27 oktober 2010 under Bok, Noterat | kommentera

Pusselbiten som kulturutredningen saknade

Tobias Tobias

Min medredaktör, kulturanalytikerveteranen Sven Nilsson, har talat om boken som pusselbiten som vi tyckte att kulturutredningen saknade, nämligen utmaningarna framåt, inte bara bakgrundsbeskrivningen.

Boken är antologin Framtiden är nu där vi samlat drygt 30 forskare och andra experter och blir Swecults andra årsbok. Läs mer på Volantes sajt om författarna och deras ämnen.

Boken släpps 25 november med release i Stockholm 17 november och kanske något mer i Malmö. 31 januari äger sedan Swecults stora konferens rum i Stockholm. Boka in den dagen! Jag återkommer med mer information – och boken kan redan nu förbeställas (skickas då två veckor innan den kommer ut i handeln).

Undertiteln är Kultursverige 2040. Vad vi vet, vad vi tror, vad vi vill. Det var ungefär vad vi ville att författarna skulle ta itu med. De identifierar därmed utmaningarna framåt inom drygt trettio områden som rör kulturen, medierna, nätet och samhället med år 2040 som imaginär horisont. Från urbanisering till upphovsrätt och utbildning. Från kunskap till kreativa miljöer. Gör internet oss dummare? Hur ska staden utvecklas? Hur ska landsbygden överleva? Måste teatrar och tidningar förändra sig? Behövs bibliotek? Varför är platsen viktig när allt kan digitaliseras? Vilka är hjältarna i framtidens kulturliv?

Vad vi kommer fram till? Några saker, bland annat platsens betydelse samt kulturpolitikens marginalisering och trögrörlighet samtidigt som våldsamma förändringar slår mot vissa sektorer.

Boken är också en fortsättning inom ramen för ett av mina stora, kontinuerliga projekt som jag sysslat med sedan förra hösten, nämligen en samtids- och framtidsanalys. Förra året gjorde jag och Anders Rydell Noll Noll: decenniet som förändrade världen, en bok som från ett populärkulturellt håll summerade nollnolltalet. Det var en tillbakablick och nya boken en framåtblick. Tillsammans utgör de en träffsäker samtidsanalys.

Temat framtid är över huvud taget vanligt i höst och vinter i många sammanhang. Det verkar som att det är dags att se framåt. Valet är avgjort — kulturminister och näringsministern sitter kvar — så nationella satsningar ligger kvar. Efter en tid av reflektion över vad som egentligen hände under nollnolltalet — finanskris, klimathot, terrorspel — så verkar vi vara redo för visioner igen och en ny kulturpolitisk struktur är på ingång. På många håll knådas det just nu på nya kulturplaner för att matcha samverkansmodellen. Många organisationer är tvungna eller tar tillfället i akt att se över sin situation.

Kommentera
20 april 2010 under Samtal | kommentera

Samtal/Leif Jakobsson om Finlands kulturutredning

Tobias Tobias

Leif Jakobsson hastar in efter ännu ett styrelsemöte i svenskt kulturliv. Han sitter i styrelserna för Operan och Konsthögskolan. Tidigare har nu varit programdirektör på SVT, liksom för den finska motsvarigheten. Han är finlandssvensk och numera i Helsingfors.

Nyligen avslutade han sitt arbete som ordförande i kommittén för den finska kulturutredningen, som han bläddrar i på bilden. Rapporten är en liten lätt sak på 38 skurna sidor, att jämföra med den svenska på nästan 900 sidor och i tre tunga volymer.

Titeln blir i svensk översättning ungefär ”Kultur — kraft för framtiden”. Siktet är ställt mot år 2035 och syftet är att skapa en grund och en färdkarta som kulturpolitiken kunna förhålla sig till framåt.

– Vi tar inte ställning till kulturens nya former, för det gör den ändå. Utan vilka kulturpolitiska förutsättningar som kan stärka kulturen.

Han kommer igen till Sverige för att diskutera kulturutredning med den svenska kulturministern på Timbro 29 april. Hans uppdrag skiljer sig jämfört med vad den svenska kommittén fick. Den finska utredningen har inte förhållit sig till politik eller organisation. Dessutom, säger Leif Jakobsson, har de undvikit att kultur ska vara ett redskap för regionalpolitiken. Det finns en risk i Finland, menar han, att all politik blir regionalpolitik.

– Den viktigaste tesen som ska bygga kulturpolitiken i Finland handlar om samordning. Idag finns de kulturpolitiska frågorna på så många ställen utan politisk samordning. Därför är det ett splittrat fält. Vår första rekommendation att sätta igång ett stort samordningsprogram.

Dessutom framhåller Leif Jakobsson utmaningarna för det allt mer mångkulturella Finland, liksom förslaget om ett ökat inslag av estetiska och praktiska ämnen i skolan.

– Idag kan en elev välja bort alla sådana ämnen efter sjuan. Vårt förslag är att de i stället utgörs av en tredjedel av undervisningen, även på gymnasiet. De här ämnena har ju en en stor effekt på annan inlärning. Att kunna gestalta blir till exempel allt viktigare.

Trots att utredningen tar sats i en uttalad tro på kulturens egenvärde, har den liksom den svenska under remissrundan kritiserats för att föra fram kulturens nyttor för mycket.

Framför allt pekar den finska utredningen ut några vägskäl. De behandlar kulturarv, mångfald, delaktighet, kreativitet och ekonomi. Till sist landar utredningen i tre ”kraftfaktor” inför framtiden: hållbar kultur, kulturens mångfald och den skapande människan.

Såsom ordförande har hans största jobb kanske bestått i att lyckas få kommitténs ledamöter att kompromissa. Dessa representerar en stor spännvidd och medvetet har många valts för att de har internationell erfarenhet. Hade det blivit en annan utredning om han gjort den själv? Leif funderar:

– Om det varit en ensamutredning hade man kunnat vara mer provokativ. Men jag står bakom den här. Visst är det så.

Kommentera
12 februari 2010 under Noterat | kommentera

NY BOK: En kulturutredning: pengar, konst och politik

Emma Emma

hardcore01_150

Hade jag inte haft så många texter och föreläsningar att själv producera den här helgen, hade jag velat ägna den helt åt att äta semlor och läsa David Karlssons bok om Kulturutredningen. Den är fantastiskt bra!

En verklig grundbok i kulturekonomi – och obligatorisk läsning för alla!

När jag läser, märker jag också hur mycket jag saknar Pierre Guillet de Monthoux och det samtal som en gång i tiden fördes här i Stockholm (nu är han i Köpenhamn). Det var en helt annan typ av samtal om kulturekonomi – så mycket spänstigare, så mycket mer grundat, så mycket öppnare och djupare än det som förs i dag. Och David fångar det fint!

Det är kulturekonomi när kulturekonomi är som allra bäst; när kulturen bidrar till att osäkra ekonomin – vilket är precis vad som behövs! b

PS För övrigt är jag glad åt att jag tackade nej till att ingå i kulturutredningens sekretariat. Jag hade brutit samman under den ledningen. Jag är så glad att jag ibland lyssnar på och följer min intuition!

PPS Och här kom en positiv recension av Magnus Eriksson.

Kommentera
25 maj 2009 under Noterat | kommentera

Intervjuad om Kulturutredningen

Tobias Tobias

Som en av de få inte helt genomnegativa till Kulturutredningen blev jag intervjuad i Mitt i musikens veckomagasin i fredags, bland annat efter Newsmillartikeln i onsdags och om analysen av enkäten med landets kulturchefer. Vi pratade alltså mycket portföljmodell.

Jag har själv inte lyssnat, men programmet ligger här (intervjun ca 15 min in).

Ny insikt: Jag har varit i radio några gånger förr men bara i studio eller blivit intervjuad på förhand, aldrig i direktsändning via telefon som nu – och visste inte att det låg en fördröjning på ungefär tre minuter innan man läggs ut. Är det av säkerhetsskäl om någon säger något som inte bör sägas i radio eller om tekniken inte funkar?

Kommentera
13 maj 2009 under Analysbrevet | kommentera

KE#0909: Kultursektorn och krisen, remisskritik mot kulturutredningen, Anna Odell, Nollywood

Tobias Tobias

Hej! Idag har vi skickat ut nya numret av analysbrevet, där vi studerar effekter som finanskrisen har på kulturen. Bilden är komplex, men det är tydligt att krisen påverkar. Premiumprenumeranterna får ny statistik i både rapport och PP-presentation.

// Tobias Nielsén, ansvarig utgivare

TEMA KULTUSEKTORN OCH KRISEN

  • NY RAPPORT / Kulturen mindre konjunkturkänslig
  • SAMTAL / Böcker, konsthallar och privatteater i lågkonjunkturen.
  • NOTERAT / Besparingar inom kommunal kultur och kultursponsring
  • UTBLICK / Bredbandsinvesteringar som lågkonjunktursatsningar
  • UTBLICK / Tomma bostäder subventioneras för kultur
  • ANALYS / Hur ska kultursektorn klara krisen?
  • INBLICK / Bra besökssiffror på bio

ÖVRIGT

  • ANALYS / Kritiska remissvar på kulturutredningen
  • SETT & HÖRT / Nollywood, spökskepp, Snöhetta och Google Books

-

Kommentera
18 februari 2009 under Noterat | kommentera

KE#0309: Kulturutredningen, filmstöd, Framtidens kultur och spontankultur i Malmö

Tobias Tobias

Idag gick analysbrevet ut till premiumprenumeranterna (läs mer här). En 10-sidig analys och sammanfattning av kulturutredningen bifogades. Till övriga kommer brevet på fredag! Du anmäler dig här till höger eller genom att mejla till info[at]kulturekonomi.se.

Vi har också lagt upp arkiv på tidigare nummer här.

Även i det här numret blir det mycket fokus på kulturutredningen och Pirate Bay-rättegången. Men vi skriver också om filmen i förhållande till rörlig bild, spontankultur, god kulturbyråkrati och konstmässor.

KE#0309 INNEHÅLL
SAMMANFATTNING/Kulturutredningen
Rättegången mot The Pirate Bay – så följer du den
INTERVJU/Pelle Snickars om rörlig bild, filmstöd och digitala arkiv
Konstfack och kulturens dubbla roller
INTERVJU/ Konstmässorna och konjunkturen
UTREDNING/ Malmö, svartklubbar och spontankultur
ANALYS & NY BOK/ God byråkrati i framtidens kultur
SETT & HÖRT/ Konstfackstudentens ursäkt och Ranelids bil

Kommentera
16 februari 2009 under Inblick, Noterat | kommentera

Huvudroller och tolkningar i "berättelsen" om kulturutredningen och TPB-rättegången

Tobias Tobias

Kulturutredningen är överlämnad och skriven, men berättelsen om den är ännu oskriven.

Rösterna om den har varit splittrade och ganska avvaktande, men snart bör det stå klart vilka som lyckas få (ta) huvudrollerna i debatten och därmed hur debatten ska skrivas. Handlar de brännheta frågorna om regionaliseringen, nyttoaspekten eller omorganisationen i myndighetsstrukturen?

Desto tydligare är rollerna i Pirate Bay-rättegången som inletts idag. Jag följer rättegången nyfiket, liksom alla diskussioner som väckts i samband med den. Idag ska jag själv sitta med i en P3-panel kl 13.15 och prata affärsmodeller i gratissamhället. Vi kommer dock inte nyhetsrapportera från rättegången – det gör så många andra.

Igår höll The Pirate Bay och Piratbyrån en presskonferens. Piratbyrån har slagit fast analysen: Rättegången kommer bjuda på ett stort skådespel med flera spännande karaktärer och scener som interagerar med varandra. Det finns till och med ett namn på skådespelet: The Spectrial. Se även deras debattinlägg i Expressen. Rasmus Fleischer på presskonferensen enligt Nyheter24.

”Tingsrättens dom kommer antagligen inte att vinna laga kraft, utan kommer att överklagas. Vi ser därför förhandlingarna som en uppvisning i teater, där syftet med denna teater är att berätta berättelser om framstående karaktärer och intensifiera känslan här och nu.”

Utifrån analysen kommer berättelsen skapas och spridas, även utomlands (Times tidigare artikel här). Rasmus Fleischer förklarade Piratbyråns och The Pirate Bays uppdrag:

”Vår uppgift kommer att intensifiera, multiplicera och kopiera det som sker. Det kommer inte vara teater i dess strikta mening, utan vi kommer att skapa situationer där det är oklart vem som är skådespelare och vem som är åskådare. Vi är alla skådespelare i The Spectrial där tingsrätten är en scen med åklagare Håkan Roswall som regissör.”

Är det någon organisation som redan hunnit lägga en sådan här kommunikationsstrategi för reaktioner på kulturutredningen?

I senaste numret av Fokus (nr 7) skriver Ulrika Knutson om att enigheten om kulturpolitiket legat fast sedan 70-talet. Men kan kulturutredningen kicka igång en debatt som tar sin utgångspunkt i ideologiska skillnader och – förhoppningsvis – frågan om vad vi vill ha kulturen och kulturpolitiken till?

Inför kvällens debatt kan man ladda upp med de här två rösterna och fundera var på skalan man själv ligger.

I ena ringhörnan, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg som bröt ut i ett raseriutbrott i fredags. Jag är mycket tveksam till om hon får gehör för sitt teatraliska skrik på hjälp och får en huvudroll i diskussionen, men – en effekt av att ta i så mycket – hon har fått en del reaktioner.

I andra ringhörnan, sådana reaktioner på Linderborg, bland andra en förbannad SvD-Sanna Rayman här och bloggaren Johan Ingarö som försökte plocka ner Lindeborgs argument (och drar nytta av att det oftast är lättare att bemöta än att vara först ut).

En demonstration på hur skådespelet kan ske. Åsa Linderborg:

”Kultur på marknadsekonomins villkor innebär att den redan etablerade och accepterade kulturen kommer att klara sig hyggligt. Svårare blir det för den samhällskritiska eller den sökande och experimentella som riskerar att misslyckas konstnärligt och publikt.”

Johan Ingarö:

”Jaså? Sedan när är statligt finansierad kultur en förutsättning för statskritisk kultur? Finansierades tältprojektet av staten? Låg den amerikanska staten bakom den svidande kritik av det amerikanska samhället som Jimi Hendrix symboliserade med sin tolkning av den amerikanska nationalsången?”

Jag är för övrigt mycket förvånad hur mycket utrymme frågan om ”marknadsanpassning” av kultur har fått i diskussionerna och menar att den handlar om fördomar. Senaste Babel i SVT snurrade ju runt det här ämnet under nästan hela programmet (och på ett förvirrat sätt; den diskussionen återkommer jag dock till).

Men jag tror att David Karlssons inlägg i dagens DN sätter tonen i uppfattningen att Kulturutredningen inte är en nyliberal utredning. Hans diskussion om kvalitetsbegreppet känns också som något som många delar. Den tolkningen kommer finnas med.

För som sagt, vad som står i en utredningen är en sak. Vad berättelsen om utredningen pekar på är en annan sak.

Kommentera
13 februari 2009 under Essä, Inblick | kommentera

Röster om kulturutredningen

red red

Så samlar vi upp några pressröster om kulturutredningen.

Övergripande:
DN:
”Storstädning i Kulturen” , ”Kulturutredningen bit för bit”
SVD: ”Kritik mot allt för snabb förändring”, ”De nya kulturmålen – jämför med de gamla”
GP: ”Fler utredningar väntar kulturen”
Expressen: ”Kort sagt ett antiklimax”

Dagens samhälle: ”Mer makt över kulturen för landstingen”
Helagotland.se: ”Kulturen på Gotland på större eget ansvar”, ”Utredningen utmanar politikerna”

Kommentarer och debatt:
SR Kultyrnytts
Göran Sommardal: ”Utövare och publik alltför osynliga i byråkratisk utredning”.
DN:s
kulturchef Maria Schottenius: ”Alla vill vara där kulturen är”
SVD:s
Sanna Rayman skriver på ledarplats: ”Nu får kulturen vad den förtjänar”
Newsmill skriver skuggutredningens Stina Oscarsson: ”Kulturutredningen vill begränsa den konstnärliga friheten”

Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg: ”Ett skott i hjärtat” och Martin Ågaard på samma tidning ser det som ”Högerpolitik – med bolsjevikist twist”. Aftonbladet låter också Henrik Lange sammanfatta utredningen i fyra serierutor, för dig som har ”skitbråttom”.På Expressen känner Natalia Kazmierska en stor tomhet när det pratas portföljer med ”Mappen i hand”.

SvD menar Mats Johansson (m) att ”utredningen är en utgångspunkt inte en slutprodukt”, medan Magnus Eriksson tycker ”att utredningen är ett illa tänkt och illa skrivet hastverk” och kulturchefer på regionala instututioner ”oroar sig över portföljmodellen”.

I DN skriver Ulrika Kärnborg att ”utredningen är en farlig, byråkratiskt klåfingrighet”, medan Författarfonden ”krig mot kulturutredningen”, åsikt som också förs fram av  René Vázquez Díaz från författarfonden i Sydsvenskan hon undrar om det är en ”kulturutredning eller kulturkannibalism”.

I GP synar Gabriel Byström ”Jakten på en ny kulturpolitik” och i Sydsvenskan ser Sven Nilsson ser en ”kulturutredning som vill ändra på allt utan att göra något”.

I Borås Tidning menar Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i ABF, att ”kulturutredningen blev ett stort jasså!”. Högskolan i Borås, en av remissinstanserna till utredning, är skarpa i sin kritik. Ander Frenander docent vid centrum för kulturpolitiks forskning menar att det saknas en röd tråd och  ”ser inga samband mellan grundanalysen och förslagen”.

I Norran menar Margareta Israelsson (S), talesperson för kulturfrågor och Tomas Wennström (S), ordförande kulturnämnden, Ume, att kulturutredningen är ett beställningsverk.

SVT kulturnyheterna kan du se intervjuer med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturutredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi och Kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg här. Enligt kultutministern verkar det heller inte som om supermyndigheterna blir av i ett första skede.

Korta och spontana kommentarer från Kultursverige kring släppet av utredningen hittar du i morgontidningarnas enkäter här och här.

Kommentera
12 februari 2009 under Inblick | kommentera

Så här läser du Kulturutredningen

red red

Inte en utan tre böcker lämnade Kulturutredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi över till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på dagens presskonferens. Alla under kulturutredningens flagg, sammanlagt över 900 sidor uppdelat på delarna Grundanalys, Förnyelseprogram och Kulturpolitikens arkitektur.


Del ett – Grundanalys – ger en bred översyn över den kulturpolitiska utvecklingen i Sverige och sätter den i ett samtidsperspektiv.
Ladda ner: Betänkande av Kulturutredningen – Grundanalys, förord, sammanfattning och kapitel 1-6, SOU 2009:16 (pdf 2,5 MB)

  • Kulturpolitiken och kultursynen under 1900-talet, med särskilt fokus på utredningen från 1974.
  • Genomgång av samhällsutvecklingen utifrån fenomen som globalisering, informationsekonomi, digitalisering och tjänstesamhället och funderingar över hur det påverkat såväl politikområdet som människors förhållande till kulturen och samhället.
  • Framåtblick på hur ovanstående utvecklingen påverkar kulturens praktik.

Grundanalysen finns även behändigt sammanfattad i inledningen av del två.


Del två – Förnyelseprogram – diskuterar de förslag till förändring som utredningen lägger fram.
Ladda ner: Betänkande av Kulturutredningen – Förnyelseprogram, kapitel 7-13, SOU 2009:16 (pdf 2,6 MB)

  • De nya målen för kulturpolitiken.
  • Hur den statliga politiken ska förhålla sig till civilsamhället och folkbildningen.
  • Kulturen som aspektpolitik – något som genomsyrar även andra politik- och samhällsområden.
  • Samspelet mellan stat, landsting och kommuner – den så kallade portföljmodellen.
  • Internationella frågor och EU.
  • Stödsystem och finansiering av kulturverksamhet och konstnärers villkor.


Del tre – Kulturpolitikens arkitektur –tar hand om den konkreta omorganisationen av kulturområdet som utredningen föreslår.
Ladda ner: Betänkande av Kulturutredningen – Kulturpolitikens arkitektur, kapitel 14-20, reservation och särskilda yttranden samt bilagor, hela dokumentet, SOU 2009:16 (pdf 2,4 MB)

  • De tre sfärerna som ska ersätta dagens kulturmyndigheter: sfären för arkiv, bibliotek och språk; sfären församtid, historia och livsmiljö; sfären för konstarterna.
  • Kulturrådets nya samordnande roll, med ansvar för uppföljning och utveckling, portföljmodellen (samspelet med regionerna).
  • Övriga nationella kulturinstitutioner, som föreslås få fleråriga anslag och utredda grunduppdrag.
  • Förlag till genomförande och en konsekvensanalys.

Utredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi, till vardags VD för bokförlaget Natur & Kultur, kunde inte låta bli att oroa sig över antalet sidor och citerade författaren Lena Andersson:
– 300 sidor är max. Det är oförskämt att tro att folk vill läsa mer än så av man har säga.

Kommentera
12 februari 2009 under Inblick, Noterat | kommentera

LIVEBLOGG JUST NU: Kulturutredningen släpps

Tobias Tobias

Kulturutredningen har släppts. Här kan du se de nya målen.

***

Fem på scen. Två kvinnor, tre män. En slips. Kommittén står kvar på scen och journalisterna kliver upp.

Stillsam frågestund… Inga höjda röster. Knappast någon kritisk. Stormen väntar väl utanför i så fall. Kommer det bli någon?

Jonas Andersson står med rosa bläckpenna i handen. Den enda färgen förutom ordföranden Eva Swartz Grimaldi i rött i mitten av scenen.

Tidsplan. Ska snabba på… Statskontoret går in och stämmer av beräkningar samtidigt som remisstiden pågår (de tre första månaderna).

Apropå färre myndigheter. Kulturområdet har haft svårt att bli hört. Varit för många röster. Eva: Brukar dra paralleller till Riksidrottsförbund: samlad till en röst, även om bråkar sinsemellan… Om då går upp till Anders Borg, då lättare få pengar.

(Vore intressant att höra mer om inspirationskällor. Kanske något annat land?)

Fråga: Hur lämna förslag som berör annat än kulturdep? Apropå Kungliga biblioteket som ansvarigt för arkiv och bibliotek. Jonas A: Det gäller även studieförbunden. ”Inte vår sak hur regeringen väljer att göra med departementen. Vi pekar på kulturella behoven.”

”Skolbiblioteken är viktiga.”

Hur många fler utredningar ska följa på denna nu? Eva. ”Oseriöst att inte se över mer. Beräkningarna, institutionerna…”

Fråga: Sponsring – konkreta förslag? Eva: Ganska lång beskrivning av hur sker i andra länder. Men begränsade av att inte komma förslag vad gäller skattelagstiftningen. ”Men vi har varit lite olydiga.” (Vilket fick Mats Sjöstrand, som är chef för Skatteverket, att komma med en reservation.)

Jag frågar: Vad menar ni med att företagandet behöver stärkas i kultursektorn? Eva: Ömsesidig förståelse mellan departementen krävs. Inom utbildningarna läggs mer emfas på eget företagande; möjlighet för få kunskapen där. Viktigt att komma ihåg att många kulturutövare redan är egna företagare.

Frågestunden påbörjas…

***

Kvalitet saknas? Svårt ord. Viktigare med fritt.

Diskuterar målen

***

Eva igen: Gjort konsekvensanalys. Tror att detta ryms inom befintliga budgetramar. Om blir över: förstärka myndigheten för konstarterna.

Rasoul: MUSEER, NATIONALSCENER OCH ANDRA INSTITUTIONER

  • Mindre detaljstyrning
  • Fleråriga verksamhetskontrakt
  • Översyn av grunduppdragen

SAMTIDEN I DIALOG MED HISTORIEN

”Vi tolkar kulturarvet i samtiden.”

”Spännande att jag står och pratar om detta, jag med annan bakgrund.”

”Kulturarvet betyder olika för olika saker. Kulturarvet måste vara inkluderande – engagerar flera människor och får mer samhällsrelevans.”

Samlad myndighet för området – kulturarv, konst, arkitektur, form och design.

Jonas: BEVARA OCH TILLGÄNGLIGGÖRA I EN DIGITAL TID

  • Behovet av entydig, nationell bibliotekspolitik mest vanliga åsikten.
  • Gränsen arkiv och bibliotek suddas ut.
  • KB får nationellt ansvar.

Eva: KONSTSKAPARES VILLKOR

”Fullständigt oacceptabla villkor.”

”Vad gör man då? Man kan fortsätta… eller på något sätt. Vi föreslår en annan idé: bransch-, projekt- och konstnärsstöd samlade.”

  • Samlad myndighet för konstarterna.
  • Friare stödformer och mindre detaljstyrning.
  • Fokus på gemensamma frågor som upphovsrätt, pensioner och skatter.

Mats Sjöstrand tar vid: NY ROLL FÖR STATENS KULTURRÅD

Vanlig synpunkt när vi frågat: ”Staten uppträder idag som sju olika myndigheter.”

Nya kulturrådet ska företräda och samordna de statliga insatserna i samspelet med den regionala nivån.

Statistiken ska bli bättre!

Kulturrådet (och detta är nytt) ska inte ha ansvar för stöd. Inte både ansvar för det operativa och samtidigt ge stöd.

Jonas Andersson tar vid: SAMSPEL STAT, KOMMUN OCH LANDSTING

Innebär inte att staten backar ur.

”Portföljmodell”

Kommer leda till ökat engagemang och ökad kunskapsuppbyggnad. Större rejält inflytande från lokala och regionala nivån. Speglar asymmetrin som finns i Sverige – betydande skillnader.

Birgitta Englin tar vid: ETT BREDDAT POLITIKOMRÅDE

Medborgarperspektiv. Ökat sampel med folkbildning och ideella verksamheter.

Nya ord i sammanhanget… ”både online och offline.”

Konstaterar att mycket idag sker på arenor som inte omfattas av kulturpolitiken.

”Många ungdomar ställer idag krav på kulturarv.”

TN: Något annat hade varit märkligt. Det här har jag ju predikat länge.

***

Samband… miljö, hälsa…

Hmm… vad sades här egentligen? Obligatoriska uppräkningar?

Kulturföretagande: ”Inom EU m.m. kulturella och kreativa näringar lyfts fram. Vi tar också upp detta.

”Ökad företagsamhet inom kultursektorn…” (sa de ökat behov av?)

Räcker dock inte bara att räkna antal företag – avgörande är tillväxt för de företag som finns. TN: Här är de ute och cyklar helt med en sådan svepande kommentar. Kultursektorn är ju full av livsstilsföretag och ofrivilliga företagare.

Forskning och högre utbildning… behov av

Skolan är viktig… Och skolan har ett ansvar för bildning, tillgång till kulturarv och estetisk verksamhet.

Oooh, vilken högtidlig stämnings om råder.

Påtalar problem med sektorsuppdelningen – och kulturen betyder mycket även för andra områden.

Apropå civilsamhället… nya ord som kastas in i sammanhanget: ”Facebook och Folkets hus och parker”

Apropå regionalas roll: ”målen bör vara vägledande för offentlig kulturpolitik även utanför det statliga området.”

Om målen. Nya mål! Eva: Det stämmer inte att arbetet med dem påbörjades sent, som viss kritik låtit påskina.

***

Presentationen börjar. Övergripande ambition – lyfta fram kulturområdet. Betonar direktiven, att de varit avgränsade.

***

Utredningens böcker…

Den svarta: basen i vårt förslag.

Den vita: sammanfattningen; samlade programmen.

Den lila: förslagen för ny myndighetsstruktur och kulturinstitutionerna.

***

Angående kulturpolitikens status. Eva: Ingen politiker i Almedalen förutom kulturministern förde fram kulturen. ”Vi anser att det finns en enorm potential för kulturområdet. (—) Vi hoppas att förra året var det sista som kulturen inte nämndes i regeringsförklaringen.”

Eva: Rundresan var viktig och avgörande för förslagen. ”Vi ville inte filosofera utifrån vad vi såg i huvudstaden.”

Eva betonar att utredningen hade avgränsade direktiv. ”Avgörande för att jag och de andra i kommittén tog det här uppdraget.”

Jag kikar igenom målen. Inte oväntat: det om att motverka de negativa verkningarna av kommersialismen är borttaget. Demokrati och yttrandefrihet ställs upp som övergripande mål. Kulturpolitiken ska ”bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en”.

”Det här är den mest välbesökta presskonferensen under den här regeringens historia”, säger kulturminstern.

”Äntligen, får man säga!” Så inleder ordföranden Eva Swartz Grimaldi och över lämnar utredningen till kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.

***

Läser pressmeddelandet på två A4-sidor. Vad förs fram?

  • Övergripande målsättning: att kulturens, konstens och kulturarvets roll i samhället ska lyftas fram och ge området höjd status
  • En huvudpunkt är regionaliseringen – den så kallade portföljmodellen. Idén är att ”få ett större engagemang för kulturen i hela landet och att föra frågor om kultur närmare medborgarna”. Dialog med organisationen Sveriges kommuner och landsting framhålls. Samverkan mellan kulturpolitiken och ideellt kulturengagemang betonas för att få ”ett tydligare medborgarperspektiv”.
  • Minskad detaljstyrning.
  • Minskat antal myndigheter.
  • ”Vi har velat skapa ett demokratiskt, enkelt och obyråkratiskt system och samspel som gynnar såväl medborgarna som kulturskaparna”, säger ordföranden Eva Swartz Grimaldi.

Tre böcker är utredningen samlad i, en svart (grundanalys), en vit (förnyelseprogram) och en lila (kulturpolitikens arktitektur). Totalt nästan 900 sidor.

Om 20 år hade det varit omöjligt att hålla så mycket hemligt. Då hade det cirkulerat en (motsvarighet till) pdf med utredningen på nätet (tänk: Pirate Bay). Allt ska ju spridas och diskuteras öppet, enligt logiken i gratis- och open source-samhället.

Förväntningar förväntningar förväntningar. Det känns som en stor dag – men är det det? Hur som helst ska det bli skönt att detta stillestånd, denna väntan på Utredningen har nått sitt slut. Låt diskussionerna ta vid nu, låt rösterna höjas.

På plats. Bella Venezia, Rosenbad, där presskonferensen äger rum. ”Lite nervöst är det”, säger Tobias Harding som varit inblandad i arbetet med kulturutredningen, när jag frågor honom om läget.

Kommentera
31 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Nyttig läsning: 1972-års kulturutredning

Emma Emma

I dessa kulturutredningstider kan det vara bra att gå tillbaka. Häromdagen tog jag en sväng förbi Stockholms vackra stadsbibliotek och bläddrade lite i 1972-års kulturutredning, d v s den som ledde fram till 1974-års statliga kulturpolitik.

Det var nyttig läsning. Jag märkte inte minst hur många, inklusive jag själv, har en tendens att förvanska vad som egentligen står om till exempel kommersialism och privat kulturverksamhet.

Ordagrant står det att: ”kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning”.  Det är också precis där som de menar att staten bör gripa in: för att säkra mångsidigheten och få till en jämnare fördelning. Inte annars

I övrigt verkar 1972-års kulturutredning inte alls speciellt negativa till privat driven kulturverksamhet, som de också menar dominerar kultursektorn.

Det finns också likheter mellan dagens och gårdagens utredning såtillvida att båda pratar om vikten av att bredda kulturen och arbeta tillsammans med andra politikområden.

Skillnaden ligger mest i tron på olika sorters lösningar. På 1970-talet dominerar tron på de organisatoriska lösningarna, på institutionerna. Och lösningen på kulturarbetarnas försörjningsproblem är förstås att skapa ”fler fasta arbetstillfällen”. Det kommer knappast dagens kulturutredning att föreslå.

Här märker man att tidsandan verkligen har svängt, från institutioner till nätverk och ”federationer”, från fasta arbetstillfällen till flexibla egenföretagare, s k ”entreprenörer”.

Jag undrar vad som händer om ytterligare trettio år. Vad är det vi hyllar då? Har pendeln svängt tillbaka eller åt något helt annat håll?

Kommentera
11 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Kulturutredningens kris

Emma Emma

Först hoppade David Karlsson och Yvonne Rock av Kulturutredningen och hänvisade till bristande förtroende för utredningens huvudsekreterare, Keith Wijkander. Och nu, knappt två månader senare, står det klart att nämnda sekreterare får lämna sitt uppdrag.

Låt mig säga att jag inte är jätteförvånad.

Fast det är förstås inte alls bra att förtroendet för utredningen urholkas på det här sättet. För att inte tala om förtroendet för kulturministern, som både utsåg sekreteraren och dessutom har satt kulturpolitiken på paus tills dess att utredningen är klar.

Själv tackar jag i alla fall min lyckliga stjärna över att jag för en gångs skull lyssnade på min magkänsla och tackade nej till att vara med.

Kommentera
11 september 2014 under Analys | 3 kommentarer

Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen

Tobias Tobias

Det blev tredje valrörelsen som jag fått frågan: Varför är inte kulturpolitiken en större valfråga?

Tidigare tyckte jag att det var obegripligt. Nu funderar jag om det inte kan förklaras av att ingen part är intresserad.

Politikerna vill inte riskera självmord. Och kultursektorn vill inte ha en mer aktiv kulturpolitik, för den riskerar att leda till större styrning och snarare nedskärningar och oönskade omprioriteringar än motsatsen.

Den här gången ringde TT, och frågan som de ställde om kulturen som en icke-fråga är nog än mer relevant i år, för om vi ser bakåt så har det faktiskt varit mer drag. Tidigare har det funnits svallvågor efter såväl piratdebatten som den senaste stora Kulturutredningen.

Nu väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens folk”.

“Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon”, svarade jag i artikeln.

Och man vill inte reta upp konstnärer, skådespelare, författare eller musiker. Personer som många har en relation och lyssnar till, och som dessutom är välformulerade eller som på olika sätt kan nå ut.

Så vi har inte sett några stora tankar om kulturpolitiska insatser, vilket illustreras av att museifrågan fortfarande tas upp (den är ju  en  bagatell!).

Låt mig då vända på resonemanget.

Frågan bör också ställas inåt: Hur har kulturlivets aktörer lyft och formulerat frågor? Eller är det så att man inte vill ha en större diskussion?

Jag börjar ana en tyst överenskommelse. 

Tanken väcktes utifrån Tobias Hardings uttalande i en artikel i Fokus, som vi båda var citerade i inför förra valrörelsen:

På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Ett resultat av en mer omfattande kulturpolitisk diskussion inför ett val riskerar förstås klåfingriga ingrepp både vad gäller omprioriteringar och snabbåtgärder utan vidare analyser. Kanske skulle något parti till och med använda sig av ett väldigt populistiskt anslag för att vinna röster (apropå Göran Hägglunds tal som jag syftade på ovan)?

I stället är det småputtriga duttandet att föredra. De viktigare diskussionerna skjuts i stället upp till rum bakom stängda dörrar då en kulturminister blivit utsedd, utan att denne tvingas ha några genomgripande vallöften att agera på.

Men jag har kanske fel?

I så fall är självkritik på sin plats.

Kommentera
10 januari 2012 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Året med skiftet

Tobias Tobias

Gott nytt år!

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat ”årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens ”Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december ”Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den ”aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om ”Creative Europe”-programmet: ”Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget ”Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport ”Noll koll”. Nu sitter jag med en text om ”Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig ”Steve Jobs” privat och ”Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok ”Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Kommentera
22 november 2011 under Analys, Noterat | kommentera

Ett nytt synsätt har slagit igenom

Tobias Tobias

Ibland sker skiften så gradvis att man knappt märker det. Men på senaste Generatorkonferensen blev en sak tydlig: fokus låg på kulturella och kreativa näringar som motor i samhället, inte branschernas egen tillväxt.

Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.

Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.

Något började hända för fyra-fem år sedan. Kulturella värden betonades i allt högre grad, inte enbart ekonomisk tillväxt i några branscher. Själv skrev jag ett blogginlägg för fyra år sedan att flera tongivande rapporter inte främst var ekonomiska rapporter, men de kom ändå att tolkas som sådana under en period, bland annat EU-rapporten ”The Economy of Culture”.

Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara ”nya företag” eller ”tillväxtföretag”.

Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.

Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller ”kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.

Kommentera
24 januari 2011 under Analys, Noterat | kommentera

Syftet med samverkansmodellen?

Tobias Tobias

Jag sitter på ett kafé på en av de likadana centrumgatorna i Sverige. Samma bebyggelse och så någon Indiska, H&M, Face, Stadium, Dressmann och Akademibokhandel eller Bokia.

Man känner alltid igen sig. Om jag skulle bo utomlands igen är det inte den här likformigheten som jag skulle sakna.

Kanske kan jag se det som glädjande då att fundera utifrån SKL:s skrift ”På väg mot ett starkare Kultursverige”: samverkansmodellen ska ju motverka likformighet genom större valfrihet i regionerna.

Jag läser på min iPad som jag haft i en dryg månad. Ett fantastiskt resesällskap. I övrigt är det mest en filmvisare eller spelmaskin för barnen eller en soffpryl där jag läser igenom webbklipp jag inte hinner igenom annars. En extrapryl. Men mer om iPaden senare.

Det planeras för ytterligare kulturplaner i Sverige och det är därför som jag är där jag är. Vi erbjuder hjälp till att ta fram kartläggningar och fundera strategiskt över sin nya roll, som öppnar upp för egna inriktningar.

Jag rekommenderar starkt SKL:s lilla skrift som är en mycket bra introduktion samtidigt som den analyserar vägen från Kulturutredningen, inte minst genom huvudsekreteraren Keith Wijkanders återblick där han lyftar fram argumenten bakom ”portföljmodellen”.

Skriften sätter även de politiska processerna i ett större sammanhang genom Jenny Johannissons analys (läs även vår intervju med Jenny här). Hon påpekar att det finns tre typer av decentralisering: politisk, ekonomisk och kulturell. Vilken eller vilka av dessa är syftet med samverkansmodellen?

Den frågan vilar som en våt filt över hela diskussionen. Varför gör vi det här? Vad vill egentligen regeringen? Hur mycket självbestämmande kommer regionerna i praktiken få? Fortfarande verkar förvånansvärt mycket vara oklart.

Uppdatering: Jag mejlar kort med SKL:s Calle Nathanson som skriver att syftet på ett sätt blivit klarare genom förordningen som antogs precis före jul och där står uttryckligen att 4 § Fördelningen av statsbidraget ska bidra till att de nationella kulturpolitiska målen uppnås samt ge ökade möjligheter till regionala prioriteringar och variationer.

Kommentera
14 januari 2011 under Essä | kommentera

Gungor och karuseller

red red

Den här texten är från en förstudie för projektet KKN med Region Dalarna, Region Gävleborg och Region Värmland.

Vi har med den här texten velat ta fram en kortfattad introduktion till kulturella och kreativa näringar. Syftet är att  identifiera ett antal frågeställningar som ett underlag för att diskutera finansiering, rådgivning och annat företagsfrämjande.

Författare: Tobias Nielsén och Emma Stenström (2010)

>> Du kan även ladda ned rapporten i PDF-format.


VEM ÄR KULTURELL – OCH VEM ÄR INTE KREATIV?

En av de första frågor som infinner sig är förstås vilka företag som ska räknas till kulturella och kreativa näringar. Det är ingen enkel fråga. Begreppen kan tyckas lite olyckliga, och leder inte sällan till många missförstånd.

”Kultur” kan stå för estetiska verksamheter, till exempel teater, dans och konst, men också användas i en mer antropologisk bemärkelse, som till exempel i ”företagskultur”. Och ”kreativitet” är ännu mer förvillande; vilka företag och företagare är eller vill inte vara kreativa? När IBM nyligen intervjuade drygt 1 500 företagsledare, var till exempel kreativitet den kvalitet man värderade allra högst.i Att då peka ut vissa företag och företagare som kreativa, och därmed – indirekt – andra som icke-kreativa, kan vara problematiskt.

Den enklaste lösningen är antagligen att vara medveten om problemet, men ändå utgå, i alla fall inledningsvis, från någon av de branschdefinitioner som cirkulerar. Tillväxtanalys är den myndighet som har fått i uppdrag att ta fram en officiell definition, och har då valt att kombinera en näringsgrens- och en yrkesklassificering. De rekommenderar dessutom användningen av begreppet ”kulturnäringar” istället för ”kulturella och kreativa näringar”.

STORA SKILLNADER

En annan, ständigt återkommande, fråga är om kulturella och kreativa näringar, eller kulturnäringar, utgör en egen näringsgren, vars företag måste främjas på annorlunda vis än andra företag. Om detta kan man ha många åsikter, men en viktig aspekt – som vi vill framhäva – är att det finns en stor variation mellan olika typer av företag inom denna eventuella näringsgren.

Inte minst kan det vara värt att tänka på att det inom de kulturella och kreativa näringarna både finns varu- och tjänsteproduktion. Liksom det både finns de som skapar unika verk och de som sysslar med massproducerad och ibland lättkopierad kultur.

En vedertagen modell utgår också från att skilja på företag med en konstnärlig respektive kommersiell affärsstrategi. Med en kommersiell affärsstrategi står vinsten i fokus, medan en kulturell innebär att eventuella vinster plöjs ned i verksamheten. Företaget finns då i första hand till för verksamhetens skull, och inte för att ge ekonomisk avkastning.

Likaså kan det vara på sin plats att skilja mellan kreatörs- och entreprenörsdrivna företag. När det är kreatörerna, eller kulturskaparna, själva som äger och driver verksamheten står de personliga kompetenserna och talangerna i fokus, alltmedan entreprenörsdrivna kulturföretag kommersialiserar andras kreativitet och skapande. De förstnämnda är ofta solo‑ eller småföretag, medan de sistnämnda kan vara mycket stora företag. Det här innebär att vad som brukar innefattas i de kulturella och kreativa näringarna både omfattar egenföretag och multinationella koncerner (tänk Bonnier och MTG). Skillnaden mellan dessa medför förstås mycket olika bemötande och politiska åtgärder. I denna text behandlar vi framför allt de mindre företagen.

Vill man, kan man också göra en åtskillnad mellan de som står för själva skapandet, och de som står för kringverksamheter: reproduktion, distribution, försäljning, bevarande, utbildning, visning, lokaler, konsulttjänster, med mera.

Förutom givna skillnader såsom storlek, associationsform, ägarförhållanden, ålder och marknad, kan man också behöva göra en åtskillnad mellan var i den kulturella och kreativa värdekedjan som företagen befinner sig. iii Är det i centrum, i den konstnärliga kärnan, eller i någon av de omgivande cirklarna, kulturindustrin, de kreativa näringarna eller det övriga samhället? Självklart är det till exempel skillnad på att vara en enskild konstnär och driva en reklambyrå.

Även inom respektive cirkel finns dessutom avsevärda skillnader. En koreograf har till exempel andra förutsättningar och villkor än en keramiker, och variationen är till och med stor inom respektive konstart liksom mellan olika typer av branscher.

Generellt kan vi säga att vi tycker att det ibland finns en tendens att lite väl lättvindigt bunta samman sinsemellan rätt olika verksamheter till en och samma näringsgren. Eller som en Almi-rådgivare sa: ”inget företag är det andra likt, utan alla är unika”.

SPECIFIKA EKONOMISKA FÖRUTSÄTTNINGAR?

Med detta i bakhuvudet, vill vi dock själva gå över till generaliseringarna och ställa oss frågan om kulturnäringarna har några specifika ekonomiska förutsättningar. Det unika i kulturföretagandet ska inte dras för långt, men trots allt brukar följande ofta anses som karakteristiskt för många företag inom kulturnäringarna: iv

  • Måste balansera det kommersiella med det konstnärliga/kreativa
  • Kreativitet rimmar inte alltid med struktur
  • Ofta fokus på produkten snarare än på marknaden; styrd av inre vision, inte efterfrågan
  • Osäker efterfrågan – kunder vill inte ens alltid veta vad de ska få, vilket leder till högt risktagande
  • Krav på nyskapande gör det ibland svårt att standardisera, rationalisera och kapitalisera
  • Låga inträdeshinder för idéer – alla kan vara kreativa och idéer kräver inte kapital
  • En del har höga kostnader för produktion, men låga reproduktionskostnader
  • Upphovsrätten är central – en balans mellan att skydda egna och allmänhetens intressen
  • Stort och växande utbud av personer som vill ägna sig åt kreativa och kulturella yrken
  • Svårt att skriva kontrakt och specificera insatser och utkomster i förväg, icke-linjära processer, där man inte vet resultatet i förväg
  • Många ”ofrivilliga företagare” och många icke-vinstdrivande organisationer; pengar ofta ett medel, inte ett mål

Allt det ovanstående, och mer därtill, kan förstås ha betydelse för såväl rådgivningen som finansieringen av företag inom kulturnäringarna. Även om det återigen ska påpekas att variationen förstås är stor, och att många företag inom de kulturella och kreativa näringarna inte passar in i ovanstående beskrivning.

KULTURELLT OCH EKONOMISKT KAPITAL

En grundläggande utmaning i dessa branscher är att balansera mellan det konstnärliga eller kreativa och det kommersiella. Ett klassiskt exempel är bokförlaget som väljer att ge ut både poesi som sällan säljer i stora upplagor och bästsäljande deckare; ”gungor och karuseller”, som strategin brukar kallas. Utifrån ett kortsiktigt, renodlat ekonomiskt perspektiv kan det tyckas dumt. Varför inte enbart satsa på det som säljer?

Förutom att det på förhand kan vara svårt att avgöra vad som kommer att sälja, kan det på sikt vara klokt att inte enbart satsa på det kortsiktigt lönsamma. Ett bokförlag behöver nämligen bygga såväl ett ekonomiskt som ett kulturellt kapital, ”trovärdighet”. Att bli renodlat kommersiell, och enbart göra saker för att tjäna pengar, är sällan en långsiktigt hållbar strategi. Bokförlaget, om vi håller oss kvar vid det exemplet, behöver det kulturella kapitalet för att skapa trovärdighet mot media och läsare och för att locka till sig bästsäljande författare som gärna vill associera sig med en kulturell ”aura”. Det handlar alltså om att finna en balans.

Detsamma gäller ofta den enskilda kulturskaparen, eller kulturföretagaren. Man måste – både för trovärdighetens och för den egna utvecklingens skull – ägna sig åt nyskapande, utan att på förhand veta vart det leder. Samtidigt som man måste hitta sätt att antingen kapitalisera på det man redan har gjort eller på andra sätt dra in medel.

Kanske kan det tyckas som en självklarhet. Det är på många sätt likt hur vilket företag som helst måste tänka kring forskning och utveckling, med skillnaden att det för kulturföretagen sker på ett mindre kalkylerat sätt och ofta med andra drivkrafter. I praktiken verkar det nämligen vara här som många konflikter uppstår. Ta till exempel danskompaniet som skulle kunna visa sin föreställning många fler gånger om det inte vore för att koreografen och dansarna hellre ville utveckla något nytt. Eller den gästspelscen som avstår från att enbart visa publikdragande föreställningar till förmån för helt okända, experimentella som knappt fyller salongen till hälften. Eller konstnären som inte vill kopiera sig själv trots stor framgång med ett visst tema. Utifrån en kortsiktig kommersiell logik handlar dessa idiotiskt, men på lång sikt gör de kanske helt rätt, när de bygger ett kulturellt kapital samt odlar och utvecklar konstnärskap som kan bli stora på sikt. Troligen har dessutom alla företag något att lära sig från detta. Otaliga är de företag som gått i graven för att de ensidigt fortsatt på ett spår och varken utvecklat sig själva eller sina erbjudanden.

VINSTINTRESSE OCH ANDRA INTRESSEN

Närliggande är förstås frågan om vinstintressen kontra andra intressen. Många förknippar säkert företagande med i första hand ett vinstintresse, även om det på senare tid vuxit fram allt mer av ett socialt ansvarstagande inom alla slags företag och likaså är det sociala företagandet på framväxt, där vinsten blir ett medel att nå andra samhälleliga mål.

Inom de kulturella och kreativa näringarna finns förstås ett spektrum av alltifrån renodlat kommersiella, vinstdrivande företag till icke-vinstdrivande organisationer av olika slag, samt däremellan en massa hybrider. Till viss del hänger detta samman med tradition. Genom att ställa sig utanför det ekonomiska systemet har man i viss mån, och framför allt i konst- och kulturvärlden, kunnat behålla en frihet, ett oberoende, samtidigt som det också har skapat svårigheter bland annat vad gäller möjligheten att ta betalt för sitt arbete.

Dessutom finns det ekonomiska förklaringar. Svårigheterna att specificera utfall i förväg och därmed att skriva kontrakt, komplexiteten, den osäkra efterfrågan och de ofta höga produktionskostnaderna, allt detta och mer därtill gör att den icke-vinstdrivande formen kan vara både den mest legitima och den mest rationella.

För att inte tala om att det ofta finns andra hänsynstaganden. En teater vill kanske till exempel inte ta ut för höga priser, eftersom de också vill vara tillgängliga för så många som möjligt. Kanske måste teatern också tänka så om den erhållit offentlig finansiering och av kulturpolitiska skäl måste erbjuda tillgänglighet.

Viktigast av allt är dock att det inte alltid är vinsten som är drivkraften. För många är företagandet snarare ett medel för att kunna göra vad de vill göra, och ofta finns det inga alternativ, inga anställningar. Även det kan vara viktigt att komma ihåg i företagsfrämjandet. Det är inte sällan lusten att skapa som är drivkraften, och inte nödvändigtvis vinsten.

Det personliga och ofta passionerade elementet gör också att man kan vara känslig för kritik, och att det ibland kan vara knepigt att få distans till verksamheten, vilket också kan vara bra att minnas i företagsfrämjande sammanhang.

LEVEBRÖDS- ELLER TILLVÄXTFÖRETAG

Av bland annat ovanstående skäl brukar det därför sägas att många företag inom kulturnäringarna inte är intresserade av att växa. Solo- och småföretagarna är redan från början många – och långt ifrån alla vill växa.

Man är nöjd om företaget går runt och man själv kan leva på det. Och dessutom är företagandet så ofta knutet till den egna talangen att det inte alltid är givet hur man kan växa. Många driver alltså så kallade levebrödsföretag, och är inte alltid intresserade av att vara tillväxtföretag. Det innebär att finansieringsbehovet ofta är litet och i de flesta fall kan komma som stöd till projekt samt i form av lån av utrustning och lokaler.

De stödformer som är särskilt riktade till branscher inom de kulturella och kreativa näringarna är inte sällan uppbyggda kring projekt, till exempel filmstöd. Man ger stöd till de nya projekten snarare än till företaget. Det är möjligt att detta bidragit till att alltför få velat utveckla sina företag snarare än nya projekt, men det är ändå projekten som är verksamheternas hjärta. Inga filmer, inget filmproduktionsbolag.

Ett levebrödsföretag är ofta just projektbaserat och utvecklingen av ett sådant företag handlar främst om att stärka förhandlingskraften och oberoendet, vilket inkluderar kompetensutveckling inom försäljning och marknadföring utöver det unika kompetensområdet. Även självförtroende och nätverk är viktiga kompontenter.

I samband med detta kan man fråga sig om det är nystartade eller redan etablerade företag som har störst behov. En hel del av diskussionen om kulturella och kreativa näringar verkar fokusera på att fler företag ska startas, samtidigt som det inte så sällan är de redan existerande som behöver hjälp i form av rådgivning, kompetensutveckling och finansiering.

Man kan också fråga sig hur viktiga affärsplaner är. Inte minst eftersom det ibland glöms bort att allt företagande kräver tid, och ofta innebär många misslyckanden innan det lyckas, inte minst inom den kreativa sektorn. v Därför kan det ibland vara missvisande att se alltför mycket till den första inledande affärsidén och planen, eftersom de ofta revideras efter hand. En första affärsplan kan alltså inte ses som en färdig modell utan enbart en början. Det viktiga är vad som sker därifrån – och att något verkligen sker och inte bara formuleras i ord.

Slutligen ska man inte sticka under stol med att det ibland finns en ideologisk ingrediens. Alla vill inte bidra till ekonomisk tillväxt, speciellt inte i dessa miljömedvetna tider. Dessutom finns inte sällan en kritisk inställning, vilket man inte ska glömma. Kulturens, och inte minst konstens, roll har ju bland annat varit att kritisera makten och ifrågasätta förhärskande synsätt – och där hamnar nog företagsfrämjande och entreprenörskap i dag.

HYBRIDER OCH BLANDEKONOMI

Om det är något som utmärker de kulturella och kreativa näringarna, är det att det finns gott om olika sorters organisationer; vinstdrivande företag i olika former och icke-vinstdrivande organisationer av skilda sorter och slag. Dessutom präglas sektorn av att det är en blandekonomi. Offentliga myndigheter, kommersiella företag och civilsamhällets olika organisationer verkar ofta sida vid sida och förstärker varandra. Vissa talar om ett slags ekologi, där olika sorters organisationer är länkade till varandra i ett komplext system. vi Därför måste en analys av en organisation alltid betraktas utifrån sitt sammanhang; sitt nätverk och sina relationer.

Även inom en organisation kan denna blandekonomi existera, i form av allmänna medel, ideellt engagemang och försäljning på en marknad.

En konstnär kanske kan finansiera sin verksamhet till hälften under en period med hjälp av ett stipendium, men mycket sällan till fullo och under en längre tid. På motsvarande sätt bör de kulturpolitiska medel som vissa organisationer erhåller ses som en del, en bas, för verksamheten att utgå från. Just denna mångfald av intäktskällor anses av många vara ett av de mer grundläggande dragen i kulturekonomin.

Ibland kan det ställa till problem. Det händer att företag inte riktigt passar in i mallarna, just för att de rör sig mellan olika verksamheter med sinsemellan olika logiker. På samma sätt som många företagare i denna sektor har arbeten av kalejdoskopkaraktär. Ena dagen står de i sin ateljé, nästa undervisar de och den tredje arbetar de inom vården. Ibland är de anställda, andra gånger tar de frilansuppdrag, och rätt ofta arbetar de ideellt med sin kärnverksamhet. De är kombinatörer.

Även på organisationsnivå handlar det inte så sällan om hybrider. Det är till exempel inte ovanligt att såväl en förening som ett aktiebolag existerar sida vid sida, och ofta kombineras också olika logiker. Cirkus Cirkör skapar till exempel föreställningar av hög konstnärlig kvalitet, säljer events på en rent kommersiell basis, driver skolverksamhet efter en närmast offentlig logik och dessutom en rad ideella projekt. Rent formellt är de organiserade som både en förening och ett aktiebolag, samt har offentliga anslag, egenintäkter och ideella inslag.

Samma hybridlogik kan man se i mer kommersiella kompanier, som kanadensiska Cirque du Soleil, världens största scenkonstföretag, med vinster i miljardklassen. Utan en offentlig finansiering i början, hade de antagligen inte funnits till, och de har alltid hållit fast vid sin sociala sida, och drivit projekt bland annat i utvecklingsländer på helt ideell basis.

Kanske är det dessutom en samhällstrend. Gränser luckras generellt upp i dag. Fritid och arbete flyter samman, liksom produktion och konsumtion, för att inte tala om gränsen mellan professionella och amatörer, och många rör sig dessutom gärna mellan kommersiell och ideell verksamhet. Många kulturföretagare kan därför lättast förstås som ett slags sociala eller samhällsentreprenörer, där företagandet är medlet för att nå ett högre mål.

FRÅN FÖRETAGSAM TILL FÖRETAGARE

En sak är säker: inom de kulturella och kreativa näringarna finns det många initiativrika och företagsamma personer. Frågan är vad som krävs för att företagsamheten ska kanaliseras till företagande och entreprenörskap – och om det är nödvändigt.

Klassiskt är att tänka i termer av kreativitet och struktur. Det har sociologer gjort sedan urminnes tider, och många har påpekat just svårigheterna i att kombinera de två. Kreativitet rimmar åtminstone inte alltid med struktur; ett kreativt sinne innebär inte nödvändigtvis ett affärssinne. En del vill till och med gå så långt som att lokalisera dem till olika hjärnhalvor: en höger som är kreativ, och en vänster som är analytisk.

I företagande krävs förstås bägge delarna. Alltför mycket analytiskt tänkande, alltför mycket struktur, är sällan kvaliteter i ett entreprenörskap, men motsatsen är förstås inte heller lämplig. Snarare handlar det, som sagt, om att finna något slags balans.

Den som är kreativ och drivs av nya idéer, kan behöva hjälp att stanna upp och strukturera – och det verkar gälla en hel del inom kulturnäringarna. När nyskapandet är drivkraften är det dessutom lätt att kasta sig över projekt efter projekt, utan att hinna kapitalisera på det man redan har gjort. Och när företagandet mest är ett medel, är det lätt hänt att man inte ägnar särskilt mycket tid åt att utveckla det, utan snarare åt att utveckla det man mest brinner för: verken eller verksamheten.

I viss mån finns förstås också en tradition som säger att det är fult att vara för kommersiell eller fusk att ägna för mycket tid åt företagandet. Det finns åtminstone spår av föreställningen om att bra konst ska sälja sig själv kvar, och att den som är för kommersiell, förlorar i trovärdighet. Likaså finns en kritik mot att alla ska bli entreprenörer och att det ekonomiska synsättet är så förhärskande i många kretsar.

Förutom att det förstås saknas kunskap och kompetens på många områden. Man har kanske aldrig lärt sig grundläggande företagsekonomi, man förstår inte skatter, moms och bokföring, tänker inte i termer av försäljning och marknadsföring och vet inte skillnaden mellan olika typer av bolag. Man kanske är företagsam, men inte nödvändigtvis när det kommer till företag och företagande. En representant för Filmbasen, Stockholm läns talangutveckling för filmare, diskuterar: ”Vad gör en regissör när hon eller han inte regisserar, vilket är den största delen av tiden? En regissör måste kunna sälja sin produkt för att ta sig fram.”

Här ligger kanske den största utmaningen för den som vill utveckla företag inom kulturella och kreativa näringar; hur hittar man sätt att kanalisera företagsamheten till företagandet – utan att andra värden går förlorade?

För trots allt är det viktigt att komma ihåg att det inte alltid är det som säljer bäst, som har den högsta konstnärliga, kulturella eller kreativa kvaliteten.

REFERENSER OCH REKOMMENDATIONER

i) IBM Global CEO Study “Capitalizing on Complexity”, www.935.ibm.com/services/us/ceo/ceostudy2010/index.html (2010-06-23).

ii) Tillväxtanalys, “Kulturnäringar I svensk statistik”, Rapport 2009:06. Kortfattat kan sägas att man räknas in i kulturnäringarna om man antingen har ett kulturyrke, som till exempel formgivare, eller arbetar inom ett kulturföretag, till exempel en teater.

iii) Modellen av ett slags värdekedja har använts på många håll, bland annat i EU:s omtalade rapport, ”The Economy of Culture”, ec.europa.eu/culture/keydocuments/doc873_en.htm (2010-06-24).

iv) Det finns en mängd litteratur som behandlar det ekonomiskt specifika i kulturnäringarna, till exempel Richard Caves (2000) Creative Industries, Harvard University Press och David Hesmondhalgh (2007) The Cultural Industries, SAGE.

v) Se t ex Tobias Nielsén, Dominic Power och Margret Sigurdardottir (2010) Creative Business. 10 rules to help you build your business. Volante/QNB.

vi) Se t ex David Karlsson (2010) En kulturutredning: pengar, konst och politik, Glänta Hardcore, för en bra beskrivning av hur kultursektorn fungerar.

Kommentera
24 september 2010 under Noterat | kommentera

Kulturpolitiken efter valet?

red red

I måndags vaknade många svenskar upp till en mörk dimma, såväl bokstavligt som bildligt, med Sverigedemokraterna som vågmästare. Och nu när så gott som alla röster kontrollräknats ser det ut som att det inte blir någon majoritetsregering för Alliansen.

Läget är också osäkert för politiken som rör kultursektorn och det återstår att se hur Alliansen kommer att agera. När det gäller vallöften från Alliansens sida är några att Skapande skola även ska omfatta grundskolan. Kungliga Operan ska renoveras och Nationalmuseum ska byggas om. 60 miljoner kronor ska gå till digitaliseringen av biografer.

Sveriges radio har samlat några kulturröster efter valet:

  • Johan Lundberg (chefredaktör för Axess): ”Det är bra att skaka om i kulturlivet överhuvudtaget och det krävs två mandatperioder för att göra ett väsentligt avtryck.”
  • Göteborgspostens kulturchef Gabriel Byström anser att: ”De stora utredningar som gjordes när det gäller public service och kulturutredningen kommer att genomföras i hög utsträckning.”
  • Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman påstår att: ”Kulturarbetarnas villkor påverkas inte i någon större utsträckning av vad som händer i ett val, det har de aldrig gjort.”
  • Författarförbundets ordförande Mats Söderlund anser att: ”Alliansen verkar inte vilja lyssna på kulturskaparnas villkor, de har gjort en rad negativa reformer för oss.”

Flera av valanalyserna fokuserar dock givetvis på Sverigedemokraterna och deras politik. Till skillnad från de etablerade partierna är kulturen något som SD lyfter fram och betraktar själva som en vinnarfråga. Vad deras politik dock handlar om är relativt diffust. I huvudsak verkar den handla om minskade anslag och ökad politisk styrning och vissa förvirrade utspel om fornminnen, midsommar och julafton.

SD har föreslagit att Region Skånes årliga kulturbudget på cirka 250 miljoner kronor ska skäras ner med drygt 78 miljoner kronor, pengar som istället ska satsas i sjukvården. Björn Söder (SD) föreslår bland annat att dra in bidragen till Malmö opera och Skånes dansteater. Kultur värd att satsa på menar han istället är exempelvis keramiskt center i Höganäs och Charlotte Weibulls arkiv med folkdräkter. Ett mönster som följer andra europeiska högerpopulistiska partiers kulturpolitik.

Journalisten Niklas Orrenius menar att hittills har inte SD:s politik fått något inflytande alls i Skåne.

– De andra partierna i Skåne har verkligen stått upp och markerat mot den här kultursynen, säger Orrenius till SvD. Som exempel ger han att samtliga etablerade partier försvarade ”A history of sex” som en viktig utställning, när SD försökte döma ut fotografierna som ”perversa”.

Orrenius menar att riksdagspolitikerna behöver slipa sina argument och formulera pedagogiska förklaringar till varför offentligt finansierad kultur är viktig. Han menar att för väljare som inte är insatta i kulturpolitiken kan SD:s retorik verka lockande där de exempelvis menar att det är ett val mellan ”Territorial Pissing” eller vården.

Kommentera
17 september 2010 under Analys, Noterat | kommentera

Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitik

Tobias Tobias

Tidningen Fokus har i veckans nummer en artikel av Adam Svanell om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga (inte den här gången heller). Trots att det fanns tecken på en kulturpolitisk debatt här och där — först i samband med kulturutredningen, sedan bland annat utifrån Anna Odell, Göran Hägglund och…

Jag var på väg att nämnda The Pirate Bay också, men ångrar mig.

I stället förklarar The Pirate Bay-rättegången varför kulturpolitiken inte tog större mark. Här fanns en fråga som rörde ett flertal kulturpolitiska aspekter — ändå var inte kulturpolitiken med i diskussionen.

Att ta tag i (frågan om digitalisering och upphovsrätt) hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum”, säger jag i artikeln (och varför jag hade göteborgsmetaforen i huvudet kan vi ta en annan gång). Jag utvecklar den ståndpunkten i mitt senaste antologibidrag.

Andra som i samma artikel resonerar kring varför kulturpolitiken inte tilldrar sig ett större intresse är Stina Oscarson, Tobias Harding och Anders Frenander.

Adam Svanell kallar i Fokus-artikeln mitt blogginlägg ”Nu slutar jag med kulturpolitik” för sorgset. Anders Rydell kallar samma blogginlägg för uppgivet i en annan artikel för tidningen Konstnären om Alliansens kulturpolitik. Som den expert Rydell är på digitaliseringsfrågor konstaterar han avsaknaden av den diskussionen och benämner kulturpolitiken för att vara otidsenlig.

När jag återbesöker det där nämnda blogginlägget — och lite fascineras över att det har plockats upp två gånger — känner jag egentligen samma sak. Har jag slutat med att analysera och engagera mig i kulturpolitik? Nej, men en viktig lärdom har varit att spelet som påverkar kulturpolitiken äger rum i andra sammanhang (märkliga Timbro-utspel som får utrymme på DN Debatt till exempel, liksom Piratpartiets tidigare framgångar och givetvis att det är det ”finansiella läget” som till slut styr). Jag ser också en viktig lärdom att inte fastna mentalt för mycket i stödstrukturer som utgångspunkt.

Visst har det ändå funnits någon diskussion. Men jag kan villigt erkänna att jag inte följt varje aktivitet. Till exempel har jag inte sett TV4-debatten nedan, som jag råkade hitta igår. Ni får gärna upplysa mig om det är något nytt som sägs där.

Det är lätt att förfäras över ledande politikernas ointresse för kulturen, men kanske finns det också något gott i detta? Tobias Harding avslutar Fokus-artikeln: ”… den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Det finns andra aspekter som gör att jag egentligen inte håller med, men varför inte vara positiva idag.

Kommentera
14 juni 2010 under Analys, Noterat, Rapport, Samtal | kommentera

Sverige i EU. Livesändning måndag morgon

Tobias Tobias

Idag leder jag ett seminarium i Linköping om Europeiska kommissionens ”grönbok” (green paper) för den kulturella och kreativa sektorn. Det livesänds klockan 09:30-10:30 här; och det går även att se i efterhand via den länken. (Ha inga större förväntningar på min spiritualitet. Det hela blir bara sakligt.)

Frågan är om det svenska laget med myndigheter och andra tongivande organisationer kan samla sig. Kanske bör man inte? Det kanske är bättre för vissa att samarbeta med europeiska intressegrannar. Seminariet arrangeras av Generator tillsammans med regionförbundet Östsam.

Vi har tidigare via analysbrevet spridit en sammanfattning av EU:s grönbok för kulturella och kreativa näringar. Tidningen Konstnären ställde också ett gäng frågor till mig. Det här är mina svar:

Betyder grönboken att EU har börjat få upp ögonen för de kreativa näringarna på ett nytt sätt?

Grönboken innebär en start på ett andra kliv för EU. Från att under några år börjat diskutera och fundera kan vi se grönboken som en seriös fördjupning. Men vi ska komma ihåg att en grönbok inte i sig innebär nya förslag, utan är ett diskussionsunderlag som pekar ut en riktning. Och riktningen är en del av Europas 2020-strategi, mot att Europa ska bli ledande inom innovationer. Över huvud taget hängs grönboken upp ganska mycket på den digitala utvecklingen och kopplas till utbildning och tekniska färdigheter generellt.

Hur har det sett ut tidigare? Har det funnits någon liknande satsning?

De här frågorna återknyter till det andra målet i den europeiska kulturagendan 2007, då kommissionen uppmanade EU att ta tillvara kultur som drivkraft för kreativitet och innovation inom ramen för Lissabronsstrategin. Dessutom en rad andra dokument och strategier som inte minst talar om bättre samverkan mellan kultur och andra politikområden. Notera alltså att vad den svenska kulturutredningen föreslog om aspektpolitik bara var en förlängning av det europeiska samtalet. Men framför allt har det ju bubblat på regional nivå i Europa. Många satsningar har på så sätt varit EU-finansierade, regionala projekt. Det hade varit märkligt om de här inte frågorna till sist inte landade också på kommissionens bord.

Varför bör EU satsa på de kreativa näringarna? Det är ändå en ganska liten del av hela ekonomin, 2,6 % av bruttonationalprodukten.

Det där beror på hur man räknar. Det ekonomiska bidraget är mycket större om man inkluderar indirekta effekter. Till exempel så skapar ju föreställningar, konstutställningar och andra evenemang turism som inte syns i de här siffrorna. Det ekonomiska värdet av industridesign ligger dessutom främst i hur andra produkter fungerar och säljer, inte i hur många som arbetar inom den egna sektorn. Sedan kan man också prata om kulturella värden och livskvalitet.

Du har tillsammans med forskaren Dominic Powell skrivit boken Creative Business och givit ut en rapport om de kreativa näringarna i Europa. Vilka platser är mest kreativa i Europa?

Det är omöjligt att säga vilken region som är den mest kreativa då kreativitet finns överallt och alla europeiska kulturer har rika och varierande kreativa traditioner. Däremot är det möjligt att förstå varför vissa platser är bättre på att dra nytta av deras kreativa och kulturella aktiviteter. Vad som blir synligt utifrån resultaten i rapporten är att Europas kulturella och kreativa näringar dras till några av de största städerna. Så London, Paris, Milano och Amsterdam är de största noderna där flest personer är anställda inom dessa sektorer. Men även Stockholm hamnar högt, faktiskt näst högst om vi ser på specialisering i förhållande till andra branscher.

Finns det speciella förutsättningar som skapar en extra kreativ plats? Vad är detta i så fall?

Det går att lära en hel del från historien och se vad som gjorde Florens framgångsrikt under renässansen. Kreativitet gynnas av god infrastruktur som skapar möjligheter för möten och handel, kapital, kunskapstradition, mångfald och viss instabilitet; det måste finnas en vilja att förnya sig. Om vi går till vår rapport och senare studier är det tydligt att en hög grad av specialisering är en nyckelfaktor.

Varför heter er bok ”Creative Business”? Vad är det för speciellt med ”kreativt företagande”?

Likheterna med vilket företagande som helst är faktiskt fler än skillnaderna. Vilken entreprenör som helst, inte minst uppfinnare, brinner ju för sin idé och sin produkt och vill visa världen vad man åstadkommit. Men möjligen är kreatörer mer inriktade mot skapandeprocessen och stannar ofta med den, medan andra företag är bättre på att bara se det som en del före marknadsföring och försäljning. Vad vi gör framför allt är att lyfta in exempel på företag som sysslar med böcker, musik, film, konst, mode och design. Det finns ju knappt några ekonomiböcker för kulturföretagare.

Undertiteln på boken är “10 lessons to help you build a business your way”. Vilka är era viktigaste råd?

Ha tålamod. Framgångshistorier brukar bara beskriva de senaste, lyckosamma åren, men den verkliga historien är nästan alltid längre och innehåller lika många misslyckanden som succéer.

Någonstans måste man ändå börja. Att testa och försöka och verkligen sätta igång och fortsätta är förstås det absolut viktigaste rådet för att åstadkomma något. Man kan inte heller nog underskatta vikten av kontinuitet i ett skapande. Tio rader per dag blir faktiskt en bok på två år.

Dessutom lyfter vi fram betydelsen av riktning och planering. Man bör inte bara jobba i sin verksamhet, utan också med den. Det handlar om att veta varför man gör saker, och att tacka nej till uppdrag när de inte följer vad man tänkt sig. Det handlar också om att bli bättre på att organisera så att man kan göra det man är bäst på, det vill säga inte bara bli fast i adminstration och kortsiktiga uppdrag som inte leder någonstans.

Vi diskuterar också kring gratisarbete och om vikten av att samarbeta med människor och organisationer.

Vad skulle du vilja se att EU-satsningen kom fram till? Vilken typ att satsningar skulle du vilja se?

Ärligt talat vet jag inte om så mycket behöver styras från EU. Det viktiga är att erkännandet därifrån finns och att de pekar ut några områden. Bland dessa tycker jag det är viktigt att låta kulturen knyta an till andra politikområden i högre grad och att stärka tillgången till finansieringen via olika åtgärder. Det finns också några skattetekniska problem att ta tag i för att harmoniera lagstiftningen mellan länderna.

Kommentera
30 mars 2010 under Analys | kommentera

Det blev en upplevelsekonomi – men hur bra var satsningarna?

Tobias Tobias

Kanske beror det på decennieskiftet, kanske på lågkonjunkturen eller på att allt som hissas också granskas förr eller senare.Det har gått drygt tio år sedan upplevelseindustrin började föras fram i Sverige och creative industries användas i Storbritannien och internationellt.

Jag har själv känt behov av reflektion och föreslog bland annat det som ett tema för konferensen Generator i höstas. I går sände SVT Kulturnyheterna ett bakåtblickande reportage om upplevelseindustrin och kreativa näringarna. Vinkeln verkade vara ”vad hände?” och var inriktad på de satsningar som genomförts. Bra så, men jag tycker att inslaget missade att ta upp de omvärldsfaktorer som är tydliga, nämligen att betydelsen av design, kultur och upplevelser har ökat i olika vrår av samhället.

Men det finns såklart mycket att säga om den retorik och de satsningar som genomförts, och inte bara i Sverige. Det är märkbart hur samma uttryck återkommer i bakgrundsbeskrivningar och handlingsprogram (se här om Thailand). Själv försöker jag alltid idag försöka börja i en konkret ände och undvika svepande begrepp, om de inte fyller en funktion av pragmatiska eller teoretiska skäl.

Några som både kritiserat och bidragit till utvecklingen är ett gäng som utgått från Queensland University of Technology i Brisbane, Australien. De stod bland annat bakom antologin ”Creative Industries”, som jag rekommenderar. Nu utgår flera från fristående ARC Centre of Excellence for Creative Industries and Innovation och chef där är Stuart Cunningham. Han ser ut som en rugbyspelare och vi har sjungit Abba-sånger ihop på en scen i Peking (nyktra och i fullt konferensljus).

Cunningham har tidigare skrivit flera bra genomgångar och står nu bakom ännu en sådan ihop med kollegan Terry Flew; med titeln ”Creative Industries After the First Decade of Debate”, publicerad i tidskriften The Information Society. (Sammanfattning här, artikeln i sin helhet i pdf-format här.)

De konstaterar att definitionerna varierar mellan länder och mellan internationella organ som UNCTAD och UNESCO, och vi skulle kunna lägga till, även mellan svenska kommuner och regioner. I Storbritannien används creative industries eller creative economy, liksom i länder som Singapore, Hong Kong, Taiwan, Korea, Nya Zeeland och i Australien men i huvudsak på delstatsnivå. I många europeiska länder istället kulturella näringar eller kulturella sektorn.

Den ideologiska hemvisten är ett annat tema. Kopplingen till en allmän neoliberal samhällsutvecklingen diskuteras och är intressant från ett svensk perspektiv, där satsningar på upplevelseindustrin och kreativa näringarna har initierats av socialdemokratiska politiker, både på kommunnivå (tänk Hällefors och Hultsfred) och nationell nivå (Pagrotsky). Det är alltså en missuppfattning att synen på kulturen som något nyttigt har sin start i Kulturutredningen eller den sittande svenska regeringen, utan måste ses som en global trend som pågått länge. Citat från artikeln:

“There is certainly considerable talk about markets, entrepreneurship, competition, and innovation in creative industries policies, but it has been noted that this was not a new thing: Cultural policy since the 1970s had been moving from a supply-side, artist-centered approach to one that gave stronger consideration to consumer demand and cultural markets.”

Det här bland annat inneburit en förflyttning i politiken från fokus på stora institutioner till småföretag. Men de flesta är ändå överens om det viktiga samspelet däremellan.

“By pointing to a positive correlation between the development of culture and the creative industries and economic growth and innovation, rather than seeing cultural provision as a rent extracted from the “real” or “productive” economy on the basis of social or cultural value rationales alone, we can begin to think about such cultural institutions as public-sector social innovation incubators (Cunningham 2009a). — But it is to say that creative industries theories and policy discourses are not defined by an ideological preference for large commercial institutions over those of the public sector. Rather, they can act as an advocate for the contribution of SMEs, and for the formative role of public sector cultural institutions as cultural questions move to the fore of globalized knowledge-based economies and societies.”

Till sist — genomgång av de olika generella modeller som används i olika delar av världen. Ursäkta språkblandningen.

  • A United States model, where there is a substantive divide in thinking and calculation toward arts and culture on the one hand and the entertainment/copyright industries on the other, and where the bulk of policy initiatives are highly localized and subnational in their focus, as seen with the rise of the “creative cities” movement.
  • A European model that emphasizes the cultural mission of these industries and strategies for social inclusion for common cultural benefit and where the term “cultural industries” is generally preferred to that of creative industries.
  • A diverse range of Asian approaches, which strongly emphasize the role of national sociocultural and political circumstances, but still identify opportunities for export growth and successful branding of global city-region in the highly competitive Asia-Pacific region, while at the same time challenging long-held orthodoxies about instrumentalist education and the dominance of the ICT sectors in driving economic growth.
  • Developing country models in South America, South Africa, the Caribbean and elsewhere, where questions of cultural heritage maintenance, poverty alleviation, and provision of basic infrastructure have precluded overly technocratic conceptions of creative industries being promoted uncritically as the inevitable fruits of the information society.
Kommentera
3 mars 2010 under Analys | kommentera

Vem vill fortsätta med kulturpolitik?

Tobias Tobias

Jag läser forskaren Tobias Hardings blogginlägg om David Karlssons ”En kulturutredning” (läs intervju här). Harding diskuterar bland annat utifrån mitt inlägg ”Nu slutar jag med kulturpolitik” och återger ett citat från Harry Schein som mot slutet av sitt liv, efter långt arbete med kulturpolitik, förklarade: ”Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”

Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: ”Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”

Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid ”båda två”.

Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.

Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.

Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.

Kommentera
16 februari 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/David Karlsson: "Håll humöret uppe"

Tobias Tobias

Emma har tidigare berömt David Karlsson för hans nya bok ”En kulturutredning: pengar, konst och politik”. David Karlsson var sekreterare i Kulturutredningen innan han hoppade av efter ett års arbete. I boken ger han sin syn på arbetet och kombinerar med intressanta perspektiv på vad kulturpolitik kan och bör vara.

Till den här veckans analysbrev ställde vi några frågor till honom:

Din bok heter ”En kulturutredning”. Räckte det inte med den som kom?
– Nja, det gjorde väl inte det, men jag hade gärna sett att det gjort det. I min bok beskriver jag kulturutredningen som ett haveri. Och egentligen kan man fråga vem som helst i Kultursverige och få samma svar. Det kom ju inte inget konkret ur den. De svåra frågorna som utredningen hade, de sitter det nu nya utredningar och jobbar vidare med. Som frågorna om regionalisering, litteraturstöd och en ny analysmyndighet.

Varför havererade den?
– Det enkla svaret är att den hade för kort om tid. De hade 18 månader på sig och det går inte att utreda något så komplext som hela landets kulturpolitik på 18 månader. I Tyskland gjorde man en liknande utredning och då hade man fyra år på sig och ett mycket mer resursstarkt sekretariat.

När jag läser boken så tycker jag att du slår ett slag för kulturens egenvärde. Var det för mycket aspektpolitik i Kulturutredningen?
– Nja. Jag sympatiserar med grundtanken – att man måste jobba tvärsektoriellt. Men man måste också göra en distinktion mellan kulturpolitik - där det tvärsektoriella är oerhört viktigt – och konstpolitik - som handlar om konstens inre utveckling. Det är det svåra med kulturpolitik, att hålla flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt. Jag kan tycka att kulturutredningen blev för endimensionell – det som har med konstens egenvärde att göra fick stryka på foten. Konst måste få vara onyttig för att kunna vara nyttig.

Hur menar du när du säger att kulturen måste vara onyttig för att vara nyttig?
– Man kan jämföra med grundforskning. Den måste följa vetenskapens inre logik. Först när man har gjort grundforskningen kan man produktutveckla och kommersialisera. Det är likadant med kulturen. Vi behöver ”onyttig”, självständig spetskultur, som har fått utvecklas enligt sin egen logik. Först därefter har man något som man kan göra företag av.

Vad är den viktigaste kulturpolitiska frågan idag?
– Då skulle jag citera Gunnar Svensson, som jobbade med Bengt Göransson när han var kulturminister, och som fick samma fråga av mig: ”Att hålla humöret upp”. Det tycker jag var ett utmärkt svar.

Kommentera
22 september 2009 under Analys | kommentera

Morgontankar kring regionalisering och annat

Tobias Tobias

Snart har ett dygn gått sedan kulturministern presenterade sin nya proposition. Är reaktionerna inte särskilt förutsägbara inom kulturpolitiken?

Jag satt själv i radiostudion igår kväll (här ligger programmet uppe) – jag har inte lyssnat själv och intrycket i efterhand var den kritiska stämningen och att vi alla, förutom Lena Adelsohn Liljeroth, var rätt forcerade. I morse såg jag medan jag kastade i mig espresson att Stockholmstidningarna kalkerar varandras förstasidor på kulturdelarna och sätter förvirrade rubriker.

Vilken bild kommer vi få av kulturpropositionen? Som vanligt är det inte vad som står som blir det viktiga i tolkningen, utan vad vi tror att det står.

Några morgonnoteringar:

Strävan efter att bredda kulturens roll i samhället – det som jag kallade det stora projektet nedan – har inte alls kommit fram. I stället är historien som skrivs att staten avvecklar sitt ansvar.

Jag kan också bara tillägga att jag tycker att analysmyndigheten verkligen behövs. Statistikfunktionen på Kulturrådet har inte fungerat senaste tiden och dubbelheten i uppgifterna – både granska och utföra – har inte varit bra.

Framför allt har mycket av diskussionen hittills snurrat kring regionaliseringen. Viktigt är det att se vissa risker, men låt mig peka på tre viktiga punkter – så kan vi diskutera vidare sedan:

  • Regionaliseringen har gradvis införts och är inget borgerligt projekt. Den har vuxit fram under socialdemokratiskt statsstyre och i många s-märkta kommuner under 90-talet, där kulturen allt mer har blivit ett redskap för att göra kommuner mer attraktiva (Hällefors, Hultsfred, Trollhättan m.fl.). För den som vill ha en bakgrund: läs ”Den nya kulturrevolutionen” av Pelle Andersson och Jesper Lindau från 1998.
  • Regionaliseringen är önskvärd av de som ska genomföra den. Nio av tio kommuner och landsting eller regionförbund uppfattar portföljmodellen som positiv, även om farhågor finns.
  • Den återstående regionaliseringen utgör bara en liten del av den totala finansieringen. 55 procent av den offentliga kulturfinansieringen kommer från landsting och kommuner. Denna offentliga del uppgår dessutom bara till 30 procent av den totala kulturfinansieringen (resten står hushållen för).

Att kulturen har flera värden och effekter än ”egenvärde” är förvånansvärt kontroversiellt; se t.ex. SvD:s kulturchef Stefan Eklund idag. För det första: egenvärde rymmer också nyttor om man börjar bena i detta ord, till exempel mångfald, identitetsskapande, yttrandefrihet och demokrati. För det andra: varför gömma sig för det faktum att kultur kan tillföra något ytterligare? (Utan att för den skull ha det kravet på sig.)

För egen del börjar jag luta åt att allt mer skilja på konstpolitik och kulturpolitik i de här diskussionerna. Medan konstpolitiken syftar till att utveckla konsten och förvalta kulturarvet, tillåts kulturpolitiken ta ett bredare grepp för hela samhället.

Jag har sagt det tidigare, men andra frågor är viktigare än om regionaliseringen och ”aspektpolitiken” ska genomföras eller inte – eftersom de redan utgör en verklighet. Viktigare diskussion utgår i stället vad detta redan har inneburit.

Kommentera
21 september 2009 under Analys | kommentera

Den stora förändringen är riskfylld men modig

Tobias Tobias

I februari fick vi 900 sidor att gå igenom, men Kulturutredningens viktigaste drag kunde sammanfattas i tre punkter: nya kulturpolitiska mål, regionalisering och sammanslagning av myndigheter. Vi lärde oss också nya ord som aspektpolitik och portföljmodell.

I förmiddags kom resultatet – kulturpropositionen – och ministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) tog sats med att det här var den största förändringen för kulturpolitiken på 35 år. Och vi fick höra om nya mål (som dock är ganska lika de gamla), regionalisering som ska genomföras, men inte mycket omorganisation. Det blev också lite annat. Sammantaget känns det som Kulturutredningen men utan vassa kanter och trögflytande omstruktureringar.

Jag gillar mycket och det var ett smart tal idag. Medvetet undvek kulturministern de ord som – ibland ofrivilligt – kommit att förknippas med den här regeringens kulturpolitik: nytta, aspekter, entreprenörskap, sponsring. Om de nämndes var i det i generella sammanhang eller av andra i efterföljande frågor.

I stället målades det stora projektet upp, nämligen att skapa en politik som utgår från att kulturen är större än kulturpolitiken, inte minst den statliga. Utredningens namn är ”Tid för kultur”. Bilden är att kultur har en given plats i dagens samhälle, och kanske är viktigare än någonsin. Men inte för att bli utnyttjad, utan att för att ta plats – och för att undvika missförstånd om vad som är viktigast trycker både propositionen och pressmeddelandet tidigt på: ”Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde.”

Igår och idag har det stormat kring livstidslönerna och det är jag lite förundrad över (hela förstasidan igår på SvD!). Kanske är det en viktig symbolfråga och om det är något som både utredningen saknade och propositionen saknar så är det att lyfta fram kulturskaparna. Med tanke på hur centrala de har varit i kulturpolitiken är det naturligt med många hård ord därifrån.

Jag är över huvud taget förvånad – och lite uttråkad – över särintressenas reaktioner, liksom att övriga media hänger upp på dem (brist på egen analysförmåga om ni frågar mig).

Talet målade upp en bild att det här handlar inte om enstaka sakfrågor främst, även om sådana inslag såklart finns. Bidrag som ska ses över och tas bort berör litteratur, kulturtidskrifter, statliga inkomstgarantier och Rikskonserter. Förändringar blir det för Riksarkivet (sammanhållande för sju landsarkiv) och Kungliga Biblioteket (som ska samordna folkbiblioteken). Nya inslag är Kulturbryggan (ersätter Framtidens kulturs uppgift) och en analysmyndighet.

Men framför allt ville kulturministern peka på kulturens stora roll i samhället. Kulturen är till för alla. Låt då också kulturpolitiken bli det. Låt oss påverka attityder och inleda och utveckla samarbeten. S.k. portföljmodellen är en konsekvens av den här synen.

Det kan tolkas som att regeringen vill släppa ifrån sig kulturpolitiken, antingen till regioner eller andra finansiärer. Det är riskfyllt. Faran är att det är få som tror på kulturens kraft och finansieringen minskar totalt sett. Möjligheten består i att fler faktiskt blir involverade, att kulturpolitiken kommer närmare de som berörs av den och att det blir en kulturrörelse på samma sätt som det finns en idrottsrörelse.

Inriktningen är helt i linje med vad EU-kommissionen förväntas komma fram till nästa år och hur många regioner och kommuner redan arbetar. Men för att bli bra krävs det att staten inte backar ur – tvärtom krävs en ännu mer aktiv roll för att bistå regioner och kommuner med kunskap, argument, finansiering och symbolhandlingar.

Även DN:s kulturchef Maria Schottenius kallar propositionen för ”ett högriskprojekt” (men förhåller sig bara till portföljmodellen och inte den bredare teckningen som ligger bakom den).

Men frågan om riskprojekt måste ställas mot vad det innebär att fortsätta som tidigare. Jag har tidigare predikat kulturpolitiken måste ta chansen att agera mer centralt i stället för att inte förskjuta sig ytterligare till periferin. Vilken nytta fyller all kontroll över sin sfär om den är liten och blir allt mindre – eller åtminstone, finns det inte ett värde att vara med i fler processer politiskt och på andra håll i samhället?

Kommentera
21 september 2009 under Analys | kommentera

De nya målen

Tobias Tobias

Propositionen har inte gått på Kulturutredningens förslag vad gäller mål, men formen att inleda med en s.k. portalparagraf finns kvar.

Det här var förslaget:

Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.

Så här blev det:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

Notera till exempel valet att vidga från ”nationella kulturpolitiken” till ”kulturen”, vilket ligger i linje med kulturministerns nya mantra att kulturen är större än kulturpolitiken. Jag håller helt med om detta, men kan ändå peka på svårigheten att ange mål för sådant som ligger utanför ens ansvarsområden. Däremot kan jag gilla de höga ambitionerna i att vilja peka ut en riktning för all kultur.

Notera också skillnaden i språk. Medan förslaget var mer omfattande (och mer svårbegripligt) valde regeringen att gå på den tidigare inslagna linjen med målen som trumpetstötar.

Om vi ska ge oss på en tolkning så verkar yttrandfrihet vara det som motiverar kulturen framför allt annat. Dessutom betonas delaktighet för alla och att kulturen i olika former – kreativitet, mångfald och kvalitet – ska prägla utvecklingen.

Ingen är förvånad över att målet är borttaget om att motverka kommersialismens negativa verkningar. Jag läser: ”Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet.”

Den inledande målparagrafen följs av några punkter ”för uppnå målen”:

  • främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla
  • sina skapande förmågor,
  • främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
  • främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
  • främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan inom
  • kulturområdet,
  • särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.
Kommentera
20 augusti 2009 under Analys, Noterat | kommentera

Är utbildningspolitiken för lärarna?

Tobias Tobias

Läser Anders Rydells intervju med mig i julinumret av alltid läsvärda Konstnären. Den handlar om Kulturutredningen – som plötsligt känns långt borta, eller hur?

Jag får en fråga utifrån vad jag skrivit tidigare här på bloggen. Klipp nedan från intervjun:

Du skrev på bloggen att ”Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den.” Varför engagerar inte kulturpolitiken utanför sin lilla krets? Som fildelningsfrågan t ex?

Kulturpolitiken har kidnappats. Det är synd, och det säger jag för att jag dels är demokrat, dels pragmatisk. En utbildningspolitik utgår inte från lärare eller rektorer. En försvarspolitik utgår inte från militärer. Även om de elementen måste finnas med så kan inte kulturpolitiken utgå från konstnärer och andra kulturskapare. En kulturpolitik finns inte till för de professionellt verksamma. Den finns till för alla. I alla fall måste det vara så om kulturpolitiken ska beröra lika mycket som kulturen, som ju har en stor och given plats i de flesta liv. Liksom om kulturpolitiken ska klättra högre upp på den politiska rangordningen. Hur fel det har blivit bevisas av att den viktigaste kulturfrågan just nu, den digitala utmaningen, knappt alls diskuteras inom ramen för kulturpolitik.

***

Relaterade inlägg:


Kommentera
6 juli 2009 under Analys | kommentera

Nu slutar jag med kulturpolitik

Tobias Tobias

Om man sysslar med kultur i Sverige är det lätt att dras in mot kulturpolitiken. Längre och längre in. Till slut ser man inget annat.

Jag är ju för en stark kulturpolitik, men på sistone har det dock blivit lite väl mycket, inte minst beroende på Kulturutredningen, och en hel obehagliga sanningar har klarnat.

Så nu slutar jag med kulturpolitik.

Det här är förklaringarna:

– Jag är trött på många av kultursektorn aktörer, som är allt annat än förändringsbenägna och vill förnya, trots att det är det som kulturen ska bidra till. Framför allt är jag trött på egenintresset. Ofta känns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik är de som har sin direkta försörjning via den. Många vill påverka sin sak. Få vill diskutera helheten.

– Jag märker att något händer med mig när jag alltför många tankar filtreras via en kulturpolitik. Tilltron till stöd i olika former ökar. Ett offentligt tjänstemannaperspektiv tar vid, där allting kan samhällsplaneras och att alla problem har en lösning i en offentlig satsning. Men verkligheten är givetvis inte så enkel. Väldigt få spännande verksamheter planeras fram. Man får inte heller sluta leta efter andra svar än enkla lösningar.

– Det är egentligen kultur jag vill ha i mitt liv – skratt och underhållning, tårar och tragedier, perspektivförskjutningar och inspiration – inte nödvändigtvis kulturpolitik i form av struktur, incitament och svar på marknadsmisslyckanden. Men jag har dragits åt att fundera över det senare eftersom det dels är intressant intellektuellt, dels viktigt för att bidra till en stark kultur (har jag inbillat mig).

– Kulturpolitiken är svag. Om man vill förändra något inom kultursektorn är andra vägar bättre. Piratpartiet har till stor del arbetat med frågor som rör distribution av kultur (även om partiet senare tid svängt mot att mer prata integritet) men gjorde det helt utanför kulturpolitiken. Ingen EU-parlamentariker i övrigt ser sig heller intresserad av att  jobba med kulturpolitik (enligt SvD). Dessutom är man alltid underordnad den som håller i pengarna. I kommunen är det kommunstyrelsen som har makten, nationellt är det förstås finansdepartementet eller statsministern som beslutar över tilldelningen.

– Ingen annan är intresserad. Om man talar kulturpolitik med någon utanför kultursektorn möts man ofta med komplett ointresse. Jag skrev en artikel för Newsmill för några veckor sedan och fick pinsamt få millningar och kommentarer. Det är möjligt att artikeln var lam och visserligen publicerades den eftermiddagen före Kristi Himmelsfärdsdagen, men jag inbillar mig att intresset ändå hade varit mycket större om jag hade skrivit om upphovsrätt eller vd-bonusar.

***

Det hindrar inte att jag är trött på att syssla med verksamheter inom och förändringar som rör kultursektorn. Vi i ett synnerligen intressant läge just nu, i en brytningstid med digitala utmaningar och postdigitala krav. Det finns mycket att undersöka, många diskussioner att föra.

Hur ska bokbranschen hantera förändringen som läsplattorna medför? Hur ska scenkonstinstitutionerna skapa förståelse för sina verksamheter, t.ex. med hjälp av sociala medier? Hur påverkar strukturomvandlingen de stora projekten inom musik, film och dataspel när de producerande bolagen ser delar av sina intäkter försvinna på grund av illegal fildelning?

Men jag överdriver förstås. Jag kommer även komma in på kulturpolitik i de här fallen.

Jag behöver bara ta en paus och nyktra till lite. Jag vill också se annat.

Kommentera
1 juli 2009 under Analys | kommentera

Slutsats från Almedalen: Kulturen blir ingen valfråga

Tobias Tobias

Allting är större i år under Almedalsveckan i Visby. Även kulturen har tagit en större plats med ett flertal seminarier, med Svensk Scenkonsts program som ett nav i början av veckan. SKL hade ett välbesökt mingel på måndagskvällen apropå kulturutredningen. Under tisdagseftermiddagen krockade Kultur&Näringslivs seminarium olyckligtvis mot Företagarnas och Upplevelseindustrins diskussion om företagande, musik och politik. Även Västra Götalandsregionen och Östsam arrangerar seminarier.

Dessutom har ett antal organisationer samlats kring upphovsrätten som tema, men även andra organisationer arrangerar debatter kring detta tema: forskningsrådet Formas, centerpartiets tankesmedja Fores, S-ungdomarna och Mediearbetsgivarna (då ”Gratis?” smygsläpps).

Svensk Scenkonst tog tillfället i akt att ett år före valet undersöka förutsättningarna huruvida kulturen kommer bli en valfråga. Det fanns tyvärr inget som talade för att så kommer bli fallet, även om kulturpolitikerna säger att de hoppas på det.

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

Intressantare var gårdagens diskussion mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och – får man anta – oppositionens tilltänkta dito, Leif Pagrotsky (S). Ramen då var relationen mellan politiker och ideella sektorn, men samtalet kom in på vilka grundläggande skillnader som finns mellan partierna (eller blocken) – och här fick vi i alla fall svar som gick att förstå:

Lena Adelsohn Liljeroth: Tydligare med armlängds avstånd. Vill förändra – därför ser också över med olika utredningar. Trycker på entreprenörskap. Tror på möjligheten att kulturen spelar en roll även för andra områden.

Leif Pagrotsky: Prioriterar kulturen högre i budgeten (exempel Access-pengarna), utöver ideologiska skillnader. Största skillnaden ligger i tillgängligheten (exempel museifrågan). Tidigare synen på public service, men verkar mindre skillnad nu.

Jag växlade några ord med Pagrotsky efter SKL:s mingel i måndags och upprepade frågan som jag ställt från publiken under partidebatten tidigare, nämligen hur politikerna internt i partierna ska lyfta kulturpolitiken. Pagrotsky – i keps, vilket var ett bra val med tanke på den gassande solen – sa att han minsann hade haft stöd från Göran Persson i budgetförhandlingarna mot finansministern och nu hade Mona Sahlins stöd att göra kulturen till en valfråga.

Men jag tror inte att det räcker.

När kameran går igång och en partiledare har 30 sekunder på sig för att locka eller behålla väljare – då är konkurrensen stenhård mellan vad som är viktigast ta upp och då är det lätt att A-kassa och fastighetsskatt får företräde.

Vilka brännande frågor har kulturpolitiken? Av alla sakfrågor som kan illustrera skiljelinjer (”tillgänglighet”) tror jag att frågan om gratis inträde till museer kommer höras mest, i alla fall som S kommer driva. Fler kan dyka upp efter den proposition som läggs i höst utifrån Kulturutredningen – men min gissning är att förslagen kommer vara så försiktiga att de inte blir särskilt kontroversiella. För oppositionen kommer det inte bli så många köttben att hugga på.

Och hur rimligt tror ni det är att man på bästa sändningstid eller debattplats diskuterar kring museernas inträden eller betydelsen av entreprenörskap i kulturen?

Men det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det finns i själva verket en öppen inbjudan från många aktörer – forskare, näringsliv, kulturliv, organisationer – för att ta plats i det strålkastarljuset. Jag kan gå så långt som att säga att många starka röster skriker efter kulturpolitik i den frågan, eftersom mycket lite har hänt.

Jag pratar såklart om upphovsrätt och skapandets villkor med hänsyn till teknikutvecklingen. Imorgon resonerar jag mer om det märkliga i att kulturpolitiken inte tar täten i denna fråga.

Kommentera
27 juni 2009 under Noterat | kommentera

Almedalen – några tips

red red

Om du ska till Visby under Almedalsveckan så kan skissen nedan av programpunkter fungera som utgångspunkt (Tobias skrev om vilka han är med på här). [Uppdatering: SKL:s kulturdebatt och mingel kl 17.30 på måndag är öppet för alla. Finns med i programmet då dryck serveras. Strandgatan 1, Landshövdingens residens.]

Se även ännu bättre sammanställning på Upplevelseindustrin.se (excelfilen som kan laddas ner).

Kommentera
18 juni 2009 under Noterat | kommentera

Delad finansiering är inte alltid bäst

Emma Emma

Jag lovade ju att rapportera från Anna-Karin Brettell Grips disputation, men fastnade i flyttlådorna.

Anna-Karin disputerade på avhandlingen Funding and accountability: studies of a Swedish and a British chamber orchestra, som, precis som titeln säger, innehåller en jämförelse mellan en brittisk och en svensk kammarorkester samt en massa spännande teori.

Mycket förenklat kommer hon fram till att det inte alls är givet att det är bättre att ha flera finansiärer som den brittiska orkestern har. Tvärtom leder det inte sällan till intressekonflikte; till att mer tid går åt till att försöka hålla de olika finansiärerna glada och nöjda, och mindre tid därmed kan ägnas åt själva kärnverksamheten.

Därmed vänder Anna-Karin på de föreställningar som finns, bland annat i Kulturutredningen, om att delad finansiering skapar större oberoende och mer konstnärlig frihet. I själva verket kan det vara precis tvärtom.
Åtminstone för den enskilda organisationen, som redan har stöd.

(Lite annorlunda, vill jag lägga till, kan det förstås se ut för den som inte får offentlig finansiering. Då kan det vara bra om det finns alternativ.)

Avhandlingen innehåller en massa mer. Själv fastnade jag för de fylliga fallbeskrivningarna, som innehöll spännande detaljer från en kammarorkesters vardag. Samt inte minst för diskussionen om ”accountability”, som ju är ett av vår tids absoluta modeord – och som jag själv också är helt fixerad vid dessa dagar. Jag tror nämligen att det är en helt FÖRÖDANDE utveckling att vi börjar bli så rädda för att göra fel.

I ”the audit society”, som vårt samhälle träffande kallas, måste någon alltid hållas ansvarig, ”accountable”, och därför får inget gå fel. Därför måste det också mätas, kontrolleras, utvärderas och evidensbaseras i all oändlighet, och inget får lämnas åt slumpen eller åt det mänskliga omdömet.

På svenska fungerar det sämre, men på engelska är det en skillnad mellan ”accountability” och ”responsibility”. ”Accountability” handlar om extern kontroll och rutiner; ”responsiblity” om ansvarskänsla och moral. Inte minst brittiska Arts Council eftersträvar framför allt ”accountability”, vilket går ut över kvaliteten. Precis som Anna-Karin säger, kan man fråga sig om vi i Sverige inte också är på väg dit, och om vi inte också börjar måna om ”accountability”, och ofta på bekostnad av just ”responsibility”.

PS Det gäller inte enbart ledningen av konstnärliga organisationer, utan kan också gälla barnuppfostran. Nyligen ljög tonårssonen, och vi hamnade i en lång diskussion. Jag pekade på hans val. Antingen kan han ljuga, och då kan jag inte lita på honom, utan måste ta till regler och kontroll. Eller så kan har vara ärlig, och vi kan bygga vår relation på respekt och förtroende, och slippa regler och kontroll. Så enkelt – och svårt – är det.

Kommentera
16 juni 2009 under Noterat | kommentera

NY AVHANDLING i kulturekonomi

Emma Emma

I dag är en stor dag. I dag disputerar Anna-Karin Brettell Grip på avhandlingen ”Funding and Accountability. Studies of a Swedish and a British chamber orchestra”.

Den är superintressant och jag kommer att berätta mer efter disputationen, men klipper tills vidare ur pressmeddelandet:

Hur och av vem kulturverksamhet ska finansieras är en evigt aktuell fråga. I Sverige vilar den nyligen utkomna Kulturutredningen SOU (2009:16) på antagandet att ett större antal finansieringskällor skapar större konstnärligt oberoende för orkestrar, teatrar och andra kulturutövare. Den brittiska modellen används ofta som förebild där statlig och privat finansiering ofta utgör lika stora delar i kulturorganisationers finansiering. Men vilka effekter har egentligen själva typen av finansiering för en konstnärlig verksamhet? Spelar det någon roll varifrån pengarna kommer, och i så fall vilken?

Anna-Karin Brettell Grip vid Handelshögskolan i Stockholm har i sin avhandling undersökt de långsiktiga konsekvenserna av olika typer av finansiering för en svensk och en engelsk orkester.
– Trots att den engelska orkestern hade en avsevärt mycket lägre andel statlig finansiering än den svenska, och en stor andel finansiering från privata sponsorer, var de till synes ännu mer beroende av den statliga finansieringen, säger Anna-Karin Brettell Grip. Eftersom den låga andelen statlig finansiering innebar högre krav på självförsörjning, blev utrymmet för att ta risker i den konstnärliga verksamheten i den engelska orkestern nära på obefintlig.

I båda orkestrarna fanns en långsiktig kostnadsutveckling som plötsligt och regelbundet skapade finansiella kriser. I dessa kriser var orkestrarna ofta tvungna att tillfredsställa finansiärers kortsiktiga krav, på bekostnad av mer långsiktiga och nyskapande projekt. Än mer komplicerat blev det i den engelska orkestern då flera lika viktiga finansiärer med mycket skilda intressen skulle tillfredsställas samtidigt.

– En finansieringsstruktur med flera olika typer av finansieringskällor skapade också en större splittring internt i det engelska fallet. För att till leva upp till alla intressenters olika krav fick orkestern dela upp den värdeskapande processen och erbjuda flera olika produkter. Den svenska orkestern hade i finansiella kriser valt att hålla alla resurser samlade och göra en elitistisk satsning. Detta gjorde orkestern starkare i kriser som följde genom att de på ett tydligt sätt kunde definiera sig som organisation och rättfärdiga sin fortsatta existens i relation till finansiärer och huvudmän, säger Anna-Karin Brettell Grip. Detta förutsatte dock ett större operationellt oberoende i relation till finansiärer.

Avhandlingen pekar på en generell trend i samhället mot ett ökat användarfokus, där endast det som fyller en tydlig och mätbar funktion för någon eller flera mottagare har ett existensberättigande.

För ytterligare information, vänligen kontakta:
Anna-Karin Brettell Grip
E-post: anna-karin.brettellgrip@hhs.se

Kommentera
13 juni 2009 under Noterat | kommentera

IKEA?

Emma Emma

Känner mig ambivalent till Ikea på Liljevalchs – och verkar inte vara ensam om det. Stefan Eklund och Erica Trejs i Svenska Dagbladet; Bo Madestrand i Dagens Nyheter, alla konstaterar de att det är knepigt att Ikea har sponsrat och att det inte förekommer mycket till problematisering i utställningen. Men ingen går riktigt hårt åt hela idén.

Det är i sig intressant. Det säger en del om hur tidsandan har svängt. Minns till exempel Ikea på Kulturhuset och Sony på Moderna, och vilket liv det blev då.

I dag präglas bemötandet av just AMBIVALENS.

Man kan undra hur det kommer att se ut om tio år. Kommer vi då helt att acceptera att storföretag betalar för att ställa ut sina produkter på offentliga kulturinstitutioner? Eller slår pendeln tillbaka?

Själv har jag inte sett utställningen, och har faktiskt ingen större lust att göra det heller. Ikeas historia har man ju hört till leda, i alla fall om man som jag arbetar i handelsmiljö där hyllningarna till företaget aldrig upphör. Ikea och Ingvar är och förblir företagandets IKONER, och det är väl en av anledningarna till att det inte känns särskilt spännande med en utställning som inte problematiserar detta faktum.

Dessutom är jag inget fan av deras produkter, utan tänkte senast i går – när min enda kvarvarande Ikea-bokhylla gick sönder i flytten – att målsättningen är att inte en enda till pryl eller pinal från Ikea ska komma in i nya lägenheten.

Jag gillar nämligen KVALITET, och tycker att Ikea har bidragit till att förstöra kvalitetstänket i samhället; att de har varit med och skapat en slit- och slängmentalitet, som på sikt är förödande.

Till förra lägenheten gjorde jag missen att köpa ovan nämnda bokhylla, en soffa och ett par sängar. Drygt fem år senare har alltihop gått sönder. Det är ju inte klokt!

Jag jämför till exempel med mina föräldrar som köpte hela sitt möblemang när de gifte sig för drygt femtio år sedan – och det håller än!

Vart tog kvaliteten vägen i vårt samhälle? När blev det fult att tänka i termer av kvalitet – och varför? Är det för att kvalitet ses som något uteslutande och elitistiskt? Varför tog till exempel Kulturutredningen bort kvalitetsmålet?

För mig handlar kvalitet alldeles uppenbart om BESTÄNDIGHET, och det är den som alltför ofta saknas i fallet Ikea.

Jag tror dessutom att Ikea, med flera, har bidragit till att skapa ett ekonomiskt feltänk; fått oss att tro att det är viktigt att kunna köpa billigt NU, när det i själva verket är priset över tiden som betyder något. Jag skulle vilja se vad det egentligen kostar samhällsekonomiskt, särskilt om man tar hänsyn till miljöaspekterna.

PS För en diskussion om kvalitet och beständighet, läs förresten Dan Jönssons krönika:

När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?

Det är frågan.

En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna, utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något?

Kommentera
29 maj 2009 under Noterat | kommentera

Fredagsnoteringar

Tobias Tobias

Medan Europa satsar…
I Europa är det inte bara regionerna som satsar på att stimulera filmproduktion utifrån. Frankrike och Norge har nya erbjudanden på gång. Men om man går in på Sweden Film Commission möts man av att sidan är stängd. Borde man åtminstone inte hänvisa till de regionala kommissionärsverksamheterna?

Mångsysslare som standard
Min gamle journalistkollega och vän Tobias Fröberg illustrerar en artists och musikers vardag i en intervju för Musikindustrin. Musik åt andra, musik åt sig själv, musik i olika konstellationer, musik för tv-serie och produktion åt andra. Går det ihop? ”Jag hoppas det”, säger han.

Mer kultur-tv – men finansministern stoppade kulturministern
Resumé skriver idag: ”Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ville ge public service 130 miljoner extra till kultur. Finansminister Anders Borg sade nej. Därför försenas regeringens förslag.”

Osäkra flumjobb
Journalisten Per Sinding-Larsen skriver på sin blogg PSL om Iggy Pops reklamjobb i England. Jag är inte insatt i alla turerna, men enligt uppgift är det inte nog med att reklamfilmen retat upp Iggys fans – nu är den indragen då försäkringsbolaget ”vägrar att försäkra musiker och andra med osäkra flumjobb i underhållningsbranschen”.

Pensioner och scenkonst
Igår presenterades utredningen om scenkonstens pensionsvillkor. Förslaget är ”omställningsbidrag under fem år”. Svensk Scenkonst kommenterar här och menar att pensionsfrågan är lika viktig för scenkonstområdet som förslagen från Kulturutredningen.

Kommentera
27 maj 2009 under Analysbrevet | kommentera

KE#1009: Så tycker kulturcheferna, scenkonsthus, festivalsommar och konsthallar

Tobias Tobias

Nyss skickade vi ut #10 av analysbrevet. Den här veckan har vi samtal om festivalsommaren och ett nytt scenkonsthus i Stockholm, liksom berör konsthallar och Kulturutredningen.

INNEHÅLL:

  • NOTERAT / Kulturministern vill plocka russinen
  • NY RAPPORT / Kulturchefer positiva till portföljer och aspektpolitik
  • SAMTAL / Nytt scenskonsthus i Stockholm
  • INBLICK / Rekord och kris för festivalsommaren
  • NOTERAT / Hur “Reko” är Sveriges konsthallar?
  • NOTERAT / Paviljongen till Expo 2010 Shanghai färdig
  • NOTERAT / Behövs en ”New Deal” för Europas kultursektor?
  • SETT & HÖRT: Kvotering, pirater, Cannes och privata konsthallar
Kommentera
27 maj 2009 under Noterat | kommentera

Digital kulturpolitik

Tobias Tobias

Kulturutredningen nämner inte fildelning någon gång. Men nu har jag hittat pusselbiten som borde funnits med i bakgrundsbeskrivningen – i en tankeväckande text av kulturjournalisten Andreas Ekström.

Han nämner inte ordet kulturpolitik någon gång i sin text – men jag har blivit så ”skadad” att konsekvenser för kulturpolitiken är vad jag ser när Ekström formulerar svårigheterna framåt: utifrån att mikrobetalningar i form av royalties till upphovsmän blir allt svårare att vidmakthålla. Hans tes är att en mecenatkultur tar över.

Texten kommer finnas med i en bok som mitt förlag Volante ger ut (klart i veckan!) och som smyglanseras i Visby 3 juli under Almedalsveckan. Mer om detta snart.

Kommentera
20 maj 2009 under Analys, Rapport | kommentera

NY RAPPORT/Så tänker kulturcheferna kring kulturpolitik

Tobias Tobias

De som dumförklarats borde få säga något själva. Det var utgångspunkten till min idé om att undersöka vad landets kulturchefer tycker om Kulturutredningens förslag, vilket inte minst är relevant mot bakgrund av att flera förslag utgår från samverkan med kommunerna och regionerna/landstingen. Men få regionala röster har hörts – i princip bara Lars Nordström har intervjuats, ordföranden för Västra Götalandsregionens kulturnämnd (vi också).

Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.

Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur ”lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: ”Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”

Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags ”aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken ”Den nya kulturrevolutionen”).

>> Debattartikel på Newsmill: ”Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: ”Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)

***

Några resultat från enkätundersökningen:

  • Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
  • Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
  • Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
  • Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
  • Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.

Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar.  Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.

Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten… (mer…)

Kommentera
20 maj 2009 under Noterat | kommentera

Dödsstöten

Emma Emma

Som den trogna läsaren vet, har jag glidit en bit ifrån kulturpolitiken den här våren. När jag läser Maria Schottenius krönika i DN, slår det mig att dödsstöten kom med Kulturutredningen.

Kanske är det inte Kulturutredningens fel, men ungefär samtidigt som den kom, tappade jag intresset. Jag tyckte att fältet blev livlöst och dött, att det tappade sin humanistiska ådra, sitt blod och sin mening.

Lite elakt har jag ibland tänkt att Kulturutredningen – och den därpå följande debatten – fastnat i det som vi företagsekonomer brukar kalla det första perspektivet på organisationer, ”strukturperspektivet”.
Det som tar fasta enbart på de formella strukturerna.
Det där som man river av under den allra första föreläsningen i organisationsteori – innan man går in på de perspektiv som absolut måste komplettera det: på makt, människor, drivkrafter, visioner, symboler, nätverk, konflikter, moral, etik och mening.
Men dit kom aldrig utredningen, utan den stannade liksom i det där första, ganska tråkiga och snäva perspektivet.

Och kanske måste det vara så i en utredning.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag plötsligt började tycka att det är mycket roligare att syssla med den andra sidan av kulturekonomin, med ekonomins kultur, med ”vanlig” ekonomi och ”traditionellt” näringsliv bortom kulturpolitiken, eftersom det lämnar mycket större utrymme åt kulturella, humanistiska, estetiska och etiska aspekter.
Ja, åt allt det där som ger mening.

Kommentera
18 maj 2009 under Analys | kommentera

Anna Odell och kulturpolitik

Tobias Tobias

Förra veckan dominerades av årets stora kulturhändelse: Konstfackstudenten Anna Odells examensarbete.

Bland alla märkliga och dåliga saker som denna diskussion har väckt finns något som jag tycker är bra. Nämligen att händelsen och debatten borde leda till en insikt att kulturpolitik inte är något vi kan ta för givet – utan att den är beroende av politikers och därmed folkets stöd; det är ju konsekvensen av att den vilar på en demokratisk grund.

Kulturpolitiken kräver på så sätt en ständig, levande diskussion – och att stänga in sig i konstpolitiska reservat ökar risken för oppurtunistiska tsunamivågor som plötsligt kan resa sig och ta med strukturer och traditioner som byggts upp under långt tid. (Facebook-gruppen ”Inga mer pengar till Konstfack” är ett exempel på liten skvalpning, men tänk om den växt.) Varje institution måste år för år ställa sig frågan vilken funktion som fylls och slipa argument utifrån svaren, liksom bevisa att de stämmer.

Då menar jag inte att kulturen ska sluta utmana och anpassa sig – bara att det krävs personer som kan stå upp och säga varför det behövs. Då tänker jag inte heller på indirekta värden som nytta för hälsa och turism – utan på att de flesta trots allt vill att kultur runt omkring oss ska finnas.

DN:s huvudledare idag poängterar just det, att kulturen har stöd men att denna förankring inte når fram till kulturpolitiken. Jag skrev häromveckan att det trista med kulturpolitiken är att den främst diskuteras av de som har sin försäljning tack vare den. Som politikområde är kulturen märkligt smal – med tanke på det egentliga intresset. (Jämför bara intresset för Malena Ernmans mix av opera och Melodifestival – läs för övrigt henne här, apropå strävan att nå ut.)

Därför tycker jag att Kulturutredningen definierade en god målsättning i att kulturen behöver lyfta sig själv som politikområde. Men det har varit uppenbart att förslagen, för att lyckas med detta, presenterades på ett sätt som varken skapade stöd eller förståelse för syftet.

Kommentera
14 maj 2009 under Inblick, Samtal | kommentera

Konsthallen: "Besökssiffrorna har snarare ökat"

red red

neumanInför veckans analysbrev pratade vi med några personer om hur deras sektor påverkas av krisen. David Neuman är chef för konsthallen Magasin 3 i Stockholm, tillsammans med Bonnier konsthall en av två stora privatfinansierade konstinstitutioner i Stockholm.

Har ni påverkats av krisen?
– Ja, det är klart att man märker av en försiktighet inom utställningsverksamheten. Inte så mycket hos oss, vår planering fortgår precis som tidigare och i besökssiffrorna har snarare ökat. Men i kontakten med andra institutioner och konstnärer märks det såklart. När man pratar med internationella institutioner om samproduktioner och resande utställningar märks att det blivit mer komplicerat. Dessa nya ekonomiska tider, som både omfattar positivt och negativa saker, gör att det smyger in en försiktighet, en viss kulturell konservatism.

Varför märker inte ni av det, med minskade besök?
- Det kostar bara 40 kronor för att lösa ett säsongskort hos oss. Så det är en marginell kostnad för besökarna.

Hur påverkar en ekonomisk nedgång planering av programmet, inte minst innehållet, och andra beslut framåt?
- Det har det inte gjort. Vår planering är långsiktig och den ligger fast. Sedan är vi som institution väldigt konstnadseffektiv redan nu så vi har inte sett det nödvändigt att på något sätt ändra vår långsiktiga planering. Sedan är vi helt privat finansierade av en huvudman (Proventus) där vår verksamhet är väl integrerad. Sedan jobbar vi inte med enstaka externa sponsorer.

Vad spelar kulturen för roll i kristider?
- Det är inte automatiskt så att stark ekonomi, ger bra kultur. Och i sådan här nya ekonomiska tider så söker sig människor till inte så kostsamma saker, och kanske också till andra värden än bilar och tv-apparater. Där spelar kulturen en roll, inte bara bildkonst utan även bibliotek och teater.

Kommentera
8 maj 2009 under Analys, Noterat | kommentera

Turism skapar marknad för kulturen

Tobias Tobias

Kulturens roll i regional och lokal utveckling har tydliga kopplingar till turism. Det visar rapporten från Glesbygdsverket som jag nämnde igår men även den pågående enkätundersökning som jag håller på och sammanställer för Sveriges Kommuner och Landsting om Kulturutredningen, bland annat apropå s.k. aspektpolitik.

Samtidigt får också turismen en allt större betydelse för samhällsekonomi. Turistnäringen är i en expansiv fas och tar redan in mer exportintäkter än verkstads- och bilindustrin. Fokus frågade sig häromveckan i en intressant artikel om turismen helt enkelt är på väg att bli Sveriges nya basnäring.

Från ett kulturekonomiskt perspektiv innebär tillväxten för turism en större marknad för kultursektorn.

Enligt Tillväxtverket (f.d. Nutek) så omsätter turistindustrin 237 miljarder och sysselsätter 160 000 årsarbeten. Den totala turistkonsumtionen har ökat med 50 procent mellan 2000 och 2007, och de senaste tio åren har intäkterna från utländska besökare tredubblats. Sett i exportvärde ger turismen 88 miljarder årligen, en siffra som är större än jämförelsetalet för både järn och stål (77,3 miljarder) och personbilar (69,7 miljarder).

Visit Sweden och Sveriges Hotell- och restaurangägare (SHR) menar dock att tillväxtpotentialen fortfarande är stor och har efterlyst pengar från regeringen för att marknadsföra Sverige som turistland utomlands. Regeringen har inte avsatt några sådan pengar utan menar att de arbetar med generella åtgärder för att underlätta företagande – ett argument som vi känner igen från riksdagsdebatten om de kreativa näringarna som vi skrev om i ett tidigare analysbrev.

Kommentera
6 maj 2009 under Analys | kommentera

Det är lätt att vara kritisk

Tobias Tobias

Det är upplopp på remissfronten för alla som ska tycka till om Kulturutredningen. Idag skriver SvD om att den får underkänt av många viktiga röster. Förutom förslaget om portföljmodellen – och då hänvisas det till enkäten som jag analyserat för SKL; rapporten släpps om två veckor.

Kulturutredningen har onekligen landat mycket illa opinionsmässigt. Många kritiker har hörts, men många av dem utan insyn i kulturförvaltning tyvärr. En generell oro har varit tydlig för hur det ska gå med statens stöd till konstnärliga verksamheter.

Själv saknar jag konkreta motförslag? Har jag missat något – men var finns förslagen som inte handlar om att det ska vara som det är nu (fast mer)? All heder åt vad Skuggutredningens process innebar i form av samtal, men den utmynnade knappast i något handfast underlag till en proposition (och det var inte heller tanken).

Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den. Trots att kulturen berör så mångas (allas!) liv, får jag alltmer känslan av att kulturpolitiken inte engagerar utanför denna krets. Vilket avsaknaden av kulturpolitisk debatt kring fildelningsfrågan är ett bevis för. Dessutom har en formulering av Björn Wiman, kulturchefen på Expressen, efter presskonferensen i februari dröjt sig kvar:

”Det finns få saker som är så själsdödande som kulturpolitik. Eller – för att något mildra denna stenhårda utsaga – det finns få företeelser där motsättningen mellan form och innehåll syns tydligare än när det gäller kulturpolitik. Ta bara några av de centrala begreppen i dagens debatt – ’portföljlösning’, ’regionalisering’ och ’civilsamhället’ – och jämför dem med känslan i en svettig Wagneruppsättning eller en rolig roman.”

Jag sörjer verkligen att det är så. Det får mig alltför ofta att känna att jag arbetar med något som betraktas som perifert av samhället i stort – när jag själv tycker att det är så viktigt.

Kommentera
17 april 2009 under Analys | kommentera

Och samtidigt – kulturpolitik utan fildelning

Tobias Tobias

På hotellet Hilton vid Slussen i Stockholm pågår idag, samtidigt som Pirate Bay-domen släpps, en remisskonferens för Sveriges kommuner och landsting.

Just den konferensen har förstås annat att tänka på – portföljmodellen inte minst – men den är ännu ett exempel på hur diskussionerna om Pirate Bay, Ipred och upphovsrättslagstiftning å ena sidan och kulturutredningen och kulturpolitik å andra sidan förs på två parallella spår.

Kulturutredningen släpptes mitt under upptrappningen inför Pirate Bay-rättegången. Det var ett sammanträffande som såg ut att vara en tanke. Ändå var det få som tänkte den.

Ordet ”fildelning” nämns för det första inte en enda gång i kulturutredningen – jag har sökt igenom alla filer. Kulturutredningen konstaterar att ”en särskild analys bör göras skyndsamt” apropå fonogramstödet, men friskriver sig i princip från diskussionen genom att hänvisa till att utredningen inte haft i uppdrag att ta upp frågor om upphovsrätt. Om utredningen såg det tvunget att överskrida sitt uppdrag och komma med förslag på skattelagstiftningen, är det märkligt att ingen större konsekvensanalys har skett när det gäller teknikutvecklingen.

För det andra har upphovsrättsfrågan och vad det innebär att kultur allmer blir en på-köpet-produkt inte fått något utrymme i den efterföljande diskussionen om kulturutredningen. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) påpekar också idag vilket tomrum det finns i debatten om framtidens kulturpolitik – läs: kopplad till processen som pågår just nu, med remisser och kommande proposition, utifrån kulturutredningen – kring dessa kulturfrågor. Hon skriver dessutom apropå Piratpartiet:

”Och Piratpartiets två främsta representanter, Rick Falkvinge och Christian Engström, som har gjort just framtidens kulturkonsumtion och kulturspridning till basen för hela sitt partis existens, bryr sig inte heller om Kulturutredningen. I sökmotorerna på deras bloggar ger ”kulturutredning” inte en enda träff.”

Kommentera
15 april 2009 under Analysbrevet | kommentera

KE#0709: Efter Ipred, europeiskt toppmöte, gratis museer, KRUT-projektet

Tobias Tobias

Nya tag efter påsk! Vi laddar upp inför nästa nummer av analysbrevet med tema kulturens roll i regional utveckling.
I det här numret skriver vi om gratis på museer, 24-miljonersprojektet KRUT och om EU-året för kreativitet; premiummaterialet handlar om det senare. Men det blir också mycket om fildelning och Ipred. På fredag presenteras domen i Pirate Bay-rättegången.

Anmäl till höger och läs mer här.

// tobias nielsén.

  • UTBLICK / Europeiskt toppmöte om kultur och kreativitet
  • NOTERAT / Gratis – succé på franska museer
  • ANALYS / Nya internetvanor efter Ipred
  • ANALYS / Kulturekonomins system går inte att avgränsa
  • ANALYS / I väntan på nya affärsmodeller
  • NOTERAT / Franskt nej till fildelningslag
  • INBLICK / Halvvägs i KRUT-projektet
  • NOTERAT / Stor enkät om kulturutredningen
  • SETT & HÖRT: Jävig filmutredningen, världsbokdag och lyckad bokrea

-

Kommentera
5 april 2009 under Analys | kommentera

Internetleverantörernas bekännelse

Tobias Tobias

Ni är nog några som har sett mig rita upp cirklar för att beskriva att många olika effekter kan komma ur en kulturskapares verk, mer eller mindre nära det men ändå i samma system – och jag är inte den enda som använder mig av den symboliken.

Som ett exempel: Tolkiens fantasi gav oss en mängd oförglömliga karaktärer. Men han kunde knappast själv fantisera om att de skulle locka mängder av (film)turister till Nya Zeeland. Dessförinnan har hans böcker skapat aktivitet och lönsamhet hos förlag och boklådor, och filmerna utifrån böckerna har skapat resultat hos filmbolag, biografer, distributörer och leksakstillverkare/-försäljare.

Dessutom driver Tolkiens verk – liksom musik, filmer och ljudböcker generellt – internettrafik. Lagen Ipred trädde i kraft i onsdags. En intressant uppgift är att den har minskat den svenska trafiken på internet med mer än en tredjedel (DN rapporterar att nyheten spridit sig till brittiska Guardian och BBC, spanska El País, tyska nyhetsbyrån DPA och många andra).

Jag är inte förvånad. Det har länge talats om att nedladdning och fildelning av framför allt musik och film har fungerat som bränsle för internettrafiken. Men det är första gången som jag hör uppgiften bekräftas från flera håll. På Newsmill skriver till exempel internetleverantören Bahnhofs vd.

Jag tror inte att operatörerna själva förstår vad de säger just nu. Själva vill de ha förståelse för sitt tapp (”Nu äventyras en hel framtidsbransch”). Men vad de uttrycker är samtidigt: vi är en del av det här ekonomiska systemet.

Tidigare förslag har pekat på att ”bredbandsskatt” – i likhet med att kassettersättning finns – kan vara en lämplig väg framåt. Uppgifterna om korrelationen mellan internettrafiken och fildelningen stärker den typen av lösningar.

Vad blir ytterligare rimliga konsekvenser i en ansvarstagande ekonomi? Att internetleverantörerna tar plats i filmavtalet? Att de sponsrar musikskolor? Att de blir en remissinstans för kulturutredningen?

Kommentera
10 mars 2009 under Noterat | kommentera

Pengar till kulturarvet ska ge upplevelseindustrijobb

Tobias Tobias

Kulturarv är ett av nyckelorden i kulturpolitiken, och även en väsentlig utgiftspost. Det är dock tydligt att även kulturarvet ingår i det aspektpolistiska sätt att resonera som kulturutredningen slog fast. Underhåll, investeringar och nya projekt knutna till kulturarvet flyter in i andra områden och motiveras av ökad sysselsättning och kulturturism.

När Riksantikvarieämbetet fördelade sina 210 miljoner för kulturmiljövård, meddelade myndigehten även att satsningen Bergslagen – Kultur och Turism fortsätter. En satsning för att sätta Bergslagens rika kulturarv på kartan nationellt och internationellt.

Statens fastighetsverk (SFV) gick i förra veckan ut med att de vill ta över flera av landets kulturfastigheter, från Ale stenar till Stockholms slott, till en kostnad för staten på ca 400 miljoner.

SFV föreslog också i utredningen att staten ska satsa 20 miljoner per år på att utveckla turismen kring några av de kända kultufastigheterna.
– På ett sätt ger det inkomster till andra delar av samhället, säger Ulrika Bergström på SFV till SR Ekot, och pekar på att restauranger och annan turistindustri kan öka arbetstillfällen och skatteintäkter på orterna ifråga.

Kommentera
5 mars 2009 under Utblick | kommentera

SEMINARIUM: Vart är kulturpolitiken på väg?

Emma Emma

Vart är kulturpolitiken på väg?
Vad är egentligen nytt i utredningens förslag?

Centrum för kulturpolitisk forskning, vid Högskolan i Borås, arrangerar den 11:e mars ett seminarium med anledning av att Kulturutredningen nyligen presenterade sitt betänkande.

Professor Geir Vestheim – som bland annat brukar poängtera att all kulturpolitik är instrumentell, docent Anders Frenander – som skrivit boken med den bästa titeln ”Kulturen som kulturpolitikens stora problem”, filosofie doktor Jenny Johannisson – som, förutom att vara en ovärderlig vän, är en klippa på kulturpolitik och regionalisering samt doktoranden Linnéa Lindsköld (som jag tyvärr inte känner) erbjuder, som de själva säger: ”en motvikt till de snabba kommentarer som debatterats i media”. En välbehövlig sådan, skulle jag vilja lägga till.

Datum: 11 mars
Tid: Kl. 13:00-15:00
Lokal: HiTechsalen M404
Högskolan i Borås

Kommentera
26 februari 2009 under Samtal | kommentera

INTERVJU: Om filmstöd och digitala arkiv

Tobias Tobias

Apropå rörlig bild: Gör om filmstödet så att det tar hänsyn till all form av rörlig bild inklusive public service och webbaserade format. Det tycker Pelle Snickars som är mediehistoriker och forskningschef på Kungliga biblioteket (tidigare Statens ljud- och bildarkiv) i Stockholm. Vi intervjuade honom till det senaste analysbrevet.

Idag sker 97 % av allt tittande på rörlig bild någon annanstans än på bio. Ändå grundar sig mycket av den nuvarande filmpolitiken och filmstödet till stor del på just biografvisning/biografdistribution och på en gränsdragning mot övrig rörlig bild.

pelle

Pelle Snickars, forskningschef Kungliga biblioteket

Hur ser du på filmstödet som det är utformat idag?
- Nuvarande filmavtal är enligt min mening fullständigt obsolet; vad som är film, tv eller webbaserad produktion flyter ju ständigt samman. Det stora problemet med filmavtalet är alltså att det borde inkludera mer än film – till exempel även public service. Det borde alltså finnas en struktur som gav stöd till rörlig bildproduktion oberoende av medial plattform, eftersom det är så som verkligheten ser ut idag. Och det är ju även så som många kultur-/mediearbetare jobbar i praktiken – man växlar mellan press, radio, tv, webb etc.

Finns det andra skäl att biografien har en central roll i filmpolitiken?
- Biografen är filmpolitikens heliga tempel. Filmkultur håller på att bli lika ”fiint” som Operan och Dramaten. Det är å ena sidan bra; filmen är mer än hundra år gammal och varför skulle inte detta 1900-talets stora medium också förlänas en plats på konstarternas museala Pantheon? Men å den andra sidan kan man inte ensidigt ha en filmpolitik som är inriktad mot biografförevisad film.

– Vad är film idag?, borde ju en sådan som Mats Svegfors fråga sig (även om han nu nog mest tänker på radio). Svaret på den frågan är ju alls inte enkelt. I skarven mellan 50- och 60-tal halverade televisionen svensk biopublik. Idag är det webben som radikalt förändrat medielandskapet. Ändå fortsätter den svenska filmpolitiken att plöja i samma gamla fåror. Film är en del av de nya medierna och mediekonvergens utgör inte bara ett dystopiskt hot – det innebär också nya kreativa möjligheter.

Hur ser du på de organisatoriska förändringsförslagen i kulturutredningen vad det gäller ”sfären för arkiv och bibliotek” och synen på rörlig bild?
- Jag menar att förslagen om förtätning generellt sätt är bra. Idag brottas hela ABM-sektorn* med övergången från analogt till digitalt, men medlen är utsmetade på mängder av institutioner. Det är oklokt. Problemet är dock att även kulturutredningen tar alldeles för lätt på problemen med ”det digitala”. Vad Sverige skulle behöva för tillfället är en kraftigt expansiv digital minnespolitik, men vi har inte ens en e-plikt. Utvecklingen på webben håller ju därtill på att göra centrala kulturarvsmyndigheter obsoleta eftersom de inte har rättighet att lägga ut någonting annat än katalogposter online. En gång i tiden inrättades museer och arkiv för att tjäna kunskapsuppbyggnad och forskning; det var kraftiga satsningar. Nu finns det uppdaterade sätt att tillgängliggöra den information som dessa institutioner samlat på sig, men olika former av rättigheter kringskär ABM-sektorn fullständigt. Inte ens på europeisk nivå är det möjligt att till fullo använda webben – vilket ju är häpnadsväckande.

Idag sker en stor del av konsumtionen av rörlig bild på datorer, Ipods och telefoner uppkopplade mot internet. Hur påverkar det möjligheten för er på Statens ljud- och bildarkivs uppgift att arkivera den rörliga bilden?
- Uppdraget att försöka samla in och arkivera det rörliga bildutbudet på webben faller på sin egen orimlighet. Framtidens forskare kommer att få nöja sig med urval – något annat är inte möjligt. Det paradoxala är för tillfället att om vi på KB till exempel skulle börja att lagra och ladda ned webbaserad rörlig bild, så sker samtidigt med trenden kring cloud computing en rörelse där samma material just lagras och laddas upp i detta moln.

 

*ABM-sektorn står för Arkiv, bibliotek och museisektorn.

Kommentera
23 februari 2009 under Samtal | kommentera

INTERVJU: "Debatten om upphovsrätt är mansdominerad”

Tobias Tobias

En vecka med Pirate Bay-rättegången. Vilka som släpps in i diskussionen är intressant att fundera över. Hur många kvinnor, exempelvis, har du hört i diskussionen? Säkert några, inte minst målsägarnas advokat Monique Wadsted och på bloggar, och det finns fler vilket påpekades i kommentarstråden i Emmas inlägg häromdagen.

En som funderat kring upphovsrätt från ett genus- och historiskt perspektiv är Eva Hemmungs Wirtén, professor vid Uppsala universitet. Det här är vår intervju från analysbrevet KE#0209.

Eva Hemmungs Wirtén FOTO: Rebecca Wirtén

Eva Hemmungs Wirtén. FOTO: Rebecca Wirtén

Är upphovsrätten en manlig fråga?
- Det är alldeles uppenbart att debatten är mansdominerad. På seminariet i Malmö som jag just kommer ifrån, var det 25 inbjudna och bara tre var kvinnor. Jag tror att frågan är manligt kodad, en banal förklaring skulle ju kunna vara att det är ett teknikfixerat område.

Är det något vi missar?
- Det är klart att det är det, även om det är svårt att säga vad. Men det är absolut en fråga att gå vidare med och man kan jämföra med hur könsaspekten spelat roll i upphovsrättsfrågor även historiskt. Något som också är intressant och motsägelsefullt med debatten är att de allra flesta arbetar för en större öppenhet och demokratisering, men samtidigt är debatten i sig är ganska sluten och elitistiskt. Man måste behärska ett visst sätt att prata och viss tekniskt kunnande. Annars bjuds man inte in att delta.

Är det något annat vi missar när vi pratar upphovsrätt?
- Att det är ett område som rör mer än fildelning och nedladdning av musik och film. Det är problem som innefattar globala klyftor mellan nord och syd och påverkar ägande och kontroll av kulturella produktioner över hela jorden.

Kommentera
22 februari 2009 under Noterat | kommentera

Periodare

Tobias Tobias

Med sex småbarnsfria dygn i förra veckan hamnade jag i en ny kategori demografiskt och direkt påverkade det min kultur- och fritidskonsumtion:

En teaterföreställning, en biofilm, två konserter, två konstmässor, en vernissage på ett museum, fem avsnitt tv-drama, två halva böcker (det var ju kulturutredning också), tre restauranger och sex barer. (Jag borde kanske ha sovit ikapp i stället, men jag funkar inte så.)

Det här möjliggjordes såklart av att jag var i Stockholm den veckan. Läs mer om hur kulturkonsumtionen varierar mellan grupper på Sten Månssons Kulturobservatoriet (t.ex. ”Kultursociologi.pdf”), bland annat statistiken som han tagit fram för SweCults ”KulturSverige 2009″.

Kommentera
22 februari 2009 under Noterat | kommentera

UTREDNING: Spontankultur

Emma Emma

I vårt senaste nyhetsbrev refererade vi till rapporten Spontankultur. Debatten runt den har framför allt kommit att handla om svartklubbar och alkoholtillstånd. Vilket i sig är absurt, eftersom det utgör en marginell del i själva rapporten – och resonemanget är dessutom betydligt nyanserat än vad debatten har gjort gällande. Såhär står det:

Finns det någon koppling mellan de strikta tillståndsreglerna och uppkomsten av svartklubbar de senaste åren? Det går att se svartklubbar som en slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet. Går det att hantera varje svartklubb individuellt och inbjuda till dialog från kommunens sida? På så vis kan de mer seriösa svartklubbarna tilldelas alkoholtillstånd (och andra tillbörliga tillstånd) och därigenom legaliseras och legitimeras. Det finns också något intressant i tanken på ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida.

I grund och botten försöker man alltså vända på perspektiven; få kommunen och kulturpolitiken att odla det som redan finns och inta mer av en trädgårdsmästarroll. Sätta människorna istället för förvaltningen i centrum. Den tanken är absolut inte fel – och går igen i många delar av rapporten.

Personligen gillar jag också ämnet och analysen. När författarna till exempel talar om ”transduktion” istället för produktion och konsumtion, och utmaningarna för kulturpolitiken tycker jag att det blir spännande. Dessutom ger rapporten bra allmänbildning för den som inte är bevandrad i ämnen som kreativ ekonomi.

Lite mindre förtjust är jag i de kvantitativa delarna. Jag kan till exempel inte förstå hur man kan dra generella, kvantitativa slutsatser om Malmös befolkning utifrån en undersökning som genererat 172 svar. För att inte tala om det knepiga med själva begreppet ”spontankultur”, vilket författarna också är medvetna om. (Och de har inte valt det själva.)

Likaså känns slutsatserna ibland lite platta och paradoxala, precis som i Kulturutredningen. Jag kan inte förneka att jag några gånger blir besviken när jag landar i de konkreta förslagen. Det är som om något ligger och skaver, som om det inte riktigt fungerar att organisera en verksamhet som ska odla spontankultur i kommunal regi.

Roligare är det då att läsa analyserna, som bitvis är skrivna på ett osedvanligt medryckande vis (andra gånger är det tyvärr lite slarvigt). Man väjer inte för problematiseringen och man vågar skriva sådant som att Malmö måste ”motverka tendenser till caffelatte-fiering och gentrifiering i områden där spontankultur idag är väletablerad”. Ja, man vågar till och med ifrågasätta sådana svenska älsklingar som civilsamhället och föreningslivet. Det utgör i mitt tycke den stora behållningen och får mig än en gång, som inbiten stockholmare, att fundera på om man inte borde flytta till Malmö, ändå.

Kommentera
19 februari 2009 under Inblick, Noterat | kommentera

Kulturföretagarna vill veta mer

Tobias Tobias

Förbereder mig inför föredrag i Västerås imorgon. Det kommer mest vara kulturföretagare – obs: deras eget ordval – på plats.

De vill veta mer: deras roll när kulturlandskapet förändras och hur ska det som de gör fungera bättre?

Det här är inget unikt och därför viktigt att komma ihåg när Kulturutredningen har kritiserats för sitt förslag om stärkt företagande i kultursektorn. Jag skulle säga att förslaget är viktigare än någonsin – av flera anledningar, men bland annat för att dels gemensamt kunna föra en diskussion kring de här frågorna och dels för att kompetensutveckla verksamma; många har ju ingen utbildning i företagarfrågor och vill veta mer. Det är inte något som går att sopa under matten. Diskussionen och behovet finns redan.

Sedan finns invändningar… varav många dryftats här, men de kommer inte heller fram om vi inte kan snacka öppet kring det här.

Kulturutredningens förslag om stärkt företagande har missuppfattats som en möjlighet för att minska kulturbudgeten. I själva verket ska det läsas tvärtom: hur finansieringen av kultur ska kunna växa.

Kommentera
16 februari 2009 under Inblick | kommentera

Frågor, frågor, frågor

Emma Emma

Jag droppade in sent i debatten kring Kulturutredningen och kämpar förtvivlat med att försöka förstå. I kväll var det diskussion på ABF, men så mycket klokare blev jag inte. Snarare blev det ännu fler frågor i mitt huvud, inte minst efter samtal med andra:

* Greppar utredningen ibland inte över lite väl mycket; kan den verkligen ändra attityderna i samhället vad gäller konst och kultur (här kan jag ju inte låta bli att tänka på de åsikter som hörs i samband med debatten om Konstfack)?
* Är konstnärernas villkor så glömda som det görs gällande; det stod ju ändå i direktiven att utredningen skulle utreda dem?
* Sträcker sig kulturpolitiken bortom partipolitiken; finns det egentligen några ideologiska konflikter? Hur kan, som en vän påpekade, Per Wirtén på Arena och Sanna Rayman på SvD låta likadant och båda två hylla utredningen?
* Hur rimmar de nya supersfärmyndigheterna, eller vad de nu heter, med tron på mångfald? Är det inte bättre med flera instanser? Och hur effektivt brukar det vara med stora byråkratier?
* Hur mycket pengar tror man sig egentligen kunna spara på omorganiseringarna? Och hur mycket pengar tror man att regionalisering och annat ska generera? Finns det några beräkningar, som jag ännu inte har hittat?
* Vart tog kvalitetsmålet vägen – och vad händer när man tar bort det? Är det inte grundläggande för det kulturella fältet (tänk Bourdieu & Co)?
* Vad menar man med civilsamhället – och är inte kulturen redan en del av civilsamhället? Till exempel Riksteatern.
(Här ställde jag en fråga huruvida ”Hells Angels” ska betraktas som en del av civilsamhället; om de representerar kulturell mångfald, och i så fall varför – eller varför inte. Frågan härstammar från min gode vän Filip Wijkströms doktorsavhandling om civilsamhället, där han bland annat studerade just Hells Angels.)
* Och, på samma tema, kan man tala om ”kulturens negativa verkningar” eller antas kulturen alltid vara god?

Själv har jag fortfarande inte hunnit läsa Kulturutredningen annat än väldigt sporadiskt. Hittills är jag ändå ganska imponerad. Det är i alla fall en bra och tankesträckande analys som görs inledningsvis.

Tobias, fyll på!

Kommentera
16 februari 2009 under Noterat | kommentera

Kulturpolitisk fördjupning

Emma Emma

I kväll är det dags för:

Framtidens kulturpolitik
– vad vill kulturutredningen?

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm, kl 18.15. Kom i tid!

Utredningens ordförande Eva Swartz presenterar förslagen. Margareta Israelsson och Mats Johansson, riksdagsledamöter och kulturpolitiska talespersoner för Socialdemokraterna respektive Moderaterna kommenterar. Diskussion med representanter från organisationerna som ingår i Koalition för kulturdebatt. Moderatorer: Gunilla Kindstrand och Boa Ruthström.

Kommentera
15 februari 2009 under Inblick | kommentera

Måste vi vara så tråkiga?

Tobias Tobias

Går igenom reaktioner på kulturutredningen – bloggar och tidningarnas nätupplagor – och flera kommentarer utöver innehållet att presentationen i sig verkligen var usel. Powerpoint-presentation på vit bakgrund, utan bilder, bara punktlistor. Med en flod av byråkratbegrepp.

Natalia Kazmierska sammanfattar känslan i Expressen:

Efter en 35 år lång och tålmodig väntan tryckte Eva Swartz Grimaldi lättat i gång powerpointen i pressrummet på Rosenbad.
Hajpen dog redan inför de första punkterna: ”förvaltningsorganisation” och ”institutionsstruktur”.

Martin Aagård skriver i Aftonbladet att utredningen hade en bolsjevikisk twist:

Det var oväntat att få en kraftig sovjetisk upplevelse när den borgerliga kulturutredningen presenterades i går. Men när utredaren Ewa Swartz Grimaldi föreslog att staten ska inrätta något som heter ”Myndigheten för konstarterna” (…) så kändes den sovjetryska ”statliga kommittén för konstfrågor” inte långt borta.

Vilket fick vissa att gå stärkta i sin uppfattning, som Expressens Björn Wiman skriver: ”Det finns få saker som är så själsdödande som kulturpolitik.”

Givetvis tar jag åt mig själv också. Jag konstruerar och använder ju själv den här typen av ord. Även om jag, faktiskt, gör oerhört mycket snyggare, roligare och effektivare PP-presentationer – och åtminstone funderar över det här med ord.

Och obs, jag syftar inte på att förenkling i betydelsen fördumning behövs. Men krångligt och formellt är inte detsamma som smart eller nyanserat.

Kommentera
12 februari 2009 under Inblick | kommentera

KULTURUTREDN/ Uppsamlade diskussioner och tankar

Tobias Tobias

Presskonferensen är över. Intresset var stort – lokalen överfull: Svenska Dagbladets Sanna Rayman fick sitta på golvet.

Ommöblering är temat i dagens rapportering (SvD och DN). Men hur stor förändring är det egentligen som kulturutredningen förespråkar? Jag frågade några i sekretariatet: Maria Eka, Keith Wijkander, Per Svensson, Roger Blomgren och Tobias Harding.

”Stor”, sa alla. Inte lika stor som 1974, men då sattes ju kulturpolitikens grundstruktur.

Samtidigt, sa Keith Wijkander, har det här varit en nödvändig anpassning. Han menade att förändringar av typen som föreslagits egentligen måste ske gradvis.

Jag konstaterade att den föreslagna förändringen var stor på organisatorisk nivå – men gäller det även inriktningen på kulturpolitiken?

”Ja”, var svaret. Breddningen av kulturen betonades. Egentligen fanns den aspekten också 1974, men fick inte stort genomslag och har successivt bleknat. Kulturpolitik har kommit att bli synonym med kulturbudgetens ramar.

I förhandssnacket har det varit mycket fokus på organisationsförändringar och kulturutredningen har fått kritik – även här – för att fokusera på administrationen alltför mycket. Men det gick att ana en vision idag, en story: breddningen av och en större plats för kulturområdet. Jag tycker ändå att presentationen kunde målat upp denna bild bättre – även om kulturutredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi inte inledde i änden struktur, utan med att betona att ambitionen varit att stärka kulturens roll i samhället.

Från branschpolitik till aspektpolitik, var också en av rubrikerna i presentationen. Med det menas – tror jag – att kulturen inte begränsas till några sektorer, utan samarbeten mellan politikområden, med civilsamhället och med skolan lyfts fram, liksom kulturens värde i olika sammanhang såsom hälsa, livskvalitet, marknadsföring.

Så som det redan fungerar på regional nivå. Se bara på varifrån pengarna kommer till Film i Väst: både från kulturnämnden och regionala utvecklingsnämnden.

Det här tror jag är viktigt (och var vad jag sa när SVT:s ”Kulturnyheterna” gjorde en kortintervju inför kvällens program). Kulturen förminskas av att förskjutas till en periferi där konsten bara existerar för konstens skull. Kulturen har större potential att ta plats med fler gränsöverskridande samarbeten, med ordentlig förståelse hos medborgarna och då fler värden betonas.

Strukturfrågorna hamnade ändå i fokus och det ska bli intressant att följa hur dagens institutioner och företrädare för myndigheter reagerar.

Eva Swartz Grimaldi nämnde att inspiration hämtats från idrotten. Hon påpekade särskilt Riksidrottsförbundets samlade röst, i stället för kulturbyråkratins nuvarande många röster. Jag funderar på om idrotten även influerat tankegångarna kring samarbete med den idealla sektorn. Själv brukar jag framhålla jämförelser med idrotten på ytterligare plan: att det är självklart att både bredd och elit har sin plats, att både proffs och amatörer kan samsas sida vid sida och att barn- och ungdomsverksamheten är oerhört viktig.

Inom idrotten tävlar Sverige med resten av världen och vi hejar på. Uttryckliga mål är att vinna medaljer i OS och få fram en elit.

Även i kulturen tävlar man idag, men under presskonferensen idag nämndes inga ord som ”världsklass” eller ”europeisk nivå”. Ingen motpol definierades – inget konkurrensförhållande mot andra länder nämndes.

Betydelsen i praktiken och på lång sikt för utredningen? Jag kan för lite om det politiska spelet som f.d. kulturministern Bengt Göransson diskuterade häromveckan, att eftersom kulturutredningen inte parlamentarisk och involverat flera partier är risken att den inte leder till några konkreta resultat.

Roger Blomgren, som anslöt till sekretariet i höstas, berättade att fyra punkter tagits upp som berör kulturföretagande och kulturella näringar. (Del 2, den vita delen, kap 10.3.) Jag ska återkomma kring det här ämnet, men Roger konsterade att det mest var gammal skåpmat som togs upp, bara att det tidigare inte förts fram på statlig nivå.

För övrigt: en mer underhållande livebeskrivning än den jag skrev här, är twittrandet av min tidigare kollega, Björn Wiman, kulturchefen på Expressen.

Och nu ska jag börja läsa utredningen.

De som prenumerar på analysbrevets premiumversion kommer sedan få en sammanfattning av innehållet och ytterligare analyser.

(Läsinstruktioner hur du läser kulturutredningen hittar du i vårt tidigare inlägg här.)

Kommentera
12 februari 2009 under Noterat | kommentera

Dagen D (livebloggande och flykt)

Emma Emma

… stänger jag av min mobil och flyr till London för några dagars arbete.
Det känns faktiskt lite skönt.

Tobias och medhjälpare, som är mer på hugget, kommer dock att skriva om kulturutredningssläppet här på bloggen fortlöpande under dagen.

Utredningen lägger vi också ut som pdf kl 10 och Tobias satsar dessutom på att liveblogga på plats från presskonferensen mellan klockan 10 och 11.

Dagstidningarna laddar också upp med debattinlägg och analyser: Barometern, DN, GP, HD, SvD, Sydsvenskan.

Kommentera
11 februari 2009 under Noterat | 2 kommentarer

NY BOK: En parlör om kulturens egenvärde

Tobias Tobias

Imorgon släpps kulturutredningen och då kommer även boken ”Parlören – en ordbok för icke mätbara värden” från tankesmedjan De osynliga, som även var inblandade i Skuggutredningen.
- Grundtanken är att vi har saknat kulturens egenvärde i den debatt som varit runt kulturutredningen. Man har gett kulturen ett existensberättigande genom tillväxt, positiva effekter på människors hälsa eller genom arbetstillfällen. Vi har saknat ord för kulturens andra sida: att den skapar en andlig infrastruktur. Så vi har helt enkelt gjort en ordbok med ord som gör att man kan prata om den andra sida, säger Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern och en av initiativtagarna till både Skuggutredningen.

Kan du ge några exempel?
- Vi har skapat nya ord och definierat om andra. Empativolym, möjlighetshorisont och motsägelsfullhetsstyrka är några exempel. Empativolym handlar om att empatin i ett samhälle förändras, den växer och minskar. Där kan kulturen spela en viktig roll.

Vad har ni fått för reaktioner?
- Det som har varit kul är att jag pratat med många politiker senaste halvåret och när jag har berättat om det här har nästan alla varit jättepositiva. Alla har sagt, ”tack, vi måste kunna prata om det här. Vi måste ha ett språk att prata om det som är så viktigt”.

Vad tycker du annars om kulturutredningen hittills?
- Utan att ha sett den färdiga, så ser man ju att det varit stort fokus på det organisatoriska. Och det verkar som man inte tror på konstens och kulturens frihet. Istället så gör man massa administrativa strukturer som tar kraft och tid. Men kultur kan vara som grundforskning, det är ibland svårt att veta vart det leder. Vi hoppas att den här innehållsdiskussionen ökar tilltron till konstens frihet.

Kommentera
10 februari 2009 under Samtal | kommentera

INTERVJU: "All politik är prioriteringar"

Tobias Tobias

Redan i somras presenterade kulturutredningen att regionerna kommer få en större roll i kulturpolitiken. (Se t.ex. DN igår.)

Västra Götaland, som blev region redan 1998, har bland annat legat bakom Film i Väst. Lars Nordström (fp), ordförande i Västra Götalands kulturnämnd, menar att starka regioner kan betyda mycket för kulturen:
– Det finns flera fördelar. Det krävs ett stort underlag för många kulturaktiviteter: den filmsatsning som vi gör med Film i Väst hade inte gått utan regionen och ett skatteunderlag på 1,5 miljoner. Göteborg hade heller inte kunnat driva Operan på det sätt den gör på egen hand. Samtidigt reser alla de stora regionala scenerna över hela regionen så det har inneburit ett breddat kulturutbud överallt, inte bara i centralorterna.

Ser du potentiella konflikter i utvecklingen med regioner – gentemot kommunerna eller staten.
Vi vet ju inte riktigt hur det blir än. Om det blir så att de här portföljpengarna från staten även innehåller kommunala pengar som regionen ska besluta om – då blir det något helt nytt. På den statliga nivån har vi skrivit avtal med kulturrådet och det har inte inneburit några problem hittills. Nu vet vi ju inte om kulturrådet blir kvar eller om det blir något annat i framtiden.

När man kommer ned på regionnivå, blir det inte en lätt så att kulturen ställs mot andra politikområden, som sjukvård, på ett väldigt konkret sätt?
- All politik är prioriteringar. I början fanns det konflikter mellan kulturområdet och vårdsektorn. Idag är den konflikten borta, även de som är renodlade sjukhuspolitiker har insett kulturens betydelse och blivit mer intresserade. Och om du tittar på reda pengar är vi i Västa Götaland outstanding: vi ger nästan 750 kronor per person och år till kultur, ungefär 200 kr mer än det län som kommer på andra plats. Det tyder väl på det motsatta att det på regional nivå går att stärka kulturen.

Kommentera
6 februari 2009 under Noterat | kommentera

KE#0209 INNEHÅLL

Tobias Tobias

I onsdags mejlade vi ut premiumversionen av analysbrevet. I dag kommer gratisversionen (den här veckan missar man sammanfattningen av Chris Anderson artikel/bok ”Free”).

Den är veckan fokuserar vi dels på ”digitala ekonomier”, dels på kulturutredningen.

Du kan läsa mer om analysbrevet här och anmäla dig till höger här på sidan.

DIGITALA EKONOMIER

  • INTERVJU/Chris Anderson om den långa svansen och gratis (Tobias kommenterar)
  • Digitala ekonomier i fokus – rättegångar och böcker (Tobias kommenterar)
  • INTERVJU/ ”Debatten om upphovsrätt är mansdominerad”

KULTURUTREDNINGEN

  • Kulturutredningen – när, var och vad? (Emma kommenterar)
  • Debatten om kulturutredningen har bara börjat
  • NY BOK/ En parlör om kulturens egenvärde (Emma kommenterar)
  • INTERVJU/ Västra Götaland om regioner i kulturpolitiken
  • INTERVJU/ Ideologi eller samförstånd i kulturpolitiken?

***

  • Kultur i centrumbildningar – Konsthall C och Hökarängen
  • SETT & HÖRT – Quincy Jones, Cissi Elwin och Peter Dahl
  • [PREMIUM/”Free” av Chris Anderson sammanfattad]
Kommentera
4 februari 2009 under Noterat | kommentera

Konst i kris

Emma Emma

Kennedy Center of the Performing Arts i Washington DC driver sedan förut utbildning och rådgivning i ”arts management” för andra kulturorganisationer.

Nu startar man också ett nätbaserat kriscenter, www.artsincrisis.org, för kulturorganisationer som hamnat i svårigheter på grund av den ekonomiska krisen.

Det slår mig att svenska kulturorganisationer också skulle kunna samarbeta mer. Visserligen finns det en del initiativ, men borde det inte finnas utrymme för ännu fler? Och kanske kan man till och med hitta finansieringslösningar den vägen.

Favoritexemplet på det området är den montrealbaserade kultursparbanken, som vi tidigare har skrivit om. Den vänder sig till kultursektorn med rådgivning och finansiering – och är också byggd på pengar från just kultursektorn.

PS Missa för övrigt inte Bengt Göranssons artikel om kulturutredningen i Dagens Nyheter i dag. Jag håller helt med om hans tolkningar vad gäller kulturadministration och tilltron till sammanslagningar av myndigheter.

Kommentera
2 februari 2009 under Noterat | kommentera

Den (post)digitala ekonomin

Tobias Tobias

Mycket fokus på upphovsrätt, pirater och gratis som affärsmodell i dagarna.

I helgen läste jag ”Piraterna” av Anders Rydell och Sam Sundberg. En mycket god orientering i olika turer kring både upphovsrätten och piratrörelsen. Inklusive historiska beskrivningar. Räkna med recensioner av den i veckan, liksom av ”6 miljoner sätt att jag en älg på” av Tony Ernst. Varför böckerna kommer just nu beror såklart på att PirateBay-rättegången börjar om två veckor (samma dag som kulturutredningen släpps).

I fredags fick jag också ta del av Chris Andersons nya bok, ”Free – the future of a radical price”. Mer om den snart. Jag har nämligen gjort en liten intervju med författaren inför onsdagens föredrag på Media Evolution i Malmö.

Just nu sitter jag och förbereder inför morgondagens seminarium på Malmö högskola (K3), inbjuden av Jonas Löwgren, professor i interaktionsdesign. Redan idag samlas en forskargrupp från olika högskolor och universitet för att fundera över en ”forskningsagenda inom digitala ekonomier”. Imorgon är vi några inbjudna gäster som ska bjuda på inspel och delta i diskussioner.

En fråga är förstås själva begreppet ”digital ekonomi”. Vad är inte digitalt idag? Intressant är att Piratbyrån verkar fundera över begrepp och nu diskuterar postdigital som ”centralt begrepp i sammanhanget”, apropå att ”’nätpolitiken’ är inne i en slags ombyggnadsfas”.

Många män i det här inlägget och på forskardagarna, vilket är typiskt för de här diskussionerna generellt. Men inte bara som tur var:

Inbjudna forskare: Lars Bengtsson, BTH; Pelle Ehn, MAH; Eva Hemmungs Wirtén, UU; Per-Anders Hillgren, MAH; Daniel Johansson, KTH; Inger Lindstedt, MAH; Jan Ljungberg, GU; Björn Lundell, HiS; Bo Reimer, MAH; Pernilla Seversson, MAH; Richard Topgaard, MAH; Roger Wallis, KTH; Patrik Wikström, HJ; Pär Ågerfalk, UU.

Inbjudna gäster: Rasmus Fleischer, copyriot.se; Hampus Jakobsson, TAT; Joakim Jardenberg, Mindpark; Sebastian Lindroth Ahl, Musiclink; Niklas Lundblad, Google; Anders Mildner, Media Mötesplats Malmö; Tobias Nielsén, QNB; Håkan Selg, NITA; Martin Thörnkvist, The Swedish Model.

Kommentera
21 januari 2009 under Noterat | kommentera

KE#0109 INNEHÅLL

Tobias Tobias

I går mejlade vi ut det första analysbrevet. Om du inte vill missa nästa anmäler du dig längst upp till höger här på bloggen.

Du kan också läsa mer om analysbrevet och anmäla dig till premiumversionen med extramaterial här.

#0109 INNEHÅLL

  • Välkomna! Nu lanserar vi analysbrevet Kulturekonomi
  • Ring ut det gamla (2008) – ring in det nya (2009)
  • Kulturen och globaliseringen (ny rapport)
  • Konstiga företag – en bakgrund till dagens kulturpolitik? (bok)
  • Konstnärernas villkor (ny rapport)
  • Obama: politik som upplevelseindustri
  • Kulturutredningen – det börjar läcka
  • Sverige världsmästare på kulturpolitik?
  • Kulturentreprenörer – miniserie på SVT Kulturnyheterna
  • Vem tar ansvar för filmens framtid? (seminarium)
  • Musik och mode i Riksdagen
  • Sett och hört – Arvidsjaur, Dramaten, Acne gör teater

PREMIUM, i nästa nummer (#0209/4 feb) bland annat:

  • SVERIGEAKTUELL: Chris Andersons artikel Free sammanfattad på svenska
  • ANALYS/NY BOK: Sverige som föregångsland – tankar utifrån Outliers av Malcolm Gladwell
Kommentera
21 januari 2009 under Noterat | kommentera

Nya pengar till Framtidens kultur

Emma Emma

Nu sipprar det friskt ur Kulturutredningen. I dag hördes – för första gången? – tanken om att Stiftelsen framtidens kultur kommer att få ett nytillskott om 250 miljoner.

Jag ska erkänna att jag blev lite förvånad, inte minst efter att ha jobbat med en bok om just Stiftelsen framtidens kultur (som borde komma vilken vecka som helst – mer om den då).

Å ena sidan tror jag – efter att inledningsvis faktiskt ha varit rätt misstänksam – att Stiftelsen har gjort ett bra jobb och att den typen av bidragsgivare verkligen behövs som ett komplement till de andra. Såtillvida är det förstås mycket välkommet med nya pengar.

Å andra sidan förvånar det mig lite att de skulle läggas just i Framtidens kultur, eftersom de ganska hårt har betonat vikten av en tidsbegränsning och nu avveckling. Det hade känts mer logiskt att föreslå en ny stiftelse, en ny fond, med nya människor.

Sedan kunde – och bör man – förstås hämta en del guldkorn till idéer från Stiftelsen framtidens kultur. Men mer om dem när/om boken kommer.

Kommentera
21 januari 2009 under Noterat | kommentera

Återblick 2008

Tobias Tobias

Det är aldrig försent att stanna upp och fundera utifrån vad som har hänt. Så till slut – en återblick om vad som hände 2008.

I fjolårets sammanställning skrev vi att det var lätt att konstatera att det hänt mycket inom fältet kulturekonomi. Det gäller kanske i ännu högre grad för 2008.

Några punkter som vi minns – och längst ner om 2009:

  • Årets ord: kulturentreprenör. Både på Kulturekonomi.se och i svensk kulturpolitisk debatt generellt. Dessutom fick entreprenörerna Johan Staël von Holstein och Jan Åman ta plats i styrelsen för Statens kulturråd, men båda lämnade plötsligt.
  • Upplevelse blev årets julklapp. En finanskris knackade på dörren och rusade in, men vi hade hunnit köpa på oss så mycket prylar så att det – ironiskt nog – bara fanns upplevelser kvar att ge bort. För kulturen och upplevelseindustrin var denna dubbningen hur som helst positiv.
  • Kulturbudgeten fokuserades på museer och en uppräkning av scenarbetarnas löner. Dessutom, apropå årets ord, ”en särskild satsning för att stimulera entreprenörskap och företagande inom kultursektorn med ökad samverkan mellan kulturområdet och näringslivet” – om nu 13 miljoner räcker för att få kallas satsning.
  • Musikbranschen har forsatt diskutera högljutt om upphovsrätt, nedladdning och nya affärsmodeller. Under tiden smög svenska Spotify igång och blev höstens stora musiksnackis – större än någon artist. Spotify är en tjänst som innebär att man över internet kan lyssna på musik gratis – och lagligt.
  • Rapporten ”KulturSverige 2009 ” från SweCult släpptes. Närmare 500 sidor trendanalyser, probleminventeringar och en omfattande statistisk beskrivning av kulturområdet med internationella jämförelser från ledande forskare och experter.
  • Damien Hirst skrämde slag på konsntvärlden när han gick förbi gallerierna och sålde nya verkt dirakt på Sotheby’s i London. Det blev succé. 223 nyproducerade verk inbringade en bit över 1,2 miljarder kronor. ”Banks fall over, art triumphs”, som en besökare på auktionen konstaterade.
  • Den emotsedda rapporten ”Creative Britain” släpptes – det brittiska kulturdepartementets nya giv i sin satsning på kreativa näringarna vilken påbörjades 1997. Den stora skillnaden märks i retoriken: från kreativa näringar till kreativa ekonomin, det vill säga från några branscher till hela samhället.
  • FN släppte rapportenCreative Economy Report” som tack vare sin tunga avsändare och genomarbetade upplägg kommer bli refererad till i många länder. Inte minst i u-länder. Förutom definitioner diskuteras bland annat möjligheter och hot, inte minst i förhållande till upphovsrätt och maktförhållanden i produktionskedjan. Tobias medverkade med några svenska fallbeskrivningar, bland annat om Ikea.
  • I våras pratades det om kultursponsring, till exempel apropå att en privatfinansierad Pinocchio restes i Borås.
  • Finanskrisen lämnade inte heller kulturen i fred. På kulturekonomi försökte vi reda ut ett och annat. Se här, här eller varför inte här.
  • Nya sektorer som gärna kallar sig kultur knackar allt oftare på dörren. Ett sådant exempel är datorspel. Frankrike erbjuder exempelvis skattelättnader på 20 procent av produktionskostnaderna för spel med ”kulturellt innehåll”. I Sverige delade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ut pris till ”Årets svenska spel”.
  • Det krävs mod och styrka att gå först. KK-stiftelsen visade upp sin satsning på uppleveleseindustrin i en vandringutställning med namnet ”Kapitel ett”.
  • Någon kulturutredning blev det ju inte 2008 – men det betydde inte att det stormade kring själva utredningsarbetet under året.
  • I väntan på den stora kulturutredningen kom i stället en skuggutredning från kultursektorn – en stor samling realistiska och orealistiska förslag som svar på vad man menade var en avsaknad av en aktiv kulturpolitik. Alla förslag på frågan: ”Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland?
  • Diskussionens vågor gick höga när det gällde illegal fildelning och upphovsrätt – vilket tyvärr ledde till en ganska usel debatt, där de olika sidorna pratade om olika saker.
  • Den rörliga bild-revolutionen fortsatte. Tittande på korta klipp på internet växte med 45% under året.
  • Upplevelseindustrin och ”kreativt företagande” är fortfarande hett från offentligt perspektiv. Både från höger och vänster. I början av året kom ITPS kunskapsöversikt om upplevelseindustrin och kreativa näringarna. Förslagen var i princip två. Bilda en arbetsgrupp över departementsgränserna och se över statistiken.
  • De begynnande hårda tiderna drabbar inte alla. I slutet av december fick Stockholmsregionen 120 miljoner i EU-stöd, däribland projektet Creative Business Region Stockholm. 36,6 miljoner kronor gick till ”konstnärligt campus” i Umeå från Baltics donationsstiftelse, och satsningen Moving Media Southern Sweden tog fart med 24 miljoner kronor i finansiering.
  • KK-stiftelsens bok ”FUNK” av Tobias Nielsén översattes till engelska och fick namnet ERIBA. Den släpptes på World Cultural Economic Forum i New Orleans, USA, av en svensk delegation med Putte Svensson, Rockparty i Hultsfred, och en av personerna bakom FUNK-modellen.
  • Hur ska man lyckas med att driva kulturhus? En fråga som var på tapeten både i Stockholm och Luleå. I Vara kunde man i alla fall med nya  mätmetoder hämtade från miljöekonomin konstadera att värdet för varaborna av det nya konserthuset översteg de kommunala bidraget på 4 miljoner kronor.
  • Vid sidan av allt annat som pågick var Emma på besök i Kanada – ett land som ligger både i framkant och bakvattnet när det gäller kultur. Tobias skickade bland annat sommarkort från Siena. Här hemma beskrev Emma vardagen som kulturekonom och Tobias hur han är formad av sin uppväxts kulturkonsumtion.

Framåt för 2009? Några korta nedslag:

Kulturutredningen presenteras 12 februari och räkna med en intensiv diskussion just då. Men håller den i sig? Det beror på vad som presenteras.

Rättegången mot The Pirate Bay i februari innebär att förra årets hetaste kulturfråga – upphovsrätten – hamnar i fokus igen. Tunga kulturpolitiska milstolpar är annars i höst regeringens public service-proposition och filmutredningen. I Europa är det kreativitetens och innovationernas år – och i höst blir Sverige ordförandeland. Hur kommer det märkas?

Det och mycket annat kommer vi fortsätta bevaka och diskutera här.

Kommentera
12 januari 2009 under Noterat | kommentera

Kulturpolitiktrött

Emma Emma

På årets tolfte dag känner jag mig redan trött på kulturpolitik. Det kommer att bli en svår vår.

Försöker uppbåda något slags ilska – eller glädje – över morgonens artikel om några av Kulturutredningens förslag, men lyckas inte riktigt.

Idén med ”kulturportföljer” skrämmer mig visserligen. Jag tror inte på den, men det har jag ju sagt förut.

Däremot låter en bokmyndighet, spontant, inte som en dålig idé, alltmedan jag avstår från att i dagsläget uttala mig om sammanslagningen mellan Statens konstråd och Riksantikvarieämbetet. Intuitivt låter det inte lika självklart.

Vad som händer med folkbildningsanslaget är lite spännande. Jag har alltid haft känslan av att det är ett cementerat område, där alla partier har någon form av egenintresse. Få se om det kan förändras.

Att stärka kulturen som politikområde generellt och att stärka kulturens roller i civilsamhället tycker jag bara låter bra och är knappast kontroversiellt. Likaså tillhör jag dem som tycker att det är på tiden att litteraturstödet ses över.

Men återigen: någon riktig energi lyckas jag inte uppbåda. Är det mig det är fel på (jag har lite feber) – eller är det förslagen?

Kommentera
29 december 2008 under Analys | kommentera

Den eviga frågan

Tobias Tobias

I den senaste kommentaren här på bloggen, när detta skrivs, frågar Fredrik om inte idrott är kultur. Han råkar vara elitmålvakt i hockey (och gammal klasskamrat till mig).

Well… vad som är kultur eller inte, är onekligen en fråga som hänger med – och som alltid med ord formas de efter tiden. Få skulle hålla med om att jazz inte är ”kultur” idag. Men om du ställt frågan för 50 år sedan hade svaret varit annorlunda. (Det är nästan exakt ett halvt sekel sedan Kind of Blue spelades in.)

Spelar det någon roll? Ja, eftersom det innebär hur vi ser på kulturpolitiken och till exempel stiftelsers arbete med kultur. Också när vi mäter – för att kunna avgränsa rätt – men de mätningarna sker ju ofta som en förlängning av hur politikerområden ser på sig själva.

Kanske är jag bara närsynt, men sker inte något ganska radikalt med synen på kultur just nu? Få reagerar exempelvis på de stora dagstidningarnas kulturbilagor som innehåller lika delar av de som tidigare kallades ”nöje” och ”traditionell kultur”. När jag själv pratar om den nutida konvergensen mellan gammalt och nytt liksom mellan olika former så är det få som reagerar, utan de flesta nickar instämmande. En av få motreaktioner som jag fått var på den här bloggen från Thure Stenström, prof. emer. i litteraturvetenskap.

Det ska bli intressant att se hur kulturutredningen formulerar sig kring kulturbegreppet. Hur som helst kommer ju synen på kultur speglas av förslagen. I alla fall om de inte bara handlar om omorganisationer.

I dag läser jag dessutom hur presidenten för det tyska kulturrådet, Olaf Zimmermann, säger att ”sofistikerade datorspel” är beroende av manusförfattare, kompositörer, musiker och formgivare. I mars kommer den tyska regeringen ihop med datorspelsbranschens organisation dela ut en utmärkelse för att belöna”spel med hög kvalitet och med utbildnings- och kulturellt värde”. Priset är värt 600.000 euro.

Kulturrådschefen Zimmermann säger:

Maybe in twenty years the current debates on whether games are art or not will seem absurd to us. We now have exhibitions dedicated to comic art and comic drawers are considered to be artists – in a few years it could be the same with game developers.

Kommentera
17 november 2008 under Noterat | kommentera

Intressant inifrån

Emma Emma

Per Wirtén skildrar i Expressen arbetet inifrån en av Kulturutredningens referensgrupper – eller kanske inte.

Kommentera
29 oktober 2008 under Noterat | kommentera

Sista chansen: KulturSverige nu!

Emma Emma

På fredag 31/10 är det sista anmälningsdag. Anmäl dig här.

KulturSverige nu!
Kulturens och kulturpolitikens nya förutsättningar

Linköping 24-25 november 2008

På ett par decennier har kulturpolitikens förutsättningar förändrats dramatiskt, i kölvattnet av nya medieteknologier och en alltmer global och mångkulturell verklighet. Kultur anses numera vara en tillväxtmotor och det är ett faktum att vi i genomsnitt lägger mer tid på kultur- och mediekonsumtion än på förvärvsarbete.

Vad är det som sker med kulturen? Hur orienterar man sig i dagens och morgondagens kulturlandskap, och hur ska kulturpolitiken hantera de nya utmaningarna? Det är frågor som den pågående statliga kulturutredningen brottas med. Men det är också frågor som står i centrum för konferensen KulturSverige nu! Kulturens och kulturpolitikens nya förutsättningar.

Utgångspunkten för konferensen är faktapublikation KulturSverige 2009, som delas ut till alla deltagare. Den innehåller närmare femhundra sidor trendanalyser, probleminventeringar och en omfattande statistisk beskrivning av kulturområdet med internationella jämförelser. Bokens många forskare och experter deltar på konferensen med presentationer av sina bidrag.

Kommentera
28 september 2008 under Analys, Noterat, Utblick | kommentera

Bokmässeblasé

Emma Emma

Det bidde inte mycket till bloggande från bokmässan, p g a tidsbrist. Och nu är jag så trött på alla ord, ord, ORD, att jag knappt orkar skriva eller säga ett enda till.

För det är svårt att låta bli att fråga sig om man verkligen har rätt sysselsättning efter en sådan här mässa. Behövs det skrivas fler böcker? Hållas fler debatter? Bloggas mer?

Och det går inte att komma ifrån att den absoluta höjdpunkten var när vi, mellan mässan och middagsminglet, hann kasta oss fram och tillbaka till Göteborgsoperan för att avnjuta den fullkomligt fantastiska uppsättningen av Mozarts Requiem (se till exempel DN:s recension här).

Det kändes lite som när man äter det första riktiga, lagade målet mat efter en vecka med frystorkat på fjället. Helt underbart – och (relativt) ordlöst!

***

Samtidigt – och paradoxalt – kan man bli galen över att det ibland inte sägs tillräckligt. Som när Kulturutredningen tog plats på podiet i fredags: sex män/kvinnor på scen, färgkoordinerade i svart och grått, fullsatt i lokalen och höga förväntningar.

Och vad kom det?

Svar: i princip ingenting. Lite grann om att litteraturstödet ses över, att målen skrivs om och att Kulturrådet kommer att förändras (och att generaldirektören kommer att få veta det först), men inte så mycket mer. Trots att det från början hette att de skulle föra en dialog om sina förslag under hösten.

Gissa om sådant sätter fart på spekulationerna.

***

Annars tror jag att det egentligen sades en massa vettiga saker under bokmässan, men att jag var alltför upptagen med mitt eget pratande för att höra dem.

Idiotiskt! Det är sista gången jag bokar in så många egna framträdanden, möten och intervjuer.

För – förutom det sedvanliga minglandet – hann jag med att göra ett par intervjuer för forskningsprojekt, träffa såväl redaktörer som förläggare för ett par kommande projekt samt delta i sammanlagt fyra debatter:

– en om kulturentreprenörskap med Barbro Osher, Björn Ranelid och Kristoffer Lind, där jag efteråt ångrar att jag inte frågade mer om hur Barbro, som ju är en av Sveriges absolut största kulturmecenater, resonerar och agerar. Men det är lätt att det blir så i debatter; man blir alldeles för upptagen av sitt eget pratande och glömmer att lyssna och fråga. Det är därför jag nuförtiden föredrar att vara moderator.

– en om kulturföretagande med Linda Portnoff, vars doktorsavhandling har kommit ut i nedbantad version i den suveräna serien ”Forskning i fickformat”, som för övrigt finansieras av revisionsbyrån Öhrlings PWC – apropå bra sponsringsprojekt.

– två om kultur och hälsa med medicinprofessorerna Gunnar Bjursell och Mikael Nilsson vid det tvärvetenskapliga Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet samt två ärkebiskopar, vid varsitt tillfälle. Först den nuvarande Anders Wejryd; sedan den förre KG Hammar. Och även om det var spännande samtal om medicin, hjärnforskning, kultur och religion, kändes det inte helt givet vad jag själv hade att bidra med. Sådant är ganska jobbigt.

Vad är det som gör att man inte kan säga nej? Är det bara det gamla vanliga bekräftelsebehovet, eller är det också något annat? Något slags pliktkänsla, att man måste ställa upp. På allt. Särskilt om man har eller har haft offentlig finansiering, åtminstone delvis, och är forskare. Då måste man dela med sig; då finns alltid den så kallade ”tredje uppgiften”.

Och, för att knyta an till veckans bloggtrauma, är det väl samma fenomen som driver mig att blogga.

På vägen hem på tåget läste jag dock, som av en slump, Pierre Bourdieus Moteld:

För att verkligen kunna förstå vad som sägs och framför allt vad som inte får sägas under sådan konstlade diskussioner skulle man behöva i detalj analysera förfarandet vid urvalet av dem som man i USA kallar ”panelists”. Dessa personer måste alltid finnas till hands, d v s de måste alltid vara villiga att ställa upp i diskussioner men även följa reglerna genom att gå med på att tala om allt möjligt (just detta är definitionen på vad italienare brukar kalla ”tuttologo”) och samtidigt besvara de frågor, även de mest absurda eller chockerande, som journalister ställer. Vidare krävs det av deltagarna i sådana debatter att de ställer upp på allt, med andra ord alla sorters eftergifter (angående ämne, övriga deltagare o s v) eller kompromisser, för att de ska få vara med och på sätt försäkra sig om ”mediakändisskapets” olika fördelar, d v s uppmärksamhet i pressen, inbjudningar att hålla inkomstbringande föredrag o s v. I förberedande samtal, som somliga producenter anordnar i USA och allt oftare i Europa i syfte att välja ut ”panelists”, bör lämpliga kandidater också kunna uttrycka tydliga ställningstaganden på ett slagkraftigt och lättbegripligt språk men samtidigt undvika att visa prov på alltför stor lärdom (enligt maximen: ”The less you know, the better off you are”).

Jag får trösta mig med att jag inte kan vara ensam, utan att vi efter en sådan här mässa borde vara ganska många som känner oss träffade. Även om det, inifrån, inte handlar om vare sig kändisskap eller pengar, utan snarare om oförmågan att säga nej.

Kommentera
22 september 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Politik som PR

Emma Emma

Om kulturfolk behöver lära sig mer om företagande, behöver knappast våra politiker göra det. Tvärtom verkar de ha läst på sin ”managementteori”. Ta bara det här med årets budget – snacka om att tro på ”Nextopia”. Varenda dag de senaste veckorna har det läckt ut en liten godbit ur den kommande budgeten, snyggt förpackad, med olika konstellationer av ministrar bakom.

I dag kom så, till sist, budgeten i sin helhet. Kulturdepartementet fortsatte på den inslagna PR-banan; satte en logga och ett namn på den: ”Tid för kultur”. Samt gjorde förstås en banner, som sig bör: grön i botten och blekgul, enligt Gunnar Bergdahl i HD.

Det är ju onekligen ett sätt att presentera en kulturbudget, lite som en ny produktmodell. Men man ska ju leva efter sina ideal, så varför inte?

Dock tycker jag ändå att man måste säga att innehållet var glädjande. Att det blev en så pass stor ökning av anslagen kom trots allt som en glad överraskning, precis som Tobias redan har hunnit utveckla.

Om inriktningen sände signaler om framtiden kan man alltid diskutera. Lite traditionellt? Javisst. Nationellt? Absolut. Och enligt ovan nämnda Gunnar gick kulturministern så långt att hon vid presentationen på Dunkers kulturhus i dag sa, apropå neddragningen av anslagen till Rikskonserter, att de ”inte har anpassat sig till de nya tiderna enligt signaler inifrån den pågående Kulturutredningen”.

Det var lite märkligt, eller hur? Åtminstone som argumentation. Bör en utredning påverka politiken redan innan den är klar, presenterad och diskuterad?

Som Tobias konstaterar, handlade det sedan en del om samarbetet mellan kultur och näringsliv, att det behövs mellanhänder och att näringslivet behöver bli bättre på att ta in kulturskapare i kreativa processer.

Det kan jag också på många sätt hålla med om, även om det inte är så enkelt alla gånger. Och inte alltid givet. Jag har precis skrivit ett (första) kapitel om konstnärer på arbetsplatser i en alldeles nyutgiven antologi utgiven av SKL, Kultur i omvandling. Antologi om kulturpolitik och kulturens nya roll, som kom i dag.

Mitt eget bidrag är som vanligt inte speciellt bra, bortsett från att jag lyckas hålla en ambivalent ton rakt igenom och inte faller i den frestande fällan av ”antingen-eller”. Och så gillar jag rubriken på det: ”Från McKinsey till McKonstig. Konstnärskonsulten gör entré”.

(Vem vet, jag kanske kan bli copywriter – eller arbeta på Kulturdepartementet och döpa budgetar och annat…)

Däremot kan jag varmt rekommendera min forskarkollega Dimitrios Iordanoglous kapitel ”Leka med elden – kulturpolitik och strömningar i tiden”. Förutom att vara välformulerat, fångar det in den kulturpolitiska utvecklingen, som började i kommuner och regioner, men som nu har spritt sig upp på nationell nivå. Även i Sverige.

Jag hoppas verkligen att kulturministern och hennes ”crew”, som jag antar att de kallar sig nuförtiden, läser det – och jag vågar lova att de kommer att känna igen sig.

Kommentera
22 september 2008 under Noterat | kommentera

Kulturbudgetens bekanta ord – men bara ord?

Tobias Tobias

I väntan går vi på kulturutredningen, men vardagen fortsätter och idag kom ändå en ny kulturbudget. Vad sänder då regeringen för signaler?

Utan att ha läst noga, bara ögnat igenom nyhetsflödet, har jag lätt att gilla:

  • Uppräkning till scenkonsten. Alla som någon gång räknat på ”hävstångseffekten” när anslagen släpar efter vet hur viktig uppräkningen är för att hantera lönekostnaderna. Om det väger upp tidigare eftersläpning är en annan sak.
  • Barn och ungdom. Alltid en av kulturens viktigaste frågor.
  • Kulturarv – också viktigt. Men mycket fokus på museer om någon frågar mig.
  • Nyskapande kultur. Den här hoppas jag bli bra.

Och så nämns:

En särskild satsning kommer att genomföras för att stimulera entreprenörskap och företagande inom kultursektorn med ökad samverkan mellan kulturområdet och näringslivet. Det finns ett behov av aktörer som kan fungera som brobyggare och mellanhänder för att stimulera kreativa och innovativa processer i näringslivet likväl som för att öka entreprenörskap, innovation och företagande inom kultursektorn.

Något som jag kunde skrivit själv. Vilket jag tror jag faktiskt har gjort ungefär, i något av de förslagen jag författat genom åren. Men inte bara jag. Det här är ord som regeringar i tiotals länder har haft i sina förklaringar under det senaste decennierna.

Att de dyker upp även i Sverige tycker jag är bra.

Och oavsett diskussionen om entreprenörskap som farligt mycket använt begrepp, så hoppas jag att det även blir verklighet av orden. För att försöka överbrygga det tidigare gapet mellan kultur och näring är en viktig men stor – och svår – sak. Men som ”den hemlige planeraren” konstaterar i en kommentar till förra inlägget så gör knappast 13 miljoner kronor fog för att få kallas ”satsning”.

Som jämförelse så satsade danska regeringen 90 miljoner DKK och norska regeringen 50 miljoner NOK i liknande (okej, kanske lite mer uppblåsta) initiativ i fjol.

Kommentera
3 september 2008 under Noterat | kommentera

Kvantitet och kvalitet

Emma Emma

Frukosten blev lång. Både SvD och DN hade flera kulturekonomiska reportage. Särskilt SvD:s reportage om teatersubventioner tog lite tid att titta och tänka igenom.

Som alltid väcker den här typen av statistik många tankar. Å ena sidan behövs den, förstås, men å andra sidan kan den lätt bli missvisande utan förklaringar och analys av varje enskilt fall och dess unika förutsättningar.

På den tiden jag satt i Kulturrådets styrelse, tyckte jag alltid att det var lite obehagligt att vi publicerade statistik utan tillstymmelse till analys. Som ”hårda fakta”, som SvD:s Tobias Brandel uttrycker det.

Man måste också ställa sig frågan om det egentligen finns någon relation mellan kvantitet och kvalitet, när det gäller något så komplext som kulturproduktion eller, för den delen, kulturekonomi.

”Ändå är det som om det i den enkla lilla siffran skulle finnas större exakthet än i det kvalificerade – och kvalificerande – omdömet”, för att låna Sven-Eric Liedmans ord ur ”Den omätbara kvaliteten”.

Jag tycker att det är bra att det publiceras statistik, men jag hoppas innerligt att siffrorna tas med en nypa salt; som fingervisningar om de stora dragen och inget annat. Och att ingen glömmer att här jämförs en del äpplen med päron med kiwifrukter med… ja, det är helt enkelt en salig blandning av olika typer av verksamhet med skilda ekonomiska förutsättningar.

Trots det väcker statistiken frågor av typen: vad händer med en del av verksamheten utanför storstadsregionerna om Kulturutredningens första förslag om att ge mer makt åt regionerna (vilka de nu är…) blir verklighet. Kommer den att finnas kvar?

Och hur kommer man att tänka i framtiden; är det bara jag som tycker att man i den kulturpolitiska debatten alltmer släpper idén om att göra kulturen tillgänglig för alla, oavsett var man bor, och istället satsar på att göra den tillgänglig för så många som möjligt?

Men också: Är det rimligt att det skiljer så mycket åt i subventioner mellan olika verksamheter och vad styr egentligen subventioneringsgraden? Finns det också osynliga maktstrukturer bakom, som det inte går att fånga med den här typen av kvantitativ analys, men som kanske kan fångas med en uppföljande kvalitativ?

PS SvD:s reportage följs för övrigt upp i tv-programmet SvD Kultur som säsongsstartar i kväll och som i mitt tycke är det bästa aktualitetsprogrammet för svensk kultur och kulturdebatt.

Kommentera
22 augusti 2008 under Analys | kommentera

Kulturlivet mobiliserar – men utan framgång

Tobias Tobias

Idag i DN skriver en grupp, i kulturlivet namnkunniga personer, en debattartikel om ”alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken”. Rubriken är ”En talande tystnad”.

Det är sent, jag kanske tänker långsamt, men jag förstår inte. Jag var inte med inför 1974 men har sällan hört kulturpolitik diskuteras så mycket som senaste året, ofta i nya sammanhang, inte minst ute i regionerna. De stora tidningarna har kört artikelserier på temat. Flera konferenser har ägt rum. Frågan är hyfsat het i Europa. Det finns till och med en ”skuggutredning”.

Att inget händer nu är en annan sak än att diskussionen inte finns. Det finns såklart en avvaktan inför kulturutredningen, som jag för övrigt idag hörde skulle släppas 18 januari.

Sedan måste det stå för var och en om man upplever att det är ”ett brus”. Jag skulle hävda att det är en attityd- och åldersfråga. (Fundera över ålderssnittet bland avsändarna.)

Det blir bara ett brus om man inte kan sortera i det enorma utbud som finns – allt nytt, plus allt gammalt. Jag tycker det är fantastiskt. Du har inte bara SVT:s tablå, du har hela deras arkiv också, plus BBC:s webbarkiv, 100 internetradiostationer som spelar konstmusik dygnet runt och en repris av ”Seinfeld” på Kanal 5 (som du också har nedladdat på hårddisken).

Inte mycket är bortskuret, tvärtom, även institutioner som symfoniorkestrar har växt på alla sätt de senaste decennierna. Samtidigt har nya former tillkommit med nya uttryck, nya korsningar, nya influenser.

Visst, mycket som visas och sänds är inte bra, inte bra alls. Men har det inte alltid varit så? Skillnaden är att i mediesamhället kan samma sak nå fler, men det innebär inte att det för varje individ blir mer ”skit”, bara att det blir olika sorter och olika engagemangsnivåer i konsumtionen.

Nyckelordet är konkurrens. Om uppmärksamhet, om resurser och framför allt om människors tid. Det är hårt ibland med konkurrens och förändring – tidigare sanningar gäller inte längre. För ja, det är ett annat land, helt enkelt för att det är en annan värld. Därmed är det också något av strukturell art.

Och tycka vad man vill om uppställda argument (jag håller givetvis med om att en rimlig uppräkningsmodell måste finnas), men en sak är säker:

Det är inte mer än 30 år gamla argument som kommer stärka kulturpolitiken bland allmänheten eller i konkurrensen med andra politikerområden. Om man inte bara är ute efter status quo, utan till exempel mer pengar till kulturen, krävs en annan agenda och en annan retorik. Att positionera sig som en motpol mot övriga kulturen (och den största delen av befolkningen), medan man själv säger att man bidrar med andliga värden är bara luftskott och skapar snarare bilden att man tar sig själv på lite för stort allvar.

Raka vägen till sin egen begravning kan man också formulera det. Jag hör att i Norge har Fremskrittspartiet gjort kulturen till en profilfråga och vill skära ner kulturbudgeten med 2 miljarder kronor. Det är den typen av populistiska åtgärder som måste undvikas i Sverige, och det sker inte genom att kulturlivet skruvar upp sig på en piedestal, utan måste bidra till – gå i täten för – en förändrad kulturpolitik med nya argument.

Den här artikeln gör mer skada än nytta för kulturpolitiken, eftersom den bekräftar alla fördomar.

PS. Det var för övrigt rätt underhållande att det blev en debatt idag. SvD:s ledarsida svarade nästan direkt.

Kommentera
19 maj 2008 under Noterat | kommentera

När världen tittar in – och förfäras

Emma Emma

Förra veckan var Nurope, ”det nomadiska universitetet för konst, filosofi och företagande”, på Sverigebesök, helgen tillbringade jag med ett antal studenter från University of Buffalo’s ”Arts Management Program” och nu är en sydafrikansk delegation här för att se huruvida vi kan finna former för ett fortsatt kulturutbyte mellan Sverige och Sydafrika.

Under några intensiva dagar har jag, med andra ord, blivit bombarderad av olika internationella perspektiv på och intryck av svensk kulturpolitik.

Det finns förstås mycket att skriva om, men mest av allt har en diskussion från gårdagen stannat i mitt huvud.

Ett antal av de amerikanska studenterna uttryckte sin förvåning – och sin förfäran – över att det verkar som om vi i Sverige vill slänga vår kulturpolitik överbord. De upplevde att vi ohämmat hyllade allt det som de själva såg som värdelöst: ökad privatisering och kommersialisering, skattelättnader för redan rika sponsorer och donatorer, ja, till och med lotteripengar. Som om vi allt mer vill närma oss en amerikansk eller anglosaxisk kulturpolitik.

Det var i alla fall det intryck de hade fått efter att ha träffat diverse företrädare för svenskt kulturliv, inklusive den statliga Kulturutredningen.

Hur bra är det? Vill vi verkligen det?

Kommentera
5 maj 2008 under Noterat | kommentera

Kulturpolitiken som en parentes

Emma Emma

Mer och mer börjar jag tänka att 1900-talets kulturpolitik nog bara var en parentes. Nu är vi på väg tillbaka dit vi var innan välfärdssamhället byggdes upp; innan vi började tycka att det var viktigt – för medborgarna – med kultur.

När jag läser moderaternas kulturpolitiska utspel på DN Debatt slås jag först och främst av hur medborgarperspektivet helt lyser med sin frånvaro. Det, om något, är ett paradigmskifte.

Därefter konstaterar jag att det i mångt och mycket handlar om en återgång till forna tider, med lotteripengar, fonder och privata medel. Ungefär så såg det ut för 100 år sedan, bortsett från en sak: de mer tillväxtorienterade, kulturnäringsargumenten som förstås alltid dyker upp i vår tid.

Att det kommer ett kulturpolitiskt utspel från moderaterna – igen – är förstås intressant. Det är ju andra gången på ganska kort tid, och återigen kommer det inte från kulturministern utan från en annan grupp. Det är svårt att låta bli att spekulera i att de själva tycker att det händer alldeles för lite på den kulturpolitiska fronten.

Hur man sedan ska förhålla sig till sakförslagen kan man förstås diskutera. Men här och nu – och i brådskan – konstaterar jag att paradigmskiftet består i att medborgarperspektivet saknas och att det annars i mångt och mycket är en tillbakagång till hur det såg ut innan den kulturpolitiska parentesen, bortsett från att det på 2000-talet så obligatoriska ekonomiska tillväxtargumentet också finns med.

PS Här är hela utspelet, moderat.pdf. Jag är mest nyfiken på turerna bakom. Gör man såhär inom andra politikområden? Är det inte lite av en inkompetensförklaring av kulturministern, som inte kommer med så många visioner? Hur förhåller sig den övriga alliansen? Och kulturutredningen?

Kommentera
15 april 2008 under Noterat | kommentera

Fortfarande ofrivilliga företagare?

Emma Emma

Inför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths besök på Konstfack i morgon, plockade jag ikväll fram David Karlsson och Lotta Lekvalls gamla rapport ”Den ofrivilliga företagaren” (går att ladda ned från Framtidens Kultur).

Och det är bara att konstatera att den, sex år senare, känns nästan lika aktuell och definitivt lika relevant som när den kom. Eller vad sägs om utgångspunkter som:

1) kultur och medier är tillväxtbranscher

2) vi går från stora organisationer till nätverk (sorry, lilla näringsutvecklaren nedan, men så är det nog!)

3) inom kultursektorn bedrivs allt mer verksamhet i företagsform.

Det där sistnämnda tycker jag är intressant. På Konstfack räknar vi till exempel med att drygt 30% av de utexaminerade studenterna (med undantag av bildlärarna) får huvuddelen av sin inkomst från egna företag.

På Handels är siffran däremot betydligt lägre, trots – eller på grund av – alla kurser i företagsekonomi och entreprenörskap.

Personligen tror jag förstås att det – åtminstone till viss del – handlar om att det fortfarande finns många ”ofrivilliga företagare” i kultursektorn, precis som påpekas i rapporten. Eget företag är ofta det enda alternativet.

Drygt 90 % av kulturföretagarna i enkätundersökningen bakom rapporten ser dessutom sig själva som annorlunda ”vanliga” företagare. Främst för att det inte är vinsten som är drivkraften; ”de är i många fall motsträviga, ja, ofrivilliga företagare”.

Lite kul vore det att göra om den här undersökningen och kolla om inställningen har ändrats. Kanske har den det. Kanske har den det inte.

Slutligen finns det i rapporten en formulering som är värd att lägga på minnet, inte minst i dessa tider när det ekonomiska tillväxtperspektivet så ofta förs fram. Visst kan kultur skapa tillväxt, men det är, enligt David och Lotta, ”enögt” att betrakta frågan om relationen mellan kultur och ekonomi endast ur ett perspektiv. Som de skriver: ”problematiken är så pass komplex att den bäst förstås om den betraktas från flera håll samtidigt”.

Nu återstår det bara att se om David, som ju är sekreterare i Kulturutredningen, förmår hålla fast vid sina insikter och framför allt vid komplexiteten.

Kommentera
26 mars 2008 under Noterat | kommentera

Kultur i regional utveckling (Stockholm)

Tobias Tobias

Till slut kommer även Stockholmsregionen med en utredning om kulturens roll i regional utveckling. Bakom står Stockholms läns landsting och enheten med det härliga namnet Regionplane- och trafikkontoret.

Den lilla rapporten (”Kultur i regional utvecklingsplanering”) innehåller en god genomgång av exempel och tankar i det här ämnet. Jag har inte läst den noga, men det verkar som att rapporten är bra om man vill hålla sig uppdaterad i vad kultur kan medföra för regional utveckling. Som komplement till ITPS-rapporten kanske (nu ”officiell” och tillgänglig igen). (mer…)

Kommentera
14 mars 2008 under Noterat | kommentera

Vad skulle du sagt?

Tobias Tobias

Att definiera kultur är inte lätt. Man kan använda många utgångspunkter. Staten använde länge (och därmed Kulturrådet): kultur är vad vi ger anslag till. Pågående kulturutredningen verkar inte hålla med.

Ännu mer komplext blir det när vi blandar in kopplingen till näringslivet. Kan kultur vara kommersiell? Är kulturnäringarna en del av kulturen eller något annat?

I dag kör vi igång med enkäter här på kulturekonomi.se. Den första ligger högst upp i spalten till höger och frågan är:

Vilket alternativ tycker du känns bäst?

Kommentera
17 januari 2008 under Noterat | kommentera

Kanada-Sverige 1-0

Emma Emma

Efter en intensiv vecka i Montréal kan jag konstatera att det finns områden som kanadensisk kulturpolitik är bättre på än svensk. Ett sådant område är alternativ, privat kulturfinansiering. (mer…)

Kommentera
17 januari 2008 under Noterat | kommentera

Kulturpolitiken granskas i stad och stat

Tobias Tobias

Två dagar i rad med funderingar kring kulturpolitik. I tisdags var det om visioner och strategi för Stockholm stads kulturpolitik. I går var det statens kulturutredning som kallade till samtal och mingel.

Många diskussioner nu (jag vet att liknande pågår i många regioner) – och jag känner härligt… äntligen! Men samtidigt: betyder de något och säger vi egentligen något nytt? Det ska bli intressant att se om det verkligen blir några förändringar utifrån de här samtalen och utredningarna, inte minst när politikerna väl ska fatta beslut och se till att de genomförs.

För att diskutera Stockholms kulturstrategi har kulturförvaltningen satt samman en referensgrupp och det var vi som fick information och fick diskutera i tisdags. Styrkor, svagheter, möjligheter, hot – blev mest en diskussion om svagheter. Vi var rätt överens om en sak, nämligen att Stockholm känns alltför polerad, och strävar alltför mycket efter att bli ”klar”. I stället för att ge utrymme för det prövande, det stökiga, det osäkra, något nytt. (mer…)

Kommentera
7 januari 2008 under Noterat | kommentera

Återblick 2007

Tobias Tobias

God fortsättning på det nya året! Det brukar vara läge för återblickar vid den här tiden. Det är lätt att konstatera att det hände mycket i Sverige och i världen inom fältet kulturekonomi.

Några hastiga nedslag från 2007 från min horisont – innan vi sätter igång med 2008. (mer…)

Kommentera
30 november 2007 under Noterat | kommentera

Kultur och näringsliv i Stockholm

Emma Emma

Precis hemkommen efter att ha modererat Stockholms läns landstings och Stockholms stads heldagsseminarium ”Samarbete mellan kultur och näringsliv” är jag dödstrött.

Bortsett från gigantiska problem med tekniken, ett lite för tajt program och att jag, som vanligt, inte kunde hålla varken tiden eller strukturen, tycker jag att det var mycket intressant som kom fram, både från scenen och salongen.

(mer…)

Kommentera
8 november 2007 under Noterat | kommentera

Usel kulturstatistik

Tobias Tobias

Vi var en gång kända som ett föregångsland på området statistik. Jag kan inte uttala mig generellt, men inom kulturens område är vi riktigt, riktigt dåliga för tillfället.

Kulturrådet som statistikansvarig myndighet – vad händer? Någon ”årsbok” har inte släppts på flera år och vad jag hör så myndigheten helt enkelt valt att sluta göra vissa viktiga undersökningar. Dessutom finns inte statistiken, om nu någonting finns, tillgänglig digitalt för vidare bearbetning. (Jämför med SCB:s webbplats där du kan bygga fram och tillbaka.)

Plus det kanske mest anmärkningsvärda: enbart det som Kulturrådet fördelat bidrag till har mätts. Vilket innebär att Kungliga filharmonikerna, exempelvis, inte ryms inom orkesterstatistiken eftersom de inte har statligt anslag. (mer…)

Kommentera
30 september 2007 under Noterat | kommentera

Vi börjar, andra slutar?

Tobias Tobias

Diskussionen om kultur som näring har länge pågått i vissa regioner och i kommuner, även om den saknats till stor del på det nationella planet i Sverige. Därför är det egentligen inte förvånande att det är Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som till slut lyfter upp temat “kultur som näring” för en nationell diskussion på sin årliga kulturkonferens.

Tyvärr är det ju tio år sedan ämnet började ta fart i Storbritannien, och åtta år sedan i Danmark. Så det är lite trist att vi först vågar närma oss det här nu. (mer…)

Kommentera
13 september 2007 under Noterat | kommentera

Egotrippade kulturfilantroper

Emma Emma

Den nyligen tillsatta ’Kulturutredningen’ har bland annat i uppgift att ”överväga förutsättningarna för att bredda ansvaret för kulturverksamheter i samhället hos både offentliga organ och enskilda aktörer”.

Jag tillhör visserligen inte dem som applåderar privatiseringen av kulturlivet, men som komplement till det offentliga finns det förstås fördelar med ett ökat privat ansvarstagande för kulturlivet. Tror jag. Och alldeles oavsett är det en intressant frågeställning som tål att belysas och problematiseras.

För det är inga lätta frågor. Det framstår med all tydlighet om man följer den amerikanska debatten. Häromdagen kom en stor artikel i New York Times, som problematiserade privata donationer, bland annat till kultursektorn.

Bland mycket annat ifrågasatte artikeln, lite subtilt, att en så hög andel av de privata donationerna i USA går till kultur, när det finns så mycket social misär i landet och världen.

(mer…)

Kommentera
12 september 2007 under Noterat | kommentera

Kunskapen om kultur ökar

Emma Emma

I dag är jag betydligt mindre arg, men fortfarande lite ledsen – och lite orolig. Öresundshistorien har spritt sig, bland annat till Skånska Dagbladet. Jag håller fast vid att det var fel att klippa i min opublicerade artikel, utan att ens stämma av det med mig, men vill ju samtidigt inte bidra till att sänka rapporten (som jag inte ens har läst…). Självklart är det viktigt att det görs sådana här undersökningar; det är ju precis sådana – och kunskap – som vi saknar!

Just därför var det kul att vi i går hade vårt första styrelsemöte i SweCult vid Linköpings universitet. Tanken är där att samla forskningen kring frågor som har kulturpolitisk anknytning, skapa mötesplatser mellan forskningen och praktiken samt slutligen sätta den svenska forskningen och utvecklingen i ett internationellt sammanhang.

Det är ett efterlängtat initativ. Eftersom den forskning som har kulturpolitisk relevans är så spridd på olika discipliner, högskolor och andra aktörer finns det ett stort behov av att samla, samordna – och framför allt – sprida den. Samt, förstås, fånga upp vilka behov och kunskapsluckor som finns.

(mer…)

Kommentera
28 juni 2007 under Noterat | kommentera

Får Sverige en ny kulturpolitik nu?

Tobias Tobias

Kulturområdet blir allt viktigare, säger kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i pressmeddelandet som presenterar den nya kulturutredningen.

Sverige är kanske inte så långt från vad hände i Norge i veckan trots allt (se föregående inlägg).

I dag fattade regeringen beslut om direktiven för den kulturpolitiska översynen, ett arbete som ska utmana Sveriges drygt 20 år gamla kulturpolitik. Det ska bli mycket intressant att se om det här bara blir ett spel för gallerierna, eller om något verkligen kommer förändras.

DN Debatt idag skriver kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth menar för samarbete över blockgränserna och bred förankring över blockgränserna. Det är bra, men en fara om allting ska kompromissas, om inget förflyttas. Några av huvudpunkterna som kulturministern nämner är kulturens frihet, samspelet mellan staten och kommunerna och vad det innebär att gränserna flyttas mellan kulturliv och näringsliv.

Arbetet ska ledas av en kommitté vars ordförande är Eva Swartz, förlagschef Natur och kultur. Huvudsekreterare blir Keith Wijkander.

Enligt direktiven så ska kommittén bland annat överväga:
– behovet av förändringar i de nationella målen för kulturpolitiken,
– möjligheterna till utveckling och förnyelse av det kulturpolitiska samspelet mellan staten, landstingen och kommunerna,
– möjligheten att tydliggöra statens långsiktiga uppgifter och åtaganden inom kulturområdet,
– förutsättningarna för att bredda ansvaret för kulturverksamheter i samhället hos både offentliga organ och enskilda aktörer,
– prioriteringar av statens insatser bland annat för hur kulturpolitiken kan samspela med andra relevanta samhällsområden.

Kommentera