Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Kulturturism i Sverige

red red

Texten nedan är ett utdrag ur Volante Research rapport ”Kulturella fyrtorn?” som togs fram på uppdrag av Skåne Nordväst. Rapporten utvecklar en modell för att analysera och utvärdera potentialen hos olika kulturverksamheter att locka besökare.

***

Vill man förstå kulturverksamheters samhällsekonomiska betydelse är det viktigt att se dem i ett system snarare än som enskilda verksamheter. Många kulturverksamheter behöver offentlig finansiering i någon utsträckning. Att biljettintäkterna för exempelvis ett konstmuseum inte är tillräckliga för att det ska bära sig själv innebär inte att museet inte bidrar med värden till en stad eller region.

En viktig del i ett systemtänkande är att erkänna ekonomiska värden som skapas då en kulturverksamhet lockar till sig besökare utifrån, det vill säga turister, eller bidrar till ökad livskvalitet för befintliga invånare.

När väl en besökare har kommit till en plats spenderar den pengar även på sådant som inte har direkt koppling till kulturverksamheten som fick den att åka till platsen från första början. Besökaren behöver också äta och eventuellt sova över. Dessutom är det vanligt att turister passar på att shoppa när de är på resa. Denna typ av konsumtion skulle alltså inte ske där om det inte vore för kulturverksamheten som fick dem att besöka platsen från början. Denna typ av resonemang kallas för den turistekonomiska effekten av en kulturverksamhet.

Forskning visar också kulturturister spenderar mer pengar än den genomsnittlige turisten. En förklaring till detta är bland annat att kulturturister tenderar att vara något äldre och därmed tjäna mer än andra turister. Vilket gör att de har mer pengar att röra sig med. Dessutom tenderar de att stanna längre vid sitt besök.[1]

Att kulturverksamheter har en stor dragningskraft för att locka besökare visar bland annat statistik från Tillväxtverkets besöksmålsdatabas, där över 3 000 svenska besöksmål och deras 140 miljoner besök finns registrerade. I en rapport framgår att besöksmålskategorierna museer, konst och kulturminnen lockar 28 procent av alla besök. Dessutom kan cirka hälften av besöken i kategorin evenemang knytas till kulturhändelser vilket innebär ytterligare 6 procent. Slutligen kan även en del besök i kategorin fasta scener & arenor läggas till, cirka 2 procent.

Totalt innebär det att för ungefär 36 procent av alla besök som finns registrerade i besöksmålsdatabasen är det kultur som lockar. Den summan kan jämföras med kategorin natur, 7 procent, eller kategorin aktiviteter, 17 procent.[2] Summan för kulturbesök är dessutom lågt räknad då besök till exempelvis nöjesparker inte är inräknade vilka ofta har konserter på programmet.[3]

 


[1] American for the arts (2007), Arts and economic prosperity: The economic impact of nonprofit arts and cultural organizations and their audiences, III. Ekos Consulting (2007), Understanding the impact of cultural tourism in Cornwall, The Cornwall Arts

[2] Kategorin aktiviteter är bred och kan innehålla aktiviteter med kulturkoppling, dock enbart marginellt. Kategorin utgörs till 80 procent av bad, liftanläggning och golf. Och resterande aktiviteter utgörs framför allt av aktiviter som ridning, fiske, flottfärder och hus som Tom Tits och Universum.

[3] Tillväxtverket (2011), Besöksmål i Sverige – analys av attraktivitet och regional utveckling under åren 1998 till 2008, Rapport 0078.

Kommentera
28 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Den som går före (R.I.P. Lou Reed)

Tobias Tobias

 

Lou Reed är död. Jag har för mig att det var han som sa: ”One year for you is one day for me.”

I alla fall så satte han mer avtryck än de allra flesta. Hans grupp Velvet Underground var den mest inflytelserika rockgruppen någonsin, som Lennart Persson skrev i Pop, eller i alla fall den mest inflytelserika amerikanska rockgruppen, som Rolling Stone skriver.

Det är därför intressant att se hur Velvet Undergrounds första tid helt förbiseddes av samtiden. Det som verkligen förändrar och går före blir sällan populärt direkt.

Inom kulturekonomin brukar vi prata om nobody knows-komponenten. Det är en av de karaktäristiska drag som Richard Caves tar upp i sin bok Creative Industries. Ingen vet vad som kommer slå; det finns inga marknadsundersökningar som kan peka ut vad nästa stora film ska handla om. Det är för mycket magi, känsla, tajming, word-of-mouth och konst inblandat.

Detta är bland det svåraste för kulturproducenter att hantera. Efter åratal av satsade resurser på ett verk och en upphovsman, och i vissa sammanhang, enorma produktioner (tänk: film), så är ändå så svårt att säga om resultatet kommer bli en framgång. Filmhistorien är till exempel full av storsatsningar som floppat.

En annan del av att ”ingen vet” är att sådant som passerar tyst i sin samtid kan erkännas först senare. Bakåt i tiden ser vi konstnärer som impressionisterna och Vincent van Gogh. Sådana som bröt mark och utmanade samtiden.

Och Velvet Underground är ytterligare ett exempel. Som Legs McNeill, en av författarna bakom ”Please kill me”, skriver:  ”Tänk på att (Velvet Undergrounds) ”Heroin” släpptes samma år som Beatles ”All you need is love””.

Musikjournalisten Lennart Persson (också R.I.P.) skrev i sin Pop-artikel om Velvets tredje skiva: ”The Velvets var i stället sjuttiotalets allra första band, redan på sextiotalet.”

Jan Gradvall fyller i i sin runa i Expressen idag: ”Det var som sagt inte många som köpte Velvet Undergrounds debutalbum när det gavs ut, men det har sagts att alla som köpte albumet sedan bildade ett band.”

Kommentera
23 oktober 2013 under Samtal | 1 kommentar

Samhället behöver fler engagerade medborgare

red red

perg

Per Grankvist är hållbarhetsexpert, journalist, författare och föreläsare. I sitt berättande fokuserar han på hur hållbarhetsfrågor och engagemang förändrar det sätt som näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle fungerar och samarbetar. Per är också vice ordförande i organisationen Fairtrade Sverige. Nyligen utkom han med boken ”Engagemang – Batman, Putnam och jag”  (finns att köpa här) där han beskriver engagemangets historia och framtid med inspiration från bland annat psykologi och statsvetenskap.

Många diskussioner inom kulturen – och kulturpolitiken – handlar om att väcka engagemang för konst och kultur. Vilka råd kan du ge till en kulturinstitution som vill öka besökarnas engagemang för verksamheten?
Mitt svar är enkelt: genom att göra det möjligt för fler att engagera sig. Det är genom att visa att det inte bara är möjligt utan också finns flera olika sätt att engagera sig på som man kan attrahera de som är intresserade.

Jag skulle välkomna volontärer som var med om rivningen av Klarakvarteren som berättare för att komplettera en utställning om den tiden, eller varför inte en kunnig volontär som vill leda en diskussionsgrupp om likheter mellan svensk och irakisk kultur på Etnografiska museet, eller vad nu de engagerade själva kan ha för idéer om hur de vill bidra till att väcka vidare engagemang för konst och kultur. Däremot är det naturligtvis viktigt att understryka att jag tycker att frivilliga ska ses som komplement, inte en ersättning, till den befintliga personalens kunnande och ansvarsområden.

Varför har du skrivit en bok om engagemang?
Liksom så många andra fascinerades jag av Barack Obamas första presidentkampanj och hans förmåga att engagera grupper som tidigare inte varit politiskt aktiva. Dessutom på sätt som man inte engagerat människor tidigare. Mycket av det jag tidigare läst om engagemang handlade alltid om medlemmar som hjälper till och det här verkade vara något annat så av ren nyfikenhet gick jag med som frivillig i kampanjen 2008.

Några av mina slutsatser därifrån blev fröet till den bok jag arbetat med sedan dess. Och ju mer jag efterforskat, desto bredare har ämnet blivit och det har gått upp för mig hur viktigt engagemang är på alla områden där man vill åstadkomma en förändring. Samtidigt finns det en massa ny forskning som visar att engagemang inte bara bidrar till en vital demokrati men också bidrar till ökat välbefinnande, både fysiskt och psykiskt, hos de som är engagerade.

Är vi mindre engagerade i samhällsfrågor idag än för några decennier sedan?
Nej, det finns inget som tyder på det. Däremot har antalet medlemmar i fackförbund, kyrkor och föreningar minskat och det finns de, däribland statsvetarprofessorn Robert Putnam, som tolkat detta som ett tecken på att engagemanget minskat. Men det är snarare ett tecken på att engagemanget idag kan kanaliseras på så många andra sätt än genom medlemskap i föreningar eller facket, exempelvis via företag eller Facebook. Engagemanget ligger fortfarande på samma höga nivå som för tio år sedan – knappt halva befolkningen är engagerad i olika ideella uppdrag.

Du är kritisk mot att många organisationer hakar upp sig på att värva medlemmar. Vad borde de göra istället för att öka engagemanget för sin sak?
Jag menar att de borde välkomna allt engagemang oavsett i vilken form detta tar sig uttryck; genom tid, pengar, kunskap eller medlemsavgifter snarare än att ensidigt fokusera på ett av dessa kriterier, bara för att det var viktigt på 1960- och 1970-talet.

Genom att utgå från individernas personliga drivkrafter, snarare än vad som är enklast att administrera ur organisationens perspektiv, kan man få fler att arbeta för sin sak och med en högre grad av engagemang. Ett exempel är Miljöpartiet som inlett valåret med en sajt där de lägger upp olika typer av volontäruppdrag som vemsomhelst kan utföra – utan krav på medlemskap i partiet. Samhället behöver inte fler medlemmar, men fler medborgare som vill engagera sig.

Kommentera
22 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Livet mellan husen

Tobias Tobias

Vi skrev tidigare om den utredning vi på Volante gjorde angående kulturens värden i Norrbotten. Men vi jagade inte bara siffror.

Som en del av den mer kvalitativa diskussionen i utredningen intervjuade vi dessutom Lars-Eric Aaro, vd och koncernchef för LKAB. Varför vi intervjuade vd:n för ett gruvbolag i en utredning om kulturens värden? Därför att LKAB har uttryckt att de tycker att kultur är viktigt för att skapa attraktivitet.

Lars-Eric Aaro var tydlig med att life between buildings, som han uttryckte det, spelade väldigt stor roll för deras möjlighet att rekrytera personal som också bor på orten. Och för att skapa detta liv mellan husen menade han att kulturen spelar en viktig roll. Många gruvor i världen som likt Kiruna ligger i mer perifera lägen har en ”oljeplattformsmodell” där arbetare inte bor på orten utan flygs in i tvåveckorsskift. Något Aaro menar är olönsamt i längden.

LKAB är också involverade på flera sätt i kulturlivet i Norrbotten. Ett av deras mest omfattande engagemang är tillsammans med Norrbottensteatern där de genom ett bidrag med 1,2 miljoner per år gör det möjligt för elever i grund- och gymnasieskolan i Kiruna och Gällivare att få ta del av teaterföreställningar. Det finns även planer på att utöka programmet med teaterpedagoger.

Så varför satsa på teater i skolan? Flera skäl men ett av de tydligaste för LKAB är att när de behöver rekrytera personal är det sällan en enskild person de rekryterar utan ett beslut för en hel familj. Och när föräldrar tar beslut om var de ska bo är barnens förutsättningar något som har stor betydelse. Han ser även att ett rikt kulturliv på orten är en viktig del i deras möjlighet att bredda bakgrunden bland företagets anställda, med fler kvinnor och annan kulturell bakgrund än svensk. Kort och gott, för att rekrytera den personal de behöver räcker det inte att bara erbjuda en lön.

En intressant poäng att ta med sig från Lars-Eric Aaros resonemang och LKAB:s engagemang för kulturen är att det inte bygger på en filantropisk grund. Sådana ingångar finns också, men Aaro var tydlig med att påpeka att det är ett affärsmässigt beslut.

Nyttosyn? Visst. Men därmed också uttryck för tron på kulturens olika värden.

Kommentera
22 oktober 2013 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Kulturens värden i Norrbotten

Tobias Tobias

På Volante har vi nyligen avslutet ett intressant uppdrag om att utreda kulturens betydelse för tillväxt i Norrbotten.

I utredningen fick vi möjlighet att testa en ny metod för att mäta det ekonomiska värdet av kulturinstitutioner för medborgarna. Metoden hämtar inspiration från miljöekonomisk forskning och så kallade scenarioanalyser. Miljö-  och kulturområdet har gemensamt att värdena i stor utsträckning är immateriella. Komplicerat att omvandla till ekonomiska värden men nog så viktigt att försöka göra det då alternativet alltför ofta är att dessa värden förbises i de samhällsekonomiska standardkalkylerna. Vi har bland annat arbetet med miljöekonomerna på Enveco för att få inspel, liksom tittat på forskningen från Handelshögskolan i Göteborg.

I undersökningen genomförde vi en enkätstudie med invånare i Luleå där vi tar fasta på direkta värden och icke-brukarvärden. Det innebär de värden en kulturinstitution har för medborgare i deras liv oavsett om de själva utnyttjar verksamheten eller ej. Exempelvis är det många som ser ett stort värde av att en teater eller operahus finns i regionen eller staden där de bor, även om de sällan eller inte alls går dit själva.

Det finns alltså ett värde i att ha möjligheten att gå på teater eller opera om man en dag skulle vilja. Icke-brukarvärden handlar också om möjligheten för ens medmänniskor att gå på teatern och det finns ett värde i att bevara en kulturverksamhet för framtida generationer, på grund av kulturarv eller andra skäl. Den siffra vi kom fram till var att icke-brukarvärdet för Kulturens hus bland Luleåborna var ungefär 40 miljoner kronor per år.

Vad denna typ av mätmetod försöker fånga in är alltså vad en kulturverksamhet betyder för livskvaliteten av att bo och leva på en plats, vilket oftast är större än vad enbart biljettintäkterna redovisar.

Nyligen gjorde SVT ett inslag där de tar särskilt fasta på denna del av utredningen. Se klippet nedan där bland annat Elisabeth Lax, kulturchef vid Norrbottens läns landsting, intervjuas eller läs artikeln till inslaget.

Den kvantitativa undersökningen är dock endast en del av utredningen. Utredningen består också av kvalitativa diskussioner kring kulturens olika värden och försöker ge en helhetsbild. Vi har utvecklat en modell för att synliggöra hur en mängd olika kulturella, sociala och estetiska värden kan kopplas även till ekonomiska värden. Nedan är en version av modellen som sätter fokus på kulturens betydelse för attraktivitet. Det vill säga hur kulturinvesteringar bidrar exempelvis till kulturella värden, vilket bidrar till att göra en plats mer spännande att bo på eller besöka och därmed stärker platsens attraktivit.

I utredningen bygger vi ut denna modell med än mängd olika värden och diskuterar deras koppling till varandra och hur de i vissa fall även är möjliga att mäta ekonomiskt. Läs mer och ladda ned utredningen här.

Modellen är en vidareutveckling av mycket som vi gjort tidigare, bland annat den populära rapporten för Svensk Scenkonst ”Kulturens värden och effekter”.

attraktivitetmodell

 

Kommentera
21 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Pengar, siffror och kvalitet

Joakim

I förra veckan gick jag på SKL:s stora kulturkonferens, som i år hade temat ”Vi pratar pengar”. I slutändan är det här kulturdiskussionen nästan alltid hamnar så det är kul att de valde att lyfta fram pengarna i förgrunden, kanske särskilt inför ett valår. Här nedan följer två nedslag från dagen jag var med.

Myndigheten för Kulturanalys presenterade bland annat några preliminära resultat från deras kommande omvärldsanalys med fokus på näringslivets roll i kulturen. De konstaterar att det både finns hinder på strukturell nivå (avdragsrätt, avsaknad av nätverk) och kulturell nivå (värderingsskillnader, bristande kunskap, konstnärlig integritet etc.) som gör att näringslivet inte engagerar sig i kultur i någon större utsträckning (1 procent av kulturens finansiering kommer från sponsring).

För att fördjupa sig i de kulturella hindren har Kulturanalys intervjuat olika personer från kulturvärlden och näringslivet. Av de slutsatser de presenterade från dessa röster framgick bland annat att det är de starka varumärkena och stora kulturinstitutionerna som kommer gynnas i en sådan utveckling.

Frågan är dock hur väl det stämmer med hur det verkligen ser ut? Nyligen intervjuade vi norska professor Anne-Britt Gran som forskat mycket kring sponsring i Norge. I intervjun nämner hon att bland de viktigaste resultaten i hennes forskning är att slå hål på en del myter kring sponsring, som att det enbart är ett storstadsfenomen eller att det bara är de stora institutionerna som är vinnarna.

Anne-Britt Gran säger, ”Bedriftene sponser ikke kun de store og kjente institusjonene og festivalene, det er flere bedrifter som sponser amatørvirksomhet enn profesjonelle organisasjoner. Og bedriftene sponser ikke kulturlivet primært for å drive markedsføring, men for å styrke kulturlivet og stedetder bedriften er lokalisert”

Givetvis kan det se annorlunda ut i Sverige än i Norge. Men det är viktigt för kulturinstitutionerna att förstå att drivkrafterna bakom företagens sponsring kan vara mer än olika former av marknadsföring, då det får konsekvenser för hur man kan mötas. Det vill säga att kulturverksamheterna har annat att erbjuda än olika former av exponering.

En trend som Kulturanalys tycker sig se är också att samhällsansvar är högre upp på agendan hos företagen och eventuellt finns det en plats för kulturen och näringslivet att mötas under den parollen i större utsträckning. Det blir hursomhelst intressant att läsa den kommande rapporten och vi kommer säkert ha skäl att återkomma till den.

Tidigare under dagen hade Lars Strannegård, professor vid Handelshögskolan, hållit ett bejublat föredrag där han snyggt undvek att prata pengar. Istället talade han om kvalitetsbegreppet och vad vi menar med att vi ska få ”god kvalitet” tillbaka från våra satsade skattepengar. Presentationen var lik den han höll vid Jönköpings kulturting vi tidigare skrivit om. Kortfattat kritiserade Strannegård det allt vanligare sättet att bedöma kvalitet utifrån siffror.

Två saker att stanna upp vid. För det första, det var inte bara en kritik av kvantifieringen Strannegård uttryckte. Han sa också att det här är en utveckling vi kommer fortsätta se men att siffror aldrig kan stå för sig själv utan behöver kompletteras med kvalitativa diskussioner.

Tobias har tidigare skrivit om ”jakten på siffran” som han känner sig lite kluven inför. Kluvenheten kommer av att så stor vikt läggs vid siffran i en utredning som kan behandla en så mycket större diskussion. Vilket leder in på den andra punkten. För ska man vara lite krass så är det ju samma personer som jublade, det vill säga kulturtjänstemän och politiker (som utgjorde de största grupperna på konferensen), som i hög utsträckning också varit drivande i utvecklingen mot en ökad kvantifiering.

Det är en stor utmaning för dessa att bli bättre på den kvalitativa diskussionen. Det gäller dels i vanan att uttrycka sig kring kulturell kvalitet. Och dels (vilket jag inte tror ska underskattas som skäl till att siffran har så stark ställning idag) att överkomma rädslan över att stämplas som elitist i vissa läger, något jag tror kommer vara oundvikligt om man på allvar ger sig in i kvaltitetsdiskussionen.

En slutsats är att vi alla som sysslar med olika former av utvärderingar och bedömningar inom kulturområdet har ett stort ansvar här. Det gäller både för hur vi tar fram siffror och inte minst för hur vi för dem vidare.

Joakim Sternö är redaktör för Kulturekonomis analysbrev

Kommentera
13 oktober 2013 under Noterat | 1 kommentar

Affärskonstnärer och andra figurer

Emma Emma

Den här hösten undervisar jag i vårt Retail Management-program i Norrtälje – och det är på många sätt superkul. Retail, det vill säga detaljhandel, är ju ett fascinerande område om man intresserar sig för sådant som organisationskultur, upplevelser, trender, estetik och etik.

Vi har bland annat kört fallstudier om ett par av mina favoritföretag: Lululemon och Whole Foods.

Lululemon är ett kanadensiskt företag, startat av en galen grundare, Chip Wilson, och specialiserat mot tränings- och framför allt yogakläder. Jag har skrivit om Lululemon förut och många gånger använt det som exempel i föreläsningar.

Lululemon är för mig typexemplet på ett ”zenkapitalistiskt företag”, som förstår vikten av att skapa emotionella band och framstå som generösa och gästfria. Andra företag – och kulturinstitutioner – har mycket att lära av dem. De arbetar också smart med sin marknadsföring, bland annat via sina många ambassadörer, och förstår betydelsen av att bygga ”community”.

Anledningen till min fascination är att de har lyckats skapa en kundkrets, som kallar sig medveten, men som i praktiken är helt blind – och köper allt. Typ jag själv och ALLA mina vänner.

Det spelar ingen roll att kläderna är svindyra och ibland av dålig kvalitet; att de tillverkas under usla förhållanden – och att grundaren försvarar barnarbete! Att Lululemons ledarskapsutbildningar hålls av scientologkyrkan och att företaget på många sätt fungerar som en sekt. Att nylibertarianen Ayn Rand ses som idol, och att det finns citat från henne på kassarna. Att de inte har större storlekar än storlek 42, och att de till och med gömmer 42:orna längst in i butiken, eftersom de inte vill ha kurviga kunder. Och så vidare.

De är helt enkelt för jävliga på många sätt – och ändå älskar vi medelklass, medelålders och ”medvetna” kunder dem. Hur fascinerande är inte det? Och hur viktigt är det inte att förstå?

Likaså är förstås Whole Foods ett kanoncase. Jag skrev en krönika om dem, och om hälsokostindustrins förvandling generellt, häromdagen i DI och många har hört av sig och känt igen sig. Jag tycker själv att det är superintressant!

Här kan vi tala om ”kulturell innovation”; om att förskjuta betydelsen av hälsosam mat och placera den i en helt annan kontext. Dessutom har Whole Foods ett intressant helhetstänkande kring företagande, som bäst finns beskrivet i boken Conscious Capitalism.

Vad som är mindre känt är att Whole Foods också är den organisation som anställer flest utbildade konstnärer i USA. I varje affär ska det finnas minst en anställd ”affärskonstnär”. Min tyska forskarkollega, Claus Noppeney, har skrivit om dem – och det finns en fascinerande filosofi bakom. Kanske är det något för våra stora svenska detaljhandelskedjor, typ H&M och Ikea, att ta efter?

Kommentera
1 oktober 2013 under Noterat | 4 kommentarer

Pappa och mamma vill att du läser

Tobias Tobias

Det talas sällan om vad kulturpolitik egentligen handlar om. Att någon tycker att andra ska exponeras för, eller göra något, mer eller mindre. Det kan handla om filmutbud, tillträde för fler att lära sig spela instrument eller att hålla en operascen igång av hög kvalitet.

Just nu slås det på stora trumman för läsning, och särskilt läsning av böcker. Regeringen vill i sin proposition ”Läsa för livet” som presenterades på Bokmässan arbeta för läsfrämjande. Satsningen kommer i spåren av Litteraturutredningen.

Idag skickade Kulturrådet ut meddelande om bidrag för läsfrämjande insatser kopplade till idrottsrörelsen. Jag gissar på att analysen i bakgrunden handlar om att pojkar läser mindre idag och var finns pojkar fortfarande — jo, på fotbollsplanen.

Eller så är de intresserade av musik. Tajmingen blir i det här läget perfekt för hiphopartisten Petter, nu aktuell med boken ”16 rader” och som berättar i otaliga intervjuer om sin kärlek till böcker. Han motsvarar inte typen för den vanliga läsaren. Perfekt, tänker läraren och bibliotekarien, med risk för att Petter kommer bli så sönderkramad den närmsta tiden att de som han ska tala för till slut kommer känna det som att han också är en del av de vuxna etablissemanget. Vilket han för den delen också är.

De stora morgontidningarna vill också vara med. Daniel Sandström, kulturchef för SvD drog en lans för skönlitteraturen nyligen. DN känner sig förstås hemma här. I ett manifest föreslås att man ska göra läsningen synlig, det vill säga sitta med en bok. Bakom står Patrik Hadenius som är chefredaktör för Forskning & Framsteg.

Det är inte svårt att förstå bakgrunden till oron. Undersökningar visar på minskad läsning just bland yngre män. Som jag skrev om nyligen så slås jag ofta av att det är få som läser böcker i situationer där man tidigare såg böcker. Det var därför våra nya enkätresultat både var lite glädjande och förvånande: intresset för att läsa böcker slog alla andra intressen.

Den här frågan är på många sätt viktigare än vad som händer med boken i sig, apropå digitaliseringen och jag tänker på seminariet ”Bokmediets omvandling” som jag besökte på Bokmässan. Därför tycker jag att Rasmus Fleischer träffade rätt i sin Expressen Kultur-artikel, i alla fall delvis. Han konstaterar att marken inte är plöjd på samma sätt nu för ebokens intåg i Sverige som den var i USA då Kindle fick sitt genombrott. Idag är surfplattan (iPad) — inte den dedikerade, monokroma läsplattan — standard, vilket medför direkt konkurrens för boken med andra medieformer, i samma apparat. Däremot håller jag inte alls med honom om att förlagen förväntar sig eller tror att ett genombrott kommer korrigera för andra farhågor, till exempel bokhandelns tynande roll eller minskad läsning. Förlagen turar mest på som tidigare och bryr sig snarare mer om att hitta nästa diet eller, som nu, nästa Backman.

Hur som helst.

Jag uppmuntrar förstås allt arbete med läsfrämjande. Bokens betydelse utgör ju en av hörnpelarna i vad jag och Volante gör.

Samtidigt gnager en fråga i mig. Är vi bara några som på ren autopilot framhåller bokens roll? Blir de personer som i stället dedikerar sig mot rörlig bild sämre människor?

Kanske handlar det om en känsla att se kultureliten som ovanifrån ska bilda pöbeln, på samma sätt som en pappa och en mamma som tjatar på sitt barn om vad som är bäst för dem. Även DN:s Jonas Thente tar upp svårigheterna med ett sådant politiskt arbete.

Mest saknar jag nog en diskussion. Varför ska vi läsa böcker? Kanske ska vi tala om läsning i stort, och berättelser betydelse, lika mycket?

För med ett sådant samtal — också fört av andra än kulturjournalister, utanför ekokammaren — så uppstår också andra och troligen bättre argument och åtgärder.

 

Kommentera