Böckerna som Bengt refererar till, “Rethink Undergraduate Business Education” och “Academically Adrift“, har jag själv skrivit om i ett par andra sammanhang, i Svenska Dagbladet i somras och i en krönika i Dagens Industri i våras. Bägge böckerna är mycket läsvärda.

Särskilt Carnegierapporten är förstås intressant ur ett historiskt perspektiv. Det var Carnegie Foundation som på 1950-talet slog fast att ämnet ekonomi inte var tillräckligt “vetenskapligt”, vilket ledde till den “matematiska vändning”, som vi har sett under senare år – och som anses ligga bakom en del av problemen. Om det och mycket annat, kan man för övrigt läsa i en annan intressant bok, “The Roots, Rituals and Rhetorics of Change“.

På flera håll i världen integreras nu humaniora, eller liberal arts, i utbildningen av ekonomer och på min egen skola, Handelshögskolan i Stockholm, har vi ju precis bestämt att vi ska införa ett s k “contextual track” i vår kandidatutbildning, där vi bland annat vill integrera historia, filosofi och annan humaniora. Mer om det senare; vi kommer under våren att arbeta fram ett förslag till kursplan.

Vad har du för erfarenheter av e-bokslån? Är de smidiga, eller inte?

Själv har jag ännu inte lyckats komma igång. Bibliotekskortet var försvunnit och först i veckan lyckades jag hämta ut ett nytt. När jag sedan skulle logga in och låna, behövde man också en pin-kod, som också måste hämtas på biblioteket. Kunde de inte ha sagt det? Eller?

Usch, jag känner hur jag blir en sur kund istället för en glad medborgare. Just när det kommer till e-tjänster är man ju så bortskämd med att det fungerar smidigt, och hela det här traskandet fram och tillbaka till en fysisk plats för att hämta små sifferkombinationer känns rätt underligt i dessa digitala tider.

Men det kanske blir jättebra när jag väl får till det. Idén är i alla fall toppen och jag ser fram emot att kunna låna och läsa böcker på min padda i jul – och slippa stiga upp ur soffan!

Själv är jag ju annars lite mer förtjust i Tomas Tranströmer, som jag ägnade ett helt kapitel i min doktorsavhandling åt. Och ja, jag ställer mig ofta frågan om jag verkligen har hamnat rätt, eller helt fel.

Direkt efter lunchen i måndags kändes det dock rätt. Jag la fram vårt förslag om att integrera humaniora i grundutbildningen på Handels – och, tro det eller ej, det gick igenom!

I sådana stunder känns det ju ändå som om jag är på rätt plats, just för att jag går igång mer på poesi än på nationalekonomiska modeller; mer på metaforer än på vektorer.

Och jag måste säga att jag är djupt imponerad över hur OMA leder och organiserar sina processer; det vill säga det som vi skriver om.

Det är dessutom så mycket i företagsfilosofin som jag delar: hur man balanserar mellan det kreativa och det kommersiella, hur man undviker att följa specifika metoder, hur man kombinerar det intellektuella med handling, hur man tänker kring de värden man bidrar med till klienterna liksom kring innovation och interdisciplinaritet, och hur man tycker att det är en fördel att inte drivas av att tjäna pengar, och så vidare.

Inser dessutom att jag måste ha varit intresserad av dem länge, eftersom jag hittar flera bilder i familjealbumet, t ex sonen på stadsbiblioteket i Seattle och jag själv framför bygget av teatern i Dallas. Och snart blir det CCTV i Kina.

Lars och jag hade dessutom förmånen att äta middag med Rem Koolhaas, en av delägarna, tillika grundaren, av OMA, när han var i Stockholm.

I går fick vi dessutom klartecken från Kina; där vi ska titta på internationella strategier bland kinesiska arkitekt- och designkontor. Hur spännande ska inte det bli?

Holland är ju också tacksamt för att det är rätt lika Sverige. Om än lite mer internationellt.

De firmor vi pratade med var noga med att framhålla att de såg det som absolut nödvändigt att arbeta internationellt, dels för att hämta inspiration, dels för att sprida riskerna. Dessutom var den holländska hemmamarknaden alldeles för liten.

Att vi inte har ett fokus på det internationella i vår handlingsplan (som vi tyvärr aldrig kunde visa, eftersom den enbart finns på svenska…) kan man ju faktiskt vara rätt förvånad över. Hur kommer det sig?

I morgon ska vi träffa OMA:s vd för en ännu en sittning. Han är dessutom ordförande i Hollands motsvarighet till Rådet för kulturella och kreativa näringar – och var därför nyfiken på att ta del av den svenska handlingsplanen.

Men vi kunde inte hitta den på engelska någonstans. Är det någon som kan hjälpa till?
Var finns en engelsk version?

Jag måste klippa film, så att vi får klart något att visa om vikten av att integrera humaniora i världens ekonomutbildningar och olika initiativ. Och jag måste förbereda frågor, för på måndag reser jag och mina underbara assistenter, Sofia & Erik, till Rotterdam för att intervjua OMA, i vårt projekt om arkitektur och design. Förresten har vi fått klartecken för vårt nya forskningsinstitut, ABC – Arts Business & Culture, på Handels. Men det är så spännande att det ska få en egen bloggpost!

Eftersom jag inte hinner forska så mycket själv, är det ett bra sätt att ändå hålla koll på vad som görs och vad som händer samt regelbundet träffa kollegor på fältet.

Dessutom är det intressant att mer generellt fundera över vad en dylik myndighet förväntas analysera och utvärdera. Kan man till exempel analysera och utvärdera effekter av reformer som knappt trätt i kraft? Hur ser tidsperspektiven egentligen ut? Och – den ständiga frågan – har vi inte ibland, och speciellt i detta tidevarv då allt måste mätas, en väldig tilltro till kausalsamband?

Ägare till Carema är ju bland annat riskkapitalbolaget Triton, som fixat ränteavdrag, gjort profit på både de äldre och alla skattebetalares bekostnad, och delat ut miljarder – till sig själva. Och vd för Triton är Jan Åkesson, min gamla klasskompis, tillika granne och gymkompis, och för övrigt bror till Finansinspektionens fd vd Ingrid Bonde. Fy tusan, vad jag blir besviken!

Jag känner ju Jan. Vi småsnackar alltid när vi ses på gymmet vid Mariatorget. Han är en trevlig person, som jag alltid gillat. Hur kan han ställa sig – eller till och med ligga – bakom sådant här? Jag förstår bara inte.

Det kan ju inte handla om att han plötsligt har blivit en ond människa. Eller blivit korkad. Det måste vara andra drivkrafter som är i spel – och jag vet inte ens om det nödvändigtvis är girighet. Jag har aldrig uppfattat Jan som någon som har ett överdrivet behov av pengar; han bor här på Söder, tränar på ett litet ideellt gym, och så vidare. Så vad är det? Vad får en människa att ställa sig – eller ligga – bakom sådana här vansinnigheter?

Samtidigt som det också får mig att rannsaka mig själv. Vilken roll har jag i det hela? Jag arbetar ju trots allt på en skola, som utbildat inte enbart Jan, utan flera av de profitörer som ligger bakom den senaste tidens skandaler. Är det OK? Är man inte på sätt och vis medskyldig då? Eller är det – just därför – extra viktigt att vara där och plocka in andra perspektiv; uppmuntra andra drivkrafter – och framför allt moral?

Hur såg konstscenen ut tidigt 1990-tal – och hur ser den ut i dag? Vilka faktorer påverkar? Har scenen blivit mer kommersiell i dag? Kan man tänka sig ett ideellt galleri, likt Ynglingagatan, där man fick betala för att vara med – eller har allt blivit antingen institutionaliserat eller kommersiellt? Vad är skillnaden mellan de många konstnärsdrivna inititativ som finns i dag och den typ av idealism som Ynglingagatan stod för? Vad händer när man flyttar in det alternativa i institutionerna? Vad ser man; vad legitimerar man? Och så vidare… man kan fortsätta i all oändlighet.

Hängde med min kloka, coola kollega Jenny, och hamnade i en massa spännande diskussioner om alternativ konstekonomi, och vad som händer i den kreativa ekonomins tidevarv. Riskerar det alternativa att kramas ihjäl, av antingen institutionerna eller kapitalet? Eller tar det en annan form? Och vad händer nu, när vi går mot en rejäl kris?

(Förresten tycker jag att det talas relativt lite om världens tillstånd i kulturkretsar jämfört med i ekonomkretsar. Stämmer det? Frågar ni mig och framför allt mina handelskollegor, står vi inför en riktigt allvarlig kris, som kommer att påverka oss alla.)

Förutom att det är kul att återse gamla verk från Ynglingagatan 1, är det en utställning som väcker många frågor; inte minst om konstvärldens strukturer. Värd att se, och tänka på, med andra ord. Och jag ska absolut gå på seminariet 20 december för att lära mig mer om 1990-talet.