Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
30 juni 2013 under Noterat | kommentera

Tillbaka

Emma Emma

Jag är tillbaka. Vid midnatt går mitt förordnande som biträdande rektor vid Handelshögskolan i Stockholm ut – och jag har valt att inte förlänga det. Nu återgår jag till min tillvaro som forskare, lärare och frilansande skribent och föreläsare. Det känns helt fantastiskt!

Anledningen till att jag tog uppdraget var att jag ville förändra grundutbildningen vid Handelshögskolan; jag ville bredda den, ge studenterna en stadigare och stabilare grund att stå på, lite ”bildning”, om man så vill – och åtminstone grundläggande kunskaper i ämnen som ekonomisk historia och annan humaniora.

Efter tre år är det bara att konstatera att jag har misslyckats. Ett tag såg det lovande ut, men när rektor Rolf Wolff – av helt outgrundlig anledning! – fick sparken, tappade jag allt hopp. Nu orkar jag inte försöka förändra Handels mer. Nu struntar jag i det.

Från och med nu kommer jag att ägna mig åt forskning samt åt att göra så bra kurser som möjligt; åt verksamheten istället för internpolitiken, helt enkelt. Dessutom kommer jag att ha mer tid för uppdrag vid sidan av, och jag har redan ett par spännande på gång.

För att inte tala om hur kul det ska bli med forskningen. Sommaren ägnar jag åt ett – än så länge hemligt – projekt. Dessutom arbetar jag vidare inom ABC, Center for Arts, Business, and Culture, dels tillsammans med Erik Wikberg i ett projekt om konst och reklam, dels tillsammans med Filip Wijkström i ett projekt om civilsamhälle och kultur. Och så har jag ett nystartat samarbete med några andra kollegor, som än så länge går under beteckningen ? – och som handlar om mer existentiella aspekter.

Men mer om alla projekt – och allt annat spännande – senare. Nu är det Almedalen som gäller. Ses vi?

Kommentera
27 juni 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Ulrika Holmgaard: ”Det första k:et i kkn missas”

Tobias Tobias

Ulrika Holmgaard är vd för Svensk Scenkonst och har en bakgrund bland annat som kulturentreprenör och har startat upp flera verksamheter, däribland ungdomsverksameten Lava vid Kulturhuset. Innan hon tillträdde som vd för Svensk Scenkonst var Holmgaard kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.

Du har arbetat inom olika delar av scenkonsten, även med Wallmans salonger. Kan den offentligt finansierade scenkonsten lära sig något av den som är mer marknadsfinansierad? 
Jag har arbetat med scenkonst och kultur finansierad på alla möjliga sätt; offentligt finansierad kommunalt, regionalt, statligt, sponsrat och det du kallar marknadsfinansierat. Min erfarenhet säger mig att man alltid kan lära av andra branscher rent generellt. Oavsett finansieringsform finns det mycket att titta på när det gäller hur att hantera viktiga frågor som till exempel arbete på oregelbunden arbetstid, omstruktureringar på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar eller prissättning av biljetter.

Jag själv startade ett eget företag 1994, Scenit Produktion, inspirerad av just Hasse Wallmans sätt att arbeta och mina år på Wallmans Nöjen, där min idé var att effektivisera hanteringen av produktionsprocessen för frigruppsvärlden. Mina erfarenheter från egenföretagaråren är framför allt, att det också finns mycket från myndighetshåll att göra för att förbättra förutsättningarna för kulturaktörer. Från politiskt håll talar man om att bättre sörja för småföretagarna. Här borde man mer, inte minst i sammanhanget med kulturella och kreativa näringar, titta på kulturens småföretagare, som oftast står långt bort från stora intäkter men som drar de tunga lassen att få kulturprojekt att gå runt eller att över huvud taget bli av.

Scenkonst nämns i definitionen som en del av kulturella och kreativa näringar. Tycker du att ni hör hemma i det sammanhanget?
Jag tycker absolut att scenkonst på samma sätt som andra kulturyttringar, hör hemma inom begreppet Kulturella och kreativa näringar. Exkluderar man oss, skulle det vara det samma som att säga att det varken är kultur eller kreativt.
Tyvärr nämns inte scenkonst alltid i definitionen av KKN. Ta exempelvis Svenska Institutet (SI) som har fyra fokusområden. Ett av dessa är Kulturella och kreativa näringar men enligt SI omfattar det endast foto, design, mode, gaming, film, litteratur och musik. SI håller med om att scenkonsten marginaliseras, och menar att scenkonstaktörerna själva måste göra sig mer synliga. Jag tror att det kan ligga något i det. Frågorna är både hur, och huruvida om scenkonsten ges tillträde?

Det visar sig också i rapporter från Tillväxtverket och Kulturbryggan, att man satsar väldigt olika på scenkonsten. Det finns alltså ingen entydig hållning som talar för att scenkonsten är självklar i KKN-aktörers synsätt.

Vad beror det på?
De 73 miljoner (inom regeregingens handlingsplan för KKN 2009-2012, reds anmärkning) som allokerats för att undersöka KKN:s förutsättningar har primärt kommit näringslivsorienterade myndigheter eller organisationer till del (Tillväxtverket, Vinnova, Tillväxtanalys), vilket kan vara en förklaring till att det första k:et i KKN känns borttappat. Det blev tydligt vid en parallelläsning av Tillväxtverkets slutrapport – Mäklarfunktioner (jan 2013) och återrapporteringen (jan 2012) ”Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar” där kulturmyndigheterna (Riksarkivet, Nämden för hemslöjdsfrågor, Kulturrådet, SFI, Konstnärsnämnden)  menar att deras erfarenheter inte tagits tillvara och att de inte efterfrågats i genomförandefasen.

Redan från början ser vi sålunda strukturella problem.
Om inte våra kulturmyndigheter har en självklar plats i detta arbete, blir det lättare att förstå vilka utmaningar som scenkonstens aktörer har att tampas med för att göra sig hörda.

KKN-frågan har lyfts fram utifrån statens intresse av att hitta nya tillväxtområden, drivet av vinstintresse där vinst är lika med ekonomisk återbäring av investerade medel. En stor del av vår offentligt finansierade kulturverksamhet, scenkonsten inkluderad, är inte tillkomna för att skapa ekonomiskt plus i statens kassa.

Den stora okunskapen får väl sägas ligga i den totala brist på insikt i vilka enorma resurscentra som scenkonstinstitutionerna besitter i form av strukturellt kapital och kompetens. I över 50 år har Sverige och dess medborgare investerat och byggt allt detta. Att inte ha större inlevelseförmåga eller visionär blick att se hur allt detta har en betydelse för hela det svenska kulturlandskapet, och i förlängning som en spill-over effekt på de kulturella och kreativa näringarna, ja det är kapitalförstöring.

Vad kan man göra bättre?
För att komma tillrätta med rådande missförhållanden bör man från politiskt håll extra försäkra sig om att aktörer med offentligt uppdrag och skattemedel aktivt arbetar för att inkludera scenkonsten. Fån Svensk Scenkonsts håll är vi mer än beredda att agera i frågan, där så tillfälle ges, och vara den länk som idag en inte oansenlig del av skattemedel går till.

Ty de facto är det så, att staten i och med KKN-satsningen har fött fram en ny kår av mellanhänder eller länkar, de så kallade inkubatorerna, mäklarna eller möjliggörarna. Än så länge verkar de inte leva på annat än offentliga medel och det skulle ju kunna ses som ett dilemma.

Yterligare problematiskt får jag säga att själva utvärderingen av mångmiljonsatsningen är. Vilka mål har man satt upp vid start, och hur bedömer man att satsningen lyckats? Att mäta framgång i antal nya f-skattare kan inte vara tillräckligt bevis.
Svensk Scenkonst gjorde en ansats och sökte projektmedel hos KreaNord, via Kulturkontakt Nord; ”Effektiva och hållbara strukturer för scenkonsten i Norden” där vi tillsammans med branschorganisationer i Norge, Finland och Danmark ville undersöka på vilka sätt scenkonstinstitutionerna, med sina strukturella kapital och kompetenser, i högre grad skulle kunna fungera som nav för interregional utveckling, främst inom gränsområden inom Norden. Vi fick avslag med motivering:  ”Även om ansökningen var intressant, motsvarade projektet inte tillräckligt KreaNords ändamål. Också affärstänkandet var ganska svagt”.
Det var intressant att pröva saken och inte bara prata. Nu har vi gjort ett försök och Svensk Scenkonst kommer fortsätta att agera i frågan, närmast kan alla följa vårt samtal runt just KKN i Almedalen – på plats eller via web.

Vi lever i en tid där vi översköljs av digitala och inspelade upplevelser. Hur står sig scenkonsten egentligen om du blickar tio år framåt, eller ännu längre?
Det vore dåraktigt att med bestämdhet sia om framtiden i något område, vare sig ekonomi, väder eller kulturpolitisk utveckling. Jag ställer mig frågan ”varför digitalisering?” och tror att beroende på vad svaret blir, så kommer också scenkonsten att kunna anamma det digitala samhället. Digitalisering av scenkonsten är främst som en fråga om tillgänglighet, och det kan ses som ytterligare ett uppdrag bland flera. Även inom scenkonstområdet finns det olika förutsättningar för olika genrer, och det är ingen slump att musiken med konserter ligger i framkant vad gäller att applicera digital teknik och genomföra sändningar. Göteborgs Symfoniorkester har jobbat digitalt sedan 2004, så det blir snart tio år. För teaterns del har det tagit längre tid, även om flera av våra medlemmar sedan några år tillbaka arbetar med digitala sändningar. Det roliga som visade sig vid våra branschdagar i Karlstad nu i maj var att av fem medlemmar som presenterade sina verksamheter inom området, hade alla fem sina egna varianter och tillämpningar.

Upphovsrättsfrågan är såklart väldigt viktig och det finns många som rycker och drar i scenkonstens aktörer nu, för att se vilka områden som måste bevakas och vad som ska betalas för. Vi arbetar för att tydliggöra vår uppfattning om vikten av att se till tillgänglighetsaspekten. Men jag ser fram emot att läsa Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma” där han menar ”…att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande å de gamla analoga systemen i hög grad”.

Jag är övertygad om att scenkonsten står stark, men inte oförändrad, om tio år, givet vissa politiska och ekonomiska förutsättningar. Sverige ska bli världsledande inom det digitala området – inom befintliga budgetramar. Eftersom vi inte ser digitalisering som en ny kommersiell plattform för institutionerna, måste en miljonsatsning på digital teknik för ett scenkonsthus antingen innebära sponsring eller reducering inom verksamheten på annat sätt.

Ni släppte en rapport om samverkansmodellen för några veckor sedan. Tidigare har modellen mest diskuterats utifrån det offentliga perspektivet. Hur ser egentligen institutionerna som ni representerar på den kulturpolitiska utvecklingen?
Kultursamverkansmodellen innebar initialt en strukturell administrativ förändringsprocess, där förberedande utredningar undersökte och analyserade förutsättningarna för kommuner och landsting att hantera övergången från statlig till regional hantering av anslagsmedel. Först i och med att regionerna hade tecknat avtal med staten och så förbundit sig att ta ansvar för den regionala kulturen, kom scenkonstinstitutionerna in i bilden.

Svensk Scenkonsts rapport ”Villkorad existens, politik och konsekvens: En rapport om kultursamverkansmodellen och scenkonsinstitutionerna” kommer i stora drag fram till samma slutsatser som Myndigheten för Kulturanalys rapport på temat.

Kultursamverkansmodellen har inte varit igång tillräckligt länge för att vi ska dra alltför stora slutsatser på dess effekter. Värt att notera är att inga större förändringar har skett vad gäller anslagsfördelning. I många av kulturplanerna lyfts dansen fram som prioriterat område – kommer det att hanteras genom ökade uppdrag för scenkonstinstitutionerna? I några regioner verkar det vara fallet. Ett intressant resultat som vår undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall skapats innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver.

Vad som inte har diskuterats tillräckligt är att de strukturella förändringarna ser olika ut i olika regioner, där landstingen alltid är nav men på olika sätt har delegerat allt eller delar av kulturuppdraget på regionförbund. Vad innebär det för scenkonstaktörerna när ansvarsfrågan i vissa regioner kan bollas mellan två instanser, som kan hänvisa ansvar till varandra? Och var befinner sig den nationella kulturpolitiken i detta nu, och inte mindre intressant, inom en nära framtid?

Kommentera
26 juni 2013 under Noterat | kommentera

Vart ska vi åka?

Tobias Tobias

Ibland träffar man på sällsamma platser, som skapat så mycket utifrån det som inte verkade vara något alls. Wanås – se nedan – innebar en sådan särskild upplevelse.

I andra fall, i kanske urbana miljöer, kan man fascineras snarare över hur stadsbyggnadsvisioner tagit en plats vidare. Västra hamnen med bland annat Media Evolution är ett sådant exempel. Om vi blickar utanför Sverige tänker jag spontant på 798 i Beijing, Kina.

Och Guggenheimmuseet i Bilbao kanske någon säger. Men vi behöver nya exempel!

Så vilka platser är mest spännande år 2013 i skärningspunkten mellan kultur och antingen stadsbyggnad eller besöksnäring (eller både och)?

Kommentera gärna eller mejla till mig (tobias@volante.se). Kanske ska vi åka dit ihop på studiebesök?

Kommentera
26 juni 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Wanås: betydelsen av platsen

Tobias Tobias

Jag har i samband med en utredning funderat på vilka kulturverksamheter som är reseanledningar. Det går att göra en uppdelning i vilka besöksmål som är en anledning i sig, eller då summan av olika verksamheter innebär en reseanledning.

En annan typ av uppdelning är enligt Guide Michelins mall för restauranger. Är museet, konsthallen eller teatern värt en egen resa, en avstickare eller ”intressant”?

En kulturverksamhet som är ett besöksmål är Wanås i nordöstra Skåne. Jag var där för första gången häromveckan och det här blir årets första sommarkort.

Besöket var en fascinerande upplevelse. Sällan har jag varit med om att konsten samspelar så med platsen. Inte heller att den är så lekfull och tillgänglig, som en oerhörd och prestigelös igångsättare för ett intresse för samtidskonst.

Jag hade med mig min 4-årige son Hugo och han sprang omkring i Charlotte Gyllenhammars upp-och-ner-vända rum, vi satt och svängde i tiometersgungorna och sprang allmänt runt och skrattade och hänfördes.

Och just den barn- och familjevänliga aspekten – vilket hänger ihop med de låga trösklarna och lekfullheten – framstod som mer viktig reseanledning än vad jag tidigare har reflekterat över.

På motsvarande klarnar det hur viktigt det är med en unik känsla, och litet kan förstärka en sådan som en plats i samklang med konsten som förmedlas. Det gäller förstås även kulturhus.

Kommentera
24 juni 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Kulturekonomiska diskussioner i Almedalen

red red

Almedalsveckan närmar sig och diskussionerna som berör kultur och inte minst de kulturekonomiska frågorna är många även i år. Kom gärna in med era tips så uppdaterar vi denna lista.

Svensk Scenkonst samlar liksom de senaste fyra åren ett flertal seminarier som berör kulturekonomiska frågor, bland annat om hållbar tillväxt i livemusiken, att förena kulturens egenvärde med samhällsnytta och kultur som drivkraft för reigonal utveckling. Kungliga musikhögskolan anordnar ett seminarium om hur musik och utbildning skapar affärsnytta. KreaNord kommer diskutera hur man skapar ramverk för att unga kreatörer ska ha möjlighet att bli framgångsrika även kommersiellt. Folkets Hus och Parker arrangerar bland annat ett seminarium om kulturens roll i samhället. Kommande kulturhuvudstaden Umeå arrangerar seminarier om kulturdriven stadsutveckling och kulturdriven tillväxt. Och Stockholm University of the Arts arrangerar ett seminarium om konstnärlig forskning. Kulturrådet har ett välfyllt program med underrubriken “kulturens roll för människan och samhället” och tar bland annat upp kulturen och Sverigebilden som arrangeras i samarbete med Svenska institutet.

Några av de sammanhang där vi är engagerade på olika sätt är i Mälardalsrådets seminarium om kreativa näringar, Kulturanalys seminarium om Crowdfunding och Örebro kommuns seminarium om kultur kopplat till attraktivitet.

***

Uppdatering

 

Kommentera
14 juni 2013 under Noterat | kommentera

Seminarium om organisation och ledarskap i kreativa företag

red red

Igår arrangerade Handelshögskolan ett seminarium utifrån Vinnovas forskningsprojekt om de kulturella och kreativa näringarna, som också sammanställts i boken ”Kreativt kapital: Om ledning och organisation i de kulturella och kreativa näringarna”. Redaktörerna för boken, Emma Stenström och Lars Strannegård, ledde seminariet och Klara Adolphson från Vinnova inledningstalade.

Representanter från forskargrupperna som deltagit i projektet presenterade sina slutsatser efter de sammanlagt 23 fallstudier som gjorts inom ett relativt brett spektrum av företag och branscher inom de kulturella och kreativa näringarna. Bland annat företag inom arkitektur, reklam, film, mode och måltid.

En av de slutsatser som lyftes fram var betydelsen av att ha en tydlig personalidé (jämför affärsidé) när ett företag växer. Det är viktigt bland annat för att skapa en lokal förankring då exempelvis en restaurang/klubb öppnar på en ny plats och att skapa en företagsidentitet (vilket ofta utgår från en ”antiidentitet” om vad man inte är). En annan slutsats var och att bejaka en mångfald av företag då det bidrar till en mångfald av innovationer.

Seminariet avslutades med en paneldiskussion med praktiker, deltog gjorde Stefan Ytterborn grundare av POC, Magnus Meyer vd för Tengbom arkitekter, Ingrid Rudefors från Filmregion Stockholm‑Mälardalen och Sven-Olof Bodenfors, grundare av Forsman & Bodenfors och var ordförande i Rådet för kulturella och kreativa näringar.








Kommentera
9 juni 2013 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Kerstin Olander: Viktigt att regionalt samordna insatser för de kulturella och kreativa näringarna

red red

Kerstin Olander arbetar med regional samordning av kultur och kreativa näringar på kulturförvaltningen vid Stockholms läns landsting. I slutet av maj beslöt kulturnämnden landstinget ska ta en ledande roll i samordningen av att genomföra handlingsplanen ”Kreativa Stockholm”. Handlingsplanen togs fram inom projektet Creative Stockholm som pågick från 2009 till och avslutades i början av 2012. Tidigare har Kerstin Olander bland annat varit verksamhetsledare för Film Stockholm som bland annat arbetar med att talangutveckling av filmare vid Filmbasen och filmpedagogiska insatser i länet.

Varför är ett regionalt samarbete viktigt kring frågor som rör kulturella och kreativa näringar?
Det är viktigt att få in kulturen och dess företagare i länets utvecklingsplaner. Därför är kopplingen till RUFS 2010 och samverkan med det regionala utvecklingsarbetet genom avdelningen för trafik, miljö och regionplanering (TMR) bra. Dels är de viktigt att samordna de strategiska insatserna då varje enskild kommun inte har resurser att ha en sådan uppbyggd struktur. Dels innebär det också att landstinget kan vara en tydligare motpart mot staten i de här frågorna. Det finns en hel del statliga medel som vi inte haft möjlighet att söka för att vi inte har haft en regional samordning i de här frågorna.

Vad innebär beslutet i landstingets kulturnämnd?
Beslutet innebär att kulturförvaltningen vid Stockholms läns landsting ska ta en tydligare roll i arbetet med handlingsplanen. Ett önskemål som varit starkt från de kommuner som visat intresse för arbetet med handlingsplanen.

I första hand innebär det att landstinget ska sammankalla de olika nyckelaktörer som visat intresse för att driva de insatser som ingår i handlingsplanen. Landstinget kommer alltså inte själva att driva några projekt i detta läge. Det första mötet planeras till efter sommaren då vi kommer gå igenom vilka frågor och insatser som ska prioriteras. Just nu känns det väldigt positivt att nämnden tagit beslutet och att det gjordes i politisk enighet.

Vilka är nyckelaktörerna?
Det är dels ett antal kommuner, både kultur- och näringslivsförvaltningarna, Länsstyrelsen, några högskolor och organisationer. I olika frågor kommer olika aktörer ha en mer operativ roll. Även om exempelvis Länsstyrelsen har en tydligare roll när det gäller näringslivsperspektiv och landstingets kulturförvaltning när det gäller kulturperspektivet är det viktigt att minska gapet där emellan. Att hitta nya vägar att kommunicera och att implementera varandras modeller.

Vilka insatser handlar det om?
Bland annat en kommunikationsplattform för att synliggöra kulturutbudet i länet, konstnärlig forskning, inkubatorverksamhet och att ta fram nyckeltal och statistik. Några av handlingsplanens förslag på insatser är redan igång som innovativ kultur. Gruppen måste dock prioritera vad som ska göras först och diskutera vilka insatser som kanske tillkommit utanför handlingsplanen.

Det var ett tag sen handlingsplanen presenterades. Varför har beslutet dragit ut på tiden?
Många kommuner och andra aktörer har arbetat med frågorna i många år. Ingen har emellertid haft mandatet att samordna de insatserna. Då har också tiden runnit iväg och insatserna inte kunnat utnyttjas på mest effektiva sätt.

Kommentera
5 juni 2013 under Noterat | kommentera

Nya rapporter om samverkansmodellen

red red

I förra veckan arrangerade Myndigheten för kulturanalys ett seminarium i Stockholm om kultursamverkansmodellen. Diskussionen utgick från Kulturanalys andra rapport där kultursamverkansmodellen utvärderas. I rapporten konstateras att regionernas makt över kulturpolitiken har ökat men att staten fortfarande har ett starkt inflytande. Några större förändringar av hur bidragen fördelas har heller ännu inte skett. Retoriken kring och arbetssätten med kulturfrågor har dock börjat förändras på regional nivå där idéer om regionala variationer börjar sätta sig.

I panelen var man enig om att modellen haft en positiv inverkan när det gäller att kulturen kommit högre upp på agendan och att det sker en högre grad av samverkan mellan regioner och kommuner och till viss del även mellan tjänstemän och kulturverksamma och institutionerna. En diskussion som togs upp var också hur uppföljningen och återrapportering till kulturrådet skapar vissa problem när det gäller en ökad administration.

Kulturanalys nästa steg är att göra intervjuer för att fördjupa resonemangen av den enkätstudie som var grunden i denna rapport och att göra en utvärdering av kultursamverkansmodellens betydelse för scenkonstinstitutionerna. Svensk Scenkonst släppte tidigare i maj, i samarbete med Volante, en rapport om samverkansmodellen ur scenkonstinstitutionernas perspektiv.

Kommentera