Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
8 januari 2015 under Noterat | kommentera

Skitår? Beror på vem man frågar

Tobias Tobias

2014 har beskrivits som ett skitår med valfiasko, ebola, terror och krig.

Skitår är också ett ord som passar för kulturpolitiken.

En obefintlig kulturdebatt — se ”Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen” — följdes av en skakig inledning för Alice Bah Kuhnke som kulturminister med ett flertal märkliga och tråkiga besked, bland annat nedläggningen av Myndigheten för kulturanalys och kulturinstitut. Och efter nedröstad budget blev det ännu märkligare, med beslut om avvecklingar för stöd till litteratur och kulturtidskrifter. Men sedan kom nya besked. Såväl analysmyndighet som kulturinstitut skulle få vara kvar (i alla fall ett tag till).

I en tid då utvecklingen krävt en mer aktiv kulturpolitik än på mycket länge så dyker ett ord upp: ledarlöst. Och ointresset och okunskapen gäller alla partier.

Vad gäller den sittande kulturministern så tycker jag vi ska ge Bah Kuhnke en ordentlig chans nu, efter den märkliga starten — på alla vis — efter valet. I fredags var det stor intervju med henne i Dagens Industris helgbilaga Weekend. Det är tydligt att hon är oerhört engagerad i sin nya roll. (Men en parentes — var det inte märkligt att den här tala-ut-intervjun kom i Dagens Industri? Jag är ju läsare, men inte de flesta i kultursektorn.)

***

Kulturekonomi är förstås mer än kulturpolitik, men om jag blickar ut så var 2014 också ett år som präglades av ekonomiskt hårda tider för flera kulturnäringar och mediebranschen. Tidningar och tv-bolag har skurit ner, filmbranschen söker efter nya lösningar och bokförlag skär ner.

Men andra kulturella och kreativa näringar kan jubla. Musikbranschen har sina utmaningar — läs samtalet med Elisabet Widlund, Sami — men svensk musik har haft ett fantastiskt framgångsrikt år, inte minst internationellt. Tidskriften The New Yorker (”The Sound of Sweden”) var en av många som skrev om Sverige, och med anledning. Med superproducenter som Shellback och Max Martin så stod ”svensk” musik för en rad låtar på amerikanska Bilboardlistans topp 10. Den svenska musikbranschen ökade med 10 procent.

För varje enskild aktör är det också en fråga om du har något som slår eller inte. En av karaktärsdragen för kulturekonomi är ju affärsmodellen att man skjuter med hagelskott: fyrar iväg ett flertal försök och förhoppningsvis fungerar tillräckligt många. Slentrianmässigt säger man en av tio, men det beror på vilken bransch och vilken aktör. På Volantes förlagsdel hade vi exempelvis ett roligt och bra 2014, absolut inget skitår.

Men vissa branscher går ju bättre än andra. Frågar du också datorspelsbolag så lär du se att det finns många bolag som går otroligt bra. Bara för att ge en fingervisning. Under 2014 köpte Microsoft svenska Mojang AB, företaget bakom Minecraft, för 2,5 miljarder dollar. Det motsvarar en tredjedel av den svenska kulturbudgeten.

***

Hela tiden märks spänningen mellan det nya och det gamla. Vilka blir vinnare och vilka är förlorarna, och hur bör politiken följa med?

Vart leder digitaliseringen oss?

Detta är en fråga som är oerhört levande för de flesta som sysslar med kultur och media idag (eller borde vara det). Jag tänker på den dagligen i min roll som förlagschef för Volante förlag. Men frågan har falnat i det politiska sammanhanget. Det är synd. För fem år sedan gick svallvågorna höga, men då ständigt sammanvävda med prat om pirater och fildelning.

Man missade både då och nu att ”digital kulturpolitik” inte bara handlar om den digitala sfären, utan om vilka konsekvenser som den digitala utvecklingen får för kulturlivet och media generellt. Jag skrev om det en del för fem år sedan, bland annat i en antologi, men också på bloggen. Det här rör filmstöd, bibliotek och eböcker, presstöd, kulturpolitik mot barn och ungdom, läsning och mycket annat.

***

Annars har jag funderat mycket över kulturens roll i samhällsplaneringen och hur den rollen kan stärkas. Jag höll ett föredrag nyligen på det här temat, med sammanfattning här, och tidigare på en europeisk-asiatisk konferens. Samverkan är nyckelordet.

Volante Research jobbade vi också mycket kulturens roll i samhällsutvecklingen på olika sätt; om stadsutveckling i samverkan med exempel från Stockholm-Mälardalen; om utveckling av en kulturell nod i Växjö; om internationella exempel kring kulturens roll i stadsutvecklingen; och med nya tankar ihop med Filmregion Stockholm-Mälardalen hur rörlig bild och film kan integreras på nya sätt.

***

Slutligen, kulturens roll aktualiserades på nytt i början av året med de tragiska dödskjutningarna på franska Charlie Hebdo. ”Konst för konstens skull” har aldrig känts mindre relevant än just nu, apropå stämningarna i kulturdebatten under fjolåret.

Konsten, kulturen och det fria ordet måste ljuda starkt, vitt och brett — och får aldrig tystas. Eller för den delen, isoleras till en avskärmad del för några invigda.

Kommentera
7 januari 2015 under Samtal | 2 kommentarer

”Det pågår en musikmassrörelse för att förändra villkoren på musikmarknaden”

Tobias Tobias

2010 STOCKHOLM Elisabet Widlund, vd Musiksverige Foto: Annika af Klercker

Elisabet Widlund var tidigare vd för Musiksverige och är numera kommunikationschef på SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation), som bland annat arbetar med att samla in ersättning till sina medlemmar.

Hon har även en bakgrund som teaterproducent. Kanske minns också någon — jag gör det! — hennes blogg ”Konsten och kulturen” under en tid som frilansande kulturentreprenör och konsult?

Under hösten har artisternas intäkter från streamingtjänster diskuterats rätt intensivt, bland annat i samband med att Taylor Swift tagit bort sin musik från Spotify. Varför kommer den här diskussionen just nu?

Artister och musiker, alltså de som spelar in och framför den musik som vi alla lyssnar på, är tyvärr ofta i en svag förhandlingsposition när det gäller att skriva avtal och att hävda sina rättigheter. Artisternas och musikernas organisationer har varit aktiva länge för att få till rimliga ersättningar. Som jag ser det är det ingen ny diskussion – den diskussionen har funnits lika länge som musikmarknaden funnits. Sedan några år tillbaka är det intäkterna från streamad musik som är i fokus, vilket ju är helt naturligt eftersom musiklyssnarna använder streamingtjänster allt mer.

Ni skrev nyligen i ett pressmeddelande att “när människor lyssnar på musik i radioliknande streamingtjänster, får artister en väldigt liten del av intäkterna och musikerna ingenting alls”. Vad behöver förändras för att fördelningen ska bli mer rättvis som ni ser det?
Vi tror på att musikmarknaden själv kan göra upp om en lösning, där även våra anslutna får del av intäkterna. För SAMI:s artisters och musikers del, handlar det om att få ersättning för det ekonomiska värde som de är med och skapar när de spelar in musik och som sedan sprids via radioliknande streamingtjänster.

SAMI:s uppgift är att samla in ersättning när musik sprids vid ett så kallat offentligt framförande, bland annat radio, och det är inom det området som vi vill få till en lösning. Vi anser att de radioliknande streamingtjänsterna ska licensieras på samma sätt som vanlig radio, det vill säga att producenterna (skivbolagen) och utövarna (artister och musiker) delar lika på intäkterna från tjänsterna.

Idag sker licensieringen enbart mellan skivbolagen och streamingtjänsterna, vilket gör att våra anslutna saknar de bitar från intäktskakan som de har rätt till. Situationen är densamma i nästan alla länder, och det pågår en musikmassrörelse i världen för att förändra villkoren.

Vår förhoppning är som sagt att marknadens olika parter ska lösa detta. Om det inte går, så kommer licensieringsfrågan att prövas rättsligt.

Är det enklare idag att argumentera för modeller för hur artister och musiker ska få betalt idag, jämfört med för några år sedan?
Jag upplever att de flesta människor har en välvillig inställning till artisters och musikers rättigheter. Det stora flertalet tycker att det är självklart att de ska få betalt för sitt arbete, och känner till att så inte alltid är fallet. Så musiklyssnarnas lojalitet ligger ofta hos artister och musiker.

På det sättet är det enklare än för fem år sedan, då opinionen för fri fildelning av musik var stark. På andra sätt är det mycket mer komplext! Ju fler digitala musiktjänster som kommer, desto fler vägar finns det för artister och musiker att nå lyssnarna med sin musik. Samtidigt kan den snabba digitala utvecklingen ibland innebära att våra anslutnas rättigheter och intäkter förbises.

Att hitta hållbara lösningar på musikmarknaden är ett väldigt spännande arbete! Och det är dessutom avgörande för att få musiklyssnarnas förtroende.

Vilken är den viktigaste frågan just nu för er?
Förutom att ständigt arbeta med att samla in mer ersättning och betala ut den så effektivt som möjligt, fokuserar vi just nu på att stärka kompetensen hos artister och musiker. De har själva uttryckt att de behöver mer kunskap om sina rättigheter och intäkter, och därför håller vi seminarier om det med start under 2015.

Vi har också tagit fram ett utbildningsprogram för de som vill lägga sitt engagemang i styrelser i någon av de många musikerorganisationer som finns. Programmet löper över ett år och kommer att stärka upp kunskapen i juridik, ekonomi och ledning.

Med starkare artister och musiker, tror vi att musikbranschen på sikt kan bli mer hållbar.

Kommentera