Oj, oj… jag hinner inte riktigt med. Det är intensiva dagar här i Boston. Ändå tar jag det rätt lugnt jämfört med många andra. Jag ser till att yoga och meditera och ofta träna varenda dag. Jag festar väldigt måttligt. Tvärtemot vad som är kutym i akademiska kretsar.
Ärligt talat har jag aldrig gillat att festa med kollegor. Det känns så oprofessionellt, så efter två glas vin, går jag gärna hem. Dessutom har jag ju en timmes meditation, med delvis andra kollegor, varenda morgon klockan sju.
Vad har hänt sedan sist? Jo, vi hade bland annat vår workshop kring humaniora i ekonomutbildningar. Jag måste säga att den var väldigt lyckad och att Pierre Guillet de Monthoux, från CBS, och Matt Statler, från NYU Stern, glänste som arrangörer. Trots en hopplös tid, en lördag kväll, var det faktiskt fullsmockat.
Jag hade, tillsammans med ett antal kollegor och själsfränder från olika handelshögskolor runt om i världen, en liten roll som ”provokatör” och fick inleda en diskussion om pedagogik. Ingen stor sak, men det känns viktigt att kunna bidra till en utveckling jag verkligen brinner för; att bringa in mer humaniora i ekonomutbildningar!
Och det blir en fortsättning. Journal of Management Education, som är viktigast på fältet, kommer med ett specialnummer. St Gallen, en av Europas absolut främsta handelshögskolor, ordnar symposium och en massa annat i höst. Utvärderingsinstituten, som var där, följer upp. En massa skolor är på gång och de olika initiativen är fantastiska. Och ja, jag kanske är överdrivet optimistisk, men jag tror verkligen att det är en förändring på gång – och den kommer att påverka samhällsklimatet!
Workshopen avslutades med veckans överraskning: Copenhagen Business Schools nya rektor, Per Holten-Andersen, höll ett brandtal för universitetens roll för demokratin. Jag har aldrig i mitt liv hört ett så passionerat och politiskt tal från en handelshögskolas rektor! Tänk om vår nya rektor på Handelshögskolan i Stockholm kan svara upp. Då kanske vi gemensamt – och med Skandinavien som bas – kan hjälpa att driva utvecklingen åt rätt håll. Och leva upp till det rykte som vi skandinaver faktiskt har, bland intellektuella runt om i världen.
(Som en ytlig parentes: tänk hur lätt det är att känna igen skandinaver på sta’n – vi är alltid de mest solbrända! Det är helt slående. Man ser en solbränd människa på hundra meters håll och han eller hon visar sig alltid vara en skandinav. Det är rent ut sagt skrattretande!)
I övrigt har det varit mycket annat kul. Jag deltog i en fantastisk workshop, där alla vi lärare hade fått göra en undersökning av våra egna lär- och lärarstilar i förväg, och sedan delades vi in i grupper med våra gelikar. Jag har nog aldrig känt mig så hemma. Och aldrig så tydligt sett skillnaderna mellan olika stilar.
Vi testar ju våra studenter när de börjar och rent generellt kan man säga att det finns en viss snedvridning till förmån för mer aktiva och upplevelsebaserade lärstilar bland studenterna alltmedan de flesta i fakulteten har precis motsatt snedvridning, mot mer reflekterande och logiska lärstilar. Det skapar vissa problem, för att uttrycka det milt.
(Själv hamnar jag dock i helt fel hörn. Jag är till och med mer extrem än studenterna och helt olik de flesta av mina kollegor. Och ja, det känns. Varenda dag. Och det var helt underbart att få träffa andra forskare och lärare, som också kände sig helt utanför med sina kollegor, men däremot också passade bra in med sina studenter. Det kändes som om jag sparade ett års terapi på en eftermiddag.)
Vad mer? Jo, det har varit mer ”mindfulness”, förstås. Attans, vad stort det är här! Det är flera hundra personer på seminarierna och ALLA mediterar själva. Och INGEN tycker att det är flummigt, utan tvärtom hur konkret och självklart som helst. Även om jag, efter ett par dagar, börjar förstå att det trots allt finns olika skolor och att vissa ändå är oroliga för att mindfulness, meditation och andra kontemplativa praktiker bara blir ytterligare en quick-fix, ett verktyg, en trend – och därmed förlorar sin potential.
Roligast var det på ett upplevelsebaserat seminarium, med massvis av övningar, där jag hade turen att hamna i en grupp med en forskare från Harvard Business School – som arbetade med att träna ALLA deras handledare i kontemplativa praktiker!!! – och en underbar chef från MTA-NYC, d v s kollektivtrafiken i New York, som själv mediterade, och ville genomföra ett program för alla anställda.
Jag är dock lite orolig över hur ett sådant här spår skulle översättas i en svensk kontext. Några svenska forskare har jag överhuvudtaget inte sett till på de här sessionerna; däremot några (solbrända) danskar, förstås. Danskarna är ju mycket mer öppna för sådant här än vi!
Jag, som också går till min absolut underbara yogastudio och yogar varenda dag när jag är här, kan inte låta bli att slås av hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk yoga. Det man gör här, skulle aldrig gå att göra i Sverige. Aldrig. Yoga översätts så dåligt till en svensk kontext, och jag är orolig över att detsamma skulle drabba de kontemplativa praktikerna, särskilt i handelshögskolemiljö. Även om de verkligen skulle behövas!