Därefter har vi varit i Östersund, Hälsingland och Blekinge. Totalt har vi träffat 20 företag och lärt oss massor.

Jag gillar modellen med studiebesök (empiri) och sedan diskussion (teori och analys). Och kombon med lokal förankring och ett genomtänkt koncept.

Så vi fortsätter i höst. Kontakta Johanna Skantze på Generator för mer information.

Nedan några bilder från dagen. Vi besökte fiskelägret Lörudden med white guide-restaurangen Sillmans, IT-företaget Data craft (med spelföretaget Corncrow games), konsthantverksförsäljarna Art Local och pratade med upplevelseföretaget Aktivera.

Det är en fråga som borde ställas oftare apropå att para ihop kulturella och kreativa näringar. Men frågan fortsätter att gälla även om det verkar som att man smalnar av och pratar mediekluster.

Jag var inbjuden till en “expert workshop” i holländska Hilversum i förra veckan. Ämnet var Dutch Media Cluster in its Global Context och dagen blev mycket intressant.

Det var redan inledningstalaren, medieforskaren Robert Picard (nu vid Oxford university) som lyfte frågan om vilka kopplingar som egentligen finns mellan olika mediebranscher. Svaret är: ganska få. Reklambranschen träffar inte tidningsbranschen som inte träffar spelbranschen så mycket. Det är klart att undantag finns, men som regel är gränserna fortfararande tydliga, även i denna medialiserade tid av konvergens, crossmedia och sammanslagningar.

Att utveckla ett mediekluster handlar därför om att veta vilken typ av medieföretag som ska ringas in, i respektive fall. Det kan vara oväntade kopplingar, men kopplingar måste i alla fall potentiellt kunna uppstå. Ett exempel på nya kopplingar är hur medieklustrets lokomotiv-organisation iMMovator aktivt försöker skapa samarbete med vårdsektorn (tänk: hur lagra och sammanställa och standardifiera journaler och bilder). Ett annat exempel är de “cross media café” som just iMMovator arrangerar.

Hilversum Media Park, där dagen ägde rum, är ett exempel på ett mediekluster själv. Jag har lite problem med utslängda kluster utanför städer, men Hilversum fungerar och drivs med bra energi.

I övrigt var det mycket intressant att höra MIT-professorn William Ulricchio om “det planerade klustret” i Singapore. Han är bland annat involverad i en satsning på datorspel. Singapore satsar mycket på incitamentsmedel för att locka företag, men är noga med att kräva IP-rättigheter för att inte bara bli tillfällig hamn för produktion.

Maria Iglesias från Brysselföretaget KEA berättade dessutom om trender inom EU när det gäller KKN.

Nedan bild från den avslutande panelen: moderatorn och arrangören Paul Rutten, Hermineke van Bockxmeer från kulturdepartementet, Robert Picard, Geert Noorman som är vd för holländska förläggareföreningen, och Leo van Loon från Creative Factory och Sverige-bekant för den som besökte Generator-konferensen senast.

Avslutningsord från Picard: “Kluster syftar inte till att skapa innovationer. Innovation sker i sprickorna. Man använder sig av kluster för att effektivisera.”

Outtalat: när innovationerna väl har skapats. Vilket i och för sig inte hindrar att nya innovationer kan skapas med hjälp av klusterinitiativ. Men att planera fram dem går inte.

Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

Fanbild är kanske att ta i. Men David Throsby, till vänster, är kulturekonomiforskaren som vi så ofta refererar till.

Inte minst hans modell med cirklar, concentric circles model.* Throsby har publicerat oerhört mycket under fem decennier och formulerar sig klokt och tydligt. Idag har det varit seminarium om kulturens värde på Handelshögskolan i Göteborg och Throsby var en av talarna. Övriga var Bruno Frey, Trine Bille och John Armbrecht

Jag frågade honom efteråt kring något som jag grunnar på. Vad händer efter det starka fokus på kulturekonomi och kulturella och kreativa näringar som vi sett de senaste 10-15 åren?

En mer realistisk diskussion med rimliga förväntningar, var Throsbys gissning, som även innefattar det globala perspektivet. Till Göteborg hade han kommit via resor i Afrika och Asien. Han är annars baserad i Australien.

Jag lyfte frågan om det inte finns en risk för minskat intresse för kultur från politiker — och därmed minskade kulturbudgetar — om de upplever att kulturen inte bidragit ekonomiskt så som de hade trott (regional utveckling, tillväxtbranscher, attraktionskraft, turism etc), på grund av orealistiskt höga förväntningar.

Men David Throsby var positiv. Det gladde mig.

-

*Det ska sägas att han inte var först med att tänka i form av cirklar. Den är så intuitiv att alla som sysslar med kulturekonomi landar i de här tankarna. Jämför min solsystemsmodell som kom till innan jag läst Throsby.

Visserligen älskar jag boken, den fysiska, tryckta saken av papper. Som barn till en bokhandlare och en lärare är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring samlade jag på förstaupplagor. Jag älskar papper, omslag, känslan i en bok.

När jag och min familj flyttade senast så funderade jag på om vi skulle prioritera bokhyllan. Vid förra flytten, 2006, bytte jag musiksystem till datorlösning enbart. Inga skivor framme. Men det blev ändå en stor vägg med böcker. Jag älskar ju det.

Men risken är att bokhyllan kommer få karaktär av ett museum, med ett före och efter 2011. För i höstas gick jag över helt. Sedan dess har jag bara läst böcker på skärm. Valet var medvetet — jag ville på djupet testa med tanke på vårt experimentella arbete på Volante med e-böcker.

Med anledning av våra olika försök och framgångar, bland annat försöken med olika priser på titeln “Monster”, och kanske alla inlägg här på bloggen, har tidningen Svensk bokhandel gjort en intervju och placerat mig på omslaget.

Nu har jag svårt att gå tillbaka till tryckta böcker. När jag ser andra bära omkring på sådana känns det mest jobbigt och tungt. Okej, jag överdriver lite. Men tidigare idag blev jag småirriterad av att inte kunna köpa boken som jag sökte efter (svenska utgåvan av “Torsk”) direkt, inte minst eftersom jag vet att jag köpt den tidigare men inte hittar.

Den stora fördelen utöver direktleveransen är att jag hinner läsa mer eftersom jag alltid har med mig boken.

Flera har frågat kring hur jag läser. Jag läser främst på tre skärmar:

- Mobil. En android-lur med stor skärm, som funkar bra upp till en halvtimme, det vill säga på tunnelbanan, i kösituationer och då barnen inte vill somna under nattning.
- Dedikerad läsplatta. Min andra Amazon Kindle och den som jag helst läser på och därför förstavalet hemma eller på resa.
- Mediaplatta. En (ny) iPad som mest tas fram för läsning i mörker då den till skillnad från läsplattan har bakgrundsbelyst skärm.

Jag har testat tre andra läsplattor men föredrar Kindle just nu eftersom deras app möjliggör läsning även på andra enheter smidigt. Synkning sker automatiskt för att hitta där jag senast slutade läsa, oavsett enhet. Svenska titlar köper jag på Dito och konverterar själv till mobi-format via gratisprogrammet Calibre. Inte kanon, främst eftersom jag tappar synkningen, men okej. På mobilen och iPaden kan jag då läsa med dito-appen.

Kanske hade jag valt en annan plattform än Amazon Kindle om jag verkat i USA. Det finns många invändningar mot Amazons dominans och hur företaget utnyttjar den, och troligen hade jag känt mig drabbad av hur Amazon inte verkar för branschens och litteraturens bästa.

Framför allt är arkiveringen inte användarvänlig. Dels hittar man till slut inte bland alla titlar, dels är inlåsningen — det går inte att flytta sina filer till andra system — allt annat än optimal… Men egentligen behöver jag inte ha kvar de här titlarna som jag redan läst. Jag behöver bara kunna söka i dem vid behov. Och helst alla andra böcker också, apropå Spotify för böcker som ju då och då lyfts fram som önskemål. Nya titlar kan jag betala mer för.

Sverige är en marginell marknad för Amazon, men de har köpt Lovefilm och det skulle vara förvånande om de inte vill bygga vidare på sitt herravälde. Det kommer finnas anledning att återkomma i ämnet.

Genombrottet för eboken i Sverige? Jag trodde något skulle ske i höstas då Dito tapetserade storstäderna med reklam och då Zlatan-boken sålde slut och bara fanns i e-format. Men det finns för få prisvänliga och enkelt tillgängliga läsplattor för vardagskonsumenten. Dessutom, bland annat på grund av olösta frågor kring bibliotekens utlåning av e-böcker, känner sig inte förlagen tvungna att driva utvecklingen hårdare.

Under tiden jobbar vi hårdare än någonsin.

Två av mina lässkärmar. Kindlen och iPaden. Men Steve Jobs-biografin läste jag nog mest på mobilen.

Och olika perspektiv blev det. Jag och Emma Stenström har synkat ihop några tankar till ett underlag. Utgångspunkten är att diskutera utifrån olika what if-scenarier. Vi får återkomma till vårt material när vi har landat det, liksom hur Rådet kommer använda inspelen.

Uppsnappat under dagen: “Problemet med diskussionen med kreativa näringar är att allting utgår från hur bara de ska stärkas, inte betydelsen i stort.”

Rådet är inne på sitt sista år och tanken är att presentera förslag fram emot hösten. Det lär också bli lite närvaro under Almedalsveckan.

Pontus Schultz, Veckans affärer, och Dominic Power, Uppsala universitet.

Sven-Olof Bodenfors, ordförande Rådet för kulturella och kreativa näringar, och Nicke Lundmark, koordinator för projektet med olika inspel.

Ingrid Elam, bland annat vice rektor Malmö högskola och ordförande Konstnärsnämnden, Nicke Lundmark och Anna Hag, Näringsdepartementet.

Ni vet hur det brukar vara på många konferenser. Mycket handlar om att bekräfta varandra. Men så plötsligt, när jag var på en konferens i norska Eid — för övrigt med det fascinerande operahuset Nordfjord — så börjar en forskare tala om att kultur inte alls bidrar med attraktivitet.

Tvärtemot vad Richard Florida och många andra säger. Inklusive mig själv till viss del.

Forskaren var Knut Vareide, som även vittnade om pressen på forskare att ta fram uppgifter som stödjer argumentationen. Man får mer pengar om man kommer fram till det som är önskvärt. Svårare att vara kritisk och komma med det oväntade.

Luften inne i konferenslokalen stod stilla.
Alla knäpptysta.
Kunde det verkligen stämma?

Det går att fundera en del kring metodval, och det finns ju andra studier som pekar på motsatsen, men jag beundrade ändå Knut för hans mod i det läget. Han arbetar till vardags på det norska forskningsinstitutet Telemarksforsking som specialiserar sig på bland annat kulturforskning och regional utveckling. Tidigare i år publicerade de rapporten ”Skaper kultur attraktive steder?” som Vareide skrivit tillsammans med Lars Ueland Kobro.

Vilka är era viktigaste slutsatser från rapporten om kultur och stadsutveckling?
Den viktigaste slutsatsen är att kommuner med mycket kultur inte har en högre nettoinflyttning än kommuner med lite kultur.

Exempelvis, om vi har två kommuner A och B som är lika med hänsyn till storlek, arbetsmarknadsutveckling och centralitet, där kommun A har ett väsentligt större kulturutbud och fler kulturaktiviteter än kommun B, så är nettoinflyttningen i kommun A inte högre än i kommun B.

Skillnader i kulturutbud har av allt att döma ingen effekt på flyttningsmönstrena mellan norska kommuner.

Hur har ni kommit fram till detta? På vilket sätt har ni mätt detta?
Vi har tagit vår utgångspunkt i nettoflyttningen till norska kommuner under perioden 2000-2010. Detta har vi sedan jämfört med ”Norsk Kulturindeks”.

Norsk Kulturindeks mäter kulturutbud och kulturaktivteter i norska kommuner baserat på 28 olika indikatorer, bland annat antal konserter, teaterföreställningar, biografer, bibliotek, ideella sektorer, antal konstnärer och kulturarbetare med mer.

Genom statistisk regressionsanalys har vi försökt att mäta om kommuner med hög poäng i kulturindexet har högre nettoinflyttning än kommuner med låga poäng. Vi fann absolut inget samband.

Rapporten går delvis emot rådande uppfattningar om att ett stort kulturutbud ökar inflyttningen till en stad, vilken betydelse för resultatet tror du det har att Oslo egentligen är den enda stora staden i Norge?
Oslo är den enda stora staden i Norge, och på det sättet unik. Däremot säger inte statistiska analyser av den här typen särskilt mycket om Oslo. Resultatet för vår analys är mer relevant för små och medelstora kommuner, som det finns många av.

Vilka politiska konsekvenser kan ert resultat få?
Vi menar att resultaten försvagar argumentet att kultur kan användas som stimulans för tillväxt genom ökad attraktivitet. Om målet är att stimulera ökad tillväxt finns det andra och mer effektiva strategier.

Det finns däremot många, många goda argument för att fortsätta satsa på kultur. Kanske bör kulturens egenvärde komma mer i fokus.

Plötsligt går man på en gata som man inte varit på sedan länge och nya affärer har öppnat. I det här fallet Grandpa och Awesome Rags som ligger bredvid varandra på Kungsholmen i Stockholm.

Bredvid?
Konkurrerar de inte då?

Det är förstås tvärtom. På samma sätt som bilhandlare brukar flockas till varandra så drar såväl butiker som producerande företag nytta av närhet.

Isolerade företag är sällan innovativa. När idéer utvecklas till produkter på en marknad handlar det snarare om ”evolution” än ”revolution”. Den individuella kreativiteten behöver alltså kompletteras med en kollektiv kreativitet. I en skapelseprocess är därför möten och kommunikation mellan individer och kompetensområden strategiskt viktiga.

Det finns mycket teori som visar att den geografiska koncentrationen av framgångsrika verksamheter och förnyelse är särskilt viktig i kunskapsintensiva sektorer. Fenomenet kallas agglomeration och exemplen visar att det inte är begränsat till någon specifik typ av verksamhet.

Vilka är då fördelarna som förklarar varför företag är lokaliserade i närheten av varandra?

1) Produktionen kan förbilligas genom möjligheten att dela kostnader för vissa resurser. Detta gäller inte minst infrastruktur och utbildning.

2) Transport- och transaktionskostnader kan sänkas eftersom samspelet mellan företag som gör mycket affärer med varandra kan sänkas. Personliga möten kan också underlättas.

3) En lokal marknad med specialiserad kompetens uppstår. Detta underlättar för både företag och arbetstagare, till exempel blir det lättare att byta jobb om övergången kan ske utan bostadsbyte. Miljön blir också mer attraktiv för specialister. En anledning är att det blir mindre chansartat att flytta till en plats som på lång sikt erbjuder flera företag som alternativ. Den andra anledningen har med nästa punkt att göra.

4) En miljö bildas som stimulerar kunskapsutbyte och innovation. Argumentet är att en miljö där många är verksamma inom samma område medför processer som oftare leder till innovationer. Information och kunskap flödar snabbare och goda exempel i omgivningen inspirerar. ”Tyst kunskap” – det vill säga erfarenhetsbaserad – aggregeras och kan överföras. Det finns också större sannolikhet för att det ”tredje rummet” uppstår vilket ökar sannolikheten för kreativa processer.

Resonemanget om geografisk koncentration kan även överföras till individnivå. Finns, till exempel, en stadsmiljö som underlättar informella möten för kunskapsutbyte? Sociologen Ray Oldenburg kallar denna typ av miljö för ”den tredje platsen”, efter hemmet (den första) och arbetet (den andra).

Den tredje platsen kan vara kaféer, restauranger och andra platser öppna för allmänheten – bara inte alltför långt från den första eller andra platsen. Även mötesplatser för mer eller mindre slumpmässiga möten betonas.

Oldenburg pekar på att med modernistisk stadsplanering ökade avstånden mellan platserna så att möjligheterna för socialt liv utanför hemmet och arbetsplatsen till stor del har försvunnit.

Det är Bengans som utökar sin närvaro i Stockholm till ett attraktivt hörn på Södermalm, ett stenkast från Skånegatan som på 90-talet blev omsusat som bas för pop-Stockholm (eller pop-Sverige) och där också den klassiska skivbutiken Pet Sounds ligger. (När jag skriver detta har jag på min stora låtbankslista… och Popsicles “Sandy” dundrar igång. Ni som förstår, förstår.)

Men om vi går till vår statistik från 2010 – rapporten “Musikbranschen i siffror” som släpptes i torsdags — så får man snarare uppfattningen att det är överraskande att det inte finns fler skivbutiker kvar. Ungefär två tredjedelar av intäkterna för inspelad musik kommer just från skivor (och andra fysiska ljud- och bildbärare, såsom konsertfilmer, men i huvudsak just skivor).

Det är dock en bild som förändras snabbt. Under 2011 växte intäkterna för onlineförsäljningn (nedladdningar och strömmande) och för de stora musikbolagen har tidigare uppgifter pekat på att dessa onlineintäkter kanske till och  med är större än intäkterna från skivförsäljning. Notera ändå: nästan hälften av intäkterna kommer fortfarande från skivor. Exakt vilken fördelning som gäller vet vi i sommar, efter genomgången av alla siffror för 2011.

Men jag kan ändå förvånas att förändringen i konsumtionsmönster tagit så lång tid. När jag bläddrar tillbaka på bloggen är det faktiskt hösten 2009 som jag utropade att vi passerat en historisk dag, då Spotify släppte sin iPhone-app — vilket innebar ett kliv från gratis till betalning, från nedladdning till strömmat, från på och av-samhälle till alltid tillgängligt.

***

Om rapporten i olika medier:

SVT Kulturnyheterna
SR Mitt i musiken
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

***

En presskonferens med rapporten i fokus hölls i Konstakademiens vackra lokaler på Fredsgatan i Stockholm. Från höger i bild: Handelsminister Ewa Björling, Linda Portnoff (Volante), Elisabet Widlund (Musiksverige), Tobias Nielsén (Volante) och Lars Nyberg (Tillväxtverket). Se hela presskonferensen här.

För det andra mot en europeisk kulturpolitik — en utveckling som pågått i många år, men som blev tydlig med programförslaget “Kreativa Europa” som kom i slutet av november förra året.

För två månader sedan arrangerades en välbesökt konferens i Stockholm på temat “Det europeiska projektets framtid”. Jag har skrivit en rapport för Intercult som arrangerade ihop med Riksteatern.

Rapporten finns att ladda ner här.

I rapporten bygger jag bland annat vidare på min nyårskrönika om “det stora skiftet”, nämligen att kulturen betraktas som en motor i utvecklingen generellt. Detta synsätt har varit på gång länge, men från början möttes s.k. aspektpolitik och nyttoargument med skepsis från inte minst kultursektorn själv.

Rapporten diskuterar utöver detta kulturpolitik på europeisk nivå och varför tiden verkar vara mogen för en nyttoorienterad syn på konsten och kulturen.

Intercult är över huvud taget på hugget när det gäller att stimulera en diskussion om europeisk kulturpolitik. Ibland blir det gensvar och i fredags bjöd Kulturdepartementet in till ett första rundabordssamtal om Kreativa Europa. I mars arrangerar Intercult ytterligare träffar för den som vill veta mer om idéprogrammet.

-

PS. Fler rapporter kommer snart! På torsdag släpper Tillväxtverket rapporten “Musikbranschen i siffror” som jag och Linda Portnoff har skrivit och utrett på uppdrag av Musiksverige.