2014 har beskrivits som ett skitår med valfiasko, ebola, terror och krig.
Skitår är också ett ord som passar för kulturpolitiken.
En obefintlig kulturdebatt — se ”Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen” — följdes av en skakig inledning för Alice Bah Kuhnke som kulturminister med ett flertal märkliga och tråkiga besked, bland annat nedläggningen av Myndigheten för kulturanalys och kulturinstitut. Och efter nedröstad budget blev det ännu märkligare, med beslut om avvecklingar för stöd till litteratur och kulturtidskrifter. Men sedan kom nya besked. Såväl analysmyndighet som kulturinstitut skulle få vara kvar (i alla fall ett tag till).
I en tid då utvecklingen krävt en mer aktiv kulturpolitik än på mycket länge så dyker ett ord upp: ledarlöst. Och ointresset och okunskapen gäller alla partier.
Vad gäller den sittande kulturministern så tycker jag vi ska ge Bah Kuhnke en ordentlig chans nu, efter den märkliga starten — på alla vis — efter valet. I fredags var det stor intervju med henne i Dagens Industris helgbilaga Weekend. Det är tydligt att hon är oerhört engagerad i sin nya roll. (Men en parentes — var det inte märkligt att den här tala-ut-intervjun kom i Dagens Industri? Jag är ju läsare, men inte de flesta i kultursektorn.)
***
Kulturekonomi är förstås mer än kulturpolitik, men om jag blickar ut så var 2014 också ett år som präglades av ekonomiskt hårda tider för flera kulturnäringar och mediebranschen. Tidningar och tv-bolag har skurit ner, filmbranschen söker efter nya lösningar och bokförlag skär ner.
Men andra kulturella och kreativa näringar kan jubla. Musikbranschen har sina utmaningar — läs samtalet med Elisabet Widlund, Sami — men svensk musik har haft ett fantastiskt framgångsrikt år, inte minst internationellt. Tidskriften The New Yorker (”The Sound of Sweden”) var en av många som skrev om Sverige, och med anledning. Med superproducenter som Shellback och Max Martin så stod ”svensk” musik för en rad låtar på amerikanska Bilboardlistans topp 10. Den svenska musikbranschen ökade med 10 procent.
För varje enskild aktör är det också en fråga om du har något som slår eller inte. En av karaktärsdragen för kulturekonomi är ju affärsmodellen att man skjuter med hagelskott: fyrar iväg ett flertal försök och förhoppningsvis fungerar tillräckligt många. Slentrianmässigt säger man en av tio, men det beror på vilken bransch och vilken aktör. På Volantes förlagsdel hade vi exempelvis ett roligt och bra 2014, absolut inget skitår.
Men vissa branscher går ju bättre än andra. Frågar du också datorspelsbolag så lär du se att det finns många bolag som går otroligt bra. Bara för att ge en fingervisning. Under 2014 köpte Microsoft svenska Mojang AB, företaget bakom Minecraft, för 2,5 miljarder dollar. Det motsvarar en tredjedel av den svenska kulturbudgeten.
***
Hela tiden märks spänningen mellan det nya och det gamla. Vilka blir vinnare och vilka är förlorarna, och hur bör politiken följa med?
Vart leder digitaliseringen oss?
Detta är en fråga som är oerhört levande för de flesta som sysslar med kultur och media idag (eller borde vara det). Jag tänker på den dagligen i min roll som förlagschef för Volante förlag. Men frågan har falnat i det politiska sammanhanget. Det är synd. För fem år sedan gick svallvågorna höga, men då ständigt sammanvävda med prat om pirater och fildelning.
Man missade både då och nu att ”digital kulturpolitik” inte bara handlar om den digitala sfären, utan om vilka konsekvenser som den digitala utvecklingen får för kulturlivet och media generellt. Jag skrev om det en del för fem år sedan, bland annat i en antologi, men också på bloggen. Det här rör filmstöd, bibliotek och eböcker, presstöd, kulturpolitik mot barn och ungdom, läsning och mycket annat.
***
Annars har jag funderat mycket över kulturens roll i samhällsplaneringen och hur den rollen kan stärkas. Jag höll ett föredrag nyligen på det här temat, med sammanfattning här, och tidigare på en europeisk-asiatisk konferens. Samverkan är nyckelordet.
På Volante Research jobbade vi också mycket kulturens roll i samhällsutvecklingen på olika sätt; om stadsutveckling i samverkan med exempel från Stockholm-Mälardalen; om utveckling av en kulturell nod i Växjö; om internationella exempel kring kulturens roll i stadsutvecklingen; och med nya tankar ihop med Filmregion Stockholm-Mälardalen hur rörlig bild och film kan integreras på nya sätt.
***
Slutligen, kulturens roll aktualiserades på nytt i början av året med de tragiska dödskjutningarna på franska Charlie Hebdo. ”Konst för konstens skull” har aldrig känts mindre relevant än just nu, apropå stämningarna i kulturdebatten under fjolåret.
Konsten, kulturen och det fria ordet måste ljuda starkt, vitt och brett — och får aldrig tystas. Eller för den delen, isoleras till en avskärmad del för några invigda.