AoM: Mindfulness & Caring Economy
Noterat 3 August 2012 av EmmaJag är rätt matt efter sexton presentationer i dag. 16. Dessutom hann jag med ett lunchmöte angående ett eventuellt utbyte samt – tack och lov – en timmes meditation på morgonen och en och en halv timmes yoga på kvällen.
Men det var en lyckad dag. Att inleda med att meditera en timme tillsammans med tjugo kollegor är en bra start på en konferens. Och alldeles extra bra kändes det faktiskt under förmiddagen, då temat var ”mindfulness”.
Det var en fantastisk session och fullsatt i salen. Första passet gick under benämningen ”experterna” och dit var forskare från andra discipliner inbjudna (fördelen med att vara i Boston är ju att dessa inbjudna forskare alla kom från platser som Harvard, MIT och Yale; riktiga ”tungviktare”, med andra ord). Och vad de hade att säga var superduperintressant!
Neurologen berättade om hur meditation förändrar hjärnan och hur man kan se konkreta resultat redan efter tre månaders regelbunden praktik. Och fortsätter man meditera i ytterligare tre år, kan man sakta ned åldringsprocessen. En mediterande femtioåring kan ha en hjärna som en tjugofemåring.
Sedan kom de andra experterna på rad: läkaren pratade om hur hormonsystemet förändras av meditation; psykiatrikern om hur meditation minskar ångest och stress; psykologen om hur man kan se att mediterande människor förändrar sin identitet och framför allt blir mindre självcentrerade; organisationsforskarna berättade om hur meditation förbättrar beslutsfattandet, och så vidare. Och allt var underbyggt med konkreta, vetenskapliga studier.
Efter en kort paus var det dags för nästa gäng, ”praktikerna”. Även det var riktigt kul. Förutom ett gäng akademiker som berättade om hur de arbetade med mindfulness och liknande kontemplativa metoder i sina MBA-program, var bland annat Google där. Förutom att göra reklam för boken ”Search Inside Yourself”, som jag definitivt ska läsa, berättade de om alla sina olika satsningar på kontemplativa praktiker. Bland annat har de ”Meditation Acts” varje dag, som alla anställda kan använda sig av online. Mindfulness är en självklar del av deras ledarskapsutbildning och cirka 4000 av Googles anställda har redan genomgått en längre mindfulnessutbildning – och väntelistan är lång.
Jag gillade Googles presentation; inte minst för att de var så tydliga med att de har en ingenjörskultur och att alla begrepp måste översättas till Google’s ”cultural currency”, som de kallade det för. Det funkade inte med flum, och deras första försök att introducera mindfulness hade havererat. Först när de började kalla det för andra saker och tydligt visa på de vetenskapliga bevisen, vågade folk pröva – och sedan kom förstås effekterna.
I pausen pratade jag med min skandinaviska bordsgranne, från danska finansministeriet, och som berättade att han hade lite problem att få gehör för idéerna. Och då är ju ändå Danmark mycket öppnare än Sverige, enligt min erfarenhet. Jag fattar inte hur man någonsin skulle kunna göra något liknande som mina amerikanska kollegor gör på sina ekonomutbildningar! Det skulle aldrig accepteras; det skulle ses som livsfarligt i anti-andliga Sverige.
Ändå verkar det ju så uppenbart att det kommer mycket gott ur det. En forskare berättade till exempel om hur undersökningar visar att om man mest utvecklar studenternas analytiska förmåga tappar de i social förmåga och emotionell intelligens. Det är två antagonistiska krafter, som måste vägas upp mot varandra. Och i sista passet vittnade forskare efter forskare om de ekonomiska fördelarna av mindfulness och andra kontemplativa praktiker.
Efteråt uppstod dock en kort diskussion om huruvida ett instrumentellt synsätt kan förstöra effekterna av meditation. Den diskussionen känns ju bekant från fältet ”konst-i-företag”. De flesta enades dock om att meditation inte kan reduceras till att enbart ge de positiva effekter som forskarna har identifierat, men att det ändå inte är fel att använda vetenskapliga bevis, och evidensbaserade studier, i argumentationen.
Själv blev jag mest rörd, faktiskt till tårar, av den professor som avslutade sin presentation med att säga att de sökte folk till hans forskningscenter, eftersom fältet expanderar så mycket just nu. Dock gjorde han klart att ingen som var intresserad av sin egen karriär; av publicering i tidskrifter och ”tenure”, skulle göra sig besvär. Sådana kalkylerande forskare var de inte intresserade av, utan enbart av sådana som var passionerade för att utveckla sitt ämne och för att undervisa andra i det.
…
På eftermiddagen ändrades såväl publiken som tonen. Då handlade det om ”Future Economic Systems”. Tyvärr lät det mer intressant än det var. De flesta argument var välbekanta. En argumenterade – med all rätt, enligt min mening – för att ekonomi är en könsmärkt teori och att det är dags att göra om alla ekonomiska teorier till att inkludera det som är viktigast; skapa en ”Caring Economy”. Det är, med andra ord, precis samma argumentation som i Katrine Kielos ”Det enda könet”.
Därutöver var det ett par män, som pratade om vikten av att tänka om vad gäller i princip allting (utom kön, förstås). Här handlade det mest om miljö och fattigdom – och det är såklart på tiden. Roligast var dock en tysk systemteoretiker i publiken som pratade om hur det är omöjligt att förändra det ekonomiska systemet, och det enda som nu gäller är att det brakar samman, så att vi kan börja om på nytt.
Generellt var det alltså en mörk, pessimistisk bild som målades upp. Och jag vet inte om det hjälpte att de enades om att det enda undantaget var Skandinavien, som förmått att skapa en ”Caring Economy”. När Skandinavien hyllas på det sättet blir jag alltid rädd; om Sverige 2012 är paradiset på jorden och så högt man kan nå, tycker jag att vi är illa ute. Eller? Har jag fel?
Kulturekonomi har fått 
Vill du börja prenumerera på 
