Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
22 mars 2012 under Noterat | kommentera

Effekter av samverkansmodellen

red red

Nu har de flesta regionerna gått med i Samverkansmodellen och klubbat igenom sina första kulturplaner. Men vad innebär det för den faktiska kulturpolitiken? Under hösten 2011 och våren 2012 har Swecult samverkat med Sveriges kommuner och landsting (SKL), Region Skåne, Regionförbundet Östsam och Norrbottens läns landsting för att diskutera detta i projektet Effekter av Kultursamverkansmodellen. Nedan följer en sammanfattning från dessa diskussioner av Tobias Harding, föreståndare för Swecult och forskare vid Linköpings universitet.

Kultursamverkansmodellen – den nya modellen för samarbete mellan statlig och regional kulturpolitik – prövas nu 16 län. I fem av dessa har försöket pågått i mer än ett år. I elva har det just börjat. Den första övergripande slutsatsen är dock att det är för tidigt att säga någonting om resultat så här långt. Inga omfattande förändringar i kulturmedlens fördelning mellan regionala institutioner tycks ha skett någonstans i landet.

Samtidigt är den andra övergripande slutsatsen att många av de involverade redan nu ser att förändringsprocesser har satts igång i och med de dialoger som har ingått i processen. Företrädare för olika organisationer och grupper som tidigare inte har varit i kontakt med varandra, som i vissa fall inte ens har känt till varandra, men som har varit verksamma i olika delar av kultursektorn i samma region, som ett direkt resultat av kultursamverkansprocessens dialoger nu har träffat varandra och börjat samtala. Båda dessa slututsatser bygger på diskussioner och iakttagelser under alla tre konferenserna, och deltagarna tycks instämma i dem i stort sett enhälligt.

Nedan följer ett antal synpunkter och iakttagelser som har diskuterats under konferenserna men som inte nödvändigtvis delas av alla. Generellt tycks samverkansmodellen just nu generera fler frågor och öppningar än svar, inte minst bland dem som är sysselsatta med att genomföra den.

  • Regionerna har önskat större självstyre och ser att kultursamverkansmodellen kan öka tydligheten i rollfördelningen mellan olika politiska nivåer. Den innebär en klar förskjutning där staten lämnar ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken.
  • Samverkansmodellen genererar mycket arbete. Första gången har det varit värt det i termer av att det leder till möten och nytänkanden. Andra gången kommer det att vara rutin. Kommer det då att vara värt den tid som den då fortfarande kommer att kräva? Tid är pengar och samverkansmodellen är ofinansierad.
  • Många upplever kommunernas roll i samverkansmodellen som oklar.
  • Ideellt aktiva företrädare för ideella föreningar menar att det är svårt att få tid att delta. Kommuner och regioner vill gärna utnyttja deras expertis och tid, men är inte beredda att ge någon ersättning. Det ideella arbetet och energin för engagemang i kulturaktiviteter äts upp av möten med byråkrater.
  • Kulturrådet upplevs inte vara villiga att lämna ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken utan har under processen fortsatt att försöka utöva ett styrande inflytande över kulturpoltiken i regionerna.
  • Att diskutera kulturpolitik har blivit en trend bland politiker i och med att förväntningarna på dess effekt på regional utveckling och ekonomisk tillväxt har ökat.
  • Det heller inte troligt att några större omfördelningar av resurser kommer att äga rum utan att nya medel tillförs. Att skära ned på etablerade verksamheter är svårt och skulle i de flesta fall medföra allvarliga konsekvenser.
  • Vad händer med den kultur som inte är efterfrågad – det avant-garde som inte passar in i de regionala planerna? Hur löser vi problemet med pensionsfrågan för konstnärer? Om kulturpolitiken blir ett fält för andra intressen, vad händer med autonomin?
  • Hur kommer samverkansmodellen att behandla politiska maktskiften. Innebär överenskommelsen att nya majoriteter inte kan ändra politikens inriktning. Bör detta byggas in i modellen?
  • Det behövs en diskussion kring kulturens roll: Varför har vi offentligt finansierad kultur? Vilken roll har kulturen i demokratibygget? Politiken bör formulera vad den vill med konst och kultur i samhället. Tydligare mål behövs enligt vissa. Andra menar att kultursamverkansmodellen medför en ökad risk för politisk styrning.
  • Kultursamverkansmodellen har lett till att man identifierat bristområden.
  • En kvarstående fråga är den stora skillnaden i hur institutioner och fria grupper behandlas.
  • Hur kan Kulturrådets arbete anpassas till regionaliseringen?
  • Kulturrådet har fortfarande ansvaret för det fria kulturlivet. Varför är det viktigt att staten har detta ansvar?
  • Vad sker med dynamiken mellan tradition och nyskapande i den nya kultursamverkansmodellen? Var finns finansieringen för att ro detta i hamn?
  • Oro finns över vad som händer med armlängds avstånd på kommunal och regional nivå.
  • Vi kan se en politisk idéförskjutning från humanistiska ideal till sociala ideal till ekonomiska ideal. Över detta ligger även estetiska ideal. De utesluter inte varandra. Men finns ingen konflikt mellan dessa? Kulturpolitiken måste värna om medborgarskap nu när resten av politiken går åt annat håll.
  • Hur utvecklas samspelet mellan samverkansmodellens områden och folkbildningen?
  • Spelar samverkansmodellen någon roll för medborgaren?
  • Vad händer ur effektiviseringssynpunkt? Är det effektivt satsade medel på kultur, hur mycket kultur får man ut av det?
  • Det ekonomiska tänkandet i kulturpolitiken går dåligt ihop med de demokratiska mål som var tongivande på 70-talet. Vilka konsekvenser får det för organisationerna och i kulturen?
  • Det finns ett behov av forskning kring det ideella arbetet i kulturlivet och om transnationell kulturkonsumtion och produktion.
  • Vad är framgångsrik kulturpolitik? Går det att mäta?
  • Hur göra kulturpolitiken relevant för fler?
  • Det är viktigt att forskare och myndigheter följer samverkansmodellens resultat för kulturens ekonomi, inte minst ur prioriteringssynpunkt.
  • Metoder behövs för att skapa god regional samsyn.
  • Var och hur har man vågat omprioritera och satsat på förnyelse i o m samverkansmodellen?
  • Hur ska folkbiblioteken kunna möta framtiden? (Teknisk utveckling, tillgänglighet, mångfald, mötesplats)
  • Kommunernas roll: Hur utvecklas den? Hur utvecklas relationerna kommuner – regioner? Förväntningar? Konflikter? Möjligheter?
  • Kan man med en medveten konstpolitik utveckla kulturpolitisk medvetenhet hos konstnärerna? Vore det önskvärt?
  • Undersökningar behövs om hur olika modeller för arrangörsstödet påverkar möjligheten att lokalt/kommunalt ta del av regional kultur.
  • Staten tvingar kommunerna både ha folkbibliotek och biblioteksplaner.  Vilka är konsekvenserna av lagstiftningen? Vad har bibliotekslagen betytt? Är det bra? Behövs lagstiftningen inom fler områden?
  • Mer forskning behövs om i vilken utsträckning armslängdsavstånd finns på regional och kommunal nivå. Att det inte har samma juridiska skydd som på statlig nivå vet vi redan.
  • Behövs tre nivåer?
  • Hur ska kultur för barn och unga finansieras när finansieringen kräver en stor publik. Verksamheter för barn och unga fungerar ofta bättre med få deltagare.
  • Resurser till genomförandet av samverkansmodellen? Utan att ta av medel anslagna till kulturplanens förverkligande.
  • Hur gör kompetensorganisationer sig gällande i jämförelse med producerande institutioner? Exempel: Film i Öst (resurscentrum) jmfr Östgötateatern
  • Det finns en risk att kvantitet prioriteras på kvalitetens bekostnad.
  • En regionalisering riskerar att föra bort fokus från verksamheter som överskrider regiongränserna.
  • Konstpolitken på lokal nivå behöver studeras ytterligare.
  • Många politiker har upplevt att de har blivit mer insatta under processens gång.
  • Det finns behov av kartläggning och analys av ”spontanuppstådd” kultur.
  • Modellen rymmer möjligheter till kulturell variation och egna lösningar men kan också innebära utarmning vilket står i kontrast till kulturpolitikens innebörd om kultur till alla. Viktigt att följa utvecklingen.
  • Att följa på lång sikt: Hur har frilansprojekten påverkats rent geografiskt av att besluten fattas regionalt?
  • Hur göra processen ännu mer öppen – lättillgänglig, möjlig att påverka för medborgare?
  • En viktig fråga är hur man skapar dialog mellan kommunen och de som är aktiva i spontankultur.
  • Betonas för mycket kulturen som ett verktyg för tillväxt? Hälsa, skolan, pedagogiken osv?
  • Vart tog konstbildningsfrågan vägen?
  • Är kulturen en klassfråga?
  • Hur kan skolorna få pengar att köpa scenkonst osv?
  • Hur hittar kulturskaparna skolorna för att erbjuda konst?
  • Är kultursamverkansmodellen verkligen en regionalisering av kulturpolitiken?
  • Proffs måste få vara proffs. Amatörer och proffs ska samverka.
  • Undersök vad Crowd Culture kan göra för delaktigheten!
  • Genus och mångfaldsperspektiv måste uppmärksammas i forskning och utvärderingar!
  • Har Sverige tillräckligt många och starka kulturpolitiker och tjänstemän?
  • Finns det en generell risk för polarisering/konflikt medborgare (kulturpolitik) vs kulturverksamma (konstnärspolitik)?

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas