Pontus Schultz har dött i en cykelolycka. Jag har känt honom i 18 år och den här bilden är talande: när han pratade, så lyssnade jag.
På den här bloggen har han nämnts flera gånger, senast från Almedalen där bilden är tagen. Kultursektorn var inte hans område, men i svensk samhällsdebatt stod han för en sällsam kombination av humanistiskt och framåtriktat tänkande.
På så sätt kommer diskussionerna i och om svenskt näringsliv bli fattigare. Pontus har i mer än ett decennium med egna tidningar, i krönikor och i teve, och senast som chefredaktör på Veckans affärer, passionerat bidragit till att diskussionen om innovation och kreativitet har lyfts fram och förts in i nya sammanhang. Se till exempel eboken ”Kreativitet är det nya stålet” som han initierade för ett halvår sedan. Han har lyft fram de ovanliga, de som gått mot strömmen, de som ofta varit före de andra.
Han har dragit fram med en sådan entusiasm och fart att det har varit omöjligt att inte smittas. För mig har han även betytt mycket på det personliga planet. Han kombinerade ju journalistik med entreprenörskap när han startade tidning efter tidning – och är troligen en orsak varför så många i min närmsta vänkrets blev företagare och inte stannade i rollen som anställd journalist. Vi var året efter Pontus på Värnspliktsnytt och flera av oss jobbade därefter för eller på någon av hans tidningar: Vision, Attention, FinansVision (och senare Veckans affärer).
Han till och med influerade var jag och min familj köpte hus. Det är bara några hundra meter från hans familj; fru och tre barn — och mina tankar har under helgen främst gått till dem. Så oerhört tragiskt.