Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
24 september 2013 under Noterat | kommentera

Pengarna och livet

Tobias Tobias

 

När jag började studera ekonomi visste jag inte vad jag gav mig in på, hade ingen aning om de olika aspekter som ändå fångas in under detta paraply — från sociologi och psykologi, till statistikkurser och tredjegradsekvationer.

Men jag var uppvuxen med ändlösa snack om ekonomi i vardagslivet, på en helt annan mer jordnära nivå.

Snack kopplade till pengars roll, hur man kan tjäna dem, hur man kan spara dem, hur man gör bra köp, hur de påverkar livet man vill leva — och framför allt, att pengar är något begränsat som man bör kämpa för att både tjäna och spara.

Detta var alltså i Småland, om någon trodde något annat, och allt kryddades med historier om hur det var ”under kriget utan mat på bordet”.

Det kanske därför kan uppfattas som märkligt att jag kommit att ägna så mycket tid åt sådant — kultur och upplevelser — som många inte tycker tillhör det nödvändiga. Men det beror på att jag tycker att det både finns en koppling till ekonomi även i det här fallet, liksom att jag tycker att kultur är något som är nödvändigt.

Men senaste tiden har jag till fem tv-program plockat upp privatekonomi som ämne igen. Det har skett till UR-programmet ”Pengar –  näst viktigast efter kärleken?” som sändes på SVT i juli och som senaste månaden gått på Kunskapskanalen.

Imorgon sänds sista avsnittet i serien. Temat är jobb och vi börjar på Kungliga Operan och kommer in på frågor som vad som driver en. Annars finns de på UR Play.

Även om utgångspunkten är privatekonomi, så kommer vi ofta in på nationalekonomi för att förklara sammanhang och en större bild. Målgrupp är gymnasieungdomar.

Min roll är väldigt blygsam. Jag påar lite reportage då och då. Men det har varit kul att testa ett nytt medium — även om jag jobbat som skrivande journalist tidigare.

Men på många sätt är det här inte helt olikt vad jag gör annars: försöker göra kunskap tillgänglig, ofta med hjälp av forskare och forskning, vilket sker på flera sätt med Volante och ibland på den här bloggen.

Två saker var särskilt roliga. Dels var vi i min gamla hemstad Vetlanda och filmade, och då är min pappa även med och kommer med tips (slutet av program 4). Dels kör vi inslag då jag åker omkring och lirar bandy med mig själv på Zinkensdamm i Stockholm, och snackar om det som Malcolm Gladwell myntade som tiotusentimmarsregeln (jag motiverar varför jag inte fortsatte spela bandy, kopplat till resonemang om livsinkomst). Det sker i samma program som börjar med bilden ovan.

Kommentera
24 september 2013 under Samtal | 4 kommentarer

Ett alibi hjälper människor att mötas

red red

Johanna Koljonen är en sann mångsysslare och känd som journalist, författare, programledare i tv och radio, vinnare av ”På spåret” med mer. Mindre känt är kanske hennes intresse för upplevelsedesign och i slutet av oktober är hon moderator för konferensen ”Alibis for interaction” som handlar om just detta.

Vad innebär upplevelsedesign?
Oavsett om du skapar en mässmonter eller jobbar med destinationer eller bygger en social interaktion kring ett tv-program är målet idag att förvandla den passiva konsumenten till deltagare eller till och med medskapare av sin egen upplevelse.

Upplevelsedesign är egentligen det samma som interaktionsdesign, fast frikopplat från kravet att interaktionen måste ske mellan en människa och en digital skärm. Det är att designa situationer, tjänster, kulturupplevelser eller processer för människor som har fysiska kroppar och sociala sammanhang. I stället för ett interface pratar man om ”designable surfaces”, om allt det du kan kontrollera i situationen för att skapa ramar och möjliga beteenden.

Det kan involvera att designa fysiska rum för alla sinnen, att jobba med stämningar, ofta med narrativa strukturer, att hacka folks förväntningar. Och väldigt ofta deras sociala roller och rädslor. Folk vill ha starka upplevelser och kulturen går generellt mot ett större deltagande men individuellt är de flesta av oss obekväma i nya situationer. Det kan man jobba runt.

Varför är det viktigt med en ursäkt (alibi) för att skapa interaktion mellan människor?
Ett alibi är det som ger dig tillåtelse att bete dig på ett sätt som avviker från din vardag. Möhippor och svensexor måste ha de där tiarorna med flor, män i dåligt smink och för små kvinnokläder, skyltar om att de säljer kyssar eller vad det nu kan vara – annars skulle deltagarna bara uppfattas som störiga, gränslösa fyllon. Det är förstås vad de är, men i vår kultur får du vissa friheter om du ser ut att vara på möhippa. Deltagarna är inte ens maskerade, det är bara en visuell signal som hjälper den vidare sociala miljön att tolka beteendet ”rätt”.

Vi använder alibin på mycket mer subtila sätt i vardagliga sociala situationer och det här är något man kan jobba med medvetet när man skapar möten, också i bokstavlig mening på jobbet. Men när man börjar tänka i de här termerna är det lättast att börja med väldigt tydliga exempel. Att analysera en maskerad, eller till exempel ett fetishparty, och säga, okej, det här är inte konstiga människor, det här är ett fysiskt rum med vissa sociala regler som etableras och uttrycks på vissa specifika sätt, som TILLÅTER vanliga människor ovanliga beteenden. Och de mekanismerna går att programmera om och ladda med helt andra betydelser, i helt andra sociala miljöer.

Ett enkelt exempel – jag drev klubb tillsammans med Kalle Josephson på TV-serietema där deltagarna uppmanades klä ut sig till sina favoritkaraktärer. Vi hade en enorm åldersspridning bland besökarna och lyckades skapa en miljö där främmande människor kände sig inbjudna och trygga att prata med varandra. I Stockholm! Det gemensamma intresset, utklädnaderna och scenografin skapade starka alibin och konkreta samtalsämnen att mötas kring. I Malmö finns idag en ännu mycket större vintageklubb som heter Carnevalesque som jobbar med liknande metoder och samma häpnadsväckande resultat.

Men behöver vi öka deltagandet i alla situationer?
Jag som är ganska finsk tycker vi helst ska ha mindre deltagande överallt. Jag tycker i grunden det är skitjobbigt att prata med främlingar och inget i hela världen skrämmer mig så som kontaktimpro. Men jag älskar också många olika former av deltagarkultur, så jag intresserar mig mycket för hur man skapar lust och möjligheter att delta – i lämpliga doser.

I många verksamheter finns dessutom just nu en vilja från ledningen och ibland konkreta beställningar att öka deltagandet. Teatern bryter inte bara ner fjärde väggen, man vill dessutom ofta fysiskt öppna lokalerna för det bredare samhället. Lokal demokrati och ett ökat deltagande i besluts- och brukarprocesser efterlyses i stor utsträckning i kommunerna.

I min bransch i media vill man hemskt gärna att läsarna bidrar till tidningen och att alla som sitter med mobilen vid teven ska prata med varandra under mediehusets eget paraply. I många av de här organisationerna sitter eldsjälar som är tokduktiga på samma saker men aldrig delar erfarenheter eftersom de jobbar i olika branscher. I andra organisationer drabbas man av panik och öppnar ett twitterkonto och hoppas på det bästa. Där behövs de andras kunskap.

Du är annars känd som kulturjournalist och som författare, från litteraturutredningen och från olika tv-program. Vad är anledningen till ditt intresse för upplevelsedesign?
Det är här hela mitt yrkesliv konvergerar. Jag har ju också en i offentligheten mindre känd – men till inflytandet ganska mycket viktigare – bakgrund som teoretiker och kritiker på lajvrollspelsområdet. Jag har hållit på med speldesign, sociala roller och design för det fysiska rummet i tjugo år. Jag har varit på internet nästan lika länge och förstås jobbat konkret med event under hela mitt arbetsliv bland annat som moderator. När transmedia hände blev jag så oerhört glad för äntligen var det legitimt att vilja jobba med berättelser på olika plattformar samtidigt. Men jag är lika intresserad av affärsmodellerna, service design och enterprise design inom kultur- och upplevelseområdet.

Tycker du att kulturverksamheter kan lära sig mer om hur de designar upplevelser?
Innan vi började prata om kulturella och kreativa näringar hette det upplevelseindustrin och jag håller med om att det blev en väldigt luddig term som tjänade på att breddas till ”kulturella och kreativa näringar”. Men i den här nya terminologin har fokus på upplevelser som ett hantverk, som en konst, nästan helt försvunnit. Besöksnäringens och eventbranchens utmaningar betraktas främst som strukturella – jämfört med till exempel it- och spelindustrierna där det är en självklarhet att vi måste ha spjutspetskompetenser och högkvalificerad personal för att tävla på en internationell nivå. Det finns ett brinnande behov för kompetensutveckling här.

Men för ganska många verksamheter behöver upplevelsedesign ärligt talat börja på en helt basal nivå. Jag vill gärna dricka ett glas vin till livemusik i en biograffoajé, men det är ännu viktigare för mig att jag inte fryser i salongen, att jag inte behöver köa en halvtimme i biljettluckan och igen till toaletten, att jag kan hänga av mig mina ytterkläder om jag förväntas mingla, att jag kan höra vad som sägs. Jobbiga kulturupplevelser ska helst vara jobbiga avsiktligt, för att det stöder innehållets budskap.

Vad ser du själv särskilt fram emot vid konferensen?
Att se vad som händer när vi samlar alla de här deltagarna och talarna och skapar förutsättningar för verkliga möten. Det kommer att bli fantastiskt.

Och i talarprogrammet ser jag kanske mest fram emot danska kändiskockarna I’m a KOMBO som driver den legendariska pop-up-restaurangen The Social Act. De ska berätta om matupplevelser – sin filosofi och praktik – och det blir smakprov.

Kommentera
24 september 2013 under Noterat | kommentera

Att sälja Stockholm i Paris

Tobias Tobias

Sverigefrämjande i praktiken — hur ser det ut?

Nedan ser ni två bilder. I centrala Paris i fantastiska kvarter finns, som Svenska Institutet själva skriver, Sveriges enda kulturhus i utlandet. Jag var där i torsdags kväll på ett samarrangemang mellan Stockholm stad och Svenska Institutet: Meet Stockholm in Parismeet, eat and mingle to the sounds of Stockholm.

Först ägde fyra olika seminarier rum med olika teman och mot olika målgrupper, bland annat om Stockholm som mötes-/evenemangsstad respektive för filmproduktion.

Jag var på plats med Filmregion Stockholm-Mälardalen och nedan på bilden syns producenten Lena Rehnberg som nu är aktuell med sin film om Monica Zetterlund. Här presenterar hon sin huvudrollsinnehavare i filmen, Edda Magnason, som sedan sjöng tre Monica Z-låtar med en flygel.

På nästa bild är det kulturrådet Mats Widbom som introducerar kocken Fredrik Eriksson som stod för buffématen.

Maten var bra och Edda sjöng fantastiskt. Men frågan är vilka effekterna blir?

De är svårmätta och inte omedelbara, men man kan fundera utifrån faktorer som hur många fransmän som var på plats eller om det mest bara var svenskar.

Vad som ändå står klart är hur kultur och mat anses ha ett värde för att ladda bilden av Stockholm och Sverige, och det är inte svårt att se hur de hänger ihop. Jag behöver bara blicka ut över Paris. Vad jag ser då är inte utsikten i sig, utan hur den påminner om vad jag sett i ett tiotal filmer. Jag ser även det myller som jag läst om i otaliga romaner, och inte bara det nutida Paris utan snarare 20-talets eller 60-talets.

Jag ser mina kulturminnen över och under hustaken.

Och jag är inte ensam. Tillbaka i Sverige öppnar jag resebilagan i söndagens Dagens Nyheter och läser om hur Paris är perfekt för en weekendresa och att vandra i filmens fotspår.

Paris — ihop med New York — står förstås ut i världen. Men jag tror att även Stockholm behöver bli bättre på att förstå hur bilden av staden skapas, förvaltas och laddas.

20130923-120622.jpg
20130923-120638.jpg
20130923-120721.jpg
Kommentera
23 september 2013 under Noterat | 1 kommentar

Böcker och bio slår idrott

Tobias Tobias

Ibland när jag vandrar igenom tågvagnar — jag reser mycket med tåg — så slås jag av hur få som läser böcker. I stället är det många som tittar på film eller tv-serier på sin dator.

Därför är jag både lite förvånad och glad (som förläggare!) över resultatet i en undersökning som vi genomfört. Bakom svaren finns en enkät med 600 svarande, som antingen bor i Stockholms län eller sydvästra Sverige (Skåne, Halland, västra Småland, Västra Götaland). Enkäten har gjorts i ett annat syfte inom ramen för ett uppdrag för Skåne Nordväst, och det blir säkerligen anledning att återkomma till utredningen i sig.

Inte bara böcker intresserar de som har svarat. Även bio, museer och teater lockar — mer än till exempel gå på konsert eller idrottsevenemang.

Det senare har förbryllat en del, men jag tror att det enbart är en viss och återkommande publik som faktiskt är på plats på arenorna. De flesta ser idrott på tv.

På motsvarande sätt kan man tolka det relativt svagare intresset för tv-spel. Det är en och samma grupp som spelar, men intresset är ännu inte spritt över alla grupper (även om det är på väg åt det hållet). Vi har dessutom enbart frågat en vuxen grupp; 20 år eller äldre.

Det är förstås också skillnad på vad man säger är intressant och hur mycket tid som faktiskt läggs ner på något. Enligt Nordicoms senaste undersökning så läggs enbart 5 procent av dagens mediekonsumtion — som är sex timmar i snitt — på böcker.

Kommentera
22 september 2013 under Noterat | kommentera

Värdet av konst

Emma Emma

Du har väl inte missat att min kollega Erik Modig och hans fru Karolina har släppt en mycket användbar bok, ”Värdet av konst – för människa, näringsliv och samhälle”?

Det är en sammanställning av olika argument för konstens värde, mycket systematisk gjord. I kapitel efter kapitel redogör författarna för ett antal olika argument och summerar sedan upp dem på slutet. Dessutom ger de praktiska råd till såväl företag som konstnärer för hur man kan integrera dessa tankar i sin praktik.

Jag tror att det är en bok som fyller ett stort behov – och det är bara att gratulera författarparet:

Kommentera
21 september 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturekonomer och kulturekonomer

Emma Emma

Gårdagen inleddes med en föreläsning av Lars Westin, professor vid Umeå universitet – och en av de få svenska samhällsekonomer som intresserar sig för kultur.

Föreläsningen var superintressant. Det var till exempel fascinerande att höra om Norrlands utveckling, och orsakerna till att Umeå klarat sig så väl. Det var spännande att se hur Världsbanken mätt olika sorters kapital, och hur det svenska sociala och kulturella kapitalet, enligt deras beräkningar, uppgår till så oändligt mycket mer än våra naturresurser och vårt fysiskt kapital. Och det är alltid nyttigt att höra någon ställa frågor som: om det nu finns ett kulturellt kapital, vem lägger då beslag på räntan – och på vilka grunder?

Samtidigt var föreläsningen lite provocerande. Det finns något i den samhällsekonomiska synen på världen och människan som strider helt mot min egen. Jag antar att det i grunden handlar om att vi lutar oss mot olika vetenskapliga paradigm.

Utifrån sett kanske ekonomer framstår som ett och samma släkte, men i själva verket finns det enormt stora skillnader inom disciplinen, inte minst mellan positivistiskt inriktade samhällsekonomer och hermeneutiskt skolade organisationsteoretiker, som jag själv.

Medan de förra fungerar mer som naturvetare, som delar sönder världen i små bitar och försöker finna modeller för att förklara den, är vi mer som humanister, som söker meningen bakom.

Jag känner till exempel inget behov av att sätta siffror på allt, utan tycker att det är mycket mer intressant att förstå varför och hur folk resonerar och agerar.

Ändå kan jag konstatera att vi landar i rätt lika frågeställningar, som till exempel vikten av att förstå vilka som har makten. Och jag tror också att vi tillsammans, via såväl kvantitativa som kvalitativa undersökningar, når längre än vi gör var för sig.

Kommentera
19 september 2013 under Noterat | kommentera

Demokratisk vs elitistisk kultur

Emma Emma

Fick en standardfråga av en journalist från min första arbetsplats, Upsala Nya Tidning, i dag: hur kommer det sig att svenska företagsledare är så obildade och ointresserade av konst och kultur jämfört med exempelvis franska företagsledare?

Samma fråga har jag fått hundratals gånger de senaste decennierna. Och alltid har jag svarat likadant:

Att jag för det första inte vet om det stämmer. Är verkligen franska företagsledare så bildade och intresserade av konst och kultur? När jag frågar mina franska kollegor tycker de att det är skrattretande. Deras erfarenheter är helt annorlunda. Och att det skulle vara någon större skillnad får man ju inte intrycket av om man till exempel läser boken ”J’ai fait HEC et je m’en excuse”, om kulturen vid Frankrikes främsta handelshögskola, École des HEC.

Sedan brukar jag påpeka att det däremot finns en stor skillnad mellan Sverige och Frankrike – och det är i själva kulturdeltagandet. Gemene svensk deltar mer aktivt i kulturlivet än gemene fransk. Kulturen är helt enkelt mer demokratisk här, vilket skulle kunna vara en förklaring till att svenska företagsledare inte är så intresserade av den. Kulturen är helt enkelt inte tillräckligt elitistisk, vilket jag personligen tycker är bra!

Så för min del är det inte enbart negativt att svenska företagsledare är mer intresserade av kappsegling och jakt än av konst och kultur.

Tyvärr är det ju sällan vad journalisterna vill höra, så de brukar aldrig referera mina svar.

Kommentera
13 september 2013 under Noterat | 1 kommentar

Transformations-ekonomin

Emma Emma

Minns du ”upplevelseekonomin”? Tobias gör det garanterat, för han skrev ju massvis om den under tidigt 2000-tal. Men sedan tog tankarna om KKN över, och upplevelseekonomin glömdes kanske bort lite grann.

Själv fastnade jag från första början snarare vid upplevelseekonomins fortsättning, det som kallas ”transformationsekonomin”. I den ursprungliga boken om upplevelseekonomin, av Pine & Gilmore, stannade utvecklingen nämligen inte vid upplevelser, utan fortsatte med transformation.

I transformationsekonomin säljer man alltså förändring eller kanske till och med förvandling. Kunden, som Pine & Gilmore uttrycker det, är inte längre konsument, utan produkt. Precis som vi ser i dag.

Den senaste tiden har tankarna om transformationsekonomin börjat komma tillbaka. Ofta inom detaljhandeln, där jag just nu tillbringar mycket av min tid, och likaså inom hela det fält som sysslar med professionell service, t ex konsulter och arkitekter. För att inte tala om inom kroppsindustrin, förstås. Det räcker ju med att kolla de senaste veckornas bokförsäljningslistor och löpsedlar, för att förstå att drömmen om förvandling säljer – i form av 5:2-dieten.

I går kväll var det också dags för ett seminarium på temat hos konsultfirman Quattroporte. De beskrev drivkrafterna bakom transformationsekonomin, innan det var dags för oss själva att transformeras.

Låt mig säga att folk tittade lite konstigt när jag stannade för att handla på vägen hem:

Kommentera
13 september 2013 under Samtal | 1 kommentar

Sponsring är inte ett storstadsfenomen

red red

Anne-Britt Gran är professor vid Institutetet för kommunikajson, kultur og språk vid Handelshøyskolen BI i Oslo. I sin forskning har hon bland annat intresserat sig för sponsring inom kulturområdet.

Norge får nu en ny regering efter valet. Hur kommer det påverka, tror du, kulturpolitiken och satsningar på kulturella näringar?
Representanter for den blå regjering har allerede varslet at den vedtatte Bokloven (sikrer fastpris) legges på is, at den frivillige kulturen, kulturskoler og bibliotek vil satses på, og at man ønsker en større desentralisering av kulturbevilgningene.

Hvorvidt det blir mer fokus på verdiskapningen i kulturnæringene og en kommersialisering av kulturlivet gjenstår å se. Partiene Høyre og Fremskrittspartiet ligger meget langt fra hverandre når det gjelder spørsmålet om kulturell dannelse.

Forøvrig forventer  jeg ikke akkurat økning i kulturbudsjettene framover. Den rødgrønne regjeringens mål om at 1 prosent av statsbudsjettet skal gå til kultur (Kulturløftet) vil ikke bli opprettholdt, noe som i praksis vil bety mindre penger til kulturlivet framover. Det vil også bli en forskjell i den kulturpolitiske diskursen; den har jo i 8 år nå vært preget av at kulturpolitikken har vært et satsingsområde. Jeg sendte ut en twitter-melding dagen etter valget som oppsummerer mitt syn på den kulturpolitiske situasjonen: ”Nå ligger den kulturpolitiske gullalder i norsk historie bak oss.”

Senaste ”Kulturløftet” presenterades för en månad sedan. Då sa Jens Stoltenberg att ”Stortingsvalget blir et valg om kultur”. Blev det så?
Nei det blir aldri så, men det er mulig at kulturpolitikken fikk litt større plass enn ved tidligere valg.

Vilka skulle du säga är de största skillnaderna mellan norsk och svensk kulturpolitik?
Den største skillnaden er at Norge har doblet sitt kulturbudsjett i den siste regjeringsperioden og at kulturpolitikk har vært et politisk satsingsområde – begge deler i motsetning til Sverige.At statsminister Stoltenberg var med å legge fram Kulturløftet III nå i august, sier noe om statusen. Oljerike Norge har råd til å bruke mye pengerpå kultur, men det er altså ikke en selvfølge at vi gjør det.

Du har varit med och undersökt hur stora sponsringsintäkterna är för norskt kulturliv. Vilka är de viktigaste slutsatserna?
Ja, jeg har regelmessig mål kultursponsing siden 2004 for ulike oppdragsgivere, og det samme mønsteret gjentar seg hver gang: omtrent 4 av 10 norske bedrifter har sponset eller samarbeidet med kulturlivet siste året. Det er flest sponsosor blant de største bedriftene, men også små og mellomstore bedrifter involverer seg i kulturlivet. Første gangen vi målte kom vi til å avlive en del mediaskapte myter om kultursponsing. 1) sponsing er ikke et storbyfenomen, det er en større andel bedrifter i Nord-Norge f.eks som sponser enn i Oslo og Akershus (nabofylket til Oslo), 2) bedriftene sponser ikke kun de store og kjente institusjonene og festivalene, det er flere bedrifter som sponser amatørvirksomhet enn profesjonelle organisasjoner og 3) Bedriftene sponser ikke kulturlivet primært for å drive markedsføring, men for å styrke kulturlivet og stedetder bedriften er lokalisert. Alle disse resultatene som endret vårt bildet av kultursponsing er å finne i min bok Kultursponsing fra 2007.

Ni har nyligen kommit med en uppdatering. Hur ser trenden ut för kultursponsring?
Det har vært en signifikant økning i antall bedrifter som sponser/samarbeider med kulturlivet på 4 prosentpoeng siden 2011, opp fra 40 % til 44 %. 2000 bedriftsledere er populasjonen. Mest interessant i den siste undersøkelsen var et nytt spørsmål om betydningen av den kulturpolitiske satsingen i Norge. Frågan var: ”Regjeringen har doblet kulturbudsjettet siden 2005 – tror du det har gjort kulturlivet mer interessant å sponse for private bedrifter? 27 % av norske bedriftsledere svarte JA, noe vi ble meget overrasket over. Samtidig viser jo undersøkelsen også en signifikant oppgang. Vi kan ut fra våre tall ikke forklare hvorfor,men min teori er at kulturlivet har blitt mer synlig i hele landet i denne perioden og at selve politikkområdet har blitt viktigere med både mer penger og sterke kulturministere. Mer sponsing er i så fall en helt utilsiktet effekt av det såkalte Kulturløftet til den rødgrønne regjering! Vi får følge opp dette funnet i senere undersøkelser. I mellomtiden har vi dessuten fått en ny regjering.

Kommentera
12 september 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Tillväxtverket förlänger satsning

Tobias Tobias

Har kulturella och kreativa näringar haft sin tid i ljuset?

Generator skickade ut ett pressmeddelande i veckan om att de lägger ner. Tidigare i år formulerade regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar sin slutrapport. Och tidsperioden för regeringens handlingsplan för dessa branscher är över.

Men vid sidan av dessa pågår fortfarande en mängd aktiviteter, inte minst regionalt och lokalt. Idag har till exempel Kultur Skåne just KKN som tema när de samlas för ett av sina återkommande samverkansmöten, och i Skåne finns ett flertal pågående projekt; vi skrev häromveckan om Kela i Landskrona. I Stockholms län finns också en relativt nyantagen handlingsplan under namnet ”Kreativa Stockholm”, och ett nytag på gemensamma diskussioner.

Regeringen verkar också kanalisera sitt intresse genom Utrikesdepartementet och handelsministern, som var närvarande under Mercedes-Benz Fashion Week.

Jag var också på UD och höll en presentation samma vecka och fick reda på att ”främjandekalendern” fortsätter under 2014, det vill säga olika branschfokus inom KKN för handelsministern och angränsande myndigheter och organ.

Tillväxtverket har dessutom nyligen initierat ett nytt program för kulturella och kreativa näringar, åtminstone till och med 2015. Ett program? Jo, en struktur för att kunna husera flera projekt och aktiviteter. Läs mer här om deras insatsområden. Jag hoppas även att någon myndighet tar på sig ansvaret att formulera och sprida resultat från den handlingsplan som trots allt bidrog till många intressanta processer.

Så — nej. Strukturer förändras, men arbetet för kulturella och kreativa näringar pågår fortfarande.

Kommentera