Lou Reed är död. Jag har för mig att det var han som sa: ”One year for you is one day for me.”
I alla fall så satte han mer avtryck än de allra flesta. Hans grupp Velvet Underground var den mest inflytelserika rockgruppen någonsin, som Lennart Persson skrev i Pop, eller i alla fall den mest inflytelserika amerikanska rockgruppen, som Rolling Stone skriver.
Det är därför intressant att se hur Velvet Undergrounds första tid helt förbiseddes av samtiden. Det som verkligen förändrar och går före blir sällan populärt direkt.
Inom kulturekonomin brukar vi prata om nobody knows-komponenten. Det är en av de karaktäristiska drag som Richard Caves tar upp i sin bok Creative Industries. Ingen vet vad som kommer slå; det finns inga marknadsundersökningar som kan peka ut vad nästa stora film ska handla om. Det är för mycket magi, känsla, tajming, word-of-mouth och konst inblandat.
Detta är bland det svåraste för kulturproducenter att hantera. Efter åratal av satsade resurser på ett verk och en upphovsman, och i vissa sammanhang, enorma produktioner (tänk: film), så är ändå så svårt att säga om resultatet kommer bli en framgång. Filmhistorien är till exempel full av storsatsningar som floppat.
En annan del av att ”ingen vet” är att sådant som passerar tyst i sin samtid kan erkännas först senare. Bakåt i tiden ser vi konstnärer som impressionisterna och Vincent van Gogh. Sådana som bröt mark och utmanade samtiden.
Och Velvet Underground är ytterligare ett exempel. Som Legs McNeill, en av författarna bakom ”Please kill me”, skriver: ”Tänk på att (Velvet Undergrounds) ”Heroin” släpptes samma år som Beatles ”All you need is love””.
Musikjournalisten Lennart Persson (också R.I.P.) skrev i sin Pop-artikel om Velvets tredje skiva: ”The Velvets var i stället sjuttiotalets allra första band, redan på sextiotalet.”
Jan Gradvall fyller i i sin runa i Expressen idag: ”Det var som sagt inte många som köpte Velvet Undergrounds debutalbum när det gavs ut, men det har sagts att alla som köpte albumet sedan bildade ett band.”