19 oktober 2011 under Noterat | 4 kommentarer

Richard Florida om kritik mot ”den kreativa klassen”

red red

Nyligen skrev Tobias ett inlägg om ett skifte i diskussionen kring ”den nya ekonomin” och den ”kreativa klassen”. Utgångspunkten var bland annat Salons artikel med rubriken ”The creative class is a lie”. Även DN följde upp apropå Timbros nya rapport ”Noll koll”.

Nu har Richard Florida skrivit ett svar på Salons artikel. Florida redovisar statistik som visar att den kreativa klassen har vuxit med cirka tre miljoner jobb i USA, 2001-2010, men att fördelningen mellan olika subkategorier varit väldigt ojämn. Han menar också att jobben inom den kreativa klassen under den ekonomiska krisen, 2008-2010, minskat betydligt mindre än inom exempelvis servicesektorn.

Den diskussion Tobias öppnar upp för handlar dock om mer än procentsatser över jobbkategorier. Istället mer om kulturens roll i samhället och vilken typ av satsningar som är mer effektiva än andra när det gäller näringspolitiken. En diskussion som är intressant och viktig att fortsätta.

Nyligen kom även boken ”Handbook of Creative Cities” ut, som Charlotta Mellander redigerat ihop med Åke E Andersson (som myntade ”K-samhället” långt före Richard Florida blev känd) och David Andersson. Även originalverket ”The Rise of the Creative Class” återutges nästa år då det har gått ett decennium sedan släppet av förstaupplagan.

Kommentera
7 oktober 2011 under Analys | 5 kommentarer

Kreativa klassen en lögn?

Tobias Tobias

Det verkar pågå ett skifte kring diskussionen om de kreativa näringarna och hela ”den nya/kreativa ekonomin”. På flera håll hörs en mer skeptisk (eller kanske mer nyanserad) ton än den ofta utopiska utgångspunkten som präglat mycket av diskussionen under 1990- och 2000-talen, exempelvis av Daniel Pink, Chris Anderson och inte minst Richard Florida för att nämna några.

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken ”Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att ”digitala parasiter förstör the culture business”. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (”kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

  • Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
  • Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

Kommentera
26 juni 2007 under Noterat | kommentera

Missuppfattning om kreativa klassen igen

Tobias Tobias

Rubrik i DN Kultur idag: ”Kultur ökar tillväxten.” Jag håller med, utifrån FUNK-modellen. Men då syftar vi på tillväxt i kulturnäringarna/upplevelseindustrin, och att det icke-kommersiella, fria kulturlivet utgör en sorts grundforskning.

Men DN sätter rubriken utifrån Richard Floridas teori om den kreativa klassen. Vad han säger dock är inte att kultur skapar tillväxt. Floridas budskap handlar om att för att en region eller land ska lyckas är det viktigast att locka till sig rätt människor, de som står bakom innovationerna som skapar värde i vårt samhälle. Och en av de sakerna som lockar dessa människor är kultur.

Kulturen alltså betonad för att fungera som lockbete. Så en uppmaning till kulturlivet: för er egen skull, sluta dra i Florida om ni inte vet vad ni diskuterar.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med vad som är orsak och verkan. Det finns ett tydligt samband mellan att gräset växer och glassförsäljning. Vilket inte innebär att det är grästillväxten som gör att glass säljs, snarare att det är varmt och att solen skiner.

DN bygger artikeln på en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Visserligen en ny rapport, men att DN är så trötta att de drar i Floridas teori först nu på ett uppslag, fem år efter att boken kom, mer än ett år sedan han besökte Sverige, säger en del om piggheten för närvarande.

Kommentera
6 juni 2007 under Noterat | kommentera

Svensk studie av kreativa klassen

Tobias Tobias

Nationaldag idag. Grattis Sverige! Men vad ska vi fira?

Att vi är mest kreativa i världen? Det brukar Richard Florida säga. Han har blivit symbol för kopplingen mellan kreativitet och tillväxt och satsning på att locka (rätt) människor till sig i samhällsplaneringen. Kulturen betraktas instrumentellt: något som lockar de här människorna, den s.k. kreativa klassen.

Om ett år publiceras en specialstudie om den kreativa klassen i Sverige, ”Sweden in the Creative Age”, av Handelshögskolan i Göteborg i samarbete med Richard Florida och Irene Tinagli (som höll i Europa-versionen för något år sedan). Några resultat presenterades dock i förra veckan:

Stora geografiska skillnader föreligger, enligt Irene Tinagli. Hon berättade vid Lokalmarknadsdagen i Göteborg:
”Det finns 3-4 geografiska områden i landet som verkligen lyckats attrahera den kreativa klassen, på ett sätt jag inte sätt någon annanstans än i Sverige, medan andra regioner kämpar för sin överlevnad. I Stockholm, Västra Götaland och Skåne finns 50% av Sveriges befolkning, men här hittar vi hela 64% av landets samlade kreativa klass och 73% av alla era högteknologiska patent.”

Jag vet inte vad vi lär oss av detta. Trodde någon annorlunda? De stora frågorna apropå kreativa klassen handlar snarare om: Hur ska de övriga regionerna agera på att det är så här? Och hur ska vi se på dem som inte tillhör kreativa klassen?

För övrigt: Sverige presenteras som ”världens mest kreativa land”, men på Fortunes lista över de mest entreprenöriella länderna hamnar Sverige på 12:e plats. Topp 5 består av Nya Zeeland, USA, Kanada, Australien och Singapore. Och nummer sex är också intressant: Hongkong/Kina.

Kommentera
17 mars 2014 under Samtal | 2 kommentarer

Stadsutveckling utgör en hagelskur av hårt arbete

red red

Charlotta Mellander

Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping och forskar framför allt kring regional utveckling, städer och kreativitet. Mellander är också gästforskare vid Martin Prosperity Institute, University of Toronto, där hon ingår i samma team som Professor Richard Florida, som myntade begreppet ”kreativa klassen” (läs våra tidigare inlägg och reflektioner kring begreppet kreativa klassen).

Vad menar vi egentligen när vi pratar om ”attraktiva städer”?
Det enklaste och mest relevanta måttet är det som Edward Glaeser har föreslagit: en attraktiv plats är där fler flyttar in i relation till de som flyttar ut. Detta är ju platser som växer genom att många människor vill flytta dit och även stanna kvar. Sådana platser har naturligtvis mycket som skiljer dem åt, men också mycket som finns gemensamt. Exempelvis så har stora platser ett försprång eftersom dessa kan erbjuda en mångfald som mindre platser har svårt att erbjuda: en större arbetsmarknad, mer upplevelser, fler olika typer av människor med olika bakgrunder vilket skapar ett underlag för ett bredare kunskapsutbyte. Dessutom har ofta större platser lägre inträdesbarriärer, det vill säga alla olika typer av människor känner sig välkomna eftersom det är lättare att smälta in oavsett bakgrund.

Är det fortfarande relevant att tala om kreativa klassen?
Det är relevant i allra högsta grad, men tyvärr är det ett ofta missuppfattat begrepp. Kreativa klassen är yrkeskategorier som i hög grad får betalt för att tänka – kunskapsarbetare. Detta är inget som vi har hittat på, utan detta definieras av exempelvis Bureau of Labor Statistics (BLS) som gör undersökningar för varje yrkeskategori hur mycket man använder sin kreativitet och kunskap när man utövar sitt yrke. De grupper som vi räknar in är i princip matematiker, programmerare, arkitekter, ingenjörer, forskare, lärare, bibliotekarier, kulturjobb, media, chefspositioner, finansjobb, jurister, läkare, sjuksköteskor samt säljare av mer avancerad karaktär. Detta innebär inte att andra jobb inte baseras på kunskap och kreativitet, men dessa grupper gör det i högst grad enligt BLS omfattande undersökningar.

Att det finns en stark koppling mellan humankapital och tillväxt talade redan Adam Smith om. Humankapitalforskningen fick dock fart på 1960-talet i och med Gary Becker. Att kunskap spelar roll för tillväxt är väl belagt. Kreativa klassen är inget annat än ett alternativt humankapitalmått. Traditionellt tittar man på antalet år i utbildning eller andel högutbildade. Kreativa klassen fokuserar istället på vad du gör när du arbetar istället för vad du utbildat dig för.

Det finns en oerhört stark koppling mellan humankapital och tillväxt och detta gäller för individer (genom löner), företag, regioner och länder, så för mig är kreativa klassen relevant i allra högsta grad. Vad du jobbar med påverkar i hög grad det mesta i din tillvaro som exempelvis vad du tjänar, hur ofta du är sjukskriven, sannolikheten för att du skall bli arbetslös och många fler faktorer som är viktiga.

Finns det belägg för att kultur lockar invånare och företag till en plats?
Det finns belägg för att det finns en koppling mellan kultur och ekonomisk tillväxt, men däremot inte vad som kommer först. Är det så att kultur får platsen att växa eller investerar platser som växer mer i kultur? Personligen tror jag att detta är en simultan effekt, det vill säga att båda gäller. Dock tror jag inte att ALL kultur hör hemma på ALLA olika typer av platser. Kultur som kräver stora investeringar hör främst hemma i regioner med större närmarknad, med mer omfattande efterfrågan. Att satsa på kultur enbart för att växa tror jag också är en dålig investering. Stadsutveckling har ingen ”silver bullet” det vill säga en enskild typ av investering, utan det är en hagelskur och hårt arbete på många olika typer av plan.

Svårigheten att hitta orsakssamband är dock inte något som bara gäller kultur. Det gäller i princip alltid att det är svårt att veta vad som kommer först. Här får vi förlita oss på teori, erfarenhet och även historia. Det finns även kvantitativa tekniker som testar för detta (exempelvis genom Granger-test) men även då kan man bevisa att julkorten orsakar julen eftersom de alltid kommer först.

Är detta något bara för storstäderna?
Viss kultur hör främst hemma i storstäderna, framförallt kultur relaterat till stora fasta kostnader, helt enkelt på grund av att marknadsunderlaget annars blir för tunt för att täcka de stora kostnaderna. Å andra sidan finns det mängder med kultur som passar överallt.

För mindre platser finns det andra vägar att gå. Dels är det viktigt att faktiskt uppmuntra eldsjälar – de som faktiskt ser till att det händer något på platsen. Det innebär inte att man skall finansiera det med skattemedel. Men om någon vill genomföra något som gör platsen roligare att vara på så gäller det att ta tillvara på det. Det gäller även kulturen på dessa platser – att ge den utrymme att växa och skapa goda förutsättningar för att det skall få ta plats.

Dessutom gäller det att ”ta rygg” på närmaste större stad så att man blir en del av det som erbjuds där. De flesta som bor i en förort till in större stad gör troligen inte det på grund av att utbudet där är omfattande utan att man kan ta del av det som erbjuds i grannkommunen. För platser som ligger mer på håll gäller det alltså att ”koppla upp sig” mot andra större platser som har mer att erbjuda.

Vilken har varit din största aha-upplevelse från din forskning de senaste åren?
Hur viktig geografin har blivit och hur länder håller på att delas i två delar: dels platser som attraherar oerhört många människor, som växer och som är välmående med höga löner, låga sjuktal, låg arbetslöshet och mycket roligt att uppleva på platsen, dels platser med exakt det motsatta mönstret. Och gapet mellan de två ökar väldigt snabbt, vilket är kännbart framförallt på platser som tappar och där marknadsunderlaget inte längre räcker till för att driva skola, omsorg och närlivsbutiken. Detta kommer att bli en het fråga framöver: hur mycket service kan man förvänta sig på mindre platser? För mig är det helt solklart att ALLA skall få lov att bo var man vill. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det bra att många vill bo  i städer eftersom dessa är mer produktiva och tillväxtgenererande. Men nu är det inte alla som vill bo i städer och vilken service dessa kan erbjudas framöver kommer snart vara en viktig fråga på den politiska agendan.

En annan viktig fråga för städerna, det vill säga de som faktiskt växer, är hur man skall kunna hantera den segregation som kommit i takt med att de vuxit. Attraktiva städer är dyra städer och dessa tenderar att kvartersvis sortera sin befolkning efter inkomstnivåer. Detta gör inte nödvändigtvis att klyftorna blir större, men de blir mer synliga och riskerar att homogenisera befolkningen och ta bort mycket av den mångfald som gör staden så attraktiv. De städer som bäst kan hantera detta kommer bli vinnare i långa loppet.

Kommentera
28 januari 2012 under Noterat | kommentera

Kultur och stadsutveckling

red red

2010lab.tv har samlat några artiklar med europeiska exempel kring kultur, stadsliv och stadsutveckling med utgångspunkten i frågan vad den kreativa klassen betyder egentligen. Ett kul exempel från London handlar om det “journalisthangar” som nu byggs inför OS i sommar och vad som ska hända med den enorma lokalen efter spelen är över. En stor del av utrymmet kommer tas över av en mängd företag inom de kulturella och kreativa näringarna då lokalerna har bra teknisk infrastruktur och är flexibla, ligger nära stadsdelen Hackney Wick där många konstnärer bor och att lokalerna är billiga.

Ett annat exempel från franska staden Nantes handlar om den satsning att skapa ett kreativt kvarter, Hangares à bananes, som inleddes 2007. Den entusiasm som fanns i början har nu avtagit och i kvarterat finns numer i huvudsak bara barer och nattklubbar kvar. Verksamheter som bara är öppna på kvällar och helger och som framför allt lever på att sälja alkohol. I oktober drar en ny satsning igång för att vända trenden. Läs om fler exempel från bland annat Istanbul och London.

Kommentera
10 januari 2012 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Året med skiftet

Tobias Tobias

Gott nytt år!

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat ”årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens ”Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december ”Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den ”aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om ”Creative Europe”-programmet: ”Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget ”Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport ”Noll koll”. Nu sitter jag med en text om ”Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig ”Steve Jobs” privat och ”Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok ”Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Kommentera
13 oktober 2011 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Förtydligande (mer om mätning)

Tobias Tobias

image

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Timbros nya rapport ”Noll koll”, som släpps idag, och kompletterar med bland annat en kort intervju med mig. Eftersom den publicerade texten verkligen blandar olika teman och aspekter, vill jag bara förtydliga:

Konst och kultur bör inte försöka kopplas till ekonomiska tillväxtmått i varje enstaka fall. Men många offentliga initiativ har den senaste tiden utgått från att kultur bidrar till attraktivitet, innovationer och ekonomisk tillväxt. Om man å ena sidan ger sig in på den planhalvan, bör man å andra sidan också försöka mäta effekterna.

Annars finns tre risker:

1) De ansvariga, verksamheten eller projektet tas inte på allvar av omgivningen. Det gäller även politikområdet kultur.

2) Om några effekter inte kan påvisas, så riskerar pendeln att slå tillbaka och kulturens betydelse tas ännu mindre på allvar av övriga politiker och medborgare. Det kan bli lätt att säga: vi gav er chansen eller hur, men gav det något egentligen?

3) Kulturpolitiken kan undermineras om man inte vill förklara när och hur olika effekter kan uppstå. För det är inte så att tillväxtsatsningar på kreativa ekonomin kan ske på bekostnad av kulturpolitiska grundinsatser för till exempel barn och unga och vissa konstarter, snarare tvärtom.

Läs annars blogginlägget nedan om motreaktioner mot den kreativa klassen eller min gamla antologitext om att mäta kultur (jag hittar ingen länk till texten i all hast, mejla om du är intresserad av en pdf så ska jag leta).

Läs också Julia Svenssons krönika som ligger bredvid kortintervjun med mig. Där blir allt klarare. Timbros rapport har jag inte läst än, men vi länkar eller bifogar den i nästa analysbrev.

PS. Och bara som en sidonotering. Jag sa förstås inte ”tradition på” som det står i rubriken eller ”Apple Store” (som är en butik; Apple däremot har många produkter och butiker: Itunes Store, iPad, iPhone etc) och fler också i övrigt lite felciterad, men andra grejer får vi ta på uppstuds.

Läs gärna också tidigare blogginlägg:

-

Kommentera
22 maj 2010 under Noterat | kommentera

Vårutställning med kulturekonomiska glasögon

Emma Emma

Har hittills enbart hunnit besöka Konstfacks vårutställning under vernissagedagen – vilket betyder att jag inte har sett mer än en bråkdel skymta förbi.

Men ska du dit, tycker jag att du absolut ska ta en titt på följande studenters verk, som alla gestaltar centrala kulturekonomiska frågeställningar:

Margot Sucksdorff Barolo (master, Keramik & Glas) – om produktion
Charles Stern (master, Keramik & Glas) – om kreativitet
John Huntington (master, Konst) – om kommersiell retorik
Ruben Wätte (kandidat, Konst) – om alternativ platsmarknadsföring
Roxy Farhat (kandidat, Konst) – om ”den kreativa klassen” och dess likriktning

Det finns säkert många, många fler, så fyll gärna på listan!

Och glöm inte att titta förbi resten av konstkandidaterna. Jag är inte säker på att de allihop skriver under, men presentationen av deras arbeten är ändå intressant:

Genom att engagera människor med olika bakgrunder och förutsättningar, och i många fall låta dem vara en förutsättning för verket, lyckas arbetena bli ett slags sociala samlingsplatser där frågor kan ställas och utbyten kan uppstå ur oväntade situationer.
Många har valt att fokusera på ett arbetssätt som inte befinner sig i ett direkt förhållande till en konstvärld, utan undersöker och kommunicerar i sin specifika form med andra typer av publiker och genrer.
I vitt skilda media – från videoinstallationer och performance till måleri och teckning -finns framförallt ett gemensamt intresse för att gräva där man står, att skapa och berätta om det som gjort en till den man är.

Och Jessica Kempe i Dagens Nyheter fortsätter på ännu ett intressant spår:

I dag påminner Konstfacks förberedande forskarutbildning om ett alternativt universitet. Vad kan den konstnärliga forskningen säga som inte den vetenskapliga berättar? Konstforskningen undersöker förståelseprocesser, visualiserar hur föreställningsbilder formas och format, och utgår från det fria förhållningssättet. Men utan den akademiska granskningen. Här finns ingen prövning av grumliga teorier och krav på underliggande hypoteser. Konstforskning förblir just konst.

Precis så här, som de ovanstående, upplever jag mycket av konstskapandet i dag – och precis det här försöker jag skriva om i relation till projektet SKISS, där drygt sextio konstnärer har varit ute på olika arbetsplatser: det kollaborativa, konst som en ”social samlingsplats”, det interdisciplinära, hybriditeten, de andra arenorna och ”konstforskning”, som ett komplement till vetenskaplig forskning.

Ett första utkast ska vara klart till sommaren, och sedan blir det stor konferens med en massa inbjudna talare på temat ”konstnärer och konstnärlig kompetens på arbetsplatser” 18-19 november i Stockholm.

Kommentera
9 februari 2010 under Noterat | kommentera

NY BOK: Cultural Expression, Creativity & Innovation

Emma Emma

I dag landade del tre i The Cultures and Globalization Series, som Helmut Anheier och Yudhishthir Raj Isar är redaktörer för, i mitt postfack. Gästredaktör är Christopher Waterman och den spännande titeln är Cultural Expression, Creativity & Innovation.

Redan det första kapitlet fick mig att börja gråta – av lycka. ”Creativity: Alternative Paradigms to the ’Creative Economy'” av Rustom Bharucha. Om Indien. Här ges alternativ till både idén om att kreativitet skulle vara förbehållen en särskild klass, typ den ”kreativa klassen”, och till instrumentaliteten i ”den kreativa ekonomin”. Här handlar kreativitet istället om det icke-beständiga, om ekologi, och om ödmjukhet.

Kommentera
22 december 2009 under Analys | kommentera

Hjälpte inte kulturen i Trollhättan?

Tobias Tobias

Saab läggs ner. Hur påverkar det Film i Väst? För Trollhättans kommun minskar såklart intäkterna i form av skatter och kostnaderna ökar för att hantera arbetslöshetsunderstöd. Men jag gissar att Film i Väst inte påverkas särskilt mycket eftersom filmcentret ägs av Västra Götalandsregionen och bara delvis har sin finansiering från kommunen.

Men nedläggningen väcker ändå en mer generell fråga — för har vi inte lärt oss att där stark kultur finns, dit lockas också talangfulla människor och därmed också företag. Det är i alla fall vad Richard Florida hävdar i sin teori om kreativa klassen. Men i Trollhättan hjälpte Film i Väst uppenbarligen inte. GM lade i stället ner.

Jag raljerar inte, även om det kan verka så. Trollhättanexemplet ställer frågan om sin spets om vad som egentligen är viktigast för sin ort.

Visserligen kan man hävda att Film i Väst sysslar med produktion av kultur (film) som inte främst når de lokala invånarna, till skillnad från ett rikt lokalt kulturliv. Men det går också att driva tesen att kulturen inte är det viktigaste för en ort, utan just jobb eller mer generellt ett starkt näringsliv. Sanningen verkar i alla fall vara att det krävs ett samspel för att skapa en framgångsrik och dynamisk plats, från både ett kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Thomas Niedomysl vid Institutet för framtidsstudier — liksom även tidigare i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet — har visat att kultur sällan är en utlösande faktor för att flytta. I stället är arbetet överlägset viktigast. Även vård och kommunikationer anges högt. Svaren skiljde sig åt mellan olika grupper och till vilken typ av stad som åsyftades. Kvinnor liksom äldre rangordnade exempelvis kultur högre än män. Nöjesaktiviteter rangordnades högt av unga.

Kommentera
20 maj 2009 under Analys, Rapport | kommentera

NY RAPPORT/Så tänker kulturcheferna kring kulturpolitik

Tobias Tobias

De som dumförklarats borde få säga något själva. Det var utgångspunkten till min idé om att undersöka vad landets kulturchefer tycker om Kulturutredningens förslag, vilket inte minst är relevant mot bakgrund av att flera förslag utgår från samverkan med kommunerna och regionerna/landstingen. Men få regionala röster har hörts – i princip bara Lars Nordström har intervjuats, ordföranden för Västra Götalandsregionens kulturnämnd (vi också).

Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.

Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur ”lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: ”Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”

Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags ”aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken ”Den nya kulturrevolutionen”).

>> Debattartikel på Newsmill: ”Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: ”Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)

***

Några resultat från enkätundersökningen:

  • Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
  • Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
  • Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
  • Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
  • Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.

Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar.  Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.

Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten… (mer…)

Kommentera
17 mars 2009 under Essä | kommentera

Först vinner eller resten hinner!

Tobias Tobias

FÖRST VINNER ELLER RESTEN HINNER!

Om drivkrafter, långsiktighet och samverkan

Av Tobias Nielsén

Byggboom råder i Sverige inom kultur och fritid. Ett stort antal arenor liksom kultur-, konsert- och kongresshus har byggts i Sverige under den senaste tioårsperioden. Dessutom planeras ytterligare.

Många byggnader byggs med hjälp av samverkan mellan offentligt och privat eller ideellt. Allt för konstens skull? Aldrig enbart för konstens skull. Den här texten börjar med att analysera argumenten bakom satsningarna och ställer sedan några viktiga frågor: Finns det utrymme för alla hus? Hur ser långsiktigheten ut?

Detta är ett kapitel ur skriften ”Nya rum i samverkan”, utgiven av Sveriges kommuner och landsting i mars 2009. Klicka här för att beställa eller ladda ner boken och läsa mer.

kalmarkonsthall1

Byggnader kan verka så självklara när de väl står på plats. I dag står Kalmar konstmuseum stolt och upprätt i Stadsparken, med utsikt mot Öland och bredvid slottet som under lång tid var en Sveriges viktigaste försvarsanläggningar.

Men just byggnader är sällan självklara när de planeras. (mer…)

Kommentera
10 december 2008 under Utblick | kommentera

Kreativitet för alla?

Tobias Tobias

Jag var på seminariet som Emma nämner nedan (”Creative Britain – Kreativa Sverige”). Det känns som om (s) är mycket nyfikna, och framför allt på angeppssättet ”kreativitet överallt” i stället för enbart ”kreativa näringarna”.

En intressant vinkel, som både huvudtalaren Shelagh Wright, Demos, och f.d. minister Leif Pagrotsky fortsatte på, handlar om kreativitet som en rättighet, oavsett klass. Inte minst angående kreativa klassen och kritiken i den diskussionen om den kreativa klassen som framför allt vit, övre medelklass. Även Katrine Kielos, debattör och chefredaktör, tog upp denna aspekt.

”Det handlar om en demokratisering av att kunna uttrycka sig”, sa Pagrotsky, väntat trygg med den här frågan – det var ju han som starkt bidrog till att sätta den på den svenska politiska kartan för snart tio år sedan. Han fortsatte:

”När jag gick i skolan var det tre-fyra personer av tusen som fick uttrycka sig. De på skoltidningen. Nu har hundratusentals personer bloggar.”

Apropå kulturföretagare eller kulturentreprenörer formulerade Shelagh Wright det fint: grow by staying small.

Med det menade hon att det finns en medveten strävan hos de flesta (i de kreativa näringarna) att fortsatta vara små, vilket inte hindrar att man gärna gör fler och bra saker. Tillväxten ligger snarare i antal företag än att företagen växer.

Själv har jag börjat formulerat lite ytterligare tankar på vad skiftet från enskilda sektorer (som i kreativa näringar eller upplevelseindustrin) till hela ekonomin (som i kreativ ekonomi eller upplevelsesamhälle) innebär. Återkommer.

Kommentera
12 september 2008 under Noterat | kommentera

Byggboom i Kultursverige

Tobias Tobias

Det är byggboom inom kultur och fritid i Sverige.

  • Nya arenor som ska kunna husera lokala hockey- eller fotbollslaget OCH större underhållnings- och kulturarrangemang, till exempel i Swedbank Arena i Örnsköldsvik, Borås Arena och Löfbergs Lila Arena i Karlstad.
  • Nya kultur-/konserthus, till exempel i Uppsala, Luleå och Piteå.
  • Nya konsthallar och -museum, till exempel i Kalmar och Östersund.

Det är bakgrunden till en artikel som jag nu satt igång med för en antologi som Sveriges Kommuner och Landsting ska ge ut i november, samt presentera på deras årliga kulturkonferens, i år i Uppsala, 6-7 oktober.

På vilka drivkrafter sker de här satsningarna? Slår de tillbaka på andra lokala verksamheter, som är längre bort från den professionella eliten som husen byggs för?

Missar jag något argument bakom investeringarna när jag utgår från de här fyra?

  • Företagsekonomiska (intäkter > kostnader för en verksamhet; t.ex. storklubb; kommunen står för det infrastrukturella för att man ser andra effekter, bl.a. enligt nedan).
  • Turistekonomiska (turistintäkter i samband med evenemang).
  • Regionalekonomiska (profilering och inward investment, både företagsinvesteringar och inflyttning invånare, dvs. apropå Richard Florida teori om kreativa klassen).
  • Verksamhetslogiska / kulturella (”konsten/vårt arkiv/vår orkester behöver ett större hus”).
Kommentera
2 februari 2008 under Noterat | kommentera

I en annan del av Glasgow

Emma Emma

Trots mitt ointresse för deckare och deckardrottningar, läser jag reportaget om Denise Mina i DN i dag. Det är ju så skönt att läsa reportage om sådant man sedan bara kan lägga åt sidan. Jag älskar till exempel att läsa om skidbackar och skidorter – trots att jag aldrig i livet skulle ställa mig på ett par skidor.

Den här gången fastnar jag dock för något jag varken kan eller vill lägga ifrån mig: Denise Minas beskrivning av Glasgow, som en boomande medelklasstad med fokus på det kreativa – men samtidigt mer orättvis och segregerad än någonsin. (mer…)

Kommentera
28 september 2007 under Noterat | kommentera

Kreativ kritik

Emma Emma

Kunde förstås inte hålla mig från att skriva en kritisk krönika om kreativitetsvågen i Dagens Industri i dag. Det är typiskt mig, jag fastnar i en fråga – och kan inte släppa den. Och på senare tid har jag grubblat massvis över kreativiteten och den i princip enstämmiga hyllningssången till den. (mer…)

Kommentera
19 september 2007 under Noterat | kommentera

Re: Den kreativa vågen

Tobias Tobias

Det finns alltid stor anledning att vara skeptisk om alltför många, utan att fundera, drar åt samma håll. Och det är klart att det är en inspirerande utmaning att peka på det som kanske inte upplevs som självklart.

För tio år sedan var ordet ”kulturekonomi” en oxymoron i mångas ögon och då kunde man vara motvallskärring genom att säga, hörni, det här behöver inte alltid separeras i olika värdesfärer. Har det vänt, helt, idag?

Historikern och författaren Peter England kommenterar här på bloggen Emmas tidigare inlägg om den kreativa vågen och hänvisar till en diskussion på sin blogg.

“Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp.

Jag är inte lika misstänksam.

(mer…)

Kommentera