Konferensen avslutades med en paneldebatt med ett gäng tungviktare: Riane Eisler (igen), Henry Mintzberg (igen), Michael Jensen, agentteorins forna förespråkare från Harvard, och Roger Martin, nytänkande rektor vid Rotman, som jag för övrigt besökte tidigare i somras (och borde blogga om).
Och vad ska jag säga? Egentligen är det löjligt enkelt: om dessa tänkare har rätt, är mina förslag om utvecklingen av Handels kandidatutbildning helt rätt.
Riane Eisler talade än en gång om hur de ekonomiska teorierna är grundade på ett gammaldags, maskulint tänkande – och att det nu är dags att tänka om och utveckla en ”Caring Economy”. Som vanligt refererade hon till sin bok ”The Real Wealth of Nations”, som jag inte har läst, men som låter väldigt lik Katrine Kielos ”Det enda könet”.
Henry Mintzberg upprepade också mycket av vad han sagt dagen innan och gick rätt hårt åt Riane Eisler. ”Caring Economy” var en omöjlighet enligt honom; kanske var det möjligt med en ”Caring Society”, men det ekonomiska tänkandet är det som har skapat problemet och är därför inte del av lösningen. Och ekonomutbildningarna är de största bovarna, bland annat för att vi utbildar ”exploiters” och inte ”explorers”. Som alltid, tog han ut svängarna ordentligt; hånade CSR för att vara ett ”win-win-wonderland” och sa att vi borde förbjuda alla med en ekonomutbildning att närma sig den ideella sektorn, eftersom de skulle förstöra den också. Och så vidare. Säga vad man vill, men han kan verkligen skapa debatt den mannen.
Michael Jensen, som om någon borde vara en av dem som Mintzberg hatar, valde ett helt annat spår. Nu var all agentteori, som han ju är känd för och som är den teori som anses ha orsakat mest skada av alla ekonomiska teorier, som bortblåst. Den nya Michael Jensen, professor emeritus vid Harvard, talade istället om vikten av att ändra ekonomutbildningar från ”knowing” till ”being”. Hans fyra hörnpelare var autenticitet, ansvar, integritet och vikten av att arbeta för något som är större än en själv. Han skulle ärligt talat ha platsat lika bra i ”spirituality”-spåret och framstod till och med som lite klädsamt självkritisk. Bland annat genom att säga att ekonomutbildningarnas största problem är att vi inbillar studenterna att de ska agera utifrån eget intresse, när det som i själva verket skapar mening och passion är att bidra till något mycket större än en själv.
Roger Martin, slutligen, höll ett rätt märkligt anförande. Det började bra och i linje med de andra; att vi inte undervisar om det viktiga i ekonomutbildningar och att vi borde ta ett mer holistiskt, integrerat och mänskligt perspektiv. Det är verkligen det som alla säger, men ingen gör! Sedan började han dock slå mot interdisciplinära projekt och ”live cases”; menade att vi tog för lättvindigt på dem och att vi borde bli bättre på att utveckla teorier och metoder, som Rotman gör. Visst kan jag hålla med honom, men jag tycker inte att det är ekonomutbildningarnas största problem. Då finns det betydligt värre tendenser, som de andra talarna tydligare satte fingret på.
I det stora hela kan man dock konstatera att alla talare var överens om grundproblemet i dagens ekonomutbildningar och ekonomi. Och detsamma verkade gälla den omfattande publiken som, bokstavligt talat, satt på golvet, klättrade på väggarna och fyllde korridoren utanför salen.
Vad som behövs är en humanistisk vändning av ekonomutbildningarna och ekonomin!
Det är slutsatsen efter att ha umgåtts med 10 000 företagsekonomiska akademiker några intensiva augustidagar i Boston.