För snart nio år sedan registrerade jag domännamnet dikt.se. Det var samma dag som det blev möjligt att äga domän som inte var knutna till ens bolag. Jag tror jag köpte fem stycken. Ett annat av dem var “kastalien”, som i Herman Hesses “Glaspärlespelet”.

Att poesi skulle bli vinnare i dagens medie- och underhållningssamhälle är en tanke jag burit med mig länge, då utbudet sväller hela tiden, då kultur- och nöjesformer tävlar sida vid sida. Jag hade det till och med som tema — “culture light” – på en av slutkurserna på Handels för drygt tio år sedan. Trenden har bara förstärkts, inte minst med iPad där boken ställs mot strömmad tv som ställs mot film som ställs mot miljoner sajter. Wired har benämnt det som “snack culture” (och även tesen om förväntningssamhället och “Nextopia” kan kopplas till detta).

Tranströmer har varit på topplistorna i höst och det är ett gott tecken, men jag trodde nog att poesi skulle växa sig starkare jämfört med romanen oavsett ett nobelpris.

Nu hoppas jag att vi kan hjälpa till. Dikt.se är en tjänst som ska till att börja med ska erbjuda utskick av dikter, en gång i veckan, via epost, Facebook och Twitter. Vi börjar i en betaversion, för att testa oss framåt och förhoppningsvis knyta till oss samarbeten.

Intäktsmodell? Nej, det finns ingen. Det är ett rent altruistiskt kulturprojekt.

Hoppas ni gillar.

- Sajten dikt.se där nu anmäler dig på mejlinglistan
- Facebook-sidan
- Följa på Twitter

Kanske känner någon igen rapporten ovan? Den liknar väldigt mycket en liten rapport som beskriv undersökningen “Svenska företag om design”, som jag var med och tog fram. Undersökningen både presenterade och utgick från modellen designtrappan.

Det här är den kinesiska översättningen som togs fram i höstas inför ”Swedish design for better business”.

Intresset för de kulturella och kreativa näringarna i Kina har ökat under senare år. Både i form av ökad betydelse i den inhemska politiken samtidigt som utländska aktörer inom KKN intresserar sig mer för den kinesiska marknaden. Före jul och i samband med Shenzhen design festival anordnade Sino Swedish Design House, SSDH, i samarbete med den kinesiska branschorganisationen för design, SADA, eventet ”Swedish design for better business”. Tio svenska design- och arkitektbyråer deltog i den svenska delegationen.

Syftet med evenemanget och delegationen var att etablera affärskontakter och stärka den svenska kreativa näringen pån den kinesiska marknaden. Den svenska gruppen besökte också en lokal som ska inredas för att bli en fysisk mötesplats för SSDH i Shanghai och en avsiktsförklaring mellan SSDH och arrangörer i Shenzhen undertecknades om fortsatt samarbete.

Fininsiärer bakom Sino Swedish Design House är initialt Konstfack, UD och Tillväxtverket och stöttats av bland andra SVID. Men initiativet är inte en del av handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar, apropå tidigare diskussion här på bloggen.

Vad är det som gör att något fungerar som det gör? Varför fungerar musikbranschen på ett visst sätt? Linda Portnoff har forskat kring kulturekonomi i snart tio år och doktorerade häromåret med en avhandling som undersöker kulturfältets logik och musikbranschens finansiella flöden och styrningsproblematik, delvis ur ett jämställdhetsperspektiv.

Linda har givit ut två skivor själv med bandet Stella Rocket och undervisat allt från trummor för 12-åriga tjejer på Popkollo till samband mellan finansiella rapporter för näringslivschefer och sjukhusdirektörer. 2 februari ska hon prata på Dunckers kulturhus i Helsingborg då Kultur Skåne arrangerar. På Generatorkonferensen i november talade hon på seminariet om mätning.

Hon är även ny analys- och utredningsansvarig på Volante och jobbar just nu stenhårt med statistik om musikindustrin.

Du har undervisat i ekonomisk styrning på Handels – är ekonomiska teorier utvecklade främst för näringslivet tillämpbara även i kultursektorn?
Det stämmer att de styrmodeller som utvecklats och fått spridning i Sverige till stor del är resultat av forskning på privata företag. Om vi tar det balanserade styrkortet till exempel, som fått stort genomslag i praktiken, så hade jag förmånen att få vara med och studera några av de första initiativen i Sverige för att se när det funkade som bäst.

Och JA – visst lämpar sig styrkortsmodellen för kultursektorn. Faktum är att det är just här jag tror att en balanserad styrning verkligen kan komma till full rätt eftersom att försöka styra såväl konstnärliga som ekonomiska värden är ett av kulturvärldens mest påtagliga dilemman.

Nu tycker jag det verkar som att kultursektorn är där näringslivet var för femton år sedan: ”Om vi bara mäter lite kommer det bli bra.” Men det finns ännu större vinster att göra om man förstår styrkortet inte bara som en managementmodell utan som en metodik för en kontinuerlig process av förändring, lärande och innovation i organisationen.

Din avhandling handlade om musikbranschen. Vad kom du fram till?
Många musiker upplever en stor brist på professionalitet och support i ekonomiska frågor, och på bolagen efterfrågas verktyg för att mäta och följa upp olika satsningar. Samtidigt har styrning flera dimensioner – det handlar inte bara om budgetar och formella styrsystem, utan också om informella aspekter såsom kultur, normer och sociala beteenden.

I avsaknad av strukturer och verktyg breder de mjukare styrmedlen ut sig. Illegal nedladdning är ett exempel på hur det utvecklats en stark moral kring rätt och fel som skiljer sig från lagen – alltså den formella styrningen. Ett annat exempel är debaclet kring Martin Stenmarck, Jill Jonsson med flera som ställdes till svars för att ha tagit emot svarta pengar för spelningar. I brist på styrning, struktur och professionalitet blir praxis och konventioner styrande – alltså hur man de facto gör. Devisen “vi gör så som vi alltid gjort” verkar stark i musikbranschen.

Ett till exempel på konsekvenser av denna “icke-styrning” blir tydliga i en tvist som den mellan Cardigans och Hives. Så länge alla är glada och nöjda är det inte så noga med avtal och styrning. Men dagen meningarna går isär så kan det vara bra att ha lite ordning och koll.

Nu analyserar du statistik om musikindustrin. Vad kommer du fram till?
Jag sitter just och lägger samman alla siffror i excel, men egentligen är det inte totalsiffran som är intressant, utan trenden som vi kommer kunna se först efter att vi uppdaterat modellen på årlig basis.

Att definiera musikbranschen har inte varit helt lätt. Vi har valt att fokusera på omsättningen för kärnaktörer och deras huvudsakliga aktiviteter. Vi kommer att dela upp intäkterna i intäkter från försäljning, intäkter från live och upphovsrättsliga intäkter. Exportsiffran är särskilt svår – den kommer inte att vara i närheten av tidigare siffror med vårt sätt att se.

Nu har vi 2010 som startår för statistikinsamlingen och utmärkande för 2010 är att försäljningen av strömmad musik tar fart även om fysisk försäljning fortfarande dominerar.

När ska resultaten presenteras?
Resultaten kommer att presenteras i mitten av februari i samarbete med Musiksverige som beställt utredningen.

Läs mer om Linda här.

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat “årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens “Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december “Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den “aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om “Creative Europe”-programmet: “Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget “Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport “Noll koll”. Nu sitter jag med en text om “Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig “Steve Jobs” privat och “Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok “Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Vad han refererar till är de “sinnesutvidgande” upplevelser som han tycker möjliggjort hans förmåga att tänka nytt. Datorn hade inte kunnat skapas på USA:s östkust eller i Europa. Det var på västkusten som smältdegeln mellan hippierörelsen, experimenterande musik och tekniknördar möjliggjorde verkliga innovationer.

Det är ju så som vi också brukar prata om konstens och kulturens betydelse för innovationer. Även utan att behöva inkludera knark (och dess negativa effekter) i ekvationen. Om någon undrar så har jag aldrig testat LSD.

Strax före jul var jag med på arrangemanget B2B Conversations som Veckans affärer arrangerade med bland annat stöd från Tillväxtverket. Dagen tog plats på Berns i Stockholm. Det är alltid kul och inspirerande att vara med i nya sammanhang. Det innebär att perspektiv som kan kännas gamla laddas på nytt och ofta på ett nytt sätt. Så när VA ihop med Resumé och ett gäng vd:ar och marknadschefer droppar ord som är så bekanta för många av oss — innovationer och mötesplatser — börjar trevandet igen.

Vad vi egentligen pratade om var motsatsen till solklart, men det pratades i alla fall. Daniel Birnbaum, Moderna Museets chef, pratade bland annat om hur konst kan fungera som inspiration och motor för innovationer — strax efter det att Swedbank-vd:n Michael Wolf varit uppe på scenen.

Läs mer i sammanställningen av artiklar i Veckans Affärer och Resumé.

Själv stod jag på scen med Stina Algotson (då fortfarande på Tillväxtverket) och varumärkesstrategen Olle Söderberg och utfrågades av VA:s chefredaktör Pontus Schultz. Jag var mitt inne i min Steve Jobs-läsning och på frågan om hur mötesplatser ska kunna fungera bättre konstaterade jag att det behövs mer knark. Kanske börjar jag bli trött på alla strukturdiskussioner, men vad jag syftade på framför allt är smörjmedel för att få olika perspektiv att mötas och krocka.

Och detta är mitt råd inför 2012: Vi måste ut ur våra bekvämlighetszoner för att inte bara prata oss trötta i självbekräftande sammanhang.

Stina Algotson, Tobias Nielsén, Pontus Schultz

Kvällen efter klev jag ut från en taxi  i East Village och växlade några ord med de som tog över bilen, och de frågade över min accent. Jag sa “Sweden” och de direkt kontrade med att de sett Swedish House Mafia på Madison Square Garden dagen före. Sedan började jag läsa på mer kring vad de just hade gjort, vad som hade hänt och  konstaterade att alla stora tidningar rapporterat.

Jag håller just nu på en sammanställning kring statistik för musikbranschen i Sverige och effekterna av en sådan här spelning är svårmätta. Men onekligen väldigt stora, även bortom biljettintäkterna (och gagerna) förstås.

Det finns tre spektakulära delar i detta. För det första att de faktiskt kallar sig “Swedish” — apropå Sverigebilden och handelsministerns intresse för den svenska musikbranschen. För det andra att ingen annan svensk artist spelat på fucking Madison Square Garden tidigare. För det tredje att detta sker under radarn på de flesta svenskar, som kan hylla Robyn och andra svenskar, som ändå inte är i närheten av de här framgångarna. Är svenskarna mindre intresserade av modern dansmusik än övriga världen?

Spelningen på Madison Square Garden utannonserades först av bandet själva i en mycket påkostad trailer på YouTube, som enligt tidningen Rolling Stone var ”over-the-top”. Nyheten om MSG-spelningen kom tillsammans med nyheterna om den kommande spelningen på jättearenan Milton Keynes Bowl i Storbritannien, med plats för 65000 åskådare, och ett nytt album.

Över 20 000 personer var på Madison Square Garden för Swedish House Mafias spelning. Men långt fler än så ville gå. Biljetterna sålde slut på 10 minuter enligt uppgifter från tidningar – vissa säger 9 och andra 20. Men att det gick fort är ingen tvekan om.

Från början var tanken att SHM skulle släppa ett antal förhandsbiljetter till sina mest hängivna fans, men trycket på bokningssajten blev så stort att den till slut kraschade. Bandet agerade genom att skriva till sina 2 miljoner (!) fans på Facebook:

Bandet uppmanade även sina fans till att inte köpa biljetter på andrahandsmarknaden, detta hjälpte dock inte och snart fanns biljetter – äkta eller falska – ute på auktionssajter för nästan 1000 dollar styck.

Några videoklipp och bilder som jag tog med mobilkameran:

På väg bakom scenen. Jag hade tur att få VIP-biljett.

Vi började på “kulturföretaget” Lars Bolin Gallery och gjorde sedan tre studiebesök, där vi följde upp varje besök med diskussion och återkoppling till teori som deltagarna läst in och tagit del av på morgonen.

Besöken hade som syfte att illustrera spännvidden inom så kallade kulturella och kreativa näringar, vilket sker genom att diskutera kring “livsstilsföretaget” kontra “tillväxtföretaget”. I Östersund träffade vi animationskooperativet Tant-i-loop respektive tältföretaget Hilleberg.

Som ytterligare ett perspektiv kommer “turistföretaget” in, i det här fallet Storsjöyran AB som inte minst från början var ett livsstilsföretag. Man vill göra något (arrangera en festival) och företaget var bara ett nödvändigt ont.

Stort tack till alla deltagare som bjöd på engagemang och egna erfarenheter!

Uppdraget att utveckla och testa Kreatörskaravanen, vilkte skett i samamarbete mellan Generator, Volante Academy och Advantum Kompetens, är nu över. Men flera regioner står på kö för att arrangera nya tillfällen.

Tant-i-loop. Anders Suneson, Guldbaggebeslönade Anna Erlandsson och Malin Almén.

Storsjöyran

Lars Sillrén, Storsjöyran

Hillebergs “testrum”

Lokala sidekicken Tore Brännlund drar ytterligare en historia. I Östersund fick vi åka buss mellan några olika studiebesök.

Johanna Skantze, Generator, och Ingrid Printz, Länskulturen, hälsar välkommen.

Johanna Skantze fixar sista detaljen innan vi sätter igång på Lars Bolin Gallery

För Johanna Skantze och Tore Brännlund ligger världen öppen.

Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.

Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.

Något började hända för fyra-fem år sedan. Kulturella värden betonades i allt högre grad, inte enbart ekonomisk tillväxt i några branscher. Själv skrev jag ett blogginlägg för fyra år sedan att flera tongivande rapporter inte främst var ekonomiska rapporter, men de kom ändå att tolkas som sådana under en period, bland annat EU-rapporten “The Economy of Culture”.

Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara “nya företag” eller “tillväxtföretag”.

Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.

Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller “kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.

Jajamän, svenska kommuner följer bibliotekslagen och har åtminstone ett bibliotek. Vad som kanske är förvånande däremot är att byggts 80 nya bibliotek i Sverige sedan år 2000, apropå den gängse bilden att många bibliotek läggs ner. Men det verkar vara så att trenden går mot “större och integrerade bibliotek”, för att citera den rapport som presenterades hos Sveriges Kommuner & Landsting igår.

Det var Calle Nathanson som berättade om den första undersökningen av “kulturanläggningar”. En annan intressant siffra var att 48 procent av kommunerna säger sig ha en konsthall, och att två av tio konsthallar uppförts sedan år 2000. Det omnämns i rapporten som “konsthallsboom”.

Vi har tidigare diskuterat mycket här på bloggen på tidigare om investeringar i hus kontra verksamhet. Den här rapporten bidrar till kunskap till den diskussionen.

Linda kommer direkt från redovisningsinstitutionen på Handelshögskolan och tänkte koppla erfarenheter därifrån till satsningar på kulturella och kreativa näringar. Hon har skrivit en avhandling om musikbranschens styrningsproblematik, och hon kommer att berätta kort om den samt prata om samband mellan strategier, mål och mått och ge exempel på hur man kan visualisera dessa samband.

Om man vill synliggöra och mäta svårmätbara processer och aktiviteter, hur ska man göra rent konkret? Vilka mått ska man ha? Hur många nyckeltal ska man ha?

Till vår hjälp har vi Robert Stasinski, curator, skribent och en av författarna till den uppmärksammade Timbrorapporten “Noll koll”, samt Carin Karlsson, Regionförbundet Södra Småland, och en av personerna i det stora EU-projektet Creative Growth.

Något sker just nu när vi pratar mätningar — och många är involverade. Jag sitter ju själv i Insynsrådet till Myndigheten för kulturanalys och följer över huvud taget olika diskussioner om vad samverkansmodellen innebär för mätningar. Samtidigt är vi många som funderar över hur man kan komplettera de ekonomiska mått som ofta används liksom de variabler som ska uppnås under EU-projekt.

Läs gärna tidigare blogginlägg:

• Förtydligande (mer om mätning)
• Jakten på siffran
• Funderingar kring mätmetoder
• Den förödande granskningskulturen
• Varför kultur är viktigt
• Krav: bättre kulturstatistik
• Nya sätt att mäta kulturens värde
• Var finns de “kreativa jobben”?
• Att mäta kultur och kreativa näringar
• Kulturens kraft för regional utveckling ifrågasätts
• Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna
• Samtal/Trine Bille: vi pratar egentligen om olika saker

-