Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
16 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Kulturkalaset vs Kulturfestivalen

Emma Emma

Jag har aldrig varit en flitig besökare på Stockholms kulturfestival av den enkla anledningen att den ligger helt fel i tiden. Veckan innan läsårsstart brukar vara en av de mest intensiva på året – och några kulturevenemang hinner man sällan med.

I år hamnade jag dessutom i Göteborg. På Kulturkalaset. Det var superintressant. Min kompis Tasso Stafilidis, tillika festivalansvarig, guidade runt och berättade en massa spännande saker.

Som att Kulturkalaset är mer än dubbelt så stort som Kulturfestivalen, till exempel. Stockholms kulturfestival har 500 programpunkter, Göteborgs kulturkalas 1200.

Förra året hade Kulturkalaset hela 1,3 miljoner besök – och precis ALLA jag träffade under mina dagar på västkusten skulle dit. En ingenjör berättade till exempel att han seglade dit sin båt och la den i gästhamnen, så att familjen kunde bo nära Kulturkalaset under de dagar det pågick. Riktigt den känslan av uppslutning får jag tyvärr inte i Stockholm.

Sedan blev jag fascinerad över hur man tänkte kring stök och programmering i Göteborg (det gör man säkert i Stockholm också, men det känner jag inte till). Det serveras till exempel inte alkohol någonstans och programmet varieras medvetet på scenerna, så att det inte blir stora samlingar av exempelvis ungdomar någonstans.

Likaså tyckte jag att samarbetet med sponsorerna var kreativt. Det räcker inte med att de skjuter till pengar, utan de måste också erbjuda något med kulturell anknytning, som de kan få hjälp att spåna fram. Därmed sätter man också igång processer i företagen. Här är det till exempel ett bostadsbolag som varje dag låter barn måla ett litet hus, som sedan på kvällen lyses upp och ställs ut på en liten flotte i kanalen:

Kommentera
10 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Amazon Art?

Emma Emma

Dataföretaget Amazon har i veckan lanserat Amazon Art, d v s konstförsäljning på nätet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker.

Å ena sidan är det jättebra att trösklarna för konstinköp sänks. Galleri- och auktionsvärlden kan skrämma bort även den som har högt kulturellt kapital och en massa vana. Själv AVSKYR jag att köpa konst! Och jag vet hur läskigt många andra tycker att det är.

Å andra sidan kan man ju undra vilka som gynnas, förutom Amazon själva och de utvalda gallerierna och konstnärerna, förstås. Kommer det här vara ett sätt för fler konstnärer att sälja, eller bidrar det bara till att spä på konstvärldens kändisekonomi?

PS Sommarens finaste inköp var för övrigt en målning på Facebook, som en gammal bekant, Jan Abramson, målat och lagt ut. Den heter ”Orosmoln” och speglar perfekt mitt eget tillstånd. Såhär ser den ut:

Kommentera
7 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Att kasta sten i glashus

Emma Emma

Jag har ju gnällt lite över självförhärligande sommarpratare förut och grämt mig över att de som kommit från näringslivet varit så platta och fulla av floskler.

Som tur var kom Daniel Sachs och bröt trenden. Äntligen någon som visade att man kan vara både bildad och samhällsengagerad – och samtidigt vara affärsman! Jag blir så GLAD!!!

Daniel sa mycket klokt. Själv fastnade jag bland annat för tankarna om hur vi i Sverige är dåliga på att ta vår roll som européer på allvar. Vi tar så mycket för givet och glömmer att vi måste värna om demokrati, frihet, öppenhet och fred – och bekämpa nationalism och främlingsfientlighet!

Och här måste näringslivet förstås vara med. Det ligger, som Daniel kallade det, i näringslivets ”långsiktiga egenintresse”.

Om det är något vi behöver är det dessutom kapitalister som förändrar kapitalismen inifrån, som ”kastar sten i glashus”, som Daniel uttryckte det så bra.

Här kände jag förstås igen mig. Jag får ofta frågan hur jag, som är så kritisk, kan arbeta på Handelshögskolan och skriva i Dagens Industri. Men det är ju precis därför. Jag tror, i likhet med Daniel, att det är mycket bättre att försöka förändra system inifrån; att kasta sten i glashus, helt enkelt!

Tyvärr verkar inte alla tänka så. Många anpassar sig till, istället för att försöka förändra systemen. Det är så synd. Jag tror verkligen att vi behöver fler affärsmän som Daniel, inte minst för att näringslivet är en så viktig del av samhället och kan bidra till att skapa positiva förändringar.

Daniel pratade också om konsten, vilket kändes självklart, dels med tanke på all kulturell verksamhet som Proventus bedriver och engagerar sig i. Dels för att Daniel också privat har en massa engagemang i kulturen, bland annat som ordförande i Dramaten och Framtidsgenerationen, som han också berättade om.

Återigen vill jag applådera. Det är just den här typen av bildade och engagerade personer från näringslivet som vi behöver höra som sommarpratare. De hjälper till att upprätta förtroende för näringslivet, vilket verkligen behövs! Och de inspirerar unga människor som både vill bli företagare och förbättra samhället, vilket, enligt min erfarenhet, många unga vill!

Just det sistnämnda har jag haft anledning att fundera över. Jag har de senaste åren mött många unga, duktiga gymnasister, inte minst kvinnor, men också män, som tvekar att söka till traditionella ekonomutbildningar. Visserligen är de intresserade av ekonomi, men de är också intresserade av samhällsfrågor generellt, av internationella relationer, hållbarhet och humaniora. Och de perspektiven tycker de – med all rätt – saknas i de traditionella ekonomiutbildningarna.

De vill inte bli några enkelspåriga, egoistiska affärsmän, som inte ser utanför sitt eget företag. De vill bli företagare och förändra världen!

För mig var det inte minst till alla dem som Daniel pratade. Tack!

PS Extra roligt var att programmet efteråt skapade sådan diskussion. En halvan av vänskapskretsen tyckte att det var helt oproblematiserat framför allt vad gäller klass – och kön, och sådant. Andra halvan, främst från Handels, tyckte att det var modigt att Daniel vågade sticka ut. Som alltid beror tolkningen förstås på referensramar.

Kommentera
3 augusti 2013 under Noterat | 4 kommentarer

I Kansas hatar man kreativitet – del III

Emma Emma

Finn ett fel! Eller åtminstone något ovanligt med den här bilden:

Just det: en demokrat från Kansas.

Kansas, med några undantag, är annars väldigt republikanskt. I skolvalet på sonens skola röstade exempelvis 739 elever på republikanerna och en (1) på demokraterna. Fast de flesta var nog i praktiken Tea Party-anhängare. Mitt Romney gillade de inte alls, eftersom han ansågs vara alldeles för vänster. Däremot gillade de Sarah Palin och Ron Paul.

I sonens värdfamilj tyckte de dessutom att man borde skjuta alla demokrater. De ansågs inte ha någon rätt att leva.

Fina demokratiska värderingar, eller hur? I USA. År 2013.

Ärligt talat skulle jag nog lika gärna ha kunnat skicka sonen till Nordkorea ett år. Så illa var det.

Jag tycker faktiskt att vi pratar alldeles för lite om det här; om den här sidan av USA och det totala dödläge som landet som helhet befinner sig i, på grund av den enorma polarisering som finns mellan de som strävar framåt och de som, likt Kansas, strävar bakåt.

Jag tycker också att vi pratar alldeles för lite om den kristna fundamentalismen. Det är ju ett evigt tjatande om fundamentalistiska muslimer, men de kristna fundamentalisterna är inte ett uns bättre. Verkligen inte.

Och jag tycker framför allt att vi pratar alldeles för lite om att de konservativa krafter som vuxit sig så starka på platser som Kansas, växer sig allt starkare här på hemmaplan också.

Själv vill jag bara skrika:

Vakna upp, ser ni att en ny konservatism är på väg att växa fram?

Det räcker ju med att läsa kommentarsfält eller, för den delen, vara kvinna och krönikör. Det är inte enbart i Kansas som de här otäcka krafterna tar allt större plats: anti-feminismen, främlingsfientligheten, anti-progressiviteten. Och vi börjar också se allt större värderingsklyftor växa fram även här. Sverigedemokraternas framväxt är ett tydligt tecken på det!

Efter att ha besökt Kansas, är jag livrädd för det! LIVRÄDD! Jag ser den framväxande konservatismen som ett gigantiskt hot!

Och jag är framför allt rädd för att det kan gå snabbt här också. I Kansas sägs det ha gått på cirka tjugo år. Fram till 1990-talet var Kansas en relativt progressiv stat. Sedan slog det plötsligt om och Kansas blev extremt konservativt.

Hur kunde det gå så snabbt? Vad hände? Och vad kan vi lära?

I den hyllade boken av Thomas Frank, ”What’s the Matter with Kansas?”, ges en del förklaringar.

Hans huvudtes är att det ekonomiska har kommit i skymundan bakom det kulturella. Det är alltså en förskjutning från det ekonomiska till det kulturella (vilket är intressant om man som vi sysslar med kulturekonomi).

För en relativt fattig, och allt fattigare, religiös Kansan vore det ekonomiskt mycket vettigare att rösta demokratiskt. Men hen röstar ändå republikanskt – av kulturella skäl. Republikanerna, och senare Tea Party-rörelsen, har varit mycket skickligare på att adressera värderingar.

Precis som Sverigedemokraterna.

Fast hur ser värderingarna egentligen ut? I Franks värld handlar det mycket om ett slags anti-elitism, och det är lätt att se såväl i Kansas som i de svenska kommentatorsfälten. Men är det inte en anti-elitism som också är konservativ, som tycker att ”det var bättre förr”, när den vite, västerländske mannen fortfarande hade makten? Det är således inte en anti-elitism i verklig bemärkelse, utan snarare en rörelse som är anti-liberal. Så uppfattar jag den i alla fall.

Det är lika intressant som läskigt. Och för första gången tänker jag att det är viktigare än någonsin att försvara det kreativa samhället, som bygger på mångfald och skapar progression.

Kreativitet som motsats och motkraft till konservatism, det kan jag försvara!

Kommentera
2 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Skolan var inte alltid bättre förr

Emma Emma

Det här är min gamla högstadieskola, Tiundaskolan i Uppsala. Där gick jag på 1970-talet. Du vet, den där tiden när allt var fantastiskt: när skolan fortfarande var statlig, lärarna hade status, estetiska ämnen var en självklarhet, och så vidare.

Tyvärr är det inte riktigt så jag minns det. Tvärtom minns jag hur vi bytte lärare stup i kvarten, hur bildläraren gav högre betyg om man visade brösten och hur det var status att hänga i rökrutan, skolka och festa.

Jämför jag med hur min son hade det på sitt kommunala högstadium på 2010-talet är skillnaden ENORM!

I sonens klass var det status att plugga. De hade samma lärare från början till slut, ämnena var integrerade och de läste enormt mycket. Mycket mer än vad våra studenter läser på Handels. Ibland tog de in poeter som undervisade i svenska, en annan gång var det någon från Amnesty som undervisade i samhällsvetenskap. Ja, de tog till och med in mig och Cirkörs vd Anders för att undervisa i kulturellt entreprenörskap. I slutet gjorde de sedan en stor teateruppsättning, tillsammans med professionella, och lärde sig manus, regi, skådespeleri, smink och dekor. Det var helt FANTASTISKT!

Nu gick han visserligen i en profilklass, inriktad mot Litteratur & Drama – och sådant fanns förstås inte på 1970-talet. Men det var trots allt på en alldeles vanlig kommunal högstadieskola.

Så allt var faktiskt inte bättre förr, utan tvärtom finns det saker som är mycket bättre i dag. Vi behöver alltså inte gräma oss över att allt var bättre förr, utan vi kan lära oss av de goda exempel som finns i dag – och sprida dem!

Kommentera
1 augusti 2013 under Noterat | 1 kommentar

I Kansas hatar man kreativitet – del II

Emma Emma

Skräckexemplen från Kansas är hur många som helst.
Sonen, som tillbringade ett läsår där, gick flera timmar i kyrkan varje söndag och fick, i likhet med andra tonåringar, bland annat lära sig att:

  • kvinnor är underordnade män och män är födda till ledare
  • homosexualitet är en synd
  • skolskjutningarna i Newtown berodde på att de tagit bort bönen i skolan
  • man ska absolut inte läsa eller se nyheter, eftersom medierna är en del av vänsterkonspirationen

Nästan allt som sonen hade med sig hemifrån tolkades som del av en gigantisk vänsterkonspiration: högre utbildning, samtidskonst, miljörörelse, medier, feminism, sekularisering, ja, till och med kaféer… allt ansågs förstöra de ”äkta”, fina, amerikanska familjevärderingarna.

Ta till exempel högre utbildning. Sonen kunde absolut inte bära t-shirts med universitetsnamn på i Kansas. Möjligtvis kunde hans klasskompisar tänka sig att gå ett kristet college i Kansas eller en militärutbildning, men absolut inget annat. Och elituniversitet som Harvard, Yale och Stanford avskydde man som pesten!

För att inte tala om samtidskonst och samtidskultur. Det var så totalt otänkbart att det inte ens gick att prata om.

Att sonen hade en mamma som var universitetslärare och dessutom krönikör, och en pappa som var designer och arkitekt, var med andra ord helt avskyvärt. Värdmamman sa rakt ut till sextonåringen att hon tyckte att vi borde dödas, båda två.

Förutom att ha ett förfärligt yrke och fasansfulla värderingar, var ju jag dessutom ogift, vilket är en annan synd.

(Själva hade de en lösning. När en av sönerna inte hittat någon flickvän, fixade mamman helt enkelt fram en via församlingen. Att man i USA år 2013 använder sig av arrangerade äktenskap, tycker jag inte heller att vi pratar så mycket om.)

När jag sedan skickade en ask Aladdin till julklapp, och glömde att det fanns bitar med likör i, var det kört. De tolkade det som ett religiöst övergrepp och blev helt galna, eftersom de var nykterister.

Att de sedan försökte tvångsdöpa sonen, såg de däremot inte alls som ett religiöst övergrepp… vilket däremot jag – och framför allt sonen – gjorde.

Ibland handlade det om till synes bagateller. Som promenader. I Kansas får man inte promenera. Inte heller äta ekologisk mat. Då kan det nämligen se ut som om man tror på klimatförändringar och det vet vi ju alla vad klimatförändringar är… ja, just det, en del av vänsterkonspirationen!

Jag har tänkt mycket på det här. I Sverige förknippar vi kanske Kansas och dylika platser med religion och vapendyrkan, men värderingsklyftorna finns på så oändligt många plan – och de är gigantiska! Tyvärr går förstås liknande värderingsklyftor igenom och klyver hela det amerikanska samhället!

Men det är farligt om vi tror att det enbart handlar om religion och vapen. Då blir det så lätt att säga att det enbart händer i USA, och att vi i Sverige är förskonade. Det tror jag nämligen inte alls att vi är. Tvärtom.

Det betyder förstås inte att religionen och vapnen inte var viktiga. I familjen som sonen bodde hos, åkte man till exempel direkt till skjutbanan efter kyrkan varje söndag. Gud och vapen var de två stora passionerna. På studentmottagningen fick den jämnåriga värdbrorsan ett automatgevär och sonen ett bibelstudiekitt i studentpresent. Vad annars?

Värdpappan arbetade för US Air Force (och kom kamouflageklädd till skolavslutningen) och värdbrorsan var vapentokig. Hela hans bil var fylld av dekaler för vapenlobbyn och militären med texter som ”If you don’t stand behind our troops, you might as well stand in front of them”:

Hela huset var fullt av vapen och barnen lärde sig att om det skulle komma en inbrottstjuv, skulle de skjuta ihjäl honom (eller henne), så att de utan problem skulle kunna hävda att de kände sig hotade – och därför hade rätt att döda.

På helgerna åkte de ofta till Cabelas, ett gigantiskt vapensupermarket, med oändliga rader av alla möjliga slags vapen, inklusive små rosa och ljusblåa k-pistar till barn.

Just den här vapen- och våldsdyrkan kan tyckas främmande i Sverige, men frågan är om det inte finns korn till våldsdyrkan även i vår växande konservatism. Jag tror det, inte minst att döma av de hatmejl jag, i likhet med andra kvinnliga krönikörer, får.

Våldet, eller i alla fall hotet om det, finns där, hela tiden. Kvinnohatet likaså. Liksom avskyn mot allt som är progressivt. Även här hemma ser vi växande värderingsklyftor – och även här hemma växer konservatismen. Därför skadar det inte att försöka förstå sig på Kansas.

Fortsättning följer…

Kommentera