16 juni 2015 under Noterat | kommentera

Festivaler och sociala medier (ännu en festivalsommar)

Tobias Tobias

Varje år vid den här tiden brukar snacket om festivalsommaren vara igång. Det brukar vara julafton för mig, och jag varit med i otaliga intervjuer på temat och skrivit — i omfattning — hundratals sidor om festivalernas marknad och organisationer.

Och några blogginlägg: se här exempelvis om festivaler. Festivaler har i sig en fantastisk energi — vilket kan kopplas till en stor satsning vid ett tillfälle och på så sätt hög risk och stort fokus — och inbegriper en intrikat balans mellan affären, musiken och varumärket. Dessutom speglar festivalerna samhällsutveckling i stort. Vad unga gör, vad vuxna gör (tänk Sweden Rock), vilka som har pengar, vart man reser, hur man vill bo, vad man lyssnar på när det inte är via Spotify.

Volante Research är vi därför glada att Christofer Laurell har förlagt sitt forskningsprojekt hos oss och att han ska utforska evenemang och platser generellt, men också sommarfestivalerna specifikt just nu i sommar.

Jag brukar skämtsamt kalla honom för en big data-forskare, då hans informationssystem hela tiden tankar in vad som skrivs på sociala medier. Hans kartläggning drog igång med Sweden Rock häromveckan och 11.500 inlägg samlades in bara från den festivalen.

Sedan ska han tolka vad som skrivs, inte bara jämföra mängden inlägg. Steget vidare är att analysera hur den fysiska platsen samspelar med digitala rummet. Läs mer här om Christofer Laurell och hans forskningsprojekt. (Andra teman kommer vara museer och arenor, men mer om det senare.)

Förhoppningsvis får vi nya saker att säga om festivalerna. Rapporten nedan är från 2004 och handlade om Hultsfredsfestivalen i förhållande till sin kommun och andra aktörer. Vilka värden skapas och för vem?

IMG_9263.JPG

 

 

 

Kommentera
29 april 2014 under Noterat | kommentera

Återuppståndna festivaler

Tobias Tobias

Programmet PP3 i P3 ringer upp och vill liveprata om återuppståndna festivaler. De refererar till Peace & Love i ny form, Hultsfreds lokala festival This is Hultsfred och Siesta i nordöstra Skåne.

Vi kom inte riktigt in på det som jag trodde snacket skulle handla om — utan cirkulerade mest kring hur man ska tänka när man återuppstår — så några kortfattade tankar i all hast för att fylla på:

  • Folk borde väl gilla sånt som sker med genuint engagemang. I den allt mer kommersialiserade konsert- och festivalindustrin så vore det väl märkligt om inte publiken uppskattar det, och är lite mer förlåtande?
  • Publiken tror jag annars inte bryr sig så mycket. Det finns idag otaliga alternativ på konsert- och festivalmarknaden och minnet är kort. Man åker dit det verkar intressant just nu. En skillnad är förstås närpubliken — den lär uppskatta att det även fortsättningsvis händer grejer.
  • För att överleva måste man förändra sig, och människor tenderar generellt (enligt konsumentbeteendeforskning) att uppskatta aktörer som testar nytt och vågar misslyckas. Det borde tala för det som återuppstår i ny skepnad. Men ärlighet bör finnas. Jag har hela tiden varit tveksam till ”nya Hultsfred”, den som senast ägde rum utanför Sigtuna. ”This is Hultsfred”-festivalen som drivs lokalt i Hultsfred är något annat.
  • Och det är klart att det finns goda poänger i att dra nytta av sådant som redan finns: kunskap, material, nätverk, människor och infrastruktur. Lägg till lärdomar och förändringsvilja och revanschlust — då finns det några bra byggklossar för framgång.

Läs mer om vad jag skrivit om festivaler här.

Här är också en radiointervju efter nedläggningen av Peace & Love ifjol.

Även vårt aktuella samtal med professor Tommy Andersson hänger ihop med ämnet: det är viktigt med glada festivalbesökare.

Kommentera
3 juli 2011 under Noterat | kommentera

Tv-snack om festivaler igen

Tobias Tobias

Det verkar vara ett obligatoriskt inslag i nyhetsförmedlingen numera — att diskutera hur det egentligen går med alla festivaler.

Första frågan handlar ofta om alla får plats och ett svar ges i själva frågan. Det finns en festivaltrend nu — inte bara det att många festivaler äger rum, utan också att medias intresse bidrar till göra festivaler till något som för allt fler är ett självklart inslag under sommaren.

Sedan är det som vanligt på en marknad. Nya aktörer kommer, gamla slås ut. Att några rockfestivaler — läs: Arvika och Hultsfred — under så lång tid har fungerat är inget som kan tas som självklart, även om det har varit lätt att tro det när ”klustersatsningar” sätts igång.

Igår intervjuades jag av TV4 Nyheterna kring sommarens festivalträngsel. De kom till och med hem och stod med kameran i trädgården (vilket väl nog blir första och sista gången om det inte ska bli uppföljning i programmet: hur vildvuxen kan man egentligen låta en trädgård bli?). Hade egentligen hellre förberett mig för en sista kväll på Peace&Love än stått vid en syrsénberså, men blev det i år.

Som vanligt blir ett sånt snack kraft nedkortat. Men för den som vill läsa mer:

Kommentera
28 maj 2009 under Inblick, Samtal | kommentera

Rekordår eller krisår för sommarens festivaler?

red red

Aldrig har en svensk sommar varit så full av festivaler och stora konserter. Klassiska rockfestivaler som Hultsfred, Arvika och Sweden Rock har sedan två år konkurrens av mer nischade stadsfestivaler som Stockholms ”Where The Action Is” och Göteborgs ”Way Out West”. I år tillkommer dessutom stora arenakonserter med artister som Bruce Springsteen, Madonna, Britney Spears, AC/DC och U2.

hultsfredTendenserna är motstridiga. Både Peace & Love i Borlänge och Sweden Rock ha redan sålt rekordmånga biljetter, men det finns ändå anledning till viss oro. I krisens spår har den den svaga kronan redan gått hårt år många festivalbudgeter, då internationella artister tar betalt i dollar eller euro. Och räcker verkligen publiken till alla?
– Jag ser med blandade känslor på sommaren. Det är naturligtvis kul med ett sådant fantastiskt utbud. Jag har arbetat i branschen sedan 1980 och det är ingen sommar som kommer i närheten. Utbudet har exploderat bara sedan i fjol. Sedan känns det ju förutbestämt att det blir offer, och det är ju den tråkiga sidan. Jag känner folk på ansvarspositioner på festivaler och produktionsbolag runt om i landet och några av dem kommer att drabbas, säger Lars Nylin, chefredaktör på Musikindustrin.

Hur kommer det sig att vi ser den här festivalboomen just nu?
– Artisterna måste helt enkelt hämta igen utebliven skivförsäljningen på livespelningar. Om det är sanningen vet jag inte, men det är vad jag hör. Sedan är den här sommaren kryddad med många superartister som är ute och rör på sig. Om det är en slump vet jag inte.

Finns det, på längre sikt, utrymme för så många festivaler och stora konserter under sommarhalvåret?
– Svaret måste ju vara nej, det kan inte finnas underlag för ett sådant här utbud. Det är ingen dystergökeri att säga att det här inte kommer att hålla. Jag har hört att en av de stora festivalerna redan har uppenbara problem. Sedan är frågan om när, var och hur det slår. Hultsfred var på randen till konkurs för några år sedan och många har lärt sig av det. De flesta kör med både livrem och hängslen och det kan väl väl hjälpa ett tag.

Hur slår den svaga kronan mot festivalerna?
– När Acceleratorfestivalen ställde in pekade de ju ut den svaga kronan som huvudskäl. Jag tar för givet att det är tungt. Och när det handlar om stora artister så är förändringarna från när bokningarna gjordes i höstas/vintras.

Kommentera
1 april 2014 under Samtal | 2 kommentarer

Viktigare med glada evenemangsbesökare än att öka finansiell avkastning

red red

Andersson Tommy

Professor Tommy D. Andersson är en av de mest framstående evenemangsforskarna idag, men det var en slump som gjorde att han började intressera sig för ämnet redan 1984. Sedan dess har han varit tongivande i vad som utvecklats till den ”nordiska skolan” inom evenemangsforskning. Under våren går Andersson i pension och bli professor emeritus på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Varför började du intressera dig för att forska om evenemang?
Av en tillfällighet gjorde jag en studie 1984 av de samhällsekonomiska effekterna av Bob Dylans konsert på Ullevi i Göteborg. Sedan dess har jag inte kunnat slita mig från området trots att många kollegor tyckte att jag skulle forska om bank- eller finansfrågor. Orsaken är att jag anser att det är viktigare att skapa lyckliga och glada evenemangsbesökare än att öka finansiell avkastning. Evenemang är för mig en del av den verkliga ekonomin medan bank och finans bara är skuggorna av en verklig ekonomi.

Vilken är den största skillnaden mellan nu och då du började analysera evenemang för 30 år sedan?
För 30 år sedan var det en ny och spännande utmaning att försöka beräkna de ekonomiska effekterna av ett evenemang så korrekt som möjligt och det fanns ett stort intresse för resultaten.

Sedan dess har det blivit en dussinvara med konsultrapporter om ekonomiska effekter och om någon idag försöker göra det så korrekt som möjligt (vilket fortfarande är en stor utmaning) så är väldigt få intresserade eftersom konsulterna säkert kan beräkna mycket större ekonomiska effekter.

Det spännande idag är därför att beskriva andra än ekonomiska effekter på samhället. Evenemang skapar stämningar bland medborgare vilket bör värderas liksom effekter på miljön. Det är inom dessa områden vi nu arbetar och har tagit fram modeller som börjar användas till exempel i Australien. Akademiskt har området också exploderat under de senaste 20 åren så det finns mycket mer kunskap och erfarenhet att förhålla sig till.

Du har varit baserad i Göteborg. Vad har Göteborg gjort som bidragit till att man etablerat sig evenemangsstad jämfört med de andra svenska större städerna?
I Göteborg såg man på 1980-talet potentialen i evenemang och deklarerade sig redan då som en ”Evenemangsdestination”. Ett mycket fokuserat lagarbete med flera eldsjälar (som Claes Bjerkne, Leif Nilsson och Inger Svensson) var mycket framgångsrika med att rekrytera evenemang till Göteborg. Detta innan alla andra städer såg möjligheterna och innan konkurrensen hårdnade och minskade utrymmet för ett gott ekonomiskt utfall. En del av lagarbetet var också att skapa positiva attityder hos göteborgarna för evenemang. Göteborg & Co har som målsättning ”… att göra Göteborg till en av de bästa städerna att bo i, att arbeta i och att besöka” vilket jag tycker är en utmärkt målsättning där lokalbefolkningens betydelse är tydlig.

Varför är det viktigt att utvärdera och forska om evenemang?
Även jag är förvånad över hur området har vuxit. Det startas undervisningsprogram om Event Management över hela världen samtidigt som Tourism Management-program läggs ned. Ser man i ett långt perspektiv, och tror att vi får leva i fred, så kommer vi i vår del av världen att få mer fritid och tillräckligt med pengar för att köpa mer upplevelser. Och evenemang är ett ”effektivt” sätt att producera upplevelser. Det faktum att många upplever tillsammans är inte bara effektivt utan det förhöjer dessutom upplevelsen eftersom de flesta av oss får en starkare upplevelse när vi är tillsammans med andra. Därför tror jag att denna ”ekonomiska effektivitet”, hur dumt det än låter, är hemligheten bakom evenemangens tillväxt. Evenemang kan också utvecklas till miljövänlig konsumtion. Denna utveckling är viktig och blir bättre med utvärderingar och forskning.

Åt vilket håll rör sig forskningen när det gäller evenemangsstudier?
Det har exploderat och rör sig åt alla håll. Därför måste forskarna specialisera sig inom olika områden. De områden som vi fokuserar på på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet är att värdera effekterna av festivaler och evenemang. Vi ser en särskild utmaning i att beskriva upplevelser hos både publik och lokalbefolkning, liksom miljöeffekter, i kronor. Ett annat intressant område att utveckla är en analys av en destinations hela ”portfölj” av festivaler och evenemang och betrakta denna nästan som ett ekologiskt system där nya arter tillkommer och andra dör ut. Detta kan också ge intressant kunskap för destinationsbolag som vill vara aktiva med evenemang.

Kommentera
21 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Malik om skapande – och när det är klart

Tobias Tobias

Ikväll ska jag besöka Media Evolutions utsålda The Conference i Malmö och lyssna på bland andra den svenska, Oscarbelönade dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul.

Jag lyssnade på hans Sommar-program häromveckan. Efter en trevande inledning lyckades han fint knyta ihop sin berättelse och det är två saker jag tar med mig.

Han återkom till att det är skapandet i sig som är det lustfyllda, inte att njuta av frukterna av det. Egentligen sa han inte detta rakt ut om sig själv, men det var tydligt att han i efterhand snarare såg tillbaka med glädje på den mödosamma processen fram till resultatet, än njöt av den oerhörda Hollywoodframgång som han lyckades skörda.

Han hänvisade till exempel till en intervju han gjort med Bill Drummond, som för övrigt stod på samma konferensscen som Malik ska prata på ikväll för två år sedan. Bill Drummond var från början känd för sina KLF-hits, men senare för att han och sin artistkollega brände 1 miljon pund 1994. Orsak: han ville inte längre bära oket av framgång. (Okej, bakgrunden är något mer komplex, men detta var vad Malik tog fasta på.)

Vad som också fäste utifrån Maliks berättelse var frågan om när ett verk är klart. Enligt honom själv var Searching for Sugar Man inte alls klart då de första kopiorna började skickas ut. Han hade ju bara gjort sina 3D-animationer med en enkel iPhone-app för några tior.

Men till slut stod det klart att filmbolag och filmfestivaler tyckte att filmen var tillräckligt klar, och Malik slutade med sina invändningar — när alla andra var så nöjda.

Kanske är det ett av ett bokförlags, filmbolags eller musikbolags viktigaste uppgifter att säga stopp och sätta ramar. Oftast pratar man om motsatsen, att det viktiga är att förädla och utveckla. Men detta är ett annat perspektiv.

Detta ska inte blandas ihop med att enbart sträva efter good enough. Målsättningen måste alltid sättas högre, men på väg mot sin vision måste ibland en gräns dras. Skaparen själv riskerar att bli väldigt närsynt inne i processen. Samtidigt är det denna närsynthet — och ibland, besatthet — som ser till att arbetet fortsätter, med okuvlig omtanke kring alla detaljer. Om ni inte sett dokumentären The Promise om Bruce Springsteen så ger den en fantastisk inblick i detta. Läs vad jag skrev om den då den visades på SVT.

Men ändå. Någon behöver säga stopp till slut, och om inte upphovsmannen kan själv så blir det ”utgivaren”.

Det kan i många fall också handla om att sätta ramar från början. När jag själv pratar med potentiella författare så brukar jag framhålla att inte börja med att skriva ”Bibeln”. Att skriva en bok är alltid en utmaning och att börja med ett mer fokuserat verk är i de flesta fall att föredra. Låt i stället livsverket komma senare, efter ett par andra böcker.

***

På The Conference ser jag också fram emot seminariet Libraries in a Digital Age. Vi får se om jag återkommer i ämnet. Det har gått ett tag sedan jag gick loss kring eböcker här på bloggen.

 

Kommentera
7 januari 2011 under Noterat | kommentera

Vad hände 2010?

red red

I 2010 års sista analysbrev följde en sammanställning med över vad vi diskuterat här på bloggen och i analysbrevet under föregående år. Utvecklingen av ”Handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar” och regionaliseringen enligt samverkansmodellen är två ämnen vi följt under året. Bland annat har de fem uppdragen inom ramen för handlingsprogrammet startat upp och regeringen har utsett ett råd som ska bistå i arbetet. Från ett europeiskt perspektiv har fokus på kulturnäringarna under 2010 i stor utsträckning legat på ”Grönboken:  Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn”.

Samverkans- eller koffertmodellen innebär att regionerna får en klumpsumma från staten som de sedan själva ska fördela till regionens kulturliv. 2010 var de fem försöksregionerna Skåne, Halland, Gotland, Västra Götalandsregionen och Norrbotten först ut med att ta fram regionala kulturplaner.

Andra återkommande ämnen under året har varit festivaler, sponsring, e-böcker och kulturpolitikens plats under valåret. Ladda ned hela årskrönikan [.pdf] och anmäl dig gärna till analysbrevet (om du inte redan gjort det). Det är gratis och du anmäler dig enklast här eller genom att skicka ett mejl till info[at]kulturekonomi.se.

Se även andra som sammanfattat kulturåret 2010:

-

Kommentera
19 augusti 2010 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Putte Svensson: Mer pengar till kultur — mindre till hus

Tobias Tobias

Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.

Men denna epok har gått i graven. Meddelandet att det inte skulle någon bli mer festival släpptes 29 juni.

Jag ställde några frågor till Putte igår. För den som inte vet har vi samarbetat mycket tidigare, bland annat utvecklat FUNK-modellen som att sätt att beskriva hur de kreativa näringarna kan stimuleras (modellen har även exporterats). De senaste åren har Putte varit begravd i festivalarbete och tackat nej till alla sådana uppdrag, men nu vill han ut och hjälpa andra igen. Inte minst för att undvika samma misstag som han själv har gjort.

Läs även min tidigare analys av det som kommit att kallas livebubbla och festivaldöd.

Varför gick inte festivalen och föreningen att rädda?

– Rent ekonomiskt krävdes det så pass så stora förskott som vi inte kunde täcka eftersom vi inte tillräckligt med biljetter i tid. Förr betalade man allt i efterhand, men så är inte längre. Vi vet ju inte, men om vi hade kunnat avvakta lite till hade vi kanske sålt 10.000 till 15.000 biljetter och då hade vi gått runt. Nu hade vi bara tre dagar på oss att få fram ytterligare 10 miljoner kronor.

– Vi hade ett antal styrelsemöten där vi diskuterade biljettutvecklingen. Vi trodde att den skulle ta fart och sedan var det på gång med finansiärer som var beredda att rädda festivalen. När situationen blev omöjlig förstod vi konsekvenserna, att konkurs var oundviklig. Först festivalbolaget, men att konkursen även skulle dra med sig Rockparty och dotterbolagen eftersom de hade fordringar på festivalen samt försäljningsintäkter ifrån mat och annat. Rockparty var tvungen att få in pengar för att täcka skulder från 2007 och 2009.

Vad tänkte du när du insåg det oundvikliga?

– Ena sekunden är man ledsen och besviken. Det känns som om hela världen ska gå under. Andra sekunden tänker man mer praktiskt, på alla som drabbas, på dem som köpt biljetter eller förlorar sina jobb.

Vad säger du om sommarens festivaldöd i övrigt? Vad är det som har hänt?

– Egentligen började det bli svårt för flera år sedan, vilket beror på en mängd faktorer. En kombination av att det finns väldigt många evenemang nu, inte minst många städer som har sina för att stärka sin image. Samtidigt har gagerna skjutit i höjden och finanskrisen slagit in vilket gjort att sidointäkter såsom sponsorpengar nästan försvunnit.

– Om man tittar på festivaler i sommar så är det inte många som ekonomiskt gått bra. Det finns några som publikt varit succéer, men om man till exempel bara ser på biljettintäkter är det väldigt få som går runt. I stället är andra intäkter viktiga. Vissa kan ju sälja öl fritt över hela området. Andra kan få hjälp från kommunen med kostnader för område och marknadsföring.

Är det svårare att driva festival i glesbygden?

– Ja, det är svårare i en ort som Hultsfred där inget finns från början. Det kostar mer eftersom man måste bygga upp allt. För Sonisphere i Stockholm eller Way Out West i Göteborg behöver man inte bygga upp en stor camping. Boende löser sig på andra sätt genom kompisar, lägenheter och hotell.

Är det något du skulle vilja ha gjort annorlunda?

– Många saker. Sättet som vi gjorde funkade ju inte. Vi hade bland annat för lite tid. Det var ovisst för länge kring festivalen under hösten. Det bästa hade varit att ta en time out efter förra året, för att få tid att få ordning på ekonomin och hinna börja om. Kanske göra om, men jag kan inte säga hur, det skulle kräva lite mer analys och eftertanke.

Var det fel att bygga upp Rock City och olika företag så mycket kring en verksamhet, festivalen, som uppenbarligen innebar en stor risk?

– Utifrån föreningens stadgar så var det rätt. (Tobias: läs min tidigare kommentar här.) Vi skulle inte bara göra en festival utan jobba med Hultsfred som ort, ungdomar och musik. Vissa år har det här varit bra för festivalen, andra sämre. Om det är något jag ångrar är att det gått åt mycket pengar till infrastruktur, alltså byggnader och område. Vi har låst upp för mycket pengar i stället för att kunna satsa på innehåll, på det kulturella.  Det här har jag tänkt på en del de senaste åren.

Det byggs mycket i Sverige just nu. Många kulturhus och arenor. Hur ser du på det?

– Det är viktigare att det finns pengar till innehåll. I alla fall måste det finnas kvar pengar även när byggnaderna står där. Min erfarenhet är att det därför är bra om en aktör står för infrastrukturen och någon annan för innehållet.

Vad ska du själv göra?

– Jag ska göra en mängd olika saker. Jag ska dela med mig av min kunskap, nu med ännu mer erfarenhet. Jag fortsätter att föreläsa och kommer ta betalt för att utveckla platser runt om i Europa. Sedan har jag ju funderingar på att göra grejer i Hultsfred. Det är skoj att göra evenemang, även om man inte blir rik på det… Men jag kommer hålla en lite låg profil och inte vara drivande på samma sätt. Jag vill gärna överföra min kunskap till de som är yngre.

Vad händer i Hultsfred annars?

– Det tuffar på som vanligt med utbildningar och företag och andra evenemang. Sedan kommer det förhoppningsvis in nya personer och organisationer, sådana som vi har jobbat med tidigare. Vi kanske har hämmat vissa, att de inte har vågat ta för sig. Nu blir det plats för dem.

Men finns inte risken att det inte bara är en festival som försvinner, utan ett system med person och organisationer och deras nätverk?

– På längre sikt kan det vara så. Därför är det viktigt att det fortsätter finnas evenemang. Det behöver inte vara en festival med 20.000 personer, utan kanske fyra stycken med färre besökare. Man kan göra endagsgrejer också.

Till sist, och du måste välja – vilken Hultsfredsfestival var bäst?

– 2004. Det var då jag träffade min blivande fru på festivalen.

Kommentera
1 augusti 2010 under Noterat | kommentera

Medelålders på musikfestival

Emma Emma

I dag har jag varit med om ett av de där ögonblicken alla föräldrar drömmer om: barnets musikfestivaldebut.
(Det är förstås inte helt sant, sonen har ju gått på jazzfestivaler sedan han satt i vagn. Men nu pratar vi rock-, pop-, electronica-festival, eller vad man nu ska kalla det.)
Osheaga i Montreal. 53 000 besökare och världens tryck. Ingen festivaldöd här, inte.
Och vi går tillsammans, sonen och jag.
Det är fantastiskt!

Tycker jag.

Sonen tycker annorlunda. Vi lyckas ta oss allra, allra längst fram vid staketet vid stora scenen, det är 52 998 personer bakom oss, och helt magiskt. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros, K’naan, min nya idol, Keane, Stars, the National, Pavement, Arcade Fire… jag dansar och sjunger med och undrar varför jag inte har gått på fler festivaler de senaste åren… och sonen SKÄMS. Han påpekar att det kanske är tio totalt i publiken som är över 40, och att jag kunde vara alla andra i publikens mamma, ja, alla artisters mamma.

Sedan kommer Robyn. Publiken älskar henne. Hon har oss helt i sin hand, hon är superproffsig, hon skapar en tät, tät stämning, och hennes egen dans är fantastisk, det är makalöst bra – och vi är så stolta över att vara svenska, så stolta över att känna henne.

Efteråt går vi back-stage och kramar henne. Robyn är storasyster till en av sonens dagiskompisar, och dotter till mina kompisar.

Det är då jag inser att sonen har rätt: jag skulle verkligen kunna vara mamma till alla artister och så gott som hela publiken.
Kanske är det dags att lägga musikfestivalandet på hyllan, eller inte…

Kommentera
28 juli 2010 under Noterat | kommentera

Hultsfred är verkligen dött

Tobias Tobias

I morse satt jag i TV4:s Nyhetsmorgon och diskuterade kring festivaler — ”festivaldöden” — med Ronny Mattsson från Peace & Love och Håkan Steen på Aftonbladet. Imorgon har Dagens Industri en analys.

Det finns en hel del mer att diskutera framåt.

Inte minst om Hultsfred, som jag trodde skulle kunna resa sig igen. Men nu har jag förstått att det inte bara är festivalbolaget som försätts i konkurs, utan även moderföreningen Rockparty, restaurangbolaget Metropol och mediaföretaget Music Link.

Det är alltså inte bara festivalen som dör — utan även ett system runt omkring, med utbildningar och studenter, nätverk och människor som brinner och arbetar.

I antologin ”Kulturens kraft” skrev jag om detta. Kapitelrubriken var ”System för kreativitet”. Jag ska återbesöka det där kapitlet och fundera igen, liksom vad jag skrev i höstas i samband med diskussionerna då om överlevnad och kommunens roll: ”… hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang?

Det är såklart lätt att vara efterklok.

Men ofta är analyserna av misslyckanden de mest intressanta. Jag hoppas att någon tar tillfället i akt — både från arrangörssidan och från offentligt håll (SKL? Tillväxtverket?) — att fundera över vad som gjorts bra och vad som kunde gjorts annorlunda.

PS. Alla har inte hyllat Hultsfred. Se till exempel Rasmus Fleischer på Copyriot för ett annat perspektiv.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera
25 juli 2010 under Noterat | kommentera

Engagemang

Tobias Tobias

Nordman och Style som förstanamn. År 2010. ”Sveriges starkaste man”.

Lätt att sakna Hultsfred och lida med Arvika då.

Att det finns många festivaler i Sverige innebär inte att det är bra nog.

Kommentera
30 juni 2010 under Analys | 2 kommentarer

Hultsfred har rest sig förr

Tobias Tobias

Historien om Hultsfredsfestivalen och Rockparty är en om misslyckanden lika mycket som framgångar. Bara det att man lyckades skapa Sveriges största rockfestival i så många år var i sig något omöjligt som gjordes möjligt gång på gång.

För två timmar sedan kom beskedet att årets Hultsfredsfestival, som skulle ägt rum nästa veckoslut, ställs in. Enligt TT (via DN) har enbart 5.000 biljetter sålts. Kulturbloggen spekulerar att festivalen läggs ner för gott.

De flesta biljetter säljs alltid tre veckor innan festivalen startar, men nu var det tydligen för nära och för få. Jag är faktiskt förbluffad och det känns… tomt. Att jag själv hade tänkt att besöka festivalen och nu missar spelar ingen roll. Jag vet hur hårt ledningen har slitit sedan i höstas, med både föreningen Rockpartys liv på spel och därefter med en festival i en omstöpt form. Jag var där bara häromveckan och såg hur festivalområdet byggdes upp. Det står ju antagligen klart nu!

Men det är en exceptionell konkurrens i år och med sin bantade form hamnade Hultsfred i ett mellansegment som kanske är ännu tuffare än att försöka vara bland de största, med de tyngsta bokningarna. Till skillnad från andra festivaler har inte heller Hultsfred samma uppbackning som en större kommun kan erbjuda. Pierre Hellqvist på musikmagasinet Sonic sammanfattar också hur förutsättningarna förändrats och minns tillbaka, hur Hultsfredsfestivalen långt före Facebooks ankomst var ett ställe där man kunde hitta likasinnade, sin speciella stam.

Jag har ingen insikt i år, så nu spekulerar jag bara. Men jag funderar över konstruktionen som är ny; troligen beroende på samverkan med kommunen. Generellt är det snarare regel än undantag att nöjesbranschen lägger evenemang och turnéer i separata bolag på grund av den höga risken. På så sätt kan dessa bolag försättas i konkurrens utan att moderskeppet går under. Enligt hemsidan så arrangerar i år Hultsfredsfestivalen AB, ett nystartat bolag, till skillnad från den ideella föreningen Rockparty.

Därmed inte sagt att jag på något sätt misstänker att man med en konkurs tas lättvindigt eller innebär att försök att fly från ansvar. Men i eländet finns något positivt i att föreningen faktiskt har en möjlighet att överleva.

Och, som man gjort så många gånger förr, för att resa sig igen.

Kanske för att göra något annat, något nytt. Det gamla lämnar som bekant plats för det nya. För 25 år sedan var en rockfestival något extraordinärt och alternativt. Idag fungerar de som komponenter i kommuners profileringskampanjer.

***

RELATERADE INLÄGG:

> Min f.d. kollega Pappa Pop minns (det är jag längst upp till vänster): Nunstedts blogg

Festivalsommarens trängsel (liten undersökning)

> Därför bör Hultsfreds kommun köpa Rock City

> Får man tack i himlen? Hultsfred kan bara hoppas

***

Lite återblick. En playlist med 25 år av Hultsfred, och som exempel på magiska ögonblick:

Kommentera
16 juni 2010 under Analys, Inblick | kommentera

Festivalsommarens trängsel (liten undersökning)

Tobias Tobias

Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.

Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu — och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.

Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också faktiskt ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?

Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.

QNB gjorde vi därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier. Nästan alla finns på Facebook men bara Hultsfred har en Iphoneapp. Låtlistor via Spotify är i vissa fall mycket populära med flera tusen användare; se till exempel Sweden Rock.*

Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.

Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.

– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.

*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.

Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.

Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.

Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?

Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.

Vi gjorde därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier.*

http://kulturekonomi.se/uploads/diagram-festivaler.jpg

Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.

Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.

– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.

*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.

Kommentera
4 juni 2010 under Noterat | kommentera

Snedställd sommarscen

Emma Emma

Ännu en rapport damp ned i går. Om sommarens festivaler ur ett jämställdhetsperspektiv. Genomförd av Ladyfest Göteborg och Nätverket 50/50.

Det var ingen munter läsning. En av de undersökta festivalerna var jämställd vad gällde könsfördelningen på scen, Krokstrandsfestivalen. Resten varierade från Sweden Rocks bottennotering på drygt 1 % kvinnor på scen, över Hultsfred och Peace & Love på 12-13 %, till Storsjöyran och Som en dröm på 23 – 30 %. Rapporten finns här: PM_könsfördelning_2010

Kommentera
10 maj 2010 under Noterat | kommentera

Myter om kultursponsring

Emma Emma

Seminariet i Oslo blev riktigt intressant. Alla vi föredragshållare var rörande eniga om att kultursponsring och annan privat kulturfinansiering är ett område präglat av många myter och vanföreställningar.

Som att andra länder är så mycket bättre. Den myten var jag inte ensam om att slå hål på. Tvärtom visade sig Norge ligga helt i paritet med Storbritannien, och diskussionen kom snarare att handla om varför andra länder lyfts fram som så mycket bättre. Vilka intressen ligger det bakom sådana påståenden? Varför tjatar vi till exempel om Storbritannien, där Arts & Business undersökningar pekar på att sponsringen står för ungefär 2,5 % av kulturorganisationernas intäkter? I den norska undersökningen som presenterades i dag, stod sponsringen för 2,3 %. Det är ju ingen jätteskillnad.

Likaså kom förstås den eviga frågan om avdragsrätten upp, och precis som här i Sverige, ifrågasattes det om den verkligen skulle ändra så mycket när det kommer till sponsring.
Däremot kanske för gåvor och donationer, som var nästa fråga som lyftes fram. Ja, den stora skillnaden mellan anglosaxiska och nordiska länder ligger nog snarare – både vad gäller skatter och tradition – i filantropin än i sponsringen.

Liksom i synen på civilsamhället. Här blev det riktigt intressant och en av mina norska forskarkollegor, Håkan Lorentzon, gjorde en suverän dragning, där han satte fingret på den springande punkten: att nor(di)ska kulturinstitutioner inte ser sig som en del av civilsamhället, utan som del av det offentliga. Och att de därifrån närmar sig marknaden, snarare än det civila.

Det här har jag ju alltid tjatat om, så jag blev vansinnigt glad när jag hörde någon annan som också gjorde det (och dessutom mycket bättre och mer pedagogiskt än vad jag någonsin har gjort). Jag tror faktiskt att det tog lite skruv bland de norska scenkonstinstitutionerna, inte minst när de fick höra att de därmed gick miste om stiftelsepengar.

Sist, men inte minst, kom min kollega och väninna Anne-Britt Gran, teatervetare och professor på BI Handelshögskolan (bara det!) och slängde in ytterligare en brandfackla. Hon hade gjort en undersökning tillsammans med norska Kultur & Näringsliv, som visade på att kultursponsring visst förekommer i stor utsträckning, bara inte till traditionella institutioner. Tvärtom är det, i alla fall i Norge, främst amatörkulturen som sponsras – och den syns förstås inte i de offentliga mätningarna.

Ännu ett fel, med andra ord. Och rätt stort om de här beräkningarna skulle stämma. Här beräknades nämligen 460 miljoner norska kronor gå till kulturen – och då var ändå inte alla festivaler medräknade (som får nästan lika mycket till).

Efter en sådan här konferens blir man faktiskt nästan lite sugen att ge sig in på området igen – det verkar finnas så otroligt mycket att göra!

Dessutom var det kul att vara tillbaka i Oslo. Vilken kulturstad det håller på att bli, kanske ”The Cultural Capital of Scandinavia”. Åtminstone byggs det för kulturen i vart och vartannat hörn och när nya norska kulturministern inledde i morse var det en helt annan retorik än den svenska. Här skulle kultur inte löna sig och den statliga kulturbudgeten skulle minsann expandera. Inget gnäll och gnöl, utan enbart en sprudlande optimism.

Kommentera
19 oktober 2009 under Samtal | kommentera

Intervju/Staffan Forssell: Varför ett Scenkonstbolag?

red red

staffan_webRegionaliseringen av kulturen har diskuterats flitigt. Ett exempel på regionala grepp är Scenkonstbolaget i Västernorrland. ”Scenkonstbolag” kanske för vissa låter som en oxymoron, men i början av 2008 slogs flera av Västernorrlands kulturinstitutioner* ihop och blev istället Scenkonstbolaget. Chef blev Staffan Forssell, tidigare chef på bland annat Armémusem och Cosmonova.

Många i Sverige är nyfikna på den här konstruktionen – men notera i Staffan Forssells svar: det är inte bolagskonstruktionen i sig som han tycker behövs, utan just att ‘ruska om’.

Du sa när du tillträdde att det var en fantastisk idé med Scenkonstbolaget. Stämmer det fortfarande?
- Idag är det en fortfarande en spännande idé. Men det är också svårt att jobba tillsammans. Man man måste gå tillbaka grunden när man gör en sådan här omorganisation och man måste prioritera. Vad är viktigt? Gör vi rätt saker på rätt sätt? Med minskad ekonomi måste man prioritera och det kan vara smärtsamt.
– Alla organisationer måste med en viss regelbundenhet omdanas för att må bra och utvecklas. Det kan man göra på olika sätt – det här har varit ett sätt.

Du får det att låta som att syftet med bolaget var att göra nedskärningar?
- Det övergripande syftet var att få ut mer kultur för pengarna. Det får vi nu, vi har minskat byråkratin, men har lika mycket på scenerna. Ett annat uppdrag var att hitta samverkansformer mellan de olika konstarterna, vilket nu börjar spira. Man jobbar med dans och musik med nya sätt. Vi genomför festivaler där alla konstarterna ställer upp gemensamt på ett publikt sätt.

Vad är den stora utmaningen för kulturen idag?
- Vi brottas med det som hela kulturen gör i Sverige, att vi måste få en större förankring. Jag har jobbat inom kulturen länge och det finns ett förhandlingsunderläge, vi får kämpa och förklara oss istället för att man vill ha oss. Men politiker runt om i Europa, och också här, börjar förstå att kulturen är viktig faktor för framåtriktade kommuner. Det är bara att läsa Richard Florida. Ska man vara en attraktiv plats för människor att bo på, ska man locka talanger, då behövs kulturen. Kulturen är en katalysator för kreativitet.

Är Scenkonstbolaget en sådan katalysator för kreativitet?
- Det tror jag, men inte tack vare bolagsformen som sådan. Ibland behövs det ruskas om, och bolaget var ett bra sätt att se till att använda pengarna till mindre byråkrati och mer kultur.

* Scenkonstbolaget består av Teater Västernorrland, Musik i Västernorrland, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall, Film i Västernorrland och Norrdans. Tillsammans har de drygt 100 anställda och en budget på ca 100 miljoner kr.

Kommentera
28 september 2009 under Noterat | kommentera

Bergman(i)

Emma Emma

Jag älskade Ingmar Bergman. Jag har sett alla hans filmer ett oändligt antal gånger, gått på massvis av festivaler och till och med skrivit en fallstudie om honom, som fortfarande används, vid HEC i Montreal.

Ändå – eller på grund av det – blir jag lite äcklad av auktionen. Det känns så makabert alltihop. Särskilt när man ser slutpriserna.

Kommentera
17 juni 2009 under Noterat | kommentera

Det finns fler exempel

Tobias Tobias

Ibland får jag frågan om vad jag sysslar med. Egentligen. Och vad är kulturekonomi?

Igår uttalade jag mig om fanfinansiering (crowdfunding) i SvD. Idag säger jag en del i DN om festivaler och konserter, utifrån vad vi skrivit här på Kulturekonomi.

Hur kan jag säga något så vitt skilda saker? Och det finns ytterligare exempel på vad som ryms i lådan.

För det första lär man sig vissa metoder efter ett tag och de kan användas på många områden. För det andra är jag genuint intresserad av flera aspekter inom kultursektorn – och samhällsutvecklingen generellt. Det innebär att jag inte sätter några gränser för vad jag undersöker, såvida det finns ett antagande om att jag kan bidra till att tillföra något som inte fanns där tidigare. Jag har också en del hjälp av duktiga medarbetare. Johan Scheele gjorde till exempel mycket av jobbet bakom festivalstudien.

Vilket föranleder mig att smyga in en förfrågan – mot bakgrund av några förändringar i höst – om någon är intresserad av extrajobb (student?) eller kanske lite mer än så. Mejla i så fall tobias[at]qnb.se.

***

Hur som helst, om jag ska summera svar på frågan vad det för mig innebär att arbeta med kulturekonomi, eller vad jag gör, egentligen – låt mig utgå från vad jag sysslar med just nu:

  • Jag jobbar febrilt med att slutföra en utredning om incitament för att stimulera filmproduktion i Europa. Det är dagens huvudfokus.
  • Idag lämnar jag och forskare vid Malmö högskola och Internationella handelshögskolan i Jönköping in en ansökan för forskningsprojektet ”Boken, berättelsen och pengarna”. Vi vill utforska den strukturomvandling som bokbranschen just trätt in i.
  • Jag har börjat fundera kring en krönika som jag ska skriva för Svensk Scenkonst nästa vecka. Mina medarbetare har börjat sammanställa underlag om hur teatrar och orkestrar arbetar med social media.
  • Vi går på högtryck för att slutföra essäsamlingen ”Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor”, liksom att sjösätta webbplats och göra videointervjuer med författarna. (Vilket innebär att jag idag läst en nyinkommen text, sett över formen för inlagan och diskuterat allt från förköpserbjudanden, inköp av videokamera till hur specialdesignade pikétröjor ska se ut.)
  • Igår lämnades en ny version av en rapport om forskning om upplevelseindustrin. Möte kring detta imorgon.
  • Två intressanta förfrågningar har inkommit. Tankar kring samband ska kluras ut. Offerter ska skrivas.
  • Jag noterar ett negativt besked på en, enligt mig själv, kanonidé som jag har kring en bok om kulturföretagande. Hmm, boken behövs – det måste till en annan lösning.
  • Sedan är det förstås en kontinuerlig omvärldsanalys som rullar, inte minst för Kulturekonomis analysbrev. Sista numret före sommaren kommer onsdagen 1 juli, bl.a. med rapport från Almedalen där jag medverkar vid två seminarier.

Den som vill läsa mer om mätningar av kultur kan kika på mitt kapitel i skriften ”Kultur och samhällsnytta” från SparbanksAkademin. Den trycks just nu, men kommer snart kunna beställas här. Emma har skrivit inledningskapitlet och varit involverad i skriften generellt.

Kommentera
12 juni 2009 under Analys, Inblick | kommentera

Miljarder kronor snurrar runt artisterna på scen

Tobias Tobias

Vi har räknat. För två veckor sedan diskuterade vi det paradoxala i att vi dels står inför den bästa festivalsommaren hittills (succé!), dels pratar svårigheter på grund av konkurrens och kronans minskade värde i förhållande till flera valutor (kris!).

hultsfredsfestivalen_utanforFinns det tillräckligt med publik? Det var frågan som vi utgick från till en analys den här veckan, av hur många som behöver komma till tio av de största festivalerna (däribland Sweden Rock enligt nedan) och arenakonserterna (Madonna, U2, Springsteen, Coldplay, Britney, AC/DC). Om dessa ska sälja slut innebär det 575.000 biljetter. Målgruppen är givetvis varierande för dessa evenemang – jämför Britney och AC/DC – men för att ändå jämföra så motsvarar det nästan 3 av 10 i ålderskategorin 18-35 år.

Utifrån alla artister på festivalerna och konserterna snurrar dessutom en stor ekonomi. Publiken – som köper biljetter för ungefär en halv miljard kronor (avrundat nedåt; allting kommer inte sälja slut) – kommer också lägga pengar på resor, övarttningar och mat.

Det innebär ett rejält bidrag till besöksnäringen. Om vi utgår från tidigare evenemang innebär det turistekonomiska effekter på ca 430 miljoner kronor för tio av de största festivalerna och ytterligare ca 350 miljoner kronor för arenakonserterna. Ihop med biljettintäkterna innebär det sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Notera att då har vi inte inkluderat fler än tio festivaler – och inte heller alla andra kulturevenemang i landet: teaterföreställningar, mindre konserter eller stadsfester. Totalt arrangeras nästan tusen ”festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti.

Ingår gör inte heller det kanske viktigaste, värdet av det som förmedlas från scenerna.

>> Läs hela analysen av sommarens festival- och konsertekonomi
>> Läs ”Rekordår eller krisår för sommarens festivaler?” (samtal med MI:s Lars Nylin)

Kommentera
10 juni 2009 under Essä | kommentera

Analys av sommarens festival- och konsertekonomi

red red

Det blir en svensk festivalsommar med tuffare konkurrens än någonsin: samtidigt som festivalerna blir allt fler och bättre, kommer många megaartister till Sverige för att fylla arenor i storstäderna. Ofta flera dagar i rad som Bruce Springsteens tre konserter på Stockholm stadion förra veckan.

De största rockfestivalerna och arenakonserterna förväntas dra över en halv miljon människor. Lyckas det kommer biljettintäkter och turismekonomisk effekt att landa på ca 1,4 miljarder kronor. (Då har vi bara räknat på tio av de största festivalerna* och de största arenakonserterna*.)

En fråga kvarstår dock: finns det verkligen publik till sommarens alla musikevenemang? Ska tio av de största rockfestivalerna sälja slut så är det 225.000 personer som ska köpa festivalbiljetter till ett snittpris på 1.363 kronor. Det innebär biljettintäkter på 307 miljoner kronor.

För att leka med ett räkneexempel: om vi generaliserar är festivalpubliken i kategorin 18-35 år – genomsnittsåldern hos konsertpubliken har dock ökat, men för att kunna räkna avgränsar vi så – vilket innebär att en av tio ska köpa en festivalbiljett (hänsyn ej tagen till den lilla gruppen som är på flera festivaler).

Dessutom finns ytterligare ett 50-tal mindre festivaler och stadsfester runt om i landet, som också vill ha en publik.

Gör man ett överslag på de stora arenakonserter i sommar* så handlar det om ytterligare ungefär 350.000 biljetter. Det ger ungefärliga biljettintäkter på 263 miljoner om man räknar på ett uppskattat snittpris på 750* kronor per biljett.

Motor i besöksnäring

Men det intressanta är inte bara det stora utbudet och den mängd publik som förväntas se på livemusik i sommar. Festivalerna är också motor i en besöksnäring som genererar mycket pengar till städer och regioner.

På Turismens utredningsinstitut i Göteborg har man räknat på vad arenakonserter och festivaler har för turistekonomisk effekt – då man även räknar boende och annan konsumtion som sker på platsen. Vid Robbie Williams två konserter på Ullevi i Göteborg 2006 var den genomsnittliga konsumtionen per person och dygn 1.386 kronor (totalt ca 236 miljoner i turistekonomi), och på rockfestivalen Way Our West 2008 var motsvarande siffra 1.600 kronor (totalt 69 miljoner i turistekonomi).

Om vi även utgår från andra studier av konserter och festivaler kan vi räkna fram ett ungerfärligt genomsnitt för arenakonserter i storstäder på 1.000 spenderade kronor per dygn och för festivaler 700 kronor per dygn, utöver biljettkostnaden. Något mer på festivaler i storstäder och mindre på campingfestivaler.

De tio festivaler som vi räknat på förväntar sig sammanlagt 225.000 besökare som gör av med 700 kronor per dygn i snitt. Alla är dock inte på plats alla dagar, så av sammanlagt 34 festivaldagar avrundar vi nedåt till 27 dagar (80%). Med det överslaget handlar det alltså om ca 430 miljoner i turistekonomisk effekt.

För arenakonserterna handlar det om 1.000 kronor per person på 350.000 besökare, det vill säga 350 miljoner kronor.

En miljardekonomi

Tillsammans alltså nästan 800 miljoner kronor. Lägger man till biljettintäkter handlar det om sammanlagt 1,4 miljarder kronor – och då har vi som sagt inte räknat med alla andra festivaler, teaterföreställningar eller konserter. Totalt arrangeras nästan tusen ”festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti. En uppskattning ger att festival- och konsertsommaren omsätter 4-6 miljarder kronor i biljettintäkter och turistkonsumtion. (Jämför med att det såldes böcker för 7 miljarder kronor under hela förra året i Sverige.)

Samtidigt tar de här beräkningarna bara med biljettköparna i beräkningen. En festival drar ytterligare besökare som volontärer, artister, journalister och försäljare. Personer som inte köper biljett, men som konsumerar på plats. Dessutom är fördelningen mellan endagsbiljetter och för alla biljetter olika på olika platser. Vi har inte heller hänsyn till alla kopplingar till underleverantörer för både scenproduktion och marknadsföring.

Det är hur som helst tydligt att livemusik – liksom scenkonsten i olika former – bidrar till stora intäkter; inte bara till det som kretsar kring scenerna men också till många andra aktörer. Det är ändå fel att säga att livescenen blomstrar. Pressen på arrangörerna är stenhård, med hög risk och i många fall oförskämda krav på förskott. Om enbart företagsekonomiska kalkyler skulle få råda skulle vi se långt färre konserter och festivaler.

För oss som publik liksom för alla företag och kommuner som tjänar på besökstillströmningen kan vi bara vara tacksamma för att alla de här konserterna genomförs. Det handlar inte bara om värdet i ekonomiska termer, utan dessutom det kanske viktigaste – värdet av det som förmedlas från scenerna.

Studien är gjord av Tobias Nielsén och Johan Scheele. [Skydd enligt CreativeCommons.]

* Sweden Rock, Hultsfred, Sonisphere, Siesta, Where The Action Is, Way Out West, Stockholm Jazz, Peace & Love, Arvika, Storsjöyran.

* Ullevi: Madonna x 2, U2, AC/DC; Stadion: Bruce Springsteen x 3, Coldplay; Globen: Britney x 2

* Madonnabiljetterna ligger mellan 700 och 1200 kronor, AC/DC mellan 500 och 750.

Kommentera
7 maj 2009 under Rapport | kommentera

NY RAPPORT/Kulturen har god ställning i glesbygden

Tobias Tobias

Frågan om kulturens roll i glesbygden ligger till grund för en rapport från Glesbygdsverket, ”Kultur kan göra skillnad”. Den tar sig an frågan om kulturens tillgänglighet ur ett gles- och landsbygdsperspektiv och undersöker kulturens koppling till utveckling och entreprenörskap på lokal och regional nivå.

Några resultat från de 50 glesbygdskommuner som ingick i studien:

  • Bibliotek, kulturskola och stöd till ideellt föreningsliv är basen i kulturverksamheten.
  • Många tycker att stöd- och bidragssystemet till föreningslivet bör ses över, i några kommuner diskuteras möjligheten att stödja enskilda entreprenörer och kulturarbetare vid sidan av det ideella föreningslivet.
  • Rapporten visar på tydliga kopplingar mellan kultur och entreprenörskap. I många fall finns en koppling till turism och utveckling av besöksmål.
  • Ofta beskrivs kulturentreprenörerna som antingen hemvändare eller inflyttare. Det kan handla om lokala gallerier och verkstäder eller musikfestivaler och teaterprojekt.
  • Två av tre kommuner i intervjuundersökningen anger att kulturen har en god ställning i den egna kommunen.

Här kan du läsa hela rapporten som pdf.

En annan intressant rapport i sammanhanget är ”Kultur i regionala utvecklingstrategier och program” från 2008, med ett flertal myndigheter som avsändare. Den rapporten kan du ladda ner här.

Kommentera
2 december 2008 under Utblick | kommentera

NY BOK: Organisering og ledelse av kunst og kultur

Emma Emma

Som vi kunde berätta för ett par veckor sedan, har det i Norge kommit ut en lärobok i hur man organiserar och leder kulturorganisationer av Beate Elstad och Donatella de Paoli.

Först och främst måste det påpekas att det är jättebra att den finns. Det har länge saknats en lärobok i det här ämnet, som utgår från de nordiska förhållandena och som täcker över många fält.

Vid en första anblick är boken också imponerande och sträcker sig på ett mycket pedagogiskt vis, med en enkel modell, från konstinstitutioner (”fabriker”), över konstnärliga grupperingar (”verkstäder”) och festivaler, till självständiga konstnärer (”frirummet”) och nätverk. Allt är väldigt pedagogiskt upplagt med bra sammanfattningar av vad som har skrivits, många exempel och små diskussionspunkter. Kanon för klassrummet, helt enkelt!

Ska man vara gnällig, kan man sakna framför allt kulturindustrin, som ju trots är en del av kultursystemet. Även om de säger att den är med, tycker jag, vid en snabb genomläsning, att det väger åt det mindre industriella. Forskaren i mig tycker dessutom att boken emellanåt blir lite väl pragmatisk, och jag kan sakna en kritisk diskussion, inte minst om de ekonomiska villkoren.

Men trots allt är det en efterlängtad bok och jag skulle inte tveka en sekund att använda den i undervisningen (speciellt inte om någon ville översätta den till engelska, eftersom all undervisning på masternivå numera sker på engelska).

Kommentera
9 november 2008 under Noterat | kommentera

Ny bok om konst- och kulturledning

Emma Emma

De två norska kulturekonomiska forskarna, Beate Elstad och Donatella De Paoli, släpper i morgon, måndag, sin bok ”Organisering og ledelse av kunst og kultur”. Några av de frågeställningar de behandlar är:

Hvorfor er det så vanskelig å endre kunstinstitusjoner?
Hvordan fremmer man kreativitet i kunstproduserende grupper?
Hvilke interessenter må en festivalleder forholde seg til og aktivt lede?
Hva motiverer frivillige på festivaler?
Hvordan skal frilansere lede seg selv i sitt daglige arbeid?
Hva slags betydning kan nettverk ha for mennesker i kunst- og kulturfeltet?

Kommentera
6 april 2008 under Noterat | kommentera

Kultur och identitet

Tobias Tobias

När vi talar om kultur talar vi ofta om hur intimt den är förknippad med identitet.

Men då menar vi ofta innehållet i kulturen.

Tillbaka i mitt gamla pojkrum i Småland funderar jag över hur min kultursyn också präglats av hur jag tagit till mig kultur, och hur mycket det styrt vilken typ av kultur som format mig.

Långt från en större stad får man exempelvis nöja sig med någon enstaka teatergrupp som gästar ens skola. (mer…)

Kommentera
11 mars 2008 under Noterat | kommentera

Ny avhandling (igen)

Emma Emma

Det väller ut doktorsavhandlingar som tangerar ämnet kulturekonomi från Handels. I fredags disputerade Marjana Johansson på ett nätt liten doktorsavhandling med titeln ”Engaging Resources for Cultural Events”.

141 sidor på den mest välklingande avhandlingsengelska jag någonsin har stött på – och delvis ett nytt sätt att se på resurser och resursgenerering, estetik och organisationer med ett slut. Intelligent, intellektuellt och intressant.

Direkt efter disputationen ska jag erkänna att jag inte var riktigt lika positiv. Snarare ledsen. Jag hade, dumt nog, frågat vilka råd författaren – som trots allt ägnat flera år åt att studera kulturfestivaler – kunde ge mig om jag ville ordna en festival, det vill säga vilka praktiska implikationer avhandlingen hade.

Sådant ska man inte fråga om.

Jag bemöttes av: ”… du vill att jag ska vara normativ (ha, ha, ha)… något slags konsult (ha, ha, ha)”. Och sedan skrattade hela auditoriet.

Till slut fick jag i alla fall svaret att man som festivalarrangör kanske borde tänka på förankringen.

Det var allt.

Det kändes lite … platt.

Fast nu, när jag har läst avhandlingen, är jag inte längre ledsen. Det är en bra avhandling och, banal och ytlig som jag är, kan jag lätt se hur jag själv kan dra en massa praktiska lärdomar av den.

Även om jag inte vet om jag vågar.

PS Och så glömmer du väl inte att läsa Linda Portnoffs avhandling som kom tidigare i år? Även om jag varken är redovisare eller särskilt intresserad av musikbranschen, tycker jag att den är oerhört bra – och användbar.

Kommentera
16 februari 2008 under Noterat | kommentera

Cirkushjärtan

Emma Emma

Den trogna läsaren av den här bloggen vet att jag har ett cirkushjärta. Jag gillar cirkuskonst; det som brukar kallas nycirkus, samtidscirkus, eller på engelska ”contemporary circus”.

I veckan som gick var det examensföreställningar på Danshögskolan, med den allra första kullen cirkusartister på högskolenivå. En oerhört blandad, men lovande kompott. Där fanns de som satsade på det poetiska uttrycket, de som experimenterade med ny teknik, undersökte konstformen som sådan, tog fasta på energin och ursprunget från gatan, och mycket mer. Jag var där en av dagarna, och slogs – som alltid – av värmen i cirkusmiljön. (mer…)

Kommentera
30 november 2007 under Inblick, Noterat | kommentera

Världens största kulturfestival sett till deltagare?

Tobias Tobias

Dreamhack, Jönköping. Det är nedsläckt i den enorma mässlokalen. I princip det enda ljuset kommer från skärmar, några datorburkar med inbyggda lysdioder och hemsnickrade ljusslingor. Bord i rad efter rad och vid borden nästan tio tusen killar (och några tjejer) som spelar, moddar, kollar på film, nätverkar.

Finns det något större kulturevenemang i Sverige när det gäller deltagare och inte bara betraktare? Eller i världen med tanke på att Dreamhack är världens största LAN-party? Kanske finns körfestivaler av samma omfattning?

Störst eller inte så är Dreamhack det bästa exemplet på ett kulturevenemang för datorspelsbranschen. Det är här man möts och gemensamt skapar något – med hjälp av datorspel, eller programmering för datorspel, och sociala nätverk.

I dag och i går är här konferens med rubriken ”Unga och nätverkskulturer – mellan moralpanik och teknikromantik”. Arrangörer är Ungdomsstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting.

Dreamhack

(mer…)

Kommentera
13 juli 2007 under Noterat | kommentera

Astorias konkurs: hotar inte den "smala filmen"

Tobias Tobias

Biokedjan Astoria har lämnat in en ansökan om konkurs. SF har därmed i princip biomonopol i Sverige.

Det är trist på många sätt. Men hur trist?

1) Klart det finns plats för aktörer, även om SF:s ställning är mycket stark. Men plats finns det alltid på en växande marknad. (Ja, biomarknaden växer.) I stället är frågan om Astoria agerade på rätt sätt. Tyvärr inte. Visionen var lysande från ett konsumentperspektiv – vem vill ha inte ha världens bästa ljudanläggning och kvalitet överallt? Tyvärr nådde inte idén om helhetsupplevelse fram till publiken. Den var inte tydlig nog och kommunicerades inte heller bra (se min tidigare kommentar i SVT:s ”Kulturnyheterna”). Framför allt var publiken inte beredd att betala något extra för den.

2) Konkurser hotar den smala filmen, skriver DN, och blottar både ett enormt stockholmsperspektiv och dålig nutidsinsikt. För det första har majoriteten av Sveriges befolkning aldrig kunnat se ”smal film” på bio. I Vetlanda där jag växte upp (inte så liten stad) fick jag vara nöjd om bio visades över huvud taget. För det andra så medför den digitala tekniken att just spridningen kan bli bättre och Folkets Hus och Parker erbjuder lösningar för detta. För det tredje, och den viktigaste poängen, är bio inte längre den viktigaste kanalen för ny film (idag ses endast en fjärdel av all film på bio). Det är i stället dvd och snart on-demand-tjänster (när de får ett vettigt utbud), inte minst för just smal film (och dessutom ny tv-drama). Både av geografiska, tidsskäl (längre fönster) och kvalitetsorsaker (mycket pengar har investerats i hushållens hemmabioanläggningar, som inte involverar prassel i biosalongen).

Distributören Triangelfilms konkurs är därför värre än Astorias. Utan distribution, ingen möjlighet för visning alls. Då finns bara egen import som alternativ för hemmabioentusiasten.

Framåt: Om stöd ska ges till något är det till filmfestivaler, produktion (och tillhörande barn- och ungdomsverksamhet), distribution och singelbiografer.

Kommentera
9 juli 2007 under Noterat | kommentera

Marknadshyror och kulturen

Tobias Tobias

Ekonomistyrning måste vara relevant och inrikta sig på rätt saker. Det gäller även inom kulturen, men i den icke-kommersiella delen av kultursektorn blir ofta effekterna desto större om kostnadssidan skenar iväg.

En orsak är att intäktssidan sällan inte kan påverkas lika mycket. En annan är att kostnadsstrukturen sällan är flexibel. En institution sitter fast i ett hus eller i ett uppdrag. En symfoniorkester kan till exempel inte avskeda hur många som helst – då är det ingen symfoniorkester längre (och innebär alltså ett annat uppdrag).

Det här har återigen blivit tydligt när Statens museer för världskultur (SMVK) nu tvingas säga upp tio anställda på grund av hyreshöjningar som staten inte har kompenserat institutionen för, enligt DN. SvD har därefter resonerat vidare.

Att sätta marknadshyror för lokaler som ändå ska hyras ut till andra hyresgäster leder till fel fokus. Det enda som sker är att pengar bollas runt mellan olika delar i den statliga apparaten (och det i sig kostar).

När Lena Svanberg höll på med sin utredning “Leka marknad” skrev jag på Expressen kultur (19/5 2000) om kostnadssjuka, uppräkning och ineffektiv hyressättning. Tryck vidare för artikeln.

(mer…)

Kommentera