Kulturhuset Spira i Jönköping invigdes i slutet av förra året. Det är ännu ett ståtligt kulturhus vid vattnet och ritat av en prestigearkitekt (Gert Wingårdh). Jag gillar hur det har fått Jönköpings centrum att kännas större, men kan för lite om verksamheten för att säga vilken roll huset i övrigt fyller.
Men förra veckan fyllde vi huset med länets Kulturting under två dagar. Jag var moderator och programläggare, så är jag partisk när jag säger att det blev två vansinnigt intressanta dagar.
Det vore intressant att höra vilka andra frågor som diskuteras på kulturting runt om i Sverige. Vad är viktigast just nu? Om vi vidgar diskussionen till de obligatoriska statusrapporterna om hur det går med kulturplanen.
I Jönköping inledde den tidigare kulturministern Bengt Göransson med att rasa mot hur ”medborgare” hade bytts ut mot ”skattebetalare”. Och att man som ansvarig inte formulerade sig själv i skrift.
Konstnären Sira Jokinen Lisse är utbildad i New York men bor i lilla staden Motala. Hon reste frågan om nu konst och kultur ska vara för alla, då måste konstnärer känna att de kan bo på mindre platser, och där få uppdrag och känna att de kan verka i en tolerant miljö.
Lars Strannegård, professor på Handelshögskolan i Stockholm och redaktör för ”Den omätbara kvaliteten”, pratade om behovet att prata om kvalitet. Men att vi går mot snuttifiering i form av sifferbetyg. Gör de svenska dagstidningarna snart som de danska, som sätter sifferbetyg på konstutställningar?
En lång diskussion handlade om kulturhus. Luleås kulturchef Åke Broström berättade om de framgångsrika första fem åren med Kulturens hus — och utmaningarna framåt. I den efterföljande paneldiskussionen fick man känslan av att de multifunktionella husen är de bästa — Åke pratade om kulturella synergier, inte bara sett till antal besökare — och vi hörde om Gummifabriken i Värnamo där kulturen placeras bredvid företag och andra verksamheter. Men samtidigt fortsätter vi att se exempel på mer specialiserade hus. Spira i Jönköping är ju exempelvis ett scenkonsthus.
Mats Trondman, barn- och ungdomsforskare och professor i kultursociologi vid Linnéuniversitetet, var som vanligt oerhört underhållande — men också allvarlig med sina poänger. En handlade om vilka som får tillträde till kulturpolitiken, en punkt som alltid bör finnas med vid den här typen av kulturpolitiska diskussioner.
Dag 2 innebar dialog med länets politiker och forskaren Jenny Johanisson inledde med att analysera armlängds avstånd. Hennes slutsats, som jag tror är oväntad för de flesta, är att staten knappast är bättre än kommuner än landsting. Det finns minst lika nepotism på statlig nivå som på kommunal nivå. Tänk på hur vissa personer återkommer i olika styrelser och vilka nätverk som har tolkningsföreträde både vad gäller kvalitet och hur kulturpolitiken ska tolkas.
Mats Trondman talar om ungas kulturkonsumtion.
Lars Strannegård talar om kvalitet.
Panel om betydelsen av kulturhus med bland andra Åke Broström.
Kulturtinget var välbesökt.