“What is a cynic? A man who knows the price of everything and the value of nothing. And a sentimentalist, my dear Darlington, is a man who sees an absurd value in everything, and doesn’t know the market place of any single thing.”
Justin O’Connor, professor vid Monash, inleder sin föreläsning med det klassiska citatet av Oscar Wilde. Cynikern är förstås att likna vid ekonomen, sentimentalisten vid konstnären – och Justin O’Connor börjar, som jag också brukar göra, med att konstatera att vi ser både en kulturalisering av ekonomin och en ekonomisering av kulturen.
Sedan tar han oss med på en resa, som börjar i Storbritannien 1998 när New Labour bestämmer sig för att satsa på ”kreativa näringar” – och, för säkerhets skull, lägger in ”mjukvaruföretag” i definitionen. Därmed blir omfattningen mycket större och det blir svårt att argumentera mot de kreativa näringarnas betydelse. Trots att de inte står för mer än kanske 4 % av antalet anställda, bortsett från i storstäder som London och Berlin.
Under tidigt 2000-tal hänger sedan ett antal asiatiska länder på, däribland Kina, som dock har en lite annan agenda. Kulturnäringarna är där viktiga framför allt för sin ideologiproduktion, för Kinas ”soft power” och spridning av socialistisk kultur.
Och på den vägen är det. Som vi vet är Sverige sega och först 2009 får vi ett statligt handlingsprogram, som nu är nedlagt, vilket efter Justin O’Connors föreläsning känns rätt bra. För Justin O’Connor är kritisk mot hela idén att kulturen och ekonomin befrämjar varandra och tycker snarare att det sker på kulturens, och kanske framför allt konstens, bekostnad.
Däremot, konstaterar han, liksom jag så många gånger gjort, att det framför allt är kultursektorn som driver på utvecklingen – i ett förtvivlat försök att skapa legitimitet. Man gräver helt enkelt sin egen grav.
Så vad finns det att göra? Justin O’Connor, som förmår att vara både kritisk och konstruktiv på en och samma gång, menar att den viktiga frågan att ställa sig är vad som egentligen utgör ”kulturellt värde”. Vad bidrar kulturen egentligen med? Kanske är det med alternativa sätt att se på och skapa ekonomi.
När jag hade min entreprenörskapskurs på Konstfack, var det alltid några studenter som tolkade uppgiften så. De brydde sig inte om det existerande, utan ville istället skapa alternativa ekonomier. Sådant borde vi, enligt Justin O’Connor, uppmuntra mer.
Personligen tycker jag också att det är här som kulturekonomin blir som mest intressant; inte när den sker på ekonomins villkor, som den så ofta gör, utan när konsten och kulturen bidrar till att omtolka ekonomins grundvalar.
…
Justin O’Connor talade på Konstnärsnämnden i den första delen av en seminarieserie om konstnärerna i kulturnäringarna, i samarbete mellan Konstnärsnämnden och Nätverkstan. Håll ögonen öppna efter nästa seminarium!