Började morgonen med att presentera mitt ”papper”. Ska jag vara ärlig, tycker jag att det akademiska formatet är rätt meningslöst. Och här var det faktiskt värre än vanligt: det fanns ingen projektor i rummet, trots att det var sagt att det skulle finnas; moderatorn kom för sent och struntade sedan helt i att hålla tiderna, varför jag, som var den tredje personen som skulle presentera, inte fick tid för någon diskussion. Alls. Och så vidare.
Dessutom upphör jag aldrig, efter tjugo år i akademin, att förvånas över hur meningslös mycket av forskningen är. I mina ögon är det inte ens forskning. Ett exempel: ett par av forskarna hade hittat en klassisk designmodell och bestämt sig för att – helt spekulativt – applicera den på organisationer. Är det forskning?
Men åsikterna går förstås isär. På kvällen hamnade jag i en diskussion med en man som tyckte att vi som höll på med konst, bara höll på med sådant som intresserade oss, och att det därför inte kunde kvalificeras som forskning.
Hur som helst, och tillbaka till min artikel, var det ändå rätt kul. I rummet fanns ett par fantastiska personer, som jag är så glad att jag fick lära känna. En tysk, som var teolog och ekonom, och en underbar amerikanare, som sysslade med film och ekonomi, och som precis förstod vad jag talade om. Vi fann direkt varandra och hade ett mycket fint samtal efteråt. Och det är ju sådant som spelar roll på riktigt.
Dessutom – och det var ju urkul – hade en designer från Nike/Converse lyckats smita in på min session – och även vi fann direkt varandra och har haft kontakt efteråt. Hon berättade bland annat att de just besökt Stockholm, eftersom det är platsen där det används mest Converse per capita! Och själv berättade jag att jag är sugen på att göra något kring Nike – och då satte hon mig direkt i kontakt med Nikes design manager. Så vad ska jag säga? Serendipity?
Det är ju precis sådant som gör varenda minut här värdefull!
Efteråt var det föreläsning med Henry Mintzberg, allas idol. Han är ju väldigt rolig att lyssna på; särskilt när han fullständigt dödar alla ekonomutbildningar (och amerikansk politik). I går var han i sitt esse och gick bland annat igång på hur Harvard Business School borde skämmas som utbildat en person som Georg W. Bush och hur Wharton borde stå för förlusterna på Wall Street, etc. Ha, ha….
Jag har haft förmånen att träffa honom privat i mitt tidigare liv och till och med besökt hans sommarhus samt läst hans – hör och häpna – opublicerade noveller. Låt mig säga, att han kanske har varit mer betydelsefull än någon annan på managementfältet, men att han, som så många yrkesakademiker, lider av en rätt grav släng av narcissism…
Nu tog jag i alla fall mod till mig och frågade, inför alla tusen som var där, om han hade några tips på vad man borde göra med Undergraduate Business Education. Hans svar, som jag skriver under på, var att man borde utgå mer från deras erfarenheter, även om det enbart är från sport, kårarbete och liknande, undervisa mycket utanför skolan, ägna massvis av tid åt personlig utveckling och reflektion samt dra nytta av det faktum att de är öppna och nyfikna. Jag håller med.
Efter Mintzberg var det dags för nästa pass, som handlade om ”Collaborative Research” om ”Waking up at work”. Det var helt fantastiskt och jag tror att det var första gången jag grät på en konferens. Eller, rättare sagt, det var första gången jag grät för att jag blev berörd på en akademisk konferens. Jag har förstås gråtit litervis för att jag har blivit ledsen och förödmjukad under åren.
Hur som helst hade sjutton forskare från Asien, Amerika & Europa gjort ”förstahandsforskning” om att bli medveten på arbetet. Deras berättelser var mycket inspirerande och jag anmälde mig direkt som frivillig att vara med som forskare i nästa fas. I gruppen fanns bland annat en brittisk kvinna som varit rektor för en business school och som berättade om hur svårt det hade varit, men hur hennes egen förändrade attityd till sist hade gjort det lite lättare. Och en indisk-amerikansk kvinna som berättade hur projektet gjort att hon äntligen kunde få ihop sin indiska och sin amerikanska sida.
Över huvud taget är det Management, Religion & Spirituality (MSR) som, utan tvekan, har visat sig vara det mest intressanta spåret här! En sak som är kul med det är att det, till skillnad från alla andra spår, verkligen bygger en brygga mellan öst och väst, och att det är minst lika många asiatiska som amerikanska och europeiska forskare på det. (Någon svensk har jag, som sagt var, ännu inte sett till; däremot några danskar.)
Även den sista sessionen var spännande, där det bland annat handlade om utvecklingen av MSR, som ett alternativ till mycket annan managementforskning, och om relationen mellan ”spirituality” och religion i forskningen. Det var oerhört intressant!
På kvällen var det, bland annat, gigantisk fest på The Harvard Club i Copenhagen Business School (CBS) regi. Alla, förlåt nästan alla, universitet har sina egna fester på kvällarna och det är ett evigt pusslande med vilka man ska gå på, och inte. Själv har jag tagit det rätt lugnt och istället gått upp och mediterat och yogat på morgnarna. Jag var med på CBS-festen i går, men gick sedan hem, när de andra gick vidare.
Ska jag vara ärlig, tycker jag nämligen inte att fulla företagsekonomiska akademiker, nästan alltid män, är mitt favoritsällskap. Efter några glas börjar de säga saker man inte vill höra och bete sig totalt oprofessionellt. Tyvärr. Därför föredrar jag att hålla mig från festerna, även om det – med största säkerhet – också betyder att jag får svårare att publicera artiklar och göra karriär. Det som så fint kallas ”Peer-review” är nämligen i praktiken ofta en ”Beer-review”.