Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
6 augusti 2012 under Noterat | kommentera

AoM – Arts, Bush, Crying at the Conference & Design

Emma Emma

Började morgonen med att presentera mitt ”papper”. Ska jag vara ärlig, tycker jag att det akademiska formatet är rätt meningslöst. Och här var det faktiskt värre än vanligt: det fanns ingen projektor i rummet, trots att det var sagt att det skulle finnas; moderatorn kom för sent och struntade sedan helt i att hålla tiderna, varför jag, som var den tredje personen som skulle presentera, inte fick tid för någon diskussion. Alls. Och så vidare.

Dessutom upphör jag aldrig, efter tjugo år i akademin, att förvånas över hur meningslös mycket av forskningen är. I mina ögon är det inte ens forskning. Ett exempel: ett par av forskarna hade hittat en klassisk designmodell och bestämt sig för att – helt spekulativt – applicera den på organisationer. Är det forskning?

Men åsikterna går förstås isär. På kvällen hamnade jag i en diskussion med en man som tyckte att vi som höll på med konst, bara höll på med sådant som intresserade oss, och att det därför inte kunde kvalificeras som forskning.

Hur som helst, och tillbaka till min artikel, var det ändå rätt kul. I rummet fanns ett par fantastiska personer, som jag är så glad att jag fick lära känna. En tysk, som var teolog och ekonom, och en underbar amerikanare, som sysslade med film och ekonomi, och som precis förstod vad jag talade om. Vi fann direkt varandra och hade ett mycket fint samtal efteråt. Och det är ju sådant som spelar roll på riktigt.

Dessutom – och det var ju urkul – hade en designer från Nike/Converse lyckats smita in på min session – och även vi fann direkt varandra och har haft kontakt efteråt. Hon berättade bland annat att de just besökt Stockholm, eftersom det är platsen där det används mest Converse per capita! Och själv berättade jag att jag är sugen på att göra något kring Nike – och då satte hon mig direkt i kontakt med Nikes design manager. Så vad ska jag säga? Serendipity?

Det är ju precis sådant som gör varenda minut här värdefull!

Efteråt var det föreläsning med Henry Mintzberg, allas idol. Han är ju väldigt rolig att lyssna på; särskilt när han fullständigt dödar alla ekonomutbildningar (och amerikansk politik). I går var han i sitt esse och gick bland annat igång på hur Harvard Business School borde skämmas som utbildat en person som Georg W. Bush och hur Wharton borde stå för förlusterna på Wall Street, etc. Ha, ha….

Jag har haft förmånen att träffa honom privat i mitt tidigare liv och till och med besökt hans sommarhus samt läst hans – hör och häpna – opublicerade noveller. Låt mig säga, att han kanske har varit mer betydelsefull än någon annan på managementfältet, men att han, som så många yrkesakademiker, lider av en rätt grav släng av narcissism…

Nu tog jag i alla fall mod till mig och frågade, inför alla tusen som var där, om han hade några tips på vad man borde göra med Undergraduate Business Education. Hans svar, som jag skriver under på, var att man borde utgå mer från deras erfarenheter, även om det enbart är från sport, kårarbete och liknande, undervisa mycket utanför skolan, ägna massvis av tid åt personlig utveckling och reflektion samt dra nytta av det faktum att de är öppna och nyfikna. Jag håller med.

Efter Mintzberg var det dags för nästa pass, som handlade om ”Collaborative Research” om ”Waking up at work”. Det var helt fantastiskt och jag tror att det var första gången jag grät på en konferens. Eller, rättare sagt, det var första gången jag grät för att jag blev berörd på en akademisk konferens. Jag har förstås gråtit litervis för att jag har blivit ledsen och förödmjukad under åren.

Hur som helst hade sjutton forskare från Asien, Amerika & Europa gjort ”förstahandsforskning” om att bli medveten på arbetet. Deras berättelser var mycket inspirerande och jag anmälde mig direkt som frivillig att vara med som forskare i nästa fas. I gruppen fanns bland annat en brittisk kvinna som varit rektor för en business school och som berättade om hur svårt det hade varit, men hur hennes egen förändrade attityd till sist hade gjort det lite lättare. Och en indisk-amerikansk kvinna som berättade hur projektet gjort att hon äntligen kunde få ihop sin indiska och sin amerikanska sida.

Över huvud taget är det Management, Religion & Spirituality (MSR) som, utan tvekan, har visat sig vara det mest intressanta spåret här! En sak som är kul med det är att det, till skillnad från alla andra spår, verkligen bygger en brygga mellan öst och väst, och att det är minst lika många asiatiska som amerikanska och europeiska forskare på det. (Någon svensk har jag, som sagt var, ännu inte sett till; däremot några danskar.)

Även den sista sessionen var spännande, där det bland annat handlade om utvecklingen av MSR, som ett alternativ till mycket annan managementforskning, och om relationen mellan ”spirituality” och religion i forskningen. Det var oerhört intressant!

På kvällen var det, bland annat, gigantisk fest på The Harvard Club i Copenhagen Business School (CBS) regi. Alla, förlåt nästan alla, universitet har sina egna fester på kvällarna och det är ett evigt pusslande med vilka man ska gå på, och inte. Själv har jag tagit det rätt lugnt och istället gått upp och mediterat och yogat på morgnarna. Jag var med på CBS-festen i går, men gick sedan hem, när de andra gick vidare.

Ska jag vara ärlig, tycker jag nämligen inte att fulla företagsekonomiska akademiker, nästan alltid män, är mitt favoritsällskap. Efter några glas börjar de säga saker man inte vill höra och bete sig totalt oprofessionellt. Tyvärr. Därför föredrar jag att hålla mig från festerna, även om det – med största säkerhet – också betyder att jag får svårare att publicera artiklar och göra karriär. Det som så fint kallas ”Peer-review” är nämligen i praktiken ofta en ”Beer-review”.

Kommentera
6 augusti 2012 under Noterat, Utblick | kommentera

AoM: Liberal Arts, Solbrända Skandinaver, Samhällsförändring och Mer Mindfulness

Emma Emma

Oj, oj… jag hinner inte riktigt med. Det är intensiva dagar här i Boston. Ändå tar jag det rätt lugnt jämfört med många andra. Jag ser till att yoga och meditera och ofta träna varenda dag. Jag festar väldigt måttligt. Tvärtemot vad som är kutym i akademiska kretsar.

Ärligt talat har jag aldrig gillat att festa med kollegor. Det känns så oprofessionellt, så efter två glas vin, går jag gärna hem. Dessutom har jag ju en timmes meditation, med delvis andra kollegor, varenda morgon klockan sju.

Vad har hänt sedan sist? Jo, vi hade bland annat vår workshop kring humaniora i ekonomutbildningar. Jag måste säga att den var väldigt lyckad och att Pierre Guillet de Monthoux, från CBS, och Matt Statler, från NYU Stern, glänste som arrangörer. Trots en hopplös tid, en lördag kväll, var det faktiskt fullsmockat.

Jag hade, tillsammans med ett antal kollegor och själsfränder från olika handelshögskolor runt om i världen, en liten roll som ”provokatör” och fick inleda en diskussion om pedagogik. Ingen stor sak, men det känns viktigt att kunna bidra till en utveckling jag verkligen brinner för; att bringa in mer humaniora i ekonomutbildningar!

Och det blir en fortsättning. Journal of Management Education, som är viktigast på fältet, kommer med ett specialnummer. St Gallen, en av Europas absolut främsta handelshögskolor, ordnar symposium och en massa annat i höst. Utvärderingsinstituten, som var där, följer upp. En massa skolor är på gång och de olika initiativen är fantastiska. Och ja, jag kanske är överdrivet optimistisk, men jag tror verkligen att det är en förändring på gång – och den kommer att påverka samhällsklimatet!

Workshopen avslutades med veckans överraskning: Copenhagen Business Schools nya rektor, Per Holten-Andersen, höll ett brandtal för universitetens roll för demokratin. Jag har aldrig i mitt liv hört ett så passionerat och politiskt tal från en handelshögskolas rektor! Tänk om vår nya rektor på Handelshögskolan i Stockholm kan svara upp. Då kanske vi gemensamt – och med Skandinavien som bas – kan hjälpa att driva utvecklingen åt rätt håll. Och leva upp till det rykte som vi skandinaver faktiskt har, bland intellektuella runt om i världen.

(Som en ytlig parentes: tänk hur lätt det är att känna igen skandinaver på sta’n – vi är alltid de mest solbrända! Det är helt slående. Man ser en solbränd människa på hundra meters håll och han eller hon visar sig alltid vara en skandinav. Det är rent ut sagt skrattretande!)

I övrigt har det varit mycket annat kul. Jag deltog i en fantastisk workshop, där alla vi lärare hade fått göra en undersökning av våra egna lär- och lärarstilar i förväg, och sedan delades vi in i grupper med våra gelikar. Jag har nog aldrig känt mig så hemma. Och aldrig så tydligt sett skillnaderna mellan olika stilar.

Vi testar ju våra studenter när de börjar och rent generellt kan man säga att det finns en viss snedvridning till förmån för mer aktiva och upplevelsebaserade lärstilar bland studenterna alltmedan de flesta i fakulteten har precis motsatt snedvridning, mot mer reflekterande och logiska lärstilar. Det skapar vissa problem, för att uttrycka det milt.

(Själv hamnar jag dock i helt fel hörn. Jag är till och med mer extrem än studenterna och helt olik de flesta av mina kollegor. Och ja, det känns. Varenda dag. Och det var helt underbart att få träffa andra forskare och lärare, som också kände sig helt utanför med sina kollegor, men däremot också passade bra in med sina studenter. Det kändes som om jag sparade ett års terapi på en eftermiddag.)

Vad mer? Jo, det har varit mer ”mindfulness”, förstås. Attans, vad stort det är här! Det är flera hundra personer på seminarierna och ALLA mediterar själva. Och INGEN tycker att det är flummigt, utan tvärtom hur konkret och självklart som helst. Även om jag, efter ett par dagar, börjar förstå att det trots allt finns olika skolor och att vissa ändå är oroliga för att mindfulness, meditation och andra kontemplativa praktiker bara blir ytterligare en quick-fix, ett verktyg, en trend – och därmed förlorar sin potential.

Roligast var det på ett upplevelsebaserat seminarium, med massvis av övningar, där jag hade turen att hamna i en grupp med en forskare från Harvard Business School – som arbetade med att träna ALLA deras handledare i kontemplativa praktiker!!! – och en underbar chef från MTA-NYC, d v s kollektivtrafiken i New York, som själv mediterade, och ville genomföra ett program för alla anställda.

Jag är dock lite orolig över hur ett sådant här spår skulle översättas i en svensk kontext. Några svenska forskare har jag överhuvudtaget inte sett till på de här sessionerna; däremot några (solbrända) danskar, förstås. Danskarna är ju mycket mer öppna för sådant här än vi!

Jag, som också går till min absolut underbara yogastudio och yogar varenda dag när jag är här, kan inte låta bli att slås av hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk yoga. Det man gör här, skulle aldrig gå att göra i Sverige. Aldrig. Yoga översätts så dåligt till en svensk kontext, och jag är orolig över att detsamma skulle drabba de kontemplativa praktikerna, särskilt i handelshögskolemiljö. Även om de verkligen skulle behövas!

Kommentera
3 augusti 2012 under Noterat | kommentera

AoM: Mindfulness & Caring Economy

Emma Emma

Jag är rätt matt efter sexton presentationer i dag. 16. Dessutom hann jag med ett lunchmöte angående ett eventuellt utbyte samt – tack och lov – en timmes meditation på morgonen och en och en halv timmes yoga på kvällen.

Men det var en lyckad dag. Att inleda med att meditera en timme tillsammans med tjugo kollegor är en bra start på en konferens. Och alldeles extra bra kändes det faktiskt under förmiddagen, då temat var ”mindfulness”.

Det var en fantastisk session och fullsatt i salen. Första passet gick under benämningen ”experterna” och dit var forskare från andra discipliner inbjudna (fördelen med att vara i Boston är ju att dessa inbjudna forskare alla kom från platser som Harvard, MIT och Yale; riktiga ”tungviktare”, med andra ord). Och vad de hade att säga var superduperintressant!

Neurologen berättade om hur meditation förändrar hjärnan och hur man kan se konkreta resultat redan efter tre månaders regelbunden praktik. Och fortsätter man meditera i ytterligare tre år, kan man sakta ned åldringsprocessen. En mediterande femtioåring kan ha en hjärna som en tjugofemåring.

Sedan kom de andra experterna på rad: läkaren pratade om hur hormonsystemet förändras av meditation; psykiatrikern om hur meditation minskar ångest och stress; psykologen om hur man kan se att mediterande människor förändrar sin identitet och framför allt blir mindre självcentrerade; organisationsforskarna berättade om hur meditation förbättrar beslutsfattandet, och så vidare. Och allt var underbyggt med konkreta, vetenskapliga studier.

Efter en kort paus var det dags för nästa gäng, ”praktikerna”. Även det var riktigt kul. Förutom ett gäng akademiker som berättade om hur de arbetade med mindfulness och liknande kontemplativa metoder i sina MBA-program, var bland annat Google där. Förutom att göra reklam för boken ”Search Inside Yourself”, som jag definitivt ska läsa, berättade de om alla sina olika satsningar på kontemplativa praktiker. Bland annat har de ”Meditation Acts” varje dag, som alla anställda kan använda sig av online. Mindfulness är en självklar del av deras ledarskapsutbildning och cirka 4000 av Googles anställda har redan genomgått en längre mindfulnessutbildning – och väntelistan är lång.

Jag gillade Googles presentation; inte minst för att de var så tydliga med att de har en ingenjörskultur och att alla begrepp måste översättas till Google’s ”cultural currency”, som de kallade det för. Det funkade inte med flum, och deras första försök att introducera mindfulness hade havererat. Först när de började kalla det för andra saker och tydligt visa på de vetenskapliga bevisen, vågade folk pröva – och sedan kom förstås effekterna.

I pausen pratade jag med min skandinaviska bordsgranne, från danska finansministeriet, och som berättade att han hade lite problem att få gehör för idéerna. Och då är ju ändå Danmark mycket öppnare än Sverige, enligt min erfarenhet. Jag fattar inte hur man någonsin skulle kunna göra något liknande som mina amerikanska kollegor gör på sina ekonomutbildningar! Det skulle aldrig accepteras; det skulle ses som livsfarligt i anti-andliga Sverige.

Ändå verkar det ju så uppenbart att det kommer mycket gott ur det. En forskare berättade till exempel om hur undersökningar visar att om man mest utvecklar studenternas analytiska förmåga tappar de i social förmåga och emotionell intelligens. Det är två antagonistiska krafter, som måste vägas upp mot varandra. Och i sista passet vittnade forskare efter forskare om de ekonomiska fördelarna av mindfulness och andra kontemplativa praktiker.

Efteråt uppstod dock en kort diskussion om huruvida ett instrumentellt synsätt kan förstöra effekterna av meditation. Den diskussionen känns ju bekant från fältet ”konst-i-företag”. De flesta enades dock om att meditation inte kan reduceras till att enbart ge de positiva effekter som forskarna har identifierat, men att det ändå inte är fel att använda vetenskapliga bevis, och evidensbaserade studier, i argumentationen.

Själv blev jag mest rörd, faktiskt till tårar, av den professor som avslutade sin presentation med att säga att de sökte folk till hans forskningscenter, eftersom fältet expanderar så mycket just nu. Dock gjorde han klart att ingen som var intresserad av sin egen karriär; av publicering i tidskrifter och ”tenure”, skulle göra sig besvär. Sådana kalkylerande forskare var de inte intresserade av, utan enbart av sådana som var passionerade för att utveckla sitt ämne och för att undervisa andra i det.

På eftermiddagen ändrades såväl publiken som tonen. Då handlade det om ”Future Economic Systems”. Tyvärr lät det mer intressant än det var. De flesta argument var välbekanta. En argumenterade – med all rätt, enligt min mening – för att ekonomi är en könsmärkt teori och att det är dags att göra om alla ekonomiska teorier till att inkludera det som är viktigast; skapa en ”Caring Economy”. Det är, med andra ord, precis samma argumentation som i Katrine Kielos ”Det enda könet”.

Därutöver var det ett par män, som pratade om vikten av att tänka om vad gäller i princip allting (utom kön, förstås). Här handlade det mest om miljö och fattigdom – och det är såklart på tiden. Roligast var dock en tysk systemteoretiker i publiken som pratade om hur det är omöjligt att förändra det ekonomiska systemet, och det enda som nu gäller är att det brakar samman, så att vi kan börja om på nytt.
Generellt var det alltså en mörk, pessimistisk bild som målades upp. Och jag vet inte om det hjälpte att de enades om att det enda undantaget var Skandinavien, som förmått att skapa en ”Caring Economy”. När Skandinavien hyllas på det sättet blir jag alltid rädd; om Sverige 2012 är paradiset på jorden och så högt man kan nå, tycker jag att vi är illa ute. Eller? Har jag fel?

Kommentera
2 augusti 2012 under Noterat, Utblick | 2 kommentarer

Just nu i Boston: AoM

Emma Emma

Jag befinner mig i Boston, USA, för att delta i Academy of Management, världens största konferens för företagsekonomiska akademiker. Och jag har bestämt mig för att bara gå på spännande saker och fullkomligt strunta i vad jag ”borde” gå på.

Mina två huvudspår är Management Education, av naturliga skäl, och Management & Spirituality, av rent intresse. Jag har två egna sessioner, en där jag – tillsammans med en massa andra – ska diskutera behovet av humaniora i ekonomutbildningar, och en där jag ska presentera vårt samarbete mellan Handelshögskolan, Dans- och Cirkushögskolan & Cirkus Cirkör.

(Den sistnämnda har faktiskt Wall Street Journal visat intresse för och det är jag mäkta stolt över. Det är trots allt 10 000 deltagare – och hur kul är det inte att Wall Street Journal, som är här och bevakar, hittar just mitt lilla papper och kontaktar mig??? Även om det säkert inte blir något.)

Ärligt talat är det sällan jag brukar vara såhär peppad för konferenser. Jag kan knappt vänta tills det drar igång på riktigt i morgon.

Det första jag ska göra i morgon bitti är att gå på en timmes meditation. Så inleds varje dag och det är väl ännu ett tecken på att företagsekonomin är på väg att förändras och bli mer medveten. Därefter har jag ett par sessioner och en lunch, innan det är dags för eftermiddagens höjdpunkt: ”Economic Systems of the Future”. Jag har skumläst artiklarna – och det verkar bli ett höjdarseminarium, där det bland annat argumenteras för vikten av att tänka om och tänka nytt och skapa en ”Caring Economy” istället för den ”Competitive Economy” som vi har i dag. Åh, vad jag längtar!

Lyckas jag bara hålla fast vid intresset och nyfikenheten; slipper jag bara drabbas av den beräknande, kalkylerande och lite ogina inställningen, som ofta präglar akademiker; kan jag hålla fast vid kärleken och inte enbart kritiken, ska det här nog bli en riktig höjdarkonferens! Och för säkerhets skull har jag bokat egna yogaklasser varenda dag på Back Bay Studio, som ligger alldeles här bredvid. Det tror jag att alla akademiker borde göra! Yoga gör alla konferenser bättre!

Kommentera