Det är egentligen fånigt. En av de få blockskiljande frågorna inom kulturpolitiken handlar om en åtgärd som till sin storlek — både sett till pengar och hur många som nås — är mycket liten.
Det handlar om fritt inträdde till de museer som kallas ”centrala museer” och till stor del är belägna i Stockholm, såsom Nationalmuseum och Moderna museet.
Igår släppte Myndigheten för kulturanalys en promemoria som svar på en fråga från regeringen. Uppgiften var att studera vilka som besöker de statliga museerna och huruvida fritt inträde kan främja den kulturpolitiska målen.
Rapporten landar i en försiktigt formulerad bedömning att inte införa fritt inträde. Det är i stället bättre att pröva andra alternativ.
Orsaken är att de som framför allt väljer att dra nytta av eventuellt fritt inträde är de som ändå brukar besöka museerna. Det är dessutom den grupp som egentligen har råd att betala för sig.
Utredningen är intressant för att generellt förstå besöksmönster inom kulturen.
Men utmaningen består. Hur når man nya grupper.