Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

”Gratis inträde rekommenderas ej”

Tobias Tobias

Det är egentligen fånigt. En av de få blockskiljande frågorna inom kulturpolitiken handlar om en åtgärd som till sin storlek — både sett till pengar och hur många som nås — är mycket liten.

Det handlar om fritt inträdde till de museer som kallas ”centrala museer” och till stor del är belägna i Stockholm, såsom Nationalmuseum och Moderna museet.

Igår släppte Myndigheten för kulturanalys en promemoria som svar på en fråga från regeringen. Uppgiften var att studera vilka som besöker de statliga museerna och huruvida fritt inträde kan främja den kulturpolitiska målen.

Rapporten landar i en försiktigt formulerad bedömning att inte införa fritt inträde. Det är i stället bättre att pröva andra alternativ.

Orsaken är att de som framför allt väljer att dra nytta av eventuellt fritt inträde är de som ändå brukar besöka museerna. Det är dessutom den grupp som egentligen har råd att betala för sig.

Utredningen är intressant för att generellt förstå besöksmönster inom kulturen. 

Men utmaningen består. Hur når man nya grupper.

Kommentera
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

Det är Jan som kan göra skillnad

Tobias Tobias

Style: "johan1"

Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke. Men få tänkte den.

Ingen med makt har heller plockat upp den tidigare och drivit den tillräckligt kraftfullt. Igår på mitt möte med insynsrådet för Myndigheten för kulturanalys, satt Erik Peurell — nybliven tf direktör — och konstaterade: ”När jag gick igenom gamla rapporter är det andra som sagt samma sak i 25-30 år. Det gjorde mig väldigt beklämd.”

Det är Erik som skrivit rapporten om ”Skapande skola”. Sammanträffandet är att den rapporten släpptes samma dag som Pisautredningen kom och presenterade de fallande resultaten för den svenska skolan.

Jag skrev tidigare om nya röster för kulturpolitiken och att det ur Pisautredningen kanske ändå kan komma något bra. Men en röst saknas fortfarande, nämligen utbildningsminstern Jan Björklunds. Egentligen fattas en hel kör: Utbildningsdepartementet, Skolverket och alla kommuner.

Det är det som Erik Peurell syftar på. Samverkan med skolan fungerar inte optimalt så  länge inte skolan själv är involverad.

Det är 55 procent som nås med Skapande skola och om det är många eller inte beror på. Ingen annan satsning når så många skolelever. Men vad som är tråkigt är att de som drar nytta av satsningen är skolorna som sedan tidigare är vana att arbeta med kultur. En förklaring är att det oklart hur konst och kultur hänger ihop med läroplanen. En annan orsak är att skolorna inte får ersättning för — eller har incitament — att arbeta med Skapande skola. Det innebär att det är eldsjälar som gör grundjobbet och inga som åläggs uppgiften.

Lösningen är mer integrering med utbildningspolitiken, på alla nivåer.

Att Jan Björklund är så tyst kring kultur och kreativitet är tråkigt på många sätt. Det är ju under uppväxt- och skolåren som kreativiteten och skaparglädjen kan stimuleras framför allt. Med effekter långt bortom kultursektorn; i stället som kanske de viktigaste innovationsfrämjande åtgärderna över huvud taget.

Det är också lite märkligt, med tanke på att Folkpartiet annars varit så aktiva inom kulturpolitiken. Men kanske symptomatiskt: Christer Nylander som var väldigt insatt och inlyssnande avgick från Kulturutskottet och det känns ofta som att Madeleine Sjöstedt fäktar ensam, nu mer än någonsin.

Kommentera
16 december 2013 under Samtal | kommentera

Alfons Karabuda: ”Det gynnar affärerna att bejaka mångfald och jämställdhet”

red red

alfons karabudaAlfons Karabuda är kompositör och ordförande i intresseföreningen SKAP – Sveriges kompositörer och textförfattare. SKAP arrangerade nyligen den internationella konferensen Digital Agenda For Music ’13 som satte fokus på musikbranschens roll på en ökad digital och internationell marknad.

Vad innebär en digital agenda för musiken?
Musiken behöver vara en del av de digitala agendorna såväl nationellt som i EU. SKAP:s satsning Digital agenda för musiken under 2013 har syftat till just det, att föra upp musiken och musikskaparna på agendan i de digitala agendorna. Genom vårt ordförandeskap i ECSA (European Composer & Songwriter Alliance) har SKAP deltagit i EU-arbetet kring bland annat det nya direktivet för upphovsrättssällskap och den digitala inre marknaden, och vi kommer självklart fortsatt att engagera oss i arbetet för en reform och harmonisering av upphovsrätten. Dessutom har Digital agenda för musiken syftat till att skapa nya arenor för samverkan mellan musik, teknik och politik. De här aktörerna pratar ofta två och två, mer sällan alla tre tillsammans. Ska vi lyckas på ett bra sätt med den digitala utvecklingen måste vi göra det tillsammans, med förståelse för varandras perspektiv. Jag tror att dialog och samarbete långsiktigt gynnar den digitala utvecklingen mer än tuff lobbying bakom ryggen på varandra.

Är det just de digitala frågorna som är de viktigaste för musikbranschen just nu?
Det finns många frågor som är viktiga för musikbranschen, men det är klart att de digitala är tongivande idag. Det arbete vi gör nu sätter en helt ny infrastruktur för musik, film och tv framöver. Det är inget musikbranschen som helhet, eller vi som företräder de enskilda kompositörerna, låtskrivarna och textförfattarna kan eller ska stå utanför.

Finns det andra viktiga frågor?
Under 2014 kommer SKAP att göra en satsning på mångfald och jämställdhet, som förstås alltid är en aktuell fråga. Men även här ser vi en koppling till den digitala utvecklingen. Vi menar att mångfald och jämställdhet är perspektiv som inte bara måste finnas med i den digitala diskursen, utan faktiskt är en av nycklarna till framgång för den digitala utvecklingen. Som vi diskuterade på konferensen ser vi också hur de nya strukturer som växer fram i nya affärsmodeller och nya digitala tjänster redan från start är mer jämställda än den gamla skivbolagsstrukturen. Det är förstås inte en slump, kanske är vi nu mogna att se fördelarna med mångfald och jämställdhet i alla verksamheter på ett sätt vi inte gjorde när den förra strukturen växte fram för ett sekel sedan.

Självklart ser jag med tillförsikt på att också vikten av de enskilda musikskaparnas arbete börjar hitta in på agendan. Deras arbete, musiken, ligger till grund för alla dessa tjänster som ska få den digitala inre marknaden att snurra. De som gör innehållet skapar värde för alla i näringskedjan – faktum är att det är deras arbete som är anledningen till att det överhuvudtaget finns en näringskedja.

Vad tog du med dig från konferensen?
Många saker. Kanske främst just vikten av att mångfalds- och jämställdhetsperspektivet finns med i arbetet med den digitala utvecklingen. Men också att vi även denna gång lyckades samla ”fler än oss själva”. Till konferensen kom såväl musiken, tekniken och politiken som innovatörer, entreprenörer och digitala tjänster, både redan etablerade och nya startups. Och vi hade den här breda representationen både på scen och bland åhörarna. Därför var nätverkandet och samtalet i foajén i pauserna och i Södra Bar under efterminglet lika viktigt som det som hände på scen. För SKAP:s del innebär det här att vi kan fortsätta arbetet med en ännu bredare plattform för dialog och samarbete.

Kreativa Europa är nu antaget av Europaparlamentet. Hur viktigt är ett europeiskt perspektiv när vi talar kulturpolitik och kreativa näringar?
Det är avgörande. Dels för att politik och lagstiftningsprocesser ser ut som de gör. Men framförallt för att en allt större del av infrastrukturen bakom kulturen blir gränsöverskridande med den digitala utvecklingen. Samtidigt är det lika avgörande att medlemsländerna får behålla sin kulturella särart. Det är trots allt den som utgör valutan i den nya infrastrukturen, och det är den som ger oss vår egen kulturella identitet.

Kommentera
6 december 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Det är hög tid

Tobias Tobias

20131206-075116.jpg

 

De senaste dagarna har flera dragit en lans för kulturpolitiken i något oväntade sammanhang. Det är precis vad kultursektorn och kulturpolitiken behöver. I stället för att förvilla sig i antingen passiv förvaltning eller inbördeskrig (läs: debatten om Stockholms friteatrar), som ingen utom de närmast berörda knappt noterar tyvärr, så kan man läsa i Dagens Industri.

I det ena fallet apropå Pisa-undersökningen och bildning, i det andra utifrån mer ett direkt ekonomiskt perspektiv.

Idag skriver journalisten Jan Gradvall apropå kreativa näringar och Sydkorea, och avslutar med en sylvass formulering om hur synen på kulturpolitik behöver uppdateras:

”I det sydkoreanska samhället finns väldigt lite tid för det som är grunden i kreativa näringar: kultur och fritt skapande utan krav på avkastning. Precis det som den nämnda svenska kommunalpolitikern nedvärderande kallade för lattjolajbanpengar.

Kultur är inte ens en hobby. I den nya innovationsdrivna ekonomin har det jag skriver om på dessa sidor i Di Weekend — musik, tv, film, böcker — blivit grundförutsättningen för nytänkande. 

I stället för att betrakta stöd till kultur som allmosor, en kvarleva från industrialismen, är det hög tid att vi börjar kalla kultur för vad det faktiskt är.

Investeringar i hjärnan. Medel för tillväxt.”

Tidigare i veckan kommenterade PM Nilsson på DI:s ledarplats Pisa-undersökningen: ”Skolkraschen är större än skolan.” Han landar i ett försök att reda ut varför, egentligen, Sverige halkar efter och konstaterar att den diskussionen inte riktigt förs: ”… det finns en svår debatt där Sverige är oförberedd och där vi knappt har ord.”

Hans eget svar utgår från andra resultat i Pisaundersökningen, nämligen sämre kondition och sämre styrka, samt sämre läsförståelse.

”Detta är ett slags kulturfråga om att andlig och kroppslig bildning i bred bemärkelse har nedprioriterats till förmån för en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad. Att ändra detta kräver en mycket bredare och svårare diskussion om attityder där fler än skolpolitiker måste delta.”

Vad kulturpolitiken behöver för att bli något mer än en perifer fråga är just sådana här röster, i sådana här mediesammanhang.

Det är förstås trist att de måsta ta stöd i något som hade kunnat vara bättre, men förhoppningsvis är vi en ny typ av debatt på spåren.

 

Kommentera