Det blev tredje valrörelsen som jag fått frågan: Varför är inte kulturpolitiken en större valfråga?
Tidigare tyckte jag att det var obegripligt. Nu funderar jag om det inte kan förklaras av att ingen part är intresserad.
Politikerna vill inte riskera självmord. Och kultursektorn vill inte ha en mer aktiv kulturpolitik, för den riskerar att leda till större styrning och snarare nedskärningar och oönskade omprioriteringar än motsatsen.
Den här gången ringde TT, och frågan som de ställde om kulturen som en icke-fråga är nog än mer relevant i år, för om vi ser bakåt så har det faktiskt varit mer drag. Tidigare har det funnits svallvågor efter såväl piratdebatten som den senaste stora Kulturutredningen.
Nu väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens folk”.
“Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon”, svarade jag i artikeln.
Och man vill inte reta upp konstnärer, skådespelare, författare eller musiker. Personer som många har en relation och lyssnar till, och som dessutom är välformulerade eller som på olika sätt kan nå ut.
Så vi har inte sett några stora tankar om kulturpolitiska insatser, vilket illustreras av att museifrågan fortfarande tas upp (den är ju en bagatell!).
Låt mig då vända på resonemanget.
Frågan bör också ställas inåt: Hur har kulturlivets aktörer lyft och formulerat frågor? Eller är det så att man inte vill ha en större diskussion?
Jag börjar ana en tyst överenskommelse.
Tanken väcktes utifrån Tobias Hardings uttalande i en artikel i Fokus, som vi båda var citerade i inför förra valrörelsen:
På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.
Ett resultat av en mer omfattande kulturpolitisk diskussion inför ett val riskerar förstås klåfingriga ingrepp både vad gäller omprioriteringar och snabbåtgärder utan vidare analyser. Kanske skulle något parti till och med använda sig av ett väldigt populistiskt anslag för att vinna röster (apropå Göran Hägglunds tal som jag syftade på ovan)?
I stället är det småputtriga duttandet att föredra. De viktigare diskussionerna skjuts i stället upp till rum bakom stängda dörrar då en kulturminister blivit utsedd, utan att denne tvingas ha några genomgripande vallöften att agera på.
Men jag har kanske fel?
I så fall är självkritik på sin plats.