Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
1 augusti 2013 under Noterat | 1 kommentar

I Kansas hatar man kreativitet – del II

Emma Emma

Skräckexemplen från Kansas är hur många som helst.
Sonen, som tillbringade ett läsår där, gick flera timmar i kyrkan varje söndag och fick, i likhet med andra tonåringar, bland annat lära sig att:

  • kvinnor är underordnade män och män är födda till ledare
  • homosexualitet är en synd
  • skolskjutningarna i Newtown berodde på att de tagit bort bönen i skolan
  • man ska absolut inte läsa eller se nyheter, eftersom medierna är en del av vänsterkonspirationen

Nästan allt som sonen hade med sig hemifrån tolkades som del av en gigantisk vänsterkonspiration: högre utbildning, samtidskonst, miljörörelse, medier, feminism, sekularisering, ja, till och med kaféer… allt ansågs förstöra de ”äkta”, fina, amerikanska familjevärderingarna.

Ta till exempel högre utbildning. Sonen kunde absolut inte bära t-shirts med universitetsnamn på i Kansas. Möjligtvis kunde hans klasskompisar tänka sig att gå ett kristet college i Kansas eller en militärutbildning, men absolut inget annat. Och elituniversitet som Harvard, Yale och Stanford avskydde man som pesten!

För att inte tala om samtidskonst och samtidskultur. Det var så totalt otänkbart att det inte ens gick att prata om.

Att sonen hade en mamma som var universitetslärare och dessutom krönikör, och en pappa som var designer och arkitekt, var med andra ord helt avskyvärt. Värdmamman sa rakt ut till sextonåringen att hon tyckte att vi borde dödas, båda två.

Förutom att ha ett förfärligt yrke och fasansfulla värderingar, var ju jag dessutom ogift, vilket är en annan synd.

(Själva hade de en lösning. När en av sönerna inte hittat någon flickvän, fixade mamman helt enkelt fram en via församlingen. Att man i USA år 2013 använder sig av arrangerade äktenskap, tycker jag inte heller att vi pratar så mycket om.)

När jag sedan skickade en ask Aladdin till julklapp, och glömde att det fanns bitar med likör i, var det kört. De tolkade det som ett religiöst övergrepp och blev helt galna, eftersom de var nykterister.

Att de sedan försökte tvångsdöpa sonen, såg de däremot inte alls som ett religiöst övergrepp… vilket däremot jag – och framför allt sonen – gjorde.

Ibland handlade det om till synes bagateller. Som promenader. I Kansas får man inte promenera. Inte heller äta ekologisk mat. Då kan det nämligen se ut som om man tror på klimatförändringar och det vet vi ju alla vad klimatförändringar är… ja, just det, en del av vänsterkonspirationen!

Jag har tänkt mycket på det här. I Sverige förknippar vi kanske Kansas och dylika platser med religion och vapendyrkan, men värderingsklyftorna finns på så oändligt många plan – och de är gigantiska! Tyvärr går förstås liknande värderingsklyftor igenom och klyver hela det amerikanska samhället!

Men det är farligt om vi tror att det enbart handlar om religion och vapen. Då blir det så lätt att säga att det enbart händer i USA, och att vi i Sverige är förskonade. Det tror jag nämligen inte alls att vi är. Tvärtom.

Det betyder förstås inte att religionen och vapnen inte var viktiga. I familjen som sonen bodde hos, åkte man till exempel direkt till skjutbanan efter kyrkan varje söndag. Gud och vapen var de två stora passionerna. På studentmottagningen fick den jämnåriga värdbrorsan ett automatgevär och sonen ett bibelstudiekitt i studentpresent. Vad annars?

Värdpappan arbetade för US Air Force (och kom kamouflageklädd till skolavslutningen) och värdbrorsan var vapentokig. Hela hans bil var fylld av dekaler för vapenlobbyn och militären med texter som ”If you don’t stand behind our troops, you might as well stand in front of them”:

Hela huset var fullt av vapen och barnen lärde sig att om det skulle komma en inbrottstjuv, skulle de skjuta ihjäl honom (eller henne), så att de utan problem skulle kunna hävda att de kände sig hotade – och därför hade rätt att döda.

På helgerna åkte de ofta till Cabelas, ett gigantiskt vapensupermarket, med oändliga rader av alla möjliga slags vapen, inklusive små rosa och ljusblåa k-pistar till barn.

Just den här vapen- och våldsdyrkan kan tyckas främmande i Sverige, men frågan är om det inte finns korn till våldsdyrkan även i vår växande konservatism. Jag tror det, inte minst att döma av de hatmejl jag, i likhet med andra kvinnliga krönikörer, får.

Våldet, eller i alla fall hotet om det, finns där, hela tiden. Kvinnohatet likaså. Liksom avskyn mot allt som är progressivt. Även här hemma ser vi växande värderingsklyftor – och även här hemma växer konservatismen. Därför skadar det inte att försöka förstå sig på Kansas.

Fortsättning följer…

  1. By Kulturekonomi | I Kansas hatar man kreativitet – del IV on augusti 29, 2013 at 29 augusti 2013

    […] Kansas hatar man kreativitet – del I I Kansas hatar man kreativitet – del II I Kansas hatar man kreativitet – del […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas