Kanske ska jag ska ta tillbaka mitt dissande av årets sommarprogram. Det är nämligen svårt att göra röstmedia. Väldigt svårt.
Själv kämpar jag just nu med en podcast i tolv avsnitt. En pedagogisk podcast att använda i en kurs i höst. En ”pedpod”, som jag kallar det. Det är vansinnigt kul – och helt omöjligt!
Tekniken är visserligen enkel. Att fixa en schysst hemmastudio, med professionell ljudkvalitet, kostar inte mycket. Likaså är det lätt som en plätt att klippa med exempelvis Garageband.
Men berättandet… och språket… och rösten. Åh, så svårt! Mentalt ska man föreställa sig att man berättar en historia för någon som ligger på kudden bredvid. Så lågmält och intensivt bör man prata för att det ska bli riktigt bra. Det gör inte jag.
Nu har jag dessutom åkt på en luftrörsinfektion. Det hörs inte så mycket när jag pratar vanligt, men i podcasten… Det låter helt förfärligt. Sprucket, knastrigt och ansträngt. Vad gör man då?
För att inte tala om språket. Hur svårt kan det vara att hitta rätt ord och inte säga ”liksom” och ”gud” och en massa annat dumt i var och varannan mening? Svar: supersvårt.
Slutligen, och svårast av allt: berättandet. Det går inte att prata rakt upp och ned, utan man måste hela tiden hitta berättelser; något som fångar intresset, oavsett vad man pratar om.
För den som likt jag själv är van att stå på scen och använda hela kroppen, är det extremt utmanande att enbart ha berättandet, språket och rösten att ta till.
Nu har jag tack och lov förmånen att få bli coachad av såväl kollegor som en producent på Sveriges Radio. Tanken är att på sikt kunna utveckla både konceptet pedagogiska podcasts och också kunna gå publikt med en större satsning.
Vi tror nämligen att det här är framtiden. Rörliga bilder i all ära, men de kräver helt andra resurser och en annan typ av koncentration hos den som tittar. Podcasts kan man lyssna på medan man gör något annat – och de är mycket billigare och enklare (rent tekniskt) att spela in.
PS Den som vill höra hur illa jag låter, kan för övrigt lyssna på Vetandets värld i morgon, måndag. Där ”föreläser” jag – precis som jag nu fått lära mig att man inte ska – om humaniora i ekonomutbildningar.