Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
30 april 2014 under Noterat | 3 kommentarer

Efter den kreativa ekonomin

Emma Emma

bild

“What is a cynic? A man who knows the price of everything and the value of nothing. And a sentimentalist, my dear Darlington, is a man who sees an absurd value in everything, and doesn’t know the market place of any single thing.”

Justin O’Connor, professor vid Monash, inleder sin föreläsning med det klassiska citatet av Oscar Wilde. Cynikern är förstås att likna vid ekonomen, sentimentalisten vid konstnären – och Justin O’Connor börjar, som jag också brukar göra, med att konstatera att vi ser både en kulturalisering av ekonomin och en ekonomisering av kulturen.

Sedan tar han oss med på en resa, som börjar i Storbritannien 1998 när New Labour bestämmer sig för att satsa på ”kreativa näringar” – och, för säkerhets skull, lägger in ”mjukvaruföretag” i definitionen. Därmed blir omfattningen mycket större och det blir svårt att argumentera mot de kreativa näringarnas betydelse. Trots att de inte står för mer än kanske 4 % av antalet anställda, bortsett från i storstäder som London och Berlin.

Under tidigt 2000-tal hänger sedan ett antal asiatiska länder på, däribland Kina, som dock har en lite annan agenda. Kulturnäringarna är där viktiga framför allt för sin ideologiproduktion, för Kinas ”soft power” och spridning av socialistisk kultur.

Och på den vägen är det. Som vi vet är Sverige sega och först 2009 får vi ett statligt handlingsprogram, som nu är nedlagt, vilket efter Justin O’Connors föreläsning känns rätt bra. För Justin O’Connor är kritisk mot hela idén att kulturen och ekonomin befrämjar varandra och tycker snarare att det sker på kulturens, och kanske framför allt konstens, bekostnad.

Däremot, konstaterar han, liksom jag så många gånger gjort, att det framför allt är kultursektorn som driver på utvecklingen – i ett förtvivlat försök att skapa legitimitet. Man gräver helt enkelt sin egen grav.

Så vad finns det att göra? Justin O’Connor, som förmår att vara både kritisk och konstruktiv på en och samma gång, menar att den viktiga frågan att ställa sig är vad som egentligen utgör ”kulturellt värde”. Vad bidrar kulturen egentligen med? Kanske är det med alternativa sätt att se på och skapa ekonomi.

När jag hade min entreprenörskapskurs på Konstfack, var det alltid några studenter som tolkade uppgiften så. De brydde sig inte om det existerande, utan ville istället skapa alternativa ekonomier. Sådant borde vi, enligt Justin O’Connor, uppmuntra mer.

Personligen tycker jag också att det är här som kulturekonomin blir som mest intressant; inte när den sker på ekonomins villkor, som den så ofta gör, utan när konsten och kulturen bidrar till att omtolka ekonomins grundvalar.


Justin O’Connor talade på Konstnärsnämnden i den första delen av en seminarieserie om konstnärerna i kulturnäringarna, i samarbete mellan Konstnärsnämnden och Nätverkstan. Håll ögonen öppna efter nästa seminarium!

Kommentera
13 oktober 2013 under Noterat | 1 kommentar

Affärskonstnärer och andra figurer

Emma Emma

Den här hösten undervisar jag i vårt Retail Management-program i Norrtälje – och det är på många sätt superkul. Retail, det vill säga detaljhandel, är ju ett fascinerande område om man intresserar sig för sådant som organisationskultur, upplevelser, trender, estetik och etik.

Vi har bland annat kört fallstudier om ett par av mina favoritföretag: Lululemon och Whole Foods.

Lululemon är ett kanadensiskt företag, startat av en galen grundare, Chip Wilson, och specialiserat mot tränings- och framför allt yogakläder. Jag har skrivit om Lululemon förut och många gånger använt det som exempel i föreläsningar.

Lululemon är för mig typexemplet på ett ”zenkapitalistiskt företag”, som förstår vikten av att skapa emotionella band och framstå som generösa och gästfria. Andra företag – och kulturinstitutioner – har mycket att lära av dem. De arbetar också smart med sin marknadsföring, bland annat via sina många ambassadörer, och förstår betydelsen av att bygga ”community”.

Anledningen till min fascination är att de har lyckats skapa en kundkrets, som kallar sig medveten, men som i praktiken är helt blind – och köper allt. Typ jag själv och ALLA mina vänner.

Det spelar ingen roll att kläderna är svindyra och ibland av dålig kvalitet; att de tillverkas under usla förhållanden – och att grundaren försvarar barnarbete! Att Lululemons ledarskapsutbildningar hålls av scientologkyrkan och att företaget på många sätt fungerar som en sekt. Att nylibertarianen Ayn Rand ses som idol, och att det finns citat från henne på kassarna. Att de inte har större storlekar än storlek 42, och att de till och med gömmer 42:orna längst in i butiken, eftersom de inte vill ha kurviga kunder. Och så vidare.

De är helt enkelt för jävliga på många sätt – och ändå älskar vi medelklass, medelålders och ”medvetna” kunder dem. Hur fascinerande är inte det? Och hur viktigt är det inte att förstå?

Likaså är förstås Whole Foods ett kanoncase. Jag skrev en krönika om dem, och om hälsokostindustrins förvandling generellt, häromdagen i DI och många har hört av sig och känt igen sig. Jag tycker själv att det är superintressant!

Här kan vi tala om ”kulturell innovation”; om att förskjuta betydelsen av hälsosam mat och placera den i en helt annan kontext. Dessutom har Whole Foods ett intressant helhetstänkande kring företagande, som bäst finns beskrivet i boken Conscious Capitalism.

Vad som är mindre känt är att Whole Foods också är den organisation som anställer flest utbildade konstnärer i USA. I varje affär ska det finnas minst en anställd ”affärskonstnär”. Min tyska forskarkollega, Claus Noppeney, har skrivit om dem – och det finns en fascinerande filosofi bakom. Kanske är det något för våra stora svenska detaljhandelskedjor, typ H&M och Ikea, att ta efter?

Kommentera
22 september 2013 under Noterat | kommentera

Värdet av konst

Emma Emma

Du har väl inte missat att min kollega Erik Modig och hans fru Karolina har släppt en mycket användbar bok, ”Värdet av konst – för människa, näringsliv och samhälle”?

Det är en sammanställning av olika argument för konstens värde, mycket systematisk gjord. I kapitel efter kapitel redogör författarna för ett antal olika argument och summerar sedan upp dem på slutet. Dessutom ger de praktiska råd till såväl företag som konstnärer för hur man kan integrera dessa tankar i sin praktik.

Jag tror att det är en bok som fyller ett stort behov – och det är bara att gratulera författarparet:

Kommentera
21 september 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturekonomer och kulturekonomer

Emma Emma

Gårdagen inleddes med en föreläsning av Lars Westin, professor vid Umeå universitet – och en av de få svenska samhällsekonomer som intresserar sig för kultur.

Föreläsningen var superintressant. Det var till exempel fascinerande att höra om Norrlands utveckling, och orsakerna till att Umeå klarat sig så väl. Det var spännande att se hur Världsbanken mätt olika sorters kapital, och hur det svenska sociala och kulturella kapitalet, enligt deras beräkningar, uppgår till så oändligt mycket mer än våra naturresurser och vårt fysiskt kapital. Och det är alltid nyttigt att höra någon ställa frågor som: om det nu finns ett kulturellt kapital, vem lägger då beslag på räntan – och på vilka grunder?

Samtidigt var föreläsningen lite provocerande. Det finns något i den samhällsekonomiska synen på världen och människan som strider helt mot min egen. Jag antar att det i grunden handlar om att vi lutar oss mot olika vetenskapliga paradigm.

Utifrån sett kanske ekonomer framstår som ett och samma släkte, men i själva verket finns det enormt stora skillnader inom disciplinen, inte minst mellan positivistiskt inriktade samhällsekonomer och hermeneutiskt skolade organisationsteoretiker, som jag själv.

Medan de förra fungerar mer som naturvetare, som delar sönder världen i små bitar och försöker finna modeller för att förklara den, är vi mer som humanister, som söker meningen bakom.

Jag känner till exempel inget behov av att sätta siffror på allt, utan tycker att det är mycket mer intressant att förstå varför och hur folk resonerar och agerar.

Ändå kan jag konstatera att vi landar i rätt lika frågeställningar, som till exempel vikten av att förstå vilka som har makten. Och jag tror också att vi tillsammans, via såväl kvantitativa som kvalitativa undersökningar, når längre än vi gör var för sig.

Kommentera
19 september 2013 under Noterat | kommentera

Demokratisk vs elitistisk kultur

Emma Emma

Fick en standardfråga av en journalist från min första arbetsplats, Upsala Nya Tidning, i dag: hur kommer det sig att svenska företagsledare är så obildade och ointresserade av konst och kultur jämfört med exempelvis franska företagsledare?

Samma fråga har jag fått hundratals gånger de senaste decennierna. Och alltid har jag svarat likadant:

Att jag för det första inte vet om det stämmer. Är verkligen franska företagsledare så bildade och intresserade av konst och kultur? När jag frågar mina franska kollegor tycker de att det är skrattretande. Deras erfarenheter är helt annorlunda. Och att det skulle vara någon större skillnad får man ju inte intrycket av om man till exempel läser boken ”J’ai fait HEC et je m’en excuse”, om kulturen vid Frankrikes främsta handelshögskola, École des HEC.

Sedan brukar jag påpeka att det däremot finns en stor skillnad mellan Sverige och Frankrike – och det är i själva kulturdeltagandet. Gemene svensk deltar mer aktivt i kulturlivet än gemene fransk. Kulturen är helt enkelt mer demokratisk här, vilket skulle kunna vara en förklaring till att svenska företagsledare inte är så intresserade av den. Kulturen är helt enkelt inte tillräckligt elitistisk, vilket jag personligen tycker är bra!

Så för min del är det inte enbart negativt att svenska företagsledare är mer intresserade av kappsegling och jakt än av konst och kultur.

Tyvärr är det ju sällan vad journalisterna vill höra, så de brukar aldrig referera mina svar.

Kommentera
13 september 2013 under Noterat | 1 kommentar

Transformations-ekonomin

Emma Emma

Minns du ”upplevelseekonomin”? Tobias gör det garanterat, för han skrev ju massvis om den under tidigt 2000-tal. Men sedan tog tankarna om KKN över, och upplevelseekonomin glömdes kanske bort lite grann.

Själv fastnade jag från första början snarare vid upplevelseekonomins fortsättning, det som kallas ”transformationsekonomin”. I den ursprungliga boken om upplevelseekonomin, av Pine & Gilmore, stannade utvecklingen nämligen inte vid upplevelser, utan fortsatte med transformation.

I transformationsekonomin säljer man alltså förändring eller kanske till och med förvandling. Kunden, som Pine & Gilmore uttrycker det, är inte längre konsument, utan produkt. Precis som vi ser i dag.

Den senaste tiden har tankarna om transformationsekonomin börjat komma tillbaka. Ofta inom detaljhandeln, där jag just nu tillbringar mycket av min tid, och likaså inom hela det fält som sysslar med professionell service, t ex konsulter och arkitekter. För att inte tala om inom kroppsindustrin, förstås. Det räcker ju med att kolla de senaste veckornas bokförsäljningslistor och löpsedlar, för att förstå att drömmen om förvandling säljer – i form av 5:2-dieten.

I går kväll var det också dags för ett seminarium på temat hos konsultfirman Quattroporte. De beskrev drivkrafterna bakom transformationsekonomin, innan det var dags för oss själva att transformeras.

Låt mig säga att folk tittade lite konstigt när jag stannade för att handla på vägen hem:

Kommentera
8 september 2013 under Noterat | kommentera

Genus Makeover

Emma Emma

Dagens snackis är artikeln i New York Times som berättar om hur Harvard Business School (HBS) har gjort en genus makeover.

Sedan ett par år tillbaka har HBS arbetat konsekvent med att synliggöra strukturerna och ändra kulturen. Och de har – förstås – mött ett enormt motstånd bland såväl studenter som fakultet. Men ändå orkat, vilket bland annat lett till att de nu har utjämnat betygsskillnaderna.

Innan presterade visserligen tjejerna bättre på tentor, men killarna fick mycket högre betyg i sal. Killarna hördes, sågs och tog för sig. Men efter det att pedagogiken förändrats och fallstudierna blivit färre, och tjejerna tränats att ta mer plats samtidigt som lärarna gjorts medvetna om sin skeva betygssättning, bland annat genom att man plockat in stenografer i sal (!), har det alltså blivit bättre.

Något liknande skulle vi förstås behöva göra på Handels. Vi är nog inte ens medvetna om problemen. Ta till exempel det här med projektarbeten i grupp, som vi har mängder av. Forskning pekar på att grupparbeten stressar tjejer, medan killar tvärtom blir lugnare av dem. Sådant borde vi förstås ta till oss.

Liksom en massa annat. Att vi har ett problem med jämställdhet är det förstås ingen som sticker under stol med. Andelen kvinnor på vår kandidatutbildning i Stockholm är snart nere på samma låga nivå som för tjugo år sedan, trots att kvinnor generellt har bättre betyg. Vi lockar alltså inte längre de bästa.

Likaså är det förstås ett problem att den kvinnliga fakulteten är så liten. Sist jag räknade var vi 13 % kvinnor som hade anställning som fakultet. Det är till och med sämre än HBS. Och det betyder också att man kan gå en hel utbildning och inte möta en enda kvinna som kursansvarig, vilket är katastrof!

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Häromdagen bad jag till exempel mina studenter att tänka på en ledare, och varenda en (100 %) tänkte på en man.

Låt oss därför hoppas att HBS sätter en standard, som gör att fler handelshögskolor vågar och orkar göra en genus makeover!

Själv tänkte jag på genus även i går kväll, på Absolut Dans på Dansens Hus. Det första man kunde konstatera var att det var en väldigt skev könsfördelning och en otrolig mängd män på scen. Det andra var att det var superintressant att se de unga kvinnorna, bland annat Tove Sahlin, som syns på en lånad (snodd?) bild från Dansens Hus här ovan.

Vad som var slående var att de inte gjorde några klassiska dansföreställningar, utan istället verkade ifrågasätta hela grejen. Är inte det intressant?

Det slår mig att det kanske är precis det som sker också på Handels. Istället för att gå in i den manliga strukturen, väljer tjejerna helt enkelt att göra något annat. Ifrågasätta hela grejen, helt enkelt. Ungefär som de unga kvinnliga koreograferna.

Det känns hoppfullt – och frågan är om det inte är en mer framkomlig väg än den som min generation har vandrat, där vi har försökt att slå sönder de manliga strukturerna, utan att lyckas. Det är nog bättre att skapa alternativ!

Kommentera
4 september 2013 under Noterat | kommentera

Magasin 3 @ Handels

Emma Emma

Du missade väl inte Min sanning med min goda vän Robert Weil? Det är alltid lika kul och, framför allt, viktigt med kapitalister som förstår värdet av konst och kultur – och berättar om det!

Magasin 3 samarbetar för övrigt med Handelshögskolan i Stockholm, som du säkert vet. Just nu visar vi ett (lite kontroversiellt) verk av Sigalit Landau, Standing on a Watermelon in the Dead Sea, i vårt Atrium. Har du vägarna förbi, titta in!

Har du tur, kan du hamna i en spännande diskussion om konst och näringsliv med någon av våra tusentals studenter. Konstverken skapar nämligen grogrund för sådana konversationer.

Kommentera
4 september 2013 under Noterat | kommentera

Dear Mr President

Emma Emma

Apropå snubben som är på besök i Stockholm i dag, du har väl inte missat den omdiskuterade rapporten om humaniora, The Heart of the Matter, som den amerikanska kongressen beställt.

Själv sitter jag i en liten grupp som har ett tangerande uppdrag i Sverige, så det är med stort intresse jag läser. Och jag hoppas verkligen att Jan Björklund också gör det!

Är du mer intresserad av kulturpolitik än humaniora, kan jag istället rekommendera en titt på den här sammanställningen av hur kulturen är finansierad i USA.

Slutsatsen säger allt:

No single agency or individual can set an artistic agenda for the nation; the contrasting values and tastes of different funders ensure a rich diversity of art works; tax incentives promote innovative methods of private support; and decentralization helps regional heritages and local communities retain their integrity.

What we see today is the spirit of American enterprise — in the past so successfully applied to commerce, technology, and politics — increasingly applied to the art world.

Kommentera
30 augusti 2013 under Noterat

I Kansas hatar man kreativitet – del IV

Emma Emma

Kommentering avstängd