20 februari 2009
Hej! Mycket fokus på kulturutredningen och Pirate Bay-rättegången även den här veckan. Men vi skriver också om filmen i förhållande till rörlig bild, spontankultur, god kulturbyråkrati och konstmässor.
Du är mycket välkommen att sprida vidare och återkomma med synpunkter.
// Tobias Nielsén, chefredaktör
—-
***
I premiumversionen sammanfattar vi kulturutredningens viktigaste punkter och gör nedslag i ämnen som kulturföretagande och musik, film och upphovsrätt. Du får också en längre, personlig analys av Tobias Nielsén.
***
Här kommer en kort genomgång. Kulturutredningen kan sammanfattas i tre punkter.
- Nya kulturpolitiska mål
- Regionalisering
- Sammanslagning av myndigheter
De kulturpolitiska målen
Tittar man på de mål som utredningen föreslår är det värt att konstatera att målet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” som väntan är borttaget, men även att ord som ”kvalitet” och ”självständighet” saknas i de nya målen. Målen föregås av istället av en portalparagraf, som betonar kulturpolitikens utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet.
Regionalisering
Kulturutredningen föreslår ett större regionalt ansvar och att regionerna ökar sitt engagemang i kulturpolitiken i form av en portföljmodell, där varje region via sina förtroendevalda själva fördelar kulturpengar.
Portföljens storlek avgörs i en förhandling mellan regionerna och kulturrådet.
Sammanslagning av myndigheter
Idag finns 24 myndigheter inom det kulturpolitiska fältet, något som kulturutredningen i princip vill förändra genom att slå ihop dem till tre ”sfärer” (som de kallas i utredningen) eller ”supermyndigheter” (som de kallas i medierna).
De tre sfärerna som ska ersätta dagens kulturmyndigheter är: sfären för arkiv, bibliotek och språk; sfären för samtid, historia och livsmiljö; sfären för konstarterna.
Vid sidan av dessa sfärer kommer ett förändrat kulturråd att ha en samordnande och utvärderande roll. De kommer inte att ha kvar några bidrag att fördela.
***
Alla inlägg om kulturutredningen på Kulturekonomi.se finns samlade här.
Rättegången mot The Pirate Bay har börjat. Om upphovsrätten och den digitala eknomin skrev vi i förra numret av analysbrevet.
Hur rättegången fortlöper kan du följa på en mängd olika sätt:
- Såklart är det stort intresse för rättegången bland mikrobloggarna på Twitter. Där används taggen #spectrial som en etikett för det som har med rättegången att göra.
- Inom etablerade medier bloggar Svenska Dagbladets Sam Sundberg om rättegången här. Andra mer eller mindre ensidiga skildringar kan man följa på bland annat Copyriot, Opassande, och Håkan Alexandersson.
- Vill du ha bakgrunden rekommenderas Sydsvenskans upphovsrättsspecial inför rättegången som först testades i en betaversion på – just det – The Pirate bay.
- Rättegången bevakas även utomlands. The Guardian följer den exempelvis dag för dag.
- På Wikipedia finns naturligtvis en sida om rättegången växer efter hand.
Gör om filmstödet så att det tar hänsyn till all form av rörlig bild inklusive public service och webbaserade format. Det tycker Pelle Snickars som är mediehistoriker och forskningschef på Kungliga biblioteket (tidigare Statens ljud- och bildarkiv).
Idag sker 97 % av allt tittande på rörlig bild någon annanstans än på bio. Ändå grundar sig mycket av den nuvarande filmpolitiken och filmstödet till stor del på just biografvisning/biografdistribution och på en gränsdragning mot övrig rörlig bild.
Hur ser du på filmstödet som det är utformat idag?
- Nuvarande filmavtal är enligt min mening fullständigt obsolet; vad som är film, tv eller webbaserad produktion flyter ju ständigt samman. Det stora problemet med filmavtalet är alltså att det borde inkludera mer än film – till exempel även public service. Det borde alltså finnas en struktur som gav stöd till rörlig bildproduktion oberoende av medial plattform, eftersom det är så som verkligheten ser ut idag. Och det är ju även så som många kultur-/mediearbetare jobbar i praktiken – man växlar mellan press, radio, tv, webb etc.
Finns det andra skäl att biografien har en central roll i filmpolitiken?
- Biografen är filmpolitikens heliga tempel. Filmkultur håller på att bli lika ”fiint” som Operan och Dramaten. Det är å ena sidan bra; filmen är mer än hundra år gammal och varför skulle inte detta 1900-talets stora medium också förlänas en plats på konstarternas museala Pantheon? Men å den andra sidan kan man inte ensidigt ha en filmpolitik som är inriktad mot biografförevisad film.
– Vad är film idag?, borde ju en sådan som Mats Svegfors fråga sig (även om han nu nog mest tänker på radio). Svaret på den frågan är ju alls inte enkelt. I skarven mellan 50- och 60-tal halverade televisionen svensk biopublik. Idag är det webben som radikalt förändrat medielandskapet. Ändå fortsätter den svenska filmpolitiken att plöja i samma gamla fåror. Film är en del av de nya medierna och mediekonvergens utgör inte bara ett dystopiskt hot – det innebär också nya kreativa möjligheter.
Hur ser du på de organisatoriska förändringsförslagen i kulturutredningen vad det gäller ”sfären för arkiv och bibliotek” och synen på rörlig bild?
- Jag menar att förslagen om förtätning generellt sätt är bra. Idag brottas hela ABM-sektorn* med övergången från analogt till digitalt, men medlen är utsmetade på mängder av institutioner. Det är oklokt. Problemet är dock att även kulturutredningen tar alldeles för lätt på problemen med ”det digitala”. Vad Sverige skulle behöva för tillfället är en kraftigt expansiv digital minnespolitik, men vi har inte ens en e-plikt. Utvecklingen på webben håller ju därtill på att göra centrala kulturarvsmyndigheter obsoleta eftersom de inte har rättighet att lägga ut någonting annat än katalogposter online. En gång i tiden inrättades museer och arkiv för att tjäna kunskapsuppbyggnad och forskning; det var kraftiga satsningar. Nu finns det uppdaterade sätt att tillgängliggöra den information som dessa institutioner samlat på sig, men olika former av rättigheter kringskär ABM-sektorn fullständigt. Inte ens på europeisk nivå är det möjligt att till fullo använda webben – vilket ju är häpnadsväckande.
Idag sker en stor del av konsumtionen av rörlig bild på datorer, Ipods och telefoner uppkopplade mot internet. Hur påverkar det möjligheten för er på Statens ljud- och bildarkivs uppgift att arkivera den rörliga bilden?
- Uppdraget att försöka samla in och arkivera det rörliga bildutbudet på webben faller på sin egen orimlighet. Framtidens forskare kommer att få nöja sig med urval – något annat är inte möjligt. Det paradoxala är för tillfället att om vi på KB till exempel skulle börja att lagra och ladda ned webbaserad rörlig bild, så sker samtidigt med trenden kring cloud computing en rörelse där samma material just lagras och laddas upp i detta moln.
Tobias Nielsén kommenterar:
Pelle Snickars är en av dem som ”inifrån” väcker några kritiska frågor om arkiv- och mediepolitikens framtid. För filmen är frågan om man ska syssla med en perifer konstart med begränsade visningsmöjligheter? Eller vill man ta en aktiv del i en av de största förändringarna inom media och kultur, nämligen att rörlig bild blir allt vanligare och görs och sprids på så många sätt och av så många?
*ABM-sektorn står för Arkiv, bibliotek och museisektorn.
Kulturutredningen vill göra kulturen till en aspektpolitik – till något som flyter in i samhällets alla rum och grenar: kultur är också näringspolitik, miljöpolitik och sjukvårdspolitik. Kulturutredningen ser just gränsöverskridandet som ett sätt att höja kulturens status och kulturskaparnas försörjningsmöjligheter.
Samtidigt har ”konsten” (läs Konstfack) de senaste veckorna hamnat i rejält i blåsväder när den klivit ut i det samhälle som traditionellt sett inte ingår i de konstnärliga rummen. Konstfackstudenten Anna Odell iscensatte i sitt slutprojekt en psykos och tog samhällets sjukvårdsresurser i anspråk. Det blev skandal.
Ett av förra årets slutprojekt på Konstfack visades i helgen på konstmässan Market. I graffitikonstnären Nugs film sprayar en maskerad man en hel tunnelbanevagn svart och kastar sig sedan ut genom fönstret när tåget kommer till stationen, något som fått SL att kräva Konstfack på 100.000 kr och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att hävda att det inte rör sig om konst utan skadegörelse.
Vilken typ konst ska få produceras på våra konsthögskolor? Debatten pågår för fullt.
DN på ledarplats 17 feb:
””Just nu ifrågasätts Konstfacks syn på elevernas frihet att ta samhällsresurser i anspråk. Den diskussionen behöver föras i skolan och det utan hot om repressalier i form av minskade anslag eller dylikt.”
Emma Stenström kommenterar:
”…INTE. Jag vill inte kommentera förrän utredningen är klar och jag känner inte till de enskilda fallen annat än via medierna. Däremot förvånas jag över den starka reaktionen mot konst och Konstfack. Hur kan ett eller två studentprojekt antas vara representativa för en hel uttrycksform? Eller ens för en skola med närmare 1000 studenter? Sådant händer aldrig på Handels eller Stockholms universitet. ”
Art Sthlm ställde i år för första gången på 28 år in sin konstmässa på grund av den ekonomiska krisen. I helgen i Stockholm hade Market och Supermarket sina mässor. De märkte inte av den ekonomiska krisen över huvudtaget.
Sofia Bertilsson är vd på Market som inriktar sig på nordiska gallerier och internationell samtidskonst. De genomförde sin mässa i helgen på Konstakademin Stockholm.
Hur har det gått?
- Väldigt bra. Preliminärt har vi haft strax över 4.500 besökare, förra året hade vi 4.000. Att gallerierna även var nöjda med försäljning är extra roligt i dessa tider. Det finns några försäljningar av verk som ligger mellan 500.000 och en miljon. Det är jättekul att det finns potential för sådana försäljningar på en mässa i Stockholm.
Varför klarade ni er från finanskrisen?
- Vi är en liten och inte så dyr mässa, det kan spela in. Det är vårt koncept som gör att vi dels får unga spännande gallerier som inte har så mycket ekonomi. Dels att vi får stora gallerier som känner att de inte behöver göra en vinst den här mässan, utan kan se det mer som varumärkesbyggande. Galleri Riis från Norge gjorde till exempel en separatutställning med en av sina konstnärer, Håvard Homstedt.
Hur blir det nästa år?
- Vi räknar med att fortsätta med samma koncept som i år. Sedan är det ju femårsjubileum för Market då, så vi får se om vi firar det med något extra.
***
Samma helg genomförde konstnärsdrivna Supermarket sin mässa på Clarion Hotell i Stockholm. Pontus Raud är projektledare för Supermarket.
Hur har det gått?
- Jättebra, vi har lyckats skapa den stämning som mässan haft sedan början, folk har haft det väldigt roligt här och i mötet mellan det designinriktade och det konstnärsdrivna. Siffrorna har inte kommit in riktigt än, men vi har haft mellan 4.000 och 5.000 besökare. Det har varit mycket fler än tidigare år, dessutom är vi väldigt glada över att vi lyckats ta oss in i hotellmiljön här på Clarion. Det blev en lyckad kollision mellan den designdrivna hotellmiljön och den alternativa konstnärsdrivna scenen
Finanskrisen, har det känts av?
- Kanske inte på samma sätt som gallerister och institutioner kan påverkas, den konstnärsdrivna sektorn är duktiga på att göra soppa på en spik. Vi hittar alternativa vägar för marknadsföring och nya sätt att föra samtal. Konstnären själv är ju ofta duktig på att göra mycket med små resurser. Finanskrisen drabbar alltså inte direkt, om man inte får sparken och förlorar jobbet, vill säga.
Och nästa år?
- Att det blir en mässa nästa år är redan klart! Då kör vi fokus på Afrika.
En kommunalt tillsatt rapport om spontankultur har föreslagit att vissa svartklubbar bör legaliseras. Det har skapat kulturpolitisk debatt i Malmö.
Utredningen ”Slutrapport – laboratorium för samtidskultur” handlar om hur man kan stödja de mer spontana kulturformer som inte uppfyller de traditionella grunderna för kulturstöd. Den pekar på hur ett stöd till sådana former av kultur kan bidra till en utveckling av Malmös kreativa ekonomi, öka medborgarnas möjligheter till aktivt medborgarskap i staden och bidra till hållbar utveckling.
Den något paradoxala utgångspunkten för utredningen tydliggörs i ett av förslagen, ett inrättande av ett ”Spontanlab” – en sorts spontankulturell inkubator. ”Spontanlab” bör, enligt utredningen, ligga utanför direkt kommunal kontroll och i viss mån arbeta i motsatt riktning än traditionell kommunal kulturadministration: ”Spontanlab utför ett experimenterande pionjärarbete och bör ha i uppgift att ifrågasätta och utveckla de invanda mönster som kommit att bli praxis inom kommunen.”
- En sådan organisation skulle manifestera ett nytt sätt att vända sig mot medborgarna. Rikta sig både utåt mot den spontana kulturen och samtidigt fungera som en länk inåt mot förvaltningen. Samtidigt är det viktigt att den inte fastnar i byråkratin utan kan stå utanför och förverkliga det medborgarna vill, säger Daniel Tjäder en av författarna till rapporten.
Men det som har väckt uppmärksamhet är en parantes i sammanhanget. Rapporten diskuterar att en stor del av det spontana kulturlivet sker på klubbar, som i dagsläget är beroende restauranger och krögare med en delvis annan kommersiell målsättning, som ibland hindrar eller motverkar de kulturella utvecklingsmöjligheterna. Problemet skulle, enligt rapportförfattarna, kunna lösas genom att legalisera några av Malmös svartklubbar.
”Det går att se svartklubbar som en slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet. Går det att hantera varje svartklubb individuellt och inbjuda till dialog från kommunens sida? På så vis kan de mer seriösa svartklubbarna tilldelas alkoholtillstånd (och andra tillbörliga tillstånd) och därigenom legaliseras och legitimeras.”
Oppositionen i Malmö menar att förslaget är skandalöst.
– Det här är det sämsta ärende jag har sett sedan kulturnämnden bildades 1996.
– Ställningstagandet kring svartklubbar är häpnadsväckande. Vi är för en mera generös tillståndsgivning men det här förslaget går ju ut på att uppmuntra kriminalitet, kommenterar kulturnämndens vice ordförande Stefan Lindhe (m) till Sydsvenskan.
En sådan läsning av rapporten ger inte Daniel Tjäder mycket för.
– Det är oerhört sorgligt. Det finns så mycket mer intressanta och relevanta frågor i den. Möjligtvis för det med sig att vi får utrymme att prata om de viktiga delarna, och då kan det fylla sin funktion, säger han till Kulturekonomi.
Emma Stenström kommenterar:
Mediedebatten är helt absurd, i själva verket är svartklubbarnas eventuella alkoholtillstånd ett marginellt och nyanserat förslag i rapporten. Som för övrigt är läsvärd, framför allt vad gäller den kvalitativa analysen. Här vänds det friskt på perspektiven och här vågar man till och med kritisera sådana älsklingar som gentrifieringen och civilsamhället. Tänkvärt i dessa kulturutredningstider.
En längre kommentar av Emma Stenström om spontankulturrapporten publiceras på Kulturekonomi.se den 21 feb.
En annan intressant reflektion om rapporten som går bortom svartklubbarna finns här. Hela rapporten laddar du ned som pdf här.
Nu har boken om Stiftelsen framtidens kultur kommit ut. Gunilla Kindstrand är huvudredaktör, Emma Stenström är medredaktör samt författare till några kapitel och fallstudier. Förutom analyserna och fallstudierna är ett antal personer intervjuade och dessutom har Ingela Lind, Oivvio Polite och Mats Wallenius skrivit essäer. Sammantaget ger boken en ganska bred bild av stiftelsen, även om det – och det tål att påpekas – inte är någon utvärdering av den, utan snarare ett porträtt. Målsättningen var att fånga upp några av de lärdomar man kan dra, innan Stiftelsen framtidens kultur läggs ned.
Emma Stenström kommenterar:
”Som organisationsteoretiker på det kulturekonomiska fältet, måste jag säga att det här har varit ett spännande – och viktigt – projekt. Av flera skäl. Ett uppenbart och aktuellt sådant är att Kulturutredningen – utanför sitt egentliga mandat – förespråkar att något liknande Stiftelsen framtidens kultur instiftas. Skulle det bli verklighet, är det förstås viktigt att ha fångat upp vad som har utmärkt just Stiftelsen framtidens kultur.
Ett annat, tungt vägande, skäl är att allt tyder på att den utredning som ser över stiftelser och ideella föreningar kommer att förorda att dessa två behandlas lika. I praktiken skulle det innebära att stiftelser skulle kunna finansiera kulturprojekt på samma sätt som de i dag kan finansiera vetenskaplig forskning, d v s utan att bli inkomstbeskattade. Om det blir fallet, finns det mycket man kan lära av Stiftelsen framtidens kultur.
Området är dessutom intressant ur ett internationellt perspektiv, eftersom ”cultural foundations” i många länder är en viktig inkomstkälla för kultursektorn samtidigt som de är – relativt – obeforskade.
Personligen har jag också gått igång på ett antal andra saker. En är att den här typen av stiftelser, eller fonder, varken kan fogas in i den offentliga eller den kommersiella logiken. De står – i bästa fall – både mot politikernas och marknadens nycker och svarar inte mot någon annan än sig själva och sitt ändamål. De tillhör den så kallade tredje sektorn, ”civilsamhället”, om man så vill, och fyller en viktig roll såsom ett alternativ till såväl det offentliga som det kommersiella.
En annan favorit är att Stiftelsen framtidens kultur själva strävar efter att bli en så kallad ”god byråkrati”. Vad det innebär, är det kul att reflektera över som organisationsforskare. Särskilt som en del förespråkar ett slags ”byråkratins renässans”.
Likaså är jag intresserad av Stiftelsens sätt att se på och tänka kring ”kvalitet”, ett annat dagsaktuellt ord. Bland det positiva återfinns där en tro på det kvalitativa, något som ibland glöms bort i vårt mät- och utvärderingsfixerade samhälle.
Och en massa annat, varav en del är mer och annat mindre positivt. Jag misstänker dock att vi kommer att utsättas för kritik för att studien är utgiven och finansierad av Framtidens kultur, men själv faller jag tillbaka på att det är ett spännande fall ur vetenskaplig synvinkel – och jag är glad över att ha fått tillgång till det. För egen del tar nu det vetenskapliga samtalet vid, och jag planerar att diskutera delar av materialet på minst ett par internationella konferenser.”
”We are at your service.”
Michael M. Kaiser, chef på Kennedy Center of the Performing Arts i Washington DC startar ett nätbaserat kriscenter för kulturorganisationer som hamnat i svårigheter på grund av den ekonomiska krisen. (www.artsincrisis.org)
***
”Många frågor som staten föreslås hantera bör skötas av museisektorn själv .”
Lars Amréus, ordförande i Riksförbundet Sveriges museer, som annars var nöjd med Museikoordinatorns utredning som presenterade den 16 februari när resten av Kultursverige fortfarande diskuterade Kulturutredningen. Utredningen har haft i uppdrag att öka samarbetet mellan statens museer för att spara pengar till kärnverksamheten. (SOU 2009:15)
***
”Jag vill tacka de förbipasserande privatpersonerna på Liljeholmsbron.”
Konstfackstudenten Anna Odell riktar sig till de personer som tog hand om henne när hon iscensatte ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Mer vill hon inte diskutera just nu, utan hänvisar till då det färdiga verket presenteras i maj. Att börja diskutera verket och anklagelser nu vore att ”ha utsatt de människor jag lurat för obehag, till ingen nytta”, skriver Anna Odell. (newsmill.se)
***
”Alla ska veta när jag kör illa”
Björn Ranelid om varför det står RANELID på registreringsskylten på hans 516 cm långa Jaguar. Att välja in egen registreringsskylt kostar 6.000 kronor, pengar som går till trafikforskning. Ytterligare ett skäl att ha sitt eget namn på bilen enligt Björn Ranelid. (svd.se)
—
Kommande nummer: Galafeber, EU-året om kreativitet, ”Outliers” av Gladwell, kulturhuvudstadsåret i Sverige…
—
Vi laddar vidare med diskussioner, intervjuer och analyser. Läs mer om premiumversionen här.
Du får testa tre nummer (sex veckor) utan kostnad.
—
Utgivare och chefredaktör: Tobias Nielsén
Redaktör och reporter: Johan Scheele
Ständig kommentator: Emma Stenström