Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
20 mars 2014 under Noterat | kommentera

Bra med bråk

Tobias Tobias

Det sägs ofta om kulturpolitiken att det finns få skillnader. Igår presenterade Timbo en undersökning om Alliansens kulturpolitik, som får dåligt förtroendebetyg.

Förklaringen? Det beror förstås på vem du frågar. Det handlar inte om den genomförda politiken utan om dålig kommunikation, menar Lars Anders Johansson, som är Timbros kulturpolitiska talesperson.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms kulturborgarråd, kommenterar:

”Jag noterar att om det är Cecilia Magnusson (M; i Riksdagens kulturutskott) eller kulturministern säger att Moderaterna har förändrats mycket och att man numera inte söker så mycket konflikter. Jag tror att det kan vara ett svar på den frågan och jag tror att det är mycket allvarligt för politiken. Om man inte vill ha en diskussion om kulturpolitik, hur ska man då få medborgarna att känna att kulturpolitik är viktigt?”

Jag tror att hon är inne på något viktigt. Idag har jag diskuterat på Länsmusikens årsmöte i Gävle — samtal mellan mig och David Karlsson på Nätverkstan, om kulturens roll i samhället — och vad vi hela tiden kom tillbaka till var behovet av ett ledarskap när det gäller kulturpolitik, att kunna förklara varför kulturpolitik behövs. Såväl regionalt som nationellt.

Där fanns också en diskussion om att ordet ”egenvärde” borde bannlysas. Det speglar dåligt självförtroende och föder inga fruktbara argument eller diskussioner, utan sätter bara punkt. Och kan därmed punkteras lätt av de som inte förstår eller inte håller med.

Själv går samma Sjöstedt till angrepp i SvD idag mot allianskollegor, nämligen de politiker som inte arbetar för fler fristäder. Det är en uppfriskande debattartikel på många sätt. Utgångspunkten är förstås Gävle och att moderattopparna där stoppar kultur- och fritidsnämndens positiva beslut.

Vad hon gör också är att just argumentera för en av kulturpolitikens roller, att arbeta för demokrati och yttrandefrihet:

”Längst fram i kampen mot auktoritära system återfinns kulturen och kulturskaparna. Konstnärer, författare, musiker, journalister och skådespelare som vägrar att underordna sig den inskränkning av varje människas rätt att fritt uttrycka sig som alla auktoritära samhällssystem vilar på. Därför har just dessa varit avgörande för länders demokratisering. Det räcker med att lära av Östeuropas frigörelse för att förstå detta.”

Hon känns ibland så ensam, Madeleine Sjöstedt. Ensam i sin strid mot stora delar av Stockholms kulturliv och kulturskribenter. Och ensam även när det gäller att ta strid i det övergripande, kulturpolitiska samtalet.

Kommentera
18 mars 2014 under Noterat | kommentera

Kulturnäringarna och kulturen

Tobias Tobias

Nivån på konst och kultur är inte sällan resultat av hur väl kulturnäringarna fungerar? Det gäller litteratur, musik och inte minst film.

Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, diskuterar detta på sin blogg:

”…svensk film mår bra men den svenska filmnäringen mår dåligt. Just nu finna inget tydligt problem för svensk film, men om den problematiska situationen för filmnäringen inte får en lösning så kommer det snart drabba svensk film. Näringen har inte råd att chansa, utveckla och våga – vilket är ett måste för att filmens innehåll ska hålla en hög kvalitet.”

Med filmnäringen menar hon, antar jag, framför allt filmproduktionsbolag.

Bakgrunden är hur och om ett nytt filmavtal ska tas fram. Om jag tolkar Serner rätt så menar hon att det är farligt om man bara stirrar på resultaten som finns där ute just nu, som kan vara ett resultat av både tillfälligheter och arbete som lagts ner många år tidigare.

Resonemanget är en bra illustration av det ömsesidiga samspelet mellan de olika lagren i kulturekonomins välbekanta cirkelsystem. Det är inte bara kulturnäringarna (produktionsbolagen) som är beroende av kärnan (kreatörerna). Kreatöerna har problem att förverkliga sina visioner och att kunna sprida sina verk utan hjälp av andra aktörer.

***

Läs mer:
Förhållandet mellan kreatörer och ”industri” (musikbranschen)
Att beskriva kultur- och kreativa näringarna

 

Kommentera
17 mars 2014 under Samtal | 2 kommentarer

Stadsutveckling utgör en hagelskur av hårt arbete

red red

Charlotta Mellander

Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping och forskar framför allt kring regional utveckling, städer och kreativitet. Mellander är också gästforskare vid Martin Prosperity Institute, University of Toronto, där hon ingår i samma team som Professor Richard Florida, som myntade begreppet ”kreativa klassen” (läs våra tidigare inlägg och reflektioner kring begreppet kreativa klassen).

Vad menar vi egentligen när vi pratar om ”attraktiva städer”?
Det enklaste och mest relevanta måttet är det som Edward Glaeser har föreslagit: en attraktiv plats är där fler flyttar in i relation till de som flyttar ut. Detta är ju platser som växer genom att många människor vill flytta dit och även stanna kvar. Sådana platser har naturligtvis mycket som skiljer dem åt, men också mycket som finns gemensamt. Exempelvis så har stora platser ett försprång eftersom dessa kan erbjuda en mångfald som mindre platser har svårt att erbjuda: en större arbetsmarknad, mer upplevelser, fler olika typer av människor med olika bakgrunder vilket skapar ett underlag för ett bredare kunskapsutbyte. Dessutom har ofta större platser lägre inträdesbarriärer, det vill säga alla olika typer av människor känner sig välkomna eftersom det är lättare att smälta in oavsett bakgrund.

Är det fortfarande relevant att tala om kreativa klassen?
Det är relevant i allra högsta grad, men tyvärr är det ett ofta missuppfattat begrepp. Kreativa klassen är yrkeskategorier som i hög grad får betalt för att tänka – kunskapsarbetare. Detta är inget som vi har hittat på, utan detta definieras av exempelvis Bureau of Labor Statistics (BLS) som gör undersökningar för varje yrkeskategori hur mycket man använder sin kreativitet och kunskap när man utövar sitt yrke. De grupper som vi räknar in är i princip matematiker, programmerare, arkitekter, ingenjörer, forskare, lärare, bibliotekarier, kulturjobb, media, chefspositioner, finansjobb, jurister, läkare, sjuksköteskor samt säljare av mer avancerad karaktär. Detta innebär inte att andra jobb inte baseras på kunskap och kreativitet, men dessa grupper gör det i högst grad enligt BLS omfattande undersökningar.

Att det finns en stark koppling mellan humankapital och tillväxt talade redan Adam Smith om. Humankapitalforskningen fick dock fart på 1960-talet i och med Gary Becker. Att kunskap spelar roll för tillväxt är väl belagt. Kreativa klassen är inget annat än ett alternativt humankapitalmått. Traditionellt tittar man på antalet år i utbildning eller andel högutbildade. Kreativa klassen fokuserar istället på vad du gör när du arbetar istället för vad du utbildat dig för.

Det finns en oerhört stark koppling mellan humankapital och tillväxt och detta gäller för individer (genom löner), företag, regioner och länder, så för mig är kreativa klassen relevant i allra högsta grad. Vad du jobbar med påverkar i hög grad det mesta i din tillvaro som exempelvis vad du tjänar, hur ofta du är sjukskriven, sannolikheten för att du skall bli arbetslös och många fler faktorer som är viktiga.

Finns det belägg för att kultur lockar invånare och företag till en plats?
Det finns belägg för att det finns en koppling mellan kultur och ekonomisk tillväxt, men däremot inte vad som kommer först. Är det så att kultur får platsen att växa eller investerar platser som växer mer i kultur? Personligen tror jag att detta är en simultan effekt, det vill säga att båda gäller. Dock tror jag inte att ALL kultur hör hemma på ALLA olika typer av platser. Kultur som kräver stora investeringar hör främst hemma i regioner med större närmarknad, med mer omfattande efterfrågan. Att satsa på kultur enbart för att växa tror jag också är en dålig investering. Stadsutveckling har ingen ”silver bullet” det vill säga en enskild typ av investering, utan det är en hagelskur och hårt arbete på många olika typer av plan.

Svårigheten att hitta orsakssamband är dock inte något som bara gäller kultur. Det gäller i princip alltid att det är svårt att veta vad som kommer först. Här får vi förlita oss på teori, erfarenhet och även historia. Det finns även kvantitativa tekniker som testar för detta (exempelvis genom Granger-test) men även då kan man bevisa att julkorten orsakar julen eftersom de alltid kommer först.

Är detta något bara för storstäderna?
Viss kultur hör främst hemma i storstäderna, framförallt kultur relaterat till stora fasta kostnader, helt enkelt på grund av att marknadsunderlaget annars blir för tunt för att täcka de stora kostnaderna. Å andra sidan finns det mängder med kultur som passar överallt.

För mindre platser finns det andra vägar att gå. Dels är det viktigt att faktiskt uppmuntra eldsjälar – de som faktiskt ser till att det händer något på platsen. Det innebär inte att man skall finansiera det med skattemedel. Men om någon vill genomföra något som gör platsen roligare att vara på så gäller det att ta tillvara på det. Det gäller även kulturen på dessa platser – att ge den utrymme att växa och skapa goda förutsättningar för att det skall få ta plats.

Dessutom gäller det att ”ta rygg” på närmaste större stad så att man blir en del av det som erbjuds där. De flesta som bor i en förort till in större stad gör troligen inte det på grund av att utbudet där är omfattande utan att man kan ta del av det som erbjuds i grannkommunen. För platser som ligger mer på håll gäller det alltså att ”koppla upp sig” mot andra större platser som har mer att erbjuda.

Vilken har varit din största aha-upplevelse från din forskning de senaste åren?
Hur viktig geografin har blivit och hur länder håller på att delas i två delar: dels platser som attraherar oerhört många människor, som växer och som är välmående med höga löner, låga sjuktal, låg arbetslöshet och mycket roligt att uppleva på platsen, dels platser med exakt det motsatta mönstret. Och gapet mellan de två ökar väldigt snabbt, vilket är kännbart framförallt på platser som tappar och där marknadsunderlaget inte längre räcker till för att driva skola, omsorg och närlivsbutiken. Detta kommer att bli en het fråga framöver: hur mycket service kan man förvänta sig på mindre platser? För mig är det helt solklart att ALLA skall få lov att bo var man vill. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det bra att många vill bo  i städer eftersom dessa är mer produktiva och tillväxtgenererande. Men nu är det inte alla som vill bo i städer och vilken service dessa kan erbjudas framöver kommer snart vara en viktig fråga på den politiska agendan.

En annan viktig fråga för städerna, det vill säga de som faktiskt växer, är hur man skall kunna hantera den segregation som kommit i takt med att de vuxit. Attraktiva städer är dyra städer och dessa tenderar att kvartersvis sortera sin befolkning efter inkomstnivåer. Detta gör inte nödvändigtvis att klyftorna blir större, men de blir mer synliga och riskerar att homogenisera befolkningen och ta bort mycket av den mångfald som gör staden så attraktiv. De städer som bäst kan hantera detta kommer bli vinnare i långa loppet.

Kommentera
5 mars 2014 under Noterat | 1 kommentar

Jag tänker på Ukraina och Grekland

Tobias Tobias

Medan många filar på Creative Europe-ansökningar eller börjar fundera på nästa strukturfondsperiod, så pågår krig och uppror på andra, närliggande ställen.

Det kändes på så sätt som att verkligheten gjorde sig påmind i Aten för två veckor sedan. Då ägde EU-konferensen ”Financing Creativy” rum. Att det var just det temat och just i Aten väckte i sig en del frågetecken på förhand.

Jag var inte där själv, men vad jag har hört väcker ändå en del tankar kring kulturliv kontra struktur, och det nationella kontra internationella, och — kanske — det fattiga kontra rika eller i alla fall rikare.

Min medarbetare Johanna Skantze, nu på Volante Research, tidigare vd för Generator Sverige, var med i en panel. Hon filmade klippet ovan och mejlade nedan om vad som hände:

”Temat kändes speciellt redan från början med tanke på det skick den grekiska ekonomin – och samhället – befinner sig i. Det visade sig också vara en riktig magkänsla. Den grekiske kulturministern hade inte mer än inlett sitt invigningstal innan det började bli oroligt i den fullsatta salen. Några minuter senare kom den första (hån)skrattsalvan, människor klappade i händerna och sedan, skrika rakt ut i salen. Kulturministern skrek tillbaka, ursinnig. I tumultet lyckades jag av den unga tjejen bredvid mig förstå att reaktionen satts igång av att ministern talat om att ”den grekiska ekonomin är på god väg att återhämta sig” och att ”kulturen kan bidra till tillväxt”. Jag förstår att detta för kulturrepresentanterna i salen uppfattas som ett hån i ett land där den öppna arbetslösheten ligger runt 35% och där människor har det svårt. Hur länge kaoset pågick har jag svårt att bedöma, länge var det i alla fall och jag blev djupt berörd. Det verkade det dock inte som någon av EU-byråkraterna blev eftersom konferensen sedan fortsatte som om ingenting hade hänt. Det gör mig beklämd och ledsen och får mig att undra: hur kan det bli bättre än såhär?”

Ofta rör vi oss i sfärer som fungerar som ekokammare. Det är sällan sfärerna kolliderar som i det här fallet. I bästa fall leder det till tankeställare, i sämsta fall fortsätter alla på olika nivåer utan att aldrig mötas.

***

Läs även vårt samtal med Rasmus Wiinstedt Tscherning som var moderator vid konferensen i Aten.

Kommentera
5 mars 2014 under Samtal | 1 kommentar

”Internationella samarbeten krävs”

Tobias Tobias

rw_tscherning
Rasmus Wiinstedt Tscherning har under lång tid arbetat med frågor gällande den kulturella och kreativa sektorn. Såväl inom Norden som på europeisk nivå. Sedan 2009 är han vd för Center for Kultur- og Oplevelseøkonomi, CKO, i Köpenhamn. CKO arbetar för att stärka entreprenörskap inom den kulturella och kreativa sektorn och mötet mellan denna sektor och övriga sektorer och näringsliv. Rasmus är också ordförande för European Creative Industries Alliance, ECIA, som arbetar på uppdrag av Europakommissionen med policyutveckling.

Vilka frågor rörande den kulturella och kreativa sektorn är viktigast eller diskuteras mest i Europa just nu skulle du säga? Och vad tror du kommer bli viktiga frågor framöver?
Som formand (ordförande) for ECIA – European Creative Industries Alliance, udpeget af DG Enterprise, er min fokus naturligvis primært på de erhvervsrelaterede emner (näringsrelaterade områden). Blandt de spørgsmål, der er øverst på dagsordenen er nye modeller for adgang (tillgång) til kapital, internationalisering, entreprenørskab samt klynger og kompetencer. Dertil kommer indsigten at KKN vedrører mange områder, derfor er der en række tværgående initiativer fra EU, inden for Horizon 2020, Cosme, Regio, ICT/Connect og Creative Europe.

Var i Europa ligger man i framkant när det gäller dessa frågor?
Inden for adgang til kapital er der fx interessante modeller i Catalonien, Wallonien og Nederlandene. I forhold til entreprenørskab og klynger (kluster) er det fx (till exempel) Estland og Storbritannien.

Du var moderator på en EU-konferens i Aten för två veckor sedan på temat ”Financing Creativity”. Många greker protesterade vilt och hade svårt att ta till sig diskussionen, vilket speglar att det finns stora skillnader inom Europa. Men om vi pratar om kulturella och kreativa sektorn – inom vilka områden är det framför allt viktigt att samarbeta då?
De store trængsler (utmaningar) som Grækenland står over for rammer også mange aktører i den kulturelle sektor. Det sker, når KKN ses som ”nice-to-have” og ikke ”need-to-have” som drivere for vækst og innovation i det øvrige erhvervsliv. KKN er mere internationalt orienterede end andre sektorer, både mht. (sett till) markeder, arbejdskraft og finansiering. Man kan fx ikke forestille sig dansk films succes uden adgang til udenlandsk kapital og distribution. Så at styrke de kreative erhverv vækker en række transnationale problemstillinger – og så er der god best practice på en række områder, som vi kan lære af.

Du är också delaktig i nordiska samarbeten genom Kreanord. Varför är det nordiska samarbetet viktigt?
Af samme grund som at samarbejde på europæisk niveau om at styrke de kreative erhvervs (kreativa näringar) evne til at skabe beskæftigelse (sysselsättning) og fremme innovationskraften i samfundet (i samhället). Dertil kommer, at vi i Norden givetvis har en særlig tilgang til ledelse og organisering, der er hensigtsmæssig for den kreative proces og dermed kreative virksomheder.

Du ska på fredag tala på Tillväxtverkets konferens på temat KKN 2.0. Summera i tre ord nästa steg för kulturella och kreativa näringar!
Beskæftigelse. Innovation. Policy.

Kommentera
4 mars 2014 under Noterat | 2 kommentarer

Förhållandet mellan kreatörer och ”industri” (musikbranschen)

Tobias Tobias

Fördelningen på vd-nivå i musikbranschen är 82 procent män och 18 procent kvinnor. Häpnadsväckande snedvridet? Faktum är att detta är mer jämställt än för näringslivet som helhet, där 85 procent är män och 15 procent är kvinnor.

Vi har uppdaterat statistik om musikbranschen. Det är en relativt liten bransch — vi kom fram till att 8.778 personer var sysselsatta (år 2011) — men som påverkar desto fler med tanke på hur mycket tid vi lyssnar på musik, och vilken betydelse som musik har i våra liv.

I denna siffra räknas inte heller amatörer eller lärare med. En uppskattning är att antalet musiklärare på kulturskolorna uppgår till 5.000 personer, eller ungefär 3.500 heltider om man slår ihop antal deltidstjänster.

Som jag skriver i rapporten: ”Dessa personer har ofta också en viktig funktion för den lokala amatörkulturen som de inte sällan driver eller deltar i på ideell basis. Allt detta bidrar till ett musikklimat som på sikt är oerhört viktigt för framtida konstnärliga och kommersiella framgångar.”

På en kreatör går det en i industrin

Vi skapade också en ny typ av indelning, en uppdelning utifrån yrkesroller och typ av organisationer. Jag tycker själv att denna är mycket intressant eftersom den belyser hur en kulturnäring ser ut. Inte sällan i diskussioner om kulturekonomi och kulturella och kreativa sektorn lyfts kreatörer fram särskilt, men den omgivande ”industrin” — tänk de yttre cirklarna i vår typiska cirkel- eller solsystemsmodell, vilka fångar in förlag, distribution, tillverkning — utgör den största delen.

De här tre kategorierna valde vi:

  • Musikskapare. Artister, upphovsmän, musiker. (Exempel: Roxette Productions AB, Novemberregn AB.)
  • Musikindustri. Skivbolag, musikförlag, artistbolag, ”royaltyinsamling”. (Exempel: Stim, Live Nation.)
  • Handel. Skivbutik, grossist, distanshandel. (Exempel: Ginza AB.)

Figuren nedan belyser förhållandet, att det på en ”musikskapare” går en person i ”musikindustri”, utöver en mindre andel som arbetar i ”handel”. Är det rimligt? Ja, inte minst i en bransch där rättigheter är så centralt — att sälja och bevaka dem. Visserligen har inga i kategorin ”musikindustri” några jobb om inga låtar eller musikaliska verk finns, men vänd också på det: hur skulle dessa verk spridas och generera försörjning annars?

Diagrammet visar också på skillnaden när det gäller anställda eller enmansföretagare. I kategorin ”musikskapare” finns relativt fler företagare, ungefär hälften. Det är inte förvånande, men belyser att egenföretagandet utgör vardagen för väldigt många.

Screen Shot 2014-03-03 at 10.43.44 PM

Könsfördelning

En annan del av rapporten handlar om könsfördelning. Sex av tio sysselsatta inom musikbranschen som helhet är män. I hela näringslivet är fördelningen 52 procent män och 48 procent kvinnor som är sysselsatta. Könsfördelningen i musikbranschen varierar dock beroende på vilken branschdel vi tittar på.

Inom kategorin musikskapare är fördelningen relativt jämn, 54 procent män mot 46 procent kvinnor. Inom kategorin musikindustri är däremot två tredjedelar, 67 procent, män.

Screen Shot 2014-03-03 at 10.44.09 PMLäs mer

> Läs mer och ladda ner Musiksveriges rapport ”Musikbranschen i siffror 2012″

> Läs mer och ladda ner Volante Researchs rapport om sysselsättning och könsfördelning

 

Screen Shot 2014-03-03 at 10.56.07 PM
Kommentera