Sommar i P1 är ju en kulturinstitution. Och många av sommarpratarna har också något slags anknytning till kulturekonomi, vare sig de är kulturskapare eller entreprenörer.
Tyvärr är många också rätt outhärdliga att lyssna på. I år tycker jag nästan att det har varit värre än vanligt; maken till självförhärligande har väl aldrig hörts.
Snälla P1, kan ni inte till nästa år fixa fram redaktörer som kan sätta stopp för detta eviga självförhärligande och skrytande?
Fast det finns förstås undantag. Min favorit hittills (men då har jag inte hört alla) är Liv Strömquist. Attans vad bra hon var! Jag älskar sommarpratare som tar ett specifikt och oväntat ämne, i Livs fall mens, och sedan blandar egna erfarenheter med ordentlig research. Efter att ha lyssnat på hennes program har man lärt sig en massa och framför allt har mensvärken äntligen fått mening! Att det skulle ta så lång tid (37 år, i mitt fall) är helt absurt!
Dessutom bjöd Liv Strömquist på en bra betraktelse av skam och skapande. Hennes tes är att man måste övervinna skammen för att kunna skapa. Det ligger det nog mycket i, även om skammen kan komma med full kraft efteråt. Själv lider jag ju till exempel mycket av min, som jag har berättat om förut, ”scenskam”, d v s den skam som kommer efter ett framträdande, en föreläsning eller publiceringen av en text. Tyvärr vet jag att jag är långt ifrån ensam om det.
Likaså gillade jag Liv Strömquist tankar om vikten av stöd för att kunna skapa. Har man som hon, och som jag, och säkert som många andra, en ”inre Laila Bagge”, som kritiserar allt man gör, behöver man inte mer kritik, utan snarare stöd, för att utvecklas.
Andra sommarpratare som jag har gillat i år är Kristian Gidlund och Maria Sveland, Malik Bendjelloul och Filip Hammar; alla bra berättare med viktiga budskap!
Men många har jag ännu inte hört, så tipsa gärna! Vem tyckte du var bäst? Och sämst?
Sämst so far var de som jag blev besvikna på; de som jag hade sett fram emot – och verkligen ville gilla! Som Niklas Zennström. Varför måste det alltid bli så fullt av floskler och så förutsägbart när det handlar om entreprenörskap? Kan någon förklara det?
En besvikelse var också Carolina Neurath. Jag gillar det hon skriver så jag hade höga förväntningar, men jag blev besviken. Varför lägga sådan tonvikt vid de egna prestationerna, för att inte tala om utseendet, och så lite vid strukturerna i samhället? Jag trodde faktiskt att hon var klokare än så.
Över huvud taget kan man undra om det finns något slags ”Anti-svenskt-näringsliv”, som ligger bakom Sommar? Sällan framstår nämligen näringslivsmänniskor som så korkade och endimensionella som i Sommar. Vad beror det på?
Krävs det att man är full av floskler, förutsägbar, självcentrerad och blind för strukturer, för att lyckas i näringslivet? Man kan ibland undra.
Men än finns det hopp. 7 augusti pratar till exempel min kompis Daniel Sachs, som till vardags är vd för Proventus, styrelseordförande för Dramaten och mycket mer – och han är allt annat än det ovanstående. I alla fall i verkliga livet, och jag hoppas innerligt att han förblir det i Sommar. Annars börjar jag på allvar tro på något slags konspirationsteori..;-)