ju bubblat på regional nivå i Europa. Många satsningar har på så sätt varit EU-finansierade, regionala projekt. Det hade varit märkligt om de här inte frågorna till sist inte landade också på kommissionens bord.

Varför bör EU satsa på de kreativa näringarna? Det är ändå en ganska liten del av hela ekonomin, 2,6 % av bruttonationalprodukten.

Det där beror på hur man räknar. Det ekonomiska bidraget är mycket större om man inkluderar indirekta effekter. Till exempel så skapar ju föreställningar, konstutställningar och andra evenemang turism som inte syns i de här siffrorna. Det ekonomiska värdet av industridesign ligger dessutom främst i hur andra produkter fungerar och säljer, inte i hur många som arbetar inom den egna sektorn. Sedan kan man också prata om kulturella värden och livskvalitet.

Du har tillsammans med forskaren Dominic Powell skrivit boken Creative Business och givit ut en rapport om de kreativa näringarna i Europa. Vilka platser är mest kreativa i Europa?

Det är omöjligt att säga vilken region som är den mest kreativa då kreativitet finns överallt och alla europeiska kulturer har rika och varierande kreativa traditioner. Däremot är det möjligt att förstå varför vissa platser är bättre på att dra nytta av deras kreativa och kulturella aktiviteter. Vad som blir synligt utifrån resultaten i rapporten är att Europas kulturella och kreativa näringar dras till några av de största städerna. Så London, Paris, Milano och Amsterdam är de största noderna där flest personer är anställda inom dessa sektorer. Men även Stockholm hamnar högt, faktiskt näst högst om vi ser på specialisering i förhållande till andra branscher.

Finns det speciella förutsättningar som skapar en extra kreativ plats? Vad är detta i så fall?

Det går att lära en hel del från historien och se vad som gjorde Florens framgångsrikt under renässansen. Kreativitet gynnas av god infrastruktur som skapar möjligheter för möten och handel, kapital, kunskapstradition, mångfald och viss instabilitet; det måste finnas en vilja att förnya sig. Om vi går till vår rapport och senare studier är det tydligt att en hög grad av specialisering är en nyckelfaktor.

Varför heter er bok ”Creative Business”? Vad är det för speciellt med ”kreativt företagande”?

Likheterna med vilket företagande som helst är faktiskt fler än skillnaderna. Vilken entreprenör som helst, inte minst uppfinnare, brinner ju för sin idé och sin produkt och vill visa världen vad man åstadkommit. Men möjligen är kreatörer mer inriktade mot skapandeprocessen och stannar ofta med den, medan andra företag är bättre på att bara se det som en del före marknadsföring och försäljning. Vad vi gör framför allt är att lyfta in exempel på företag som sysslar med böcker, musik, film, konst, mode och design. Det finns ju knappt några ekonomiböcker för kulturföretagare.

Undertiteln på boken är “10 lessons to help you build a business your way”. Vilka är era viktigaste råd?

Ha tålamod. Framgångshistorier brukar bara beskriva de senaste, lyckosamma åren, men den verkliga historien är nästan alltid längre och innehåller lika många misslyckanden som succéer.

Någonstans måste man ändå börja. Att testa och försöka och verkligen sätta igång och fortsätta är förstås det absolut viktigaste rådet för att åstadkomma något. Man kan inte heller nog underskatta vikten av kontinuitet i ett skapande. Tio rader per dag blir faktiskt en bok på två år.

Dessutom lyfter vi fram betydelsen av riktning och planering. Man bör inte bara jobba i sin verksamhet, utan också med den. Det handlar om att veta varför man gör saker, och att tacka nej till uppdrag när de inte följer vad man tänkt sig. Det handlar också om att bli bättre på att organisera så att man kan göra det man är bäst på, det vill säga inte bara bli fast i adminstration och kortsiktiga uppdrag som inte leder någonstans.

Vi diskuterar också kring gratisarbete och om vikten av att samarbeta med människor och organisationer.

Vad skulle du vilja se att EU-satsningen kom fram till? Vilken typ att satsningar skulle du vilja se?

Ärligt talat vet jag inte om så mycket behöver styras från EU. Det viktiga är att erkännandet därifrån finns och att de pekar ut några områden. Bland dessa tycker jag det är viktigt att låta kulturen knyta an till andra politikområden i högre grad och att stärka tillgången till finansieringen via olika åtgärder. Det finns också några skattetekniska problem att ta tag i för att harmoniera lagstiftningen mellan länderna.

Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.

Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om “digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel “Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy”  från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.

Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:

Utvald kultur <–> Vald kultur
5     4    3    2    1    0    1    2    3    4    5

Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.

Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):

Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?

En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?

Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).

Det har varit tyst här om att jag i förra veckan var jag med och arrangerade konferensen “Den digitala tryckvågen” om utmaningarna för bokbranschen på Kungliga biblioteket i Stockholm (bakgrunden här). Förutom talare och paneldiskussioner presenterade vi även en enkätundersökning om läsarnas attityder till och läsvanor av e-böcker och läsplattor. Några mycket intressanta resultat.

Filmklippet ovan är  från paneldiskussionen med Sara Lloyd (Pan Macmillan), Ronald Schild (Libreka) och Johan Greiff (Elib) om förlagens roll och utmaningar ur ett internationellt perspektiv.

Innan jag återkommer mer kring ämnet här så har konferensen och enkäten uppmärksammats både i dagspress och på andra bloggar:

• Svensk Bokhandel, “Digitalisera allt – annars gör någon annan det”.
• Sveriges Radio, “Digitaliseringen utmanar pappersboken på allvar”.
• Sveriges Television Babel, “Babelbloggen möter: Lloyd och Björkäng”.
• LO-Tidningen, “Möjligheter och monopol”.
• Dagens Nyheter, ”Bokälskare vänder e-böcker ryggen till”.
• Daniel Åberg, ”Omedvetenhet är inte att vända ryggen till”.
• Pocketpinglorna, ”Ett stycke bokupplevelse – tack!”.

Jag hittar (via Media Evolution) en underhållande dialog mellan de olika formaten som gått i graven. Den här gången har det tryckta formatet kallats in, men vill inte erkänna sin nya situation. Texten leder tankarna till den klassiska Harvard-artikeln “Marketing Myopia”. Förändring är i alla fall ett evigt tema.

På torsdag är jag med och arrangerar konferensen “Den digitala tryckvågen” för Sveriges förlagsbransch, på Kungliga biblioteket. Programmet har nu tagit form och ser riktigt bra ut.

Idag publicerar Svensk Bokhandel en intervju med mig kring detta: “Hallå där Tobias Nielsén“