För tio år sedan var det Richard Florida som var vida omtalad i Sverige, om vi går till de cirklar som är intresserade av kulturpolitik och regional utveckling. Idag är det den italienska professorn Pier Luigi Sacco.
Det intressanta är att Sacco inte alls håller med Florida. Vilket väcker frågan om varför någon slår an i en viss miljö, vid ett givet tillfälle. Sacco konstaterar att det just i Sverige finns en stor förståelse för hans ramverk ”Kultur 3.0″ (läs min bloggpost från 2011 här; svensk översättning av rapporten här).
Han är i dagarna på Sverigeturné. I förrgår pratade han i Uppsala, igår i Stockholm och idag i Visby. Jag har träffat honom några gånger och lyssnade igen på honom på det fina Italienska kulturinstitutet igår i Stockholm.
När man hör honom inom ramen för en 45-minuterspresentation, så väcks några frågor. Professor Lars Strannegård, som utöver att vara rektor på Handelshögskolan i Stockholm också är ledamot i Statens kulturråds styrelse, ställde i en efterföljande panel den givna frågan: hur ser Sacco på kvalitet i ett kulturlandskap då deltagande — för alla — betonas?
Frågan hänger ihop med vilken position som det professionella kulturlivet, med konstnärer och kulturinstitutioner, spelar i Saccos ramverk. David Karlsson, som pratat mycket med Sacco tidigare, konstaterade att han just hört Sacco lyftas fram i en diskussion i Kalmar om konsthallen där. Men just institutioner är inte något som Sacco själv lyfter fram i sin korta presentation.
Politik är ju att välja, och man har inte råd att välja allt. Så i förlängningen — är min reflektion — att om deltagande är vad som betonas, skulle det kunna innebära att man från politiskt håll beslutar att exempelvis enbart satsa på ”deltagande” och litet på det professionella kulturlivet. Här tänker jag främst från ett kommunalpolitiskt håll. Jag har sett några sådana exempel.
När jag träffar Pier Luigi över en frukost innan flyget avgår mot Visby, och ihop med kollegan Christer Gustafsson, numera professor vid Uppsala universitet, så konstaterar han att kulturinstitutionernas roll är något han tar för given. Kanske, funderar han, är det hans italienska perspektiv som innebär att han inte lyfter fram det som vi ser som den traditionella kultursektorn. Han menar att givetvis så handlar ”Kultur 3.0″ inte om att institutioner och professionella konstnärer försvinna.
Kultur är ett ord med många innebörder. När ett koncept såsom ”Kultur 3.0″ därför slår igenom, och man inte tar sig tid att faktiskt gå på djupet och läsa, finns det en risk att man utifrån helt egna tolkningar kan skruva konceptet åt ett håll som passar det egna syftet. Så var det med Florida, så riskerar det att bli med Sacco.
Begreppet kultur kan också begränsa. En klangbotten i vad Sacco pratar handlar om hur vi fostrar aktiva, skapande individer — i stället för passiva mottagare av appar, teveserier etc. För att citera Barack Obama: “Don’t just consume things, create things.”
Men Obama sade så i ett utspel om att få fler intresserade av programmering. Och då blir klangytan mycket större än för just kultur enbart. Sedan är det förstås så att mycket sker i samspel mellan kultur och IT. Spotify och Soundcloud har inneburit innovationer för kulturområdet, men kommer från teknikhållet.
Motsvarande resonemang gäller över huvud taget att bidra till en miljö med kritiskt tänkande, kreativitet, öppenhet, skaparkraft och olika perspektiv — utöver innovation, tänk även här inkludering, integration och demokrati.
Vi har mycket att lära av Sacco. Men se upp för missbruk.