Valet är över. Diskussionen har därefter kommit att handla om vem som blir kulturminister. Men den viktiga frågan är väl snarare vad som krävs av en kulturminister.
SVT Kulturnyheterna var förbi två dagar före valet. Det blev ett hastigt inbokat besök så jag hade inte direkt förberett mig när jag skulle hålla en slags miniföreläsning om de tre viktigaste utmaningarna för kulturpolitiken framåt.
Men jag har funderat på frågan tidigare, så det handlade mer om att sortera bort än att hitta på något att säga.
Jag valde att fokusera på de stora penseldragen, för det är vad jag tycker saknas inom kulturpolitiken. (Inte en sådan icke-fråga som gratis inträde på statliga museer. Undersökningar och alla som har tänkt till vet att effekten sett till att nå nya grupper är minimal, så att detta har blivit en fånig symbolfråga säger tyvärr en hel del om hur idélös den kulturpolitiska diskussionen varit.)
Så för det första: Föra fram kulturen, inte minst gentemot andra politikområden. Vad som här behövs är ett ledarskap, som handlar om att prata för kulturen.
I mejlväxlingen mellan Stina Oscarson och Mats Svegfors i Dagens Nyheter formulerade Stina vad som krävs:
I senaste numret av tidskriften Neo finns en mening som ännu inte släppt mig. Det är i en artikel om striden kring ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Där skriver Sylvia Bjon: ”Herregud, ska tavlorna få ett hus och barnen dö?” Den som kan svara på det så att alla, från sjukpensionärer till börsmäklare, förstår är värdig den posten.
En annan – ofta glömd – aspekt av detta är dessutom att sätta igång stenar som kan rulla vidare ut i landet och utanför kulturbudgetens ramar; inspirera till olika satsningar, såväl EU-projekt som aktiviteter finansierade med hjälp av medel från Jordbruksverket eller regionala näringslivsenheter. Det bör föras till historien att vad som blev fallet efter s.k. Handlingsprogrammet för kulturella och kreativa näringar – den faktiska budgeten som satte kulturen i centrum ökade.
Jag tog även upp två andra stora diskussioner. Den om vilken kultur som faktiskt ska ingå i kulturpolitiken, och vems. Apropå valresultatet
Den tredje utmaningen handlar om förändringarna på kulturarbetsmarknaden, med högre andel frilansare eller egenföretagare jämfört med anställda. Denna utmaning hänger ihop med institutionernas förändrade roll, vilket tangerar vad som sker utifrån samverkansmodellen på sikt.
Inslaget sänds här. En stillsam diskussion mellan Anders Rydell och Sanna Rayman på SvD inleder.