I finanskrisens efterdyningar var politikerna i Nederländerna tvungna att förhålla sig till en svikande skattebas. En av de åtgärder politikerna genomförde var att minska den nationella kulturbudgeten med 25 procent. Det var mindre än nedskärningarna i Storbritannien men bland de högre i Europa, en utveckling som Myndigheten för kulturanalys skrev om. Exakt varför man valde att göra som man gjorde kan diskuteras i timmar med kulturpolitiska tänkare på kaféer i Amsterdam. Populism? Bristande helhetssyn? Eller bara pragmatism?
Jag var nyligen på konferensen ”Beyond Ballet” i Arnhem i Nederländerna. Där träffade jag chefer från ledande Nederländska kulturinstitutioner och fick höra hur de såg på konsekvenserna av neddragningen, nu när det gått två och ett halvt år. Inför mötet var jag nyfiken på att höra berättelser om hur man hade förhållit sig till den nya verkligheten.
Den generella stämningen var överraskande nog positiv, dagens situation upplevdes som rätt bra. Neddragningarna har fått verksamheterna att fokusera mer på publiken än på de nationella finansiärerna menade en chef för ett nationellt danskompani. En annan chef för en stor kulturinstitution med global räckvidd menade att neddragningarna inneburit en kvalitetshöjning, det vill säga att det bara är de institutioner med högst kvalitet som idag finns kvar.
En företrädare för en mindre, fristående konstverksamhet var mer skeptisk och menade att det är de stora varumärkena som spelar på den internationella arenan och de pedagogiska verksamheterna som klarat sig efter neddragningarna. Konstnärsdriven verksamhet har gått på knäna under de senaste åren, men nu har det börjat vända och det finns möjligheter att hitta nya vägar.
Att ha i åtanke kring de positiva vittnesmålen är också att det är vinnarna som skriver historien och de nedlagda institutionerna inte var representerade på konferensen. Som en parantes finns ett intressant brittiskt initiativ, Lost Arts, som kartlägger kulturverksamheter som försvunnit till följd av nedskärningarna i Storbritannien.
I höstas efter att regeringens budget röstades ner i Sverige flyttade en neddragning om 15 miljoner runt, vem skulle ta Svarte Petter? Myndigheten för kulturanalys? nej, kulturtidskrifterna? nej, regionerna blev det istället som fick ta nedskärningarna som innebar cirka ca 700 tkr per region (beroende på storlek). Men regeringen hittade snabbt ett sätt att kompensera i vårbudgeten. Neddragningen blev således inte verklighet.
Jag tror den Nederländska erfarenheten har något viktigt att lära oss om sammansättningen av finansieringskällor på större institutioner och hur finansiering av verksamheten kan säkras över tid. Förändringen i budgeten har tvingat kultursektorn att uppdatera sig själv och fundera kring sin egen roll, att vara tydligare med vad för erbjudande de har till publiken men även till samhället i stort.
Om du som läser detta är ledare eller ekonom på en institution rekommenderar jag att ni gör en simulation där ni tar bort 25 procent av de offentliga intäkterna och hittar en plan för hur ni skulle agera vid det scenariot.
För vad skulle ni göra? Osthyvla ner eller tårtspada bort? Om ni inte vill dra ner, var hittar ni de nya inkomstkällorna och om de finns alternativa inkomstkällor, varför har inte agerat på dessa ännu?
Om du är politiker som läser detta tycker jag att du och några partikollegor ska åka till Holland eller Storbritannien och besöka ett par institutioner. Gillar ni vad ni ser? Intervjua systerpartiets medlemmar om hur de ser på förändringarna. Men kolla då även på Frankrike och södra Belgien som efter krisen har satsat mer på kultur.
Ett proaktivt förhållningssätt är något som alla skulle tjäna på, annars riskerar kampen om att slippa ta besparingarna bli en smutsig affär.
***
Max Valentin, vd Fabel.