Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 augusti 2013 under Noterat | 1 kommentar

Dags för innovation av processerna?

Emma Emma

De senaste åren har det blivit otroligt populärt med olika typer av interdisciplinära innovationsprocesser; inspirerade inte minst från designtänkande. Jag använder mig själv av sådana processer i min undervisning – och de brukar vara uppskattade.

Ändå är jag lite skeptisk, efter att – för en gångs skull – själv ha deltagit i en dylik process under två dagar på Marstrand.

Är den här typen av strukturerade, kreativa grupprocesser verkligen effektiva? Missar man inte väldigt viktiga aspekter? Passar de kanske vissa, men långt ifrån alla?

Själv tenderar jag till exempel att bli väldigt dominant. Det är inte bra. Andra går åt andra hållet och försvinner, trots att de kanske har mest att bidra med av alla. Ska man arbeta i grupp, tror jag också att man behöver arbeta med själva grupprocessen; inte enbart med innehållet.

Dessutom blir det tydligt att processen låser fast lösningen. Själv ville jag till exempel börja om dag två och kasta vår första idé överbord, men det var förstås en omöjlighet. Då hade vi redan, som grupp, investerat alldeles för mycket.

Tiden är en annan faktor. Har man läst sin Kahneman, vet man att det finns en poäng med att också tänka långsamt. Det hinner man inte göra under sådana här processer.

Likaså tror forskaren i mig att det också är bra att se utåt och göra lite efterforskningar innan man bestämmer sig för en idé. Men även det är förstås svårt att få till under en två dagars workshop – utan nät.

Däremot tror jag att man kan få till ett par saker jag verkligen saknade. Det första är tid för egen reflektion och tid att se inåt. Inspirerad av innovationsforskningen vid MIT, lägger jag själv gärna in meditation i mina processer, som ett sätt att nå djupare, till själva ”källan”. Det saknade jag på Marstrand (även om jag hann smita iväg under en rast och meditera vid havet).

Meditation har dessutom fördelen att öppna upp för bättre samtal. Man blir helt enkelt mer närvarande och kan efteråt mötas på ett djupare plan.

En annan sak jag saknade var rörelse. När jag tvingas sitta stilla i två dagar, blir jag helt hysteriskt rastlös. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte koncentrera mig. Sitter jag hemma och skriver, hoppar jag ofta upp på min crosstrainer en stund för att få igång tankarna. Och på jobbet rullar jag ofta ut min yogamatta. När jag själv leder sådana här processer, brukar jag därför alltid se till att lägga in åtminstone en promenad, enskilt eller i grupp. Det tycker jag hjälper.

Men, återigen, vi är förstås olika. Det finns förstås dem som bara älskar att gå in i en gruppbubbla och som där får flow. Min mest älskade kollega, till exempel. Han älskar relationer och struktur – och är på många (alla?) sätt min motsats. Och han ÄLSKAR förstås den här typen av grupprocesser! Det är hans element.

Själv tror jag på dem i teorin, men jag kan men kan konstatera att jag i praktiken föredrar att arbeta lite mer ostrukturerat. Det är kanske en anledning till att jag aldrig gillat lagsport.

Frågan är dock hur man fångar upp alla i den här typen av processer, så att vi får till en mångfald också av personlighetstyper; både sådana här frihetstörstande, rastlösa individualister som jag själv och de mer introverta. Som min bordsherre på middagen, som berättade hur han såg till att snabbt göra sig själv till sekreterare för slippa säga en massa saker i sin grupp.

Jag tror att det finns mycket att göra på själva processområdet. För att utveckla bra metoder, tror jag faktiskt att man skulle behöva arbeta just mer interdisciplinärt och få med fler aspekter!

PS Se också artikeln i Resumé om ”kreativitetsexperten” Nicolas Jaquemot. Även han lyfter fram vikten av att skapa plats för individen, av den fysiska rörelsen och av eftertanken för att stimulera kreativitet.

En kommentar
  1. Jenny Fossum skriver:

    Intressant och relevant fråga. Vi har märkt en stigande efterfrågan från våra kunder av workshops, vilket gjort oss till något av experter på området. Vi har testat oss fram och utvecklat olika modeller för detta, framförallt inom besöksnäring, turism och community design. Det har helt klart gått inflation i hela begreppet. En workshop är en liten del i en komplicerad designprocess och förbereds alltid av oss i veckor inför själva mötet. Sällan är idégenerering fokus för dessa sammankomster. Vi studerar snarare samtalen, relationer och stämningar. Finns en gemensam företagskultur/ anda? Var finns drivet och vilka frågor inom företaget skapar ett gemensamt engagemang? Vi lägger upp våra analyser, insikter och infallsvinklar och får feedback. Själva workshopen handlar framförallt om att deltagare gemensamt ser och formulerar problemområden (inte idéer) och sätter sig in i användarens/konsumentens/besökarens liv, livsstil och värderingar. Att börja tänka utifrån och in och att se företaget ur ett annat perspektiv. Det är där aha-upplevelsen ofta uppkommer. Detta är något de flesta organisationer tappat på vägen. Genom att skapa engagemang och delaktighet i de utvecklingsprocesser som föreligger blir det även ett tids- och kostnadseffektivt sätt att förankra och få gehör för implementeringen av densamma. Målet är att sätta igång en process i huvudet på varje deltagare, inte att utveckla idéer. Utifrån detta paketerar vi sedan idéer som kommer upp under designprocessen i sin helhet. Dessa återfinns i samtalen, observationerna och individuella möten. En workshop bör alltid efterföljas av en uppsluppen middag. Kahnemans bok är relevant för att vidareutveckla den interna kreativitets processen och utnyttja workshops och sammankomster på rätt sätt. Den bekräftar också det vi, genom vår långa erfarenhet vet. Vi är designers, skolade att komma upp med nya saker i möjliga framtida kontext. Att designers skulle vara idésprutor är en väldigt stor myt. Reflektion och frustration i kombination med en strukturerad process ger bra alltid idéer. Var och hur de uppkommer är högst individuellt. De trillar oftast ner i helt andra sammanhang. På bussen. I liftkön. På Konsum. När hjärnan tvingas ut ur sitt jobbsammanhang. När vi själva blir användare på riktigt. Fungerande metoder i enlighet med Nicolas Jaquemots slutsatser. Jättebra att brainstormingprocesser synas. Vi skulle själva aldrig använda begreppet eftersom brainstorming ofta missuppfattas och sällan ger något vettigt resultat. Personligen har jag bara magknip inför en sådan, eftersom det helt låser sig i huvudet. Företeelsen av olika samarbetsformat är bra, men innehållet och kunskapen kring vad som verkligen leder till utveckling och kreativitet måste från början finnas där.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas