Ulrika Holmgaard är vd för Svensk Scenkonst och har en bakgrund bland annat som kulturentreprenör och har startat upp flera verksamheter, däribland ungdomsverksameten Lava vid Kulturhuset. Innan hon tillträdde som vd för Svensk Scenkonst var Holmgaard kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.
Du har arbetat inom olika delar av scenkonsten, även med Wallmans salonger. Kan den offentligt finansierade scenkonsten lära sig något av den som är mer marknadsfinansierad?
Jag har arbetat med scenkonst och kultur finansierad på alla möjliga sätt; offentligt finansierad kommunalt, regionalt, statligt, sponsrat och det du kallar marknadsfinansierat. Min erfarenhet säger mig att man alltid kan lära av andra branscher rent generellt. Oavsett finansieringsform finns det mycket att titta på när det gäller hur att hantera viktiga frågor som till exempel arbete på oregelbunden arbetstid, omstruktureringar på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar eller prissättning av biljetter.
Jag själv startade ett eget företag 1994, Scenit Produktion, inspirerad av just Hasse Wallmans sätt att arbeta och mina år på Wallmans Nöjen, där min idé var att effektivisera hanteringen av produktionsprocessen för frigruppsvärlden. Mina erfarenheter från egenföretagaråren är framför allt, att det också finns mycket från myndighetshåll att göra för att förbättra förutsättningarna för kulturaktörer. Från politiskt håll talar man om att bättre sörja för småföretagarna. Här borde man mer, inte minst i sammanhanget med kulturella och kreativa näringar, titta på kulturens småföretagare, som oftast står långt bort från stora intäkter men som drar de tunga lassen att få kulturprojekt att gå runt eller att över huvud taget bli av.
Scenkonst nämns i definitionen som en del av kulturella och kreativa näringar. Tycker du att ni hör hemma i det sammanhanget?
Jag tycker absolut att scenkonst på samma sätt som andra kulturyttringar, hör hemma inom begreppet Kulturella och kreativa näringar. Exkluderar man oss, skulle det vara det samma som att säga att det varken är kultur eller kreativt.
Tyvärr nämns inte scenkonst alltid i definitionen av KKN. Ta exempelvis Svenska Institutet (SI) som har fyra fokusområden. Ett av dessa är Kulturella och kreativa näringar men enligt SI omfattar det endast foto, design, mode, gaming, film, litteratur och musik. SI håller med om att scenkonsten marginaliseras, och menar att scenkonstaktörerna själva måste göra sig mer synliga. Jag tror att det kan ligga något i det. Frågorna är både hur, och huruvida om scenkonsten ges tillträde?
Det visar sig också i rapporter från Tillväxtverket och Kulturbryggan, att man satsar väldigt olika på scenkonsten. Det finns alltså ingen entydig hållning som talar för att scenkonsten är självklar i KKN-aktörers synsätt.
Vad beror det på?
De 73 miljoner (inom regeregingens handlingsplan för KKN 2009-2012, reds anmärkning) som allokerats för att undersöka KKN:s förutsättningar har primärt kommit näringslivsorienterade myndigheter eller organisationer till del (Tillväxtverket, Vinnova, Tillväxtanalys), vilket kan vara en förklaring till att det första k:et i KKN känns borttappat. Det blev tydligt vid en parallelläsning av Tillväxtverkets slutrapport – Mäklarfunktioner (jan 2013) och återrapporteringen (jan 2012) ”Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar” där kulturmyndigheterna (Riksarkivet, Nämden för hemslöjdsfrågor, Kulturrådet, SFI, Konstnärsnämnden) menar att deras erfarenheter inte tagits tillvara och att de inte efterfrågats i genomförandefasen.
Redan från början ser vi sålunda strukturella problem.
Om inte våra kulturmyndigheter har en självklar plats i detta arbete, blir det lättare att förstå vilka utmaningar som scenkonstens aktörer har att tampas med för att göra sig hörda.
KKN-frågan har lyfts fram utifrån statens intresse av att hitta nya tillväxtområden, drivet av vinstintresse där vinst är lika med ekonomisk återbäring av investerade medel. En stor del av vår offentligt finansierade kulturverksamhet, scenkonsten inkluderad, är inte tillkomna för att skapa ekonomiskt plus i statens kassa.
Den stora okunskapen får väl sägas ligga i den totala brist på insikt i vilka enorma resurscentra som scenkonstinstitutionerna besitter i form av strukturellt kapital och kompetens. I över 50 år har Sverige och dess medborgare investerat och byggt allt detta. Att inte ha större inlevelseförmåga eller visionär blick att se hur allt detta har en betydelse för hela det svenska kulturlandskapet, och i förlängning som en spill-over effekt på de kulturella och kreativa näringarna, ja det är kapitalförstöring.
Vad kan man göra bättre?
För att komma tillrätta med rådande missförhållanden bör man från politiskt håll extra försäkra sig om att aktörer med offentligt uppdrag och skattemedel aktivt arbetar för att inkludera scenkonsten. Fån Svensk Scenkonsts håll är vi mer än beredda att agera i frågan, där så tillfälle ges, och vara den länk som idag en inte oansenlig del av skattemedel går till.
Ty de facto är det så, att staten i och med KKN-satsningen har fött fram en ny kår av mellanhänder eller länkar, de så kallade inkubatorerna, mäklarna eller möjliggörarna. Än så länge verkar de inte leva på annat än offentliga medel och det skulle ju kunna ses som ett dilemma.
Yterligare problematiskt får jag säga att själva utvärderingen av mångmiljonsatsningen är. Vilka mål har man satt upp vid start, och hur bedömer man att satsningen lyckats? Att mäta framgång i antal nya f-skattare kan inte vara tillräckligt bevis.
Svensk Scenkonst gjorde en ansats och sökte projektmedel hos KreaNord, via Kulturkontakt Nord; ”Effektiva och hållbara strukturer för scenkonsten i Norden” där vi tillsammans med branschorganisationer i Norge, Finland och Danmark ville undersöka på vilka sätt scenkonstinstitutionerna, med sina strukturella kapital och kompetenser, i högre grad skulle kunna fungera som nav för interregional utveckling, främst inom gränsområden inom Norden. Vi fick avslag med motivering: ”Även om ansökningen var intressant, motsvarade projektet inte tillräckligt KreaNords ändamål. Också affärstänkandet var ganska svagt”.
Det var intressant att pröva saken och inte bara prata. Nu har vi gjort ett försök och Svensk Scenkonst kommer fortsätta att agera i frågan, närmast kan alla följa vårt samtal runt just KKN i Almedalen – på plats eller via web.
Vi lever i en tid där vi översköljs av digitala och inspelade upplevelser. Hur står sig scenkonsten egentligen om du blickar tio år framåt, eller ännu längre?
Det vore dåraktigt att med bestämdhet sia om framtiden i något område, vare sig ekonomi, väder eller kulturpolitisk utveckling. Jag ställer mig frågan ”varför digitalisering?” och tror att beroende på vad svaret blir, så kommer också scenkonsten att kunna anamma det digitala samhället. Digitalisering av scenkonsten är främst som en fråga om tillgänglighet, och det kan ses som ytterligare ett uppdrag bland flera. Även inom scenkonstområdet finns det olika förutsättningar för olika genrer, och det är ingen slump att musiken med konserter ligger i framkant vad gäller att applicera digital teknik och genomföra sändningar. Göteborgs Symfoniorkester har jobbat digitalt sedan 2004, så det blir snart tio år. För teaterns del har det tagit längre tid, även om flera av våra medlemmar sedan några år tillbaka arbetar med digitala sändningar. Det roliga som visade sig vid våra branschdagar i Karlstad nu i maj var att av fem medlemmar som presenterade sina verksamheter inom området, hade alla fem sina egna varianter och tillämpningar.
Upphovsrättsfrågan är såklart väldigt viktig och det finns många som rycker och drar i scenkonstens aktörer nu, för att se vilka områden som måste bevakas och vad som ska betalas för. Vi arbetar för att tydliggöra vår uppfattning om vikten av att se till tillgänglighetsaspekten. Men jag ser fram emot att läsa Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma” där han menar ”…att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande å de gamla analoga systemen i hög grad”.
Jag är övertygad om att scenkonsten står stark, men inte oförändrad, om tio år, givet vissa politiska och ekonomiska förutsättningar. Sverige ska bli världsledande inom det digitala området – inom befintliga budgetramar. Eftersom vi inte ser digitalisering som en ny kommersiell plattform för institutionerna, måste en miljonsatsning på digital teknik för ett scenkonsthus antingen innebära sponsring eller reducering inom verksamheten på annat sätt.
Ni släppte en rapport om samverkansmodellen för några veckor sedan. Tidigare har modellen mest diskuterats utifrån det offentliga perspektivet. Hur ser egentligen institutionerna som ni representerar på den kulturpolitiska utvecklingen?
Kultursamverkansmodellen innebar initialt en strukturell administrativ förändringsprocess, där förberedande utredningar undersökte och analyserade förutsättningarna för kommuner och landsting att hantera övergången från statlig till regional hantering av anslagsmedel. Först i och med att regionerna hade tecknat avtal med staten och så förbundit sig att ta ansvar för den regionala kulturen, kom scenkonstinstitutionerna in i bilden.
Svensk Scenkonsts rapport ”Villkorad existens, politik och konsekvens: En rapport om kultursamverkansmodellen och scenkonsinstitutionerna” kommer i stora drag fram till samma slutsatser som Myndigheten för Kulturanalys rapport på temat.
Kultursamverkansmodellen har inte varit igång tillräckligt länge för att vi ska dra alltför stora slutsatser på dess effekter. Värt att notera är att inga större förändringar har skett vad gäller anslagsfördelning. I många av kulturplanerna lyfts dansen fram som prioriterat område – kommer det att hanteras genom ökade uppdrag för scenkonstinstitutionerna? I några regioner verkar det vara fallet. Ett intressant resultat som vår undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall skapats innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver.
Vad som inte har diskuterats tillräckligt är att de strukturella förändringarna ser olika ut i olika regioner, där landstingen alltid är nav men på olika sätt har delegerat allt eller delar av kulturuppdraget på regionförbund. Vad innebär det för scenkonstaktörerna när ansvarsfrågan i vissa regioner kan bollas mellan två instanser, som kan hänvisa ansvar till varandra? Och var befinner sig den nationella kulturpolitiken i detta nu, och inte mindre intressant, inom en nära framtid?