Foto: Pawel Flato
Vad innehåller rapporten?
Rapporten bygger på det starka kulturintresse som finns i Sverige, inte minst hos unga. Lite beroende på hur man räknar så är upp till 90 procent utövare av någon form av kultur. En annan stark bild handlar om de kulturella och kreativa näringarna som uppmärksammats stort politiskt. Båda dessa bilder är ett uttryck för ett kulturintresse och en kreativitet som finns i Sverige.
Samtidigt så kan man se att det politiska intresset för kulturnäringarna har accelererat vilket hänger ihop med deras mätbarhet. Och det finns en tendens till att likställa kulturnäringarna med kultursektorn. Men kultur är en mycket vidare sektor än så och kulturen ger många fler samhällseffekter än de rent ekonomiska. Exempelvis kulturens betydelse i regional utveckling och stadsutveckling, för social sammanhållning, i skolan och för hälsan. Dessa faktorer har dock varit mindre synliga i diskussionerna vilket jag tror hänger ihop med mångtydigheten i kulturbegreppet. Det vill säga hur kultursektorn ska definieras, om det bara är det offentligt finansierade etc. Det är därför viktigt att påpeka dessa andra effekter än de ekonomiska.
Det här är egentligen inte nya frågor men i takt med att kunskapsekonomin växer och med en ökad globaliseringen och migration är det här frågor som blir allt viktigare. För politiken är utmaningen att se hela bredden av kultursektorn och bejaka det tvärsektoriella. En sak som är lite speciell också är att framtidskommissionen över huvudtaget har tagit med kulturperspektivet. Tittar man på liknande utredningar där man har försökt att ta ett grepp om utmaningarna för framtiden så har inte kulturperspektivet funnits med. Det tycker jag därför personligen är väldigt roligt och mycket viktigt. Det i sig är en nyhet.
Hur ser framtiden ut för kulturen?
Ser vi till siffror för utövande och deltagande i kulturaktiviteter så står vi som land väl rustade. Samtidigt behöver vi fortsatt värna kärnan i detta. Gör vi inte det riskerar vi att tappa det som kulturen förmedlar. Så det är en utmaning för politiken att både se till kulturnäringarna men också själva kärnan i kulturen, där dessa två perspektiv ska kunna finnas sida vid sida utan hierarkier.
Rapportens titel är ”Är framtiden kulturens re-renässans?”, vad syftar den på?
Det är naturligtvis lite av en lek med ord. Men det handlar också om att det fanns en tid då det existerande en allians mellan konst och vetenskap där kulturen var en självklar del av det offentliga. Det handlar mycket om interdiciplinäritet och kulturens roll för innovation. Att kunna väga in och ta del av fler perspektiv när man fattar beslut.
Hur går man tillväga när man ska säga något om sådana långa perspektiv?
Jag gör tydligt i raporten att jag inte är forskare utan den här rapporten är en sammanställning av aktuella rapporter, både svenska och europeiska. Men också naturligtvis har jag tagit intryck av de debatter sker just nu. Och så har jag fört samtal med personer som är företrädare på myndighetsnivå och för kulturinstitutioner men också med enskilda konstnärer. Det är ett 20‑tal samtal som jag har fört och det finns en diger referenslista i rapporten. Det skrivs ju mycket inom det här ämnet nu och inte minst på eurpeisk nivå.