Vi tillbringar påsken i Istanbul. Jag känner mig rätt hemma. Det är precis som i fakulteten på Handels: bara män överallt.

Veckans mest absurda hittar vi på Grand Bazaar. Kopior av Tom’s. Vem köper kopior av Tom’s??? Hur tänker man då???

Hela idén med Tom’s är ju att företaget för varje par skor man köper, skänker ett par skor till ett barn som behöver dem. Det är därför man köper Tom’s.

Men hur tänker man när man köper ett par kopior? Att det ska se ut som om man är en god människa, fast man i själva verket inte är det?

Att idealen har svängt från karaktär och etik till utseende och estetik är uppenbart – och tråkigt.

Jag skulle vilja påstå att det är rätt typiskt för flera av de framgångsrika arkitektkontor som vi intervjuat. De sysslar inte enbart med arkitektur, utan också i allra högsta grad med ett slags intellektuell produktion. Hos Zaha Hadid förklarade man det med vikten av ett ständigt växelspel mellan det intuitiva och det intellektuella, mellan att göra och reflektera, mellan estetik och ideologi. Det har jag inte sett så mycket om i litteraturen om kulturella och kreativa näringar, men det är något vi kommer att skriva om.

Likaså kommer vi förstås att behandla synen på internationalisering. Ju fler vi intervjuar, desto tydligare blir skillnaderna. Zaha Hadid Architects såg, precis som de flesta andra av våra utländska fallstudier, hela världen som sin marknad. Att arbeta i olika länder var ett sätt att sprida riskerna och nå volym. Sverige undvek man däremot, eftersom Sverige upplevdes så stängt. Det är ju, minst sagt, tråkigt.

I dag var det seminarium på Dans- & Cirkushögskolan och slutredovisning av vårt nycirkusprojekt. Här samtalar till exempel Tilde Björfors med teatervetaren Camilla Damkjaer . Samtidigt var det premiär för den hemsida som sammanfattar (delar av) den forskning vi har bedrivit. (Mer kommer.)

Förra veckan avslutade jag också min kurs “Business of Culture & Cultural Entrepreneurship” på Konstfack, bland annat genom en “Dragon’s Den”, där vi bjöd in ett antal riskkapitalister och andra för att ge feedback på studenternas affärsidéer. Det var väldigt kul, och så snart jag får tid ska jag dela med mig av fler tankar om vad som fungerade bra och mindre bra i kursen. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi delar erfarenheter om hur det är att undervisa i den här typen av gränsöverskridande ämnen.

Ett litet smakprov kan du hitta på Innovationsbloggen, där jag gästbloggar den här veckan.

Vad mer? I helgen drar vi till London för att göra ytterligare en fallstudie, den här gången Zaha Hadid, ett av världens främsta arkitektkontor.

Annars är jag dränkt av jobb. På mitt köksbord ligger 300 tentor, som måste rättas innan lördag + ett antal projekt från både Handels och Konstfack, som väntar på feedback. När jag inte brottas med en mängd administrativa ärenden, som rör någon av de drygt 1000 studenter och 50 kurser som jag ansvarar för. Suck.

Det är tur att det finns ljusglimtar i form av spännande forskningsprojekt och kul undervisning!

PS Här är förresten en av artiststudenterna från första året, som sedan återkommit som föreläsare – i försäljning – på kursen. Det räcker med att se hans presentation för att förstå att det inte är givet vem som lär vem vad i ett sådant här möte mellan artister och ekonomer:

53_qvMQfvOE

Som nästa led i vårt projekt om internationella arkitektur- och designkontor, har vi undersökt ett par kinesiska kontor, både MAD, som känns väldigt moderna, och “>BIAD-Ufo, som springer ur BIAD som startades redan 1949 och bland annat står bakom byggnaderna vid Himmelska Fridens Torg. Hur intressant är inte det?

Jag tror fortfarande att det är viktigt med ett internationellt perspektiv på kulturella och kreativa näringar. Internationellt och interdisciplinärt; det är mina två käpphästar!

Ett fyrtiotal handelsstudenter har under fem veckor gått en kurs i entreprenörskap och kommunikation tillsammans med tio cirkusartister – och i onsdags var det dags för handelsstudenterna att presentera sina analyser av hur cirkusartisterna kunde utveckla sina företag. För att riktigt röra till det, tog jag dessutom med mina konstfackstudenter dit. Det blev en härlig blandning av ekonomer, cirkusartister, konstnärer och formgivare i salen.

(Precis som det ska vara i ett samhälle där det inte längre funkar att arbeta i stuprör och silos…. även om utbildningssystemet gör sitt bästa för att hålla kvar oss i det tänkandet. Ska man arbeta gränsöverskridande, över disciplinerna, krävs en massa eget initiativ och en vilja att gå utanför ramarna. Några naturliga mötesplatser finns inte. Det är helt galet!)

Som alltid var det intressant att se handelsstudenternas analyser och annorlunda arbetssätt. De flesta tog – rätt förutsägbart – ett utifrån-och-in-perspektiv på artisternas verksamhet; analyserade styrkor och svagheter samt marknadspotentialen och gav med hjälp av det strategiska råd. Nästan alla använde dessutom exakt samma modeller. Det är rätt typiskt Handels.

Någon grupp stack ut genom att tydligt koppla artistens vision till det strategiska arbetet, vilket jag tror är viktigt att göra. Då blir det mer av ett inifrån-och-ut-perspektiv, och allt det där – i artisternas ögon – tråkiga arbetet med budgetar och prissättning och marknadsanalyser och sådant där, blir mer meningsfullt.

De flesta artister var dock nöjda efteråt, och likaså tyckte konstfackstudenterna att de fått flera användbara redskap med sig. Säga vad man vill, men det finns förstås ett behov av att strukturera upp och tänka igenom affärsmodeller och annat när man ska driva företag – och där har handelsstudenterna utan tvekan mycket att bidra med!

Samtidigt som man inte får glömma att lärandet går lika mycket åt andra hållet. När man ser den ena nästan identiska presentationen efter den andra; när man märker hur nästan alla tar ett utifrån-och- in-perspektiv och själva inte är ett dugg personliga, då inser man att det också behövs dem som lär ekonomer entreprenörskap – och de kommer antagligen från konstnärligt håll!

Vi behöver nämligen ha in mer kreativitet, mer risktagande, mer osäkerhet; vi behöver förstå mer om kommunikation; vi behöver våga ställa existentiella frågor, ta med oss själva och hitta våra egna drivkrafter i ekonomsammanhang.

Att studenter på konstnärliga utbildningar kan ha nytta av att lära sig entreprenörskap har ju alla politiker förstått; men vem driver det motsatta?

(Till politikernas försvar ska jag kanske lägga till att kulturministern faktiskt ville äta lunch med oss och prata om just det här, efter att vi hade gjort en dragning av samarbetet mellan Handels och DOCH inför hovet, halva regeringen och en massa andra innan jul… Jag har bara inte hunnit.)

Lika tydligt blir det i den kurs jag just nu ger på Konstfack, en masterkurs med namnet “Cultural Entrepreneurship & The Business of Culture”. Vi har bara hållit på en vecka, men jag ser redan hur annorlunda det är jämfört med på Handels.

Medan vi på ekonomutbildningar alltid stannar i det som är, drar konstfackstudenterna iväg in i framtiden. I går hade till exempel studenterna förberett dragningar av några av de – i mina ögon – viktigaste teoretikerna och tankarna på det kulturekonomiska fältet: Pierre Bourdieu, Angela McRobbie, Eve Chiapello & Luc Boltanski, Andreas Reckwitz, kritiken mot kulturella & kreativa näringar samt idén om konstnären som entreprenör från Joseph Schumpeter och framåt.

De gjorde det jättebra, men det intressanta var att de direkt hamnade i frågan om vad som är alternativet. Om något inte är bra, vad gör vi då? Kan vi hitta andra sätt att arbeta? Vad är nästa steg? Och så vidare.

Jag tycker att det är så intressant – och så roligt. Det är så fundamentalt olika mot hur det är att undervisa på Handels.

Jag älskar visserligen mina handelsstudenter lika mycket. Just nu har jag två absolut fantastiska klasser, som det är en ära att få möta och undervisa (även om det alltid känns som om de undervisar mig istället för tvärtom – de är så otroligt smarta!). De är snabba, analytiska och briljanta – men de är mycket mer inriktade på status quo jämfört med konstfackstudenterna. Vad tror ni om framtiden, frågar jag, och får inget svar.

Är det inte intressant? Själv tror jag väldigt mycket på att kombinera perspektiven – inte minst om man talar om entreprenörskap och innovation. Jag tror att vi både behöver vara duktiga på att – likt ekonomstudenterna – tänka strategiskt och analysera det som är, men också – likt konststudenterna – våga se både inåt och framåt.

Åh, vad jag är privilegierad som får möta bägge grupperna och ibland till och med får möjlighet att föra samman dem! Jag är såååå tacksam!

Men vilken ålderism! Eller vad sägs om:

… två föredettingar som borde ha slutat gå ut när Vickans och Café Operas storhetstid var över
… sin förbrukade skönhet

Man ska alltså sluta gå ut efter 30? Och skönhet är något man förbrukar över åren? Eller? Vad har vi egentligen för syn på äldre och åldrande i det här landet?

Böckerna som Bengt refererar till, “Rethink Undergraduate Business Education” och “Academically Adrift“, har jag själv skrivit om i ett par andra sammanhang, i Svenska Dagbladet i somras och i en krönika i Dagens Industri i våras. Bägge böckerna är mycket läsvärda.

Särskilt Carnegierapporten är förstås intressant ur ett historiskt perspektiv. Det var Carnegie Foundation som på 1950-talet slog fast att ämnet ekonomi inte var tillräckligt “vetenskapligt”, vilket ledde till den “matematiska vändning”, som vi har sett under senare år – och som anses ligga bakom en del av problemen. Om det och mycket annat, kan man för övrigt läsa i en annan intressant bok, “The Roots, Rituals and Rhetorics of Change“.

På flera håll i världen integreras nu humaniora, eller liberal arts, i utbildningen av ekonomer och på min egen skola, Handelshögskolan i Stockholm, har vi ju precis bestämt att vi ska införa ett s k “contextual track” i vår kandidatutbildning, där vi bland annat vill integrera historia, filosofi och annan humaniora. Mer om det senare; vi kommer under våren att arbeta fram ett förslag till kursplan.

Vad har du för erfarenheter av e-bokslån? Är de smidiga, eller inte?

Själv har jag ännu inte lyckats komma igång. Bibliotekskortet var försvunnit och först i veckan lyckades jag hämta ut ett nytt. När jag sedan skulle logga in och låna, behövde man också en pin-kod, som också måste hämtas på biblioteket. Kunde de inte ha sagt det? Eller?

Usch, jag känner hur jag blir en sur kund istället för en glad medborgare. Just när det kommer till e-tjänster är man ju så bortskämd med att det fungerar smidigt, och hela det här traskandet fram och tillbaka till en fysisk plats för att hämta små sifferkombinationer känns rätt underligt i dessa digitala tider.

Men det kanske blir jättebra när jag väl får till det. Idén är i alla fall toppen och jag ser fram emot att kunna låna och läsa böcker på min padda i jul – och slippa stiga upp ur soffan!

Själv är jag ju annars lite mer förtjust i Tomas Tranströmer, som jag ägnade ett helt kapitel i min doktorsavhandling åt. Och ja, jag ställer mig ofta frågan om jag verkligen har hamnat rätt, eller helt fel.

Direkt efter lunchen i måndags kändes det dock rätt. Jag la fram vårt förslag om att integrera humaniora i grundutbildningen på Handels – och, tro det eller ej, det gick igenom!

I sådana stunder känns det ju ändå som om jag är på rätt plats, just för att jag går igång mer på poesi än på nationalekonomiska modeller; mer på metaforer än på vektorer.

Och jag måste säga att jag är djupt imponerad över hur OMA leder och organiserar sina processer; det vill säga det som vi skriver om.

Det är dessutom så mycket i företagsfilosofin som jag delar: hur man balanserar mellan det kreativa och det kommersiella, hur man undviker att följa specifika metoder, hur man kombinerar det intellektuella med handling, hur man tänker kring de värden man bidrar med till klienterna liksom kring innovation och interdisciplinaritet, och hur man tycker att det är en fördel att inte drivas av att tjäna pengar, och så vidare.

Inser dessutom att jag måste ha varit intresserad av dem länge, eftersom jag hittar flera bilder i familjealbumet, t ex sonen på stadsbiblioteket i Seattle och jag själv framför bygget av teatern i Dallas. Och snart blir det CCTV i Kina.

Lars och jag hade dessutom förmånen att äta middag med Rem Koolhaas, en av delägarna, tillika grundaren, av OMA, när han var i Stockholm.

I går fick vi dessutom klartecken från Kina; där vi ska titta på internationella strategier bland kinesiska arkitekt- och designkontor. Hur spännande ska inte det bli?