De senaste åren har det blivit otroligt populärt med olika typer av interdisciplinära innovationsprocesser; inspirerade inte minst från designtänkande. Jag använder mig själv av sådana processer i min undervisning – och de brukar vara uppskattade.
Ändå är jag lite skeptisk, efter att – för en gångs skull – själv ha deltagit i en dylik process under två dagar på Marstrand.
Är den här typen av strukturerade, kreativa grupprocesser verkligen effektiva? Missar man inte väldigt viktiga aspekter? Passar de kanske vissa, men långt ifrån alla?
Själv tenderar jag till exempel att bli väldigt dominant. Det är inte bra. Andra går åt andra hållet och försvinner, trots att de kanske har mest att bidra med av alla. Ska man arbeta i grupp, tror jag också att man behöver arbeta med själva grupprocessen; inte enbart med innehållet.
Dessutom blir det tydligt att processen låser fast lösningen. Själv ville jag till exempel börja om dag två och kasta vår första idé överbord, men det var förstås en omöjlighet. Då hade vi redan, som grupp, investerat alldeles för mycket.
Tiden är en annan faktor. Har man läst sin Kahneman, vet man att det finns en poäng med att också tänka långsamt. Det hinner man inte göra under sådana här processer.
Likaså tror forskaren i mig att det också är bra att se utåt och göra lite efterforskningar innan man bestämmer sig för en idé. Men även det är förstås svårt att få till under en två dagars workshop – utan nät.
Däremot tror jag att man kan få till ett par saker jag verkligen saknade. Det första är tid för egen reflektion och tid att se inåt. Inspirerad av innovationsforskningen vid MIT, lägger jag själv gärna in meditation i mina processer, som ett sätt att nå djupare, till själva ”källan”. Det saknade jag på Marstrand (även om jag hann smita iväg under en rast och meditera vid havet).
Meditation har dessutom fördelen att öppna upp för bättre samtal. Man blir helt enkelt mer närvarande och kan efteråt mötas på ett djupare plan.
En annan sak jag saknade var rörelse. När jag tvingas sitta stilla i två dagar, blir jag helt hysteriskt rastlös. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte koncentrera mig. Sitter jag hemma och skriver, hoppar jag ofta upp på min crosstrainer en stund för att få igång tankarna. Och på jobbet rullar jag ofta ut min yogamatta. När jag själv leder sådana här processer, brukar jag därför alltid se till att lägga in åtminstone en promenad, enskilt eller i grupp. Det tycker jag hjälper.
Men, återigen, vi är förstås olika. Det finns förstås dem som bara älskar att gå in i en gruppbubbla och som där får flow. Min mest älskade kollega, till exempel. Han älskar relationer och struktur – och är på många (alla?) sätt min motsats. Och han ÄLSKAR förstås den här typen av grupprocesser! Det är hans element.
Själv tror jag på dem i teorin, men jag kan men kan konstatera att jag i praktiken föredrar att arbeta lite mer ostrukturerat. Det är kanske en anledning till att jag aldrig gillat lagsport.
Frågan är dock hur man fångar upp alla i den här typen av processer, så att vi får till en mångfald också av personlighetstyper; både sådana här frihetstörstande, rastlösa individualister som jag själv och de mer introverta. Som min bordsherre på middagen, som berättade hur han såg till att snabbt göra sig själv till sekreterare för slippa säga en massa saker i sin grupp.
Jag tror att det finns mycket att göra på själva processområdet. För att utveckla bra metoder, tror jag faktiskt att man skulle behöva arbeta just mer interdisciplinärt och få med fler aspekter!
PS Se också artikeln i Resumé om ”kreativitetsexperten” Nicolas Jaquemot. Även han lyfter fram vikten av att skapa plats för individen, av den fysiska rörelsen och av eftertanken för att stimulera kreativitet.