Jag fick tipset att kolla vad Annie Lööf sa när hon mottog Innovationsplan Sverige – och jag måste hålla med om att vi tänker rätt lika:
För mig börjar allt hos den enskilde människan. Därför vill jag att den nationella innovationsstrategin ska ta sin utgångspunkt i människor som kan. Som kan själva och som kan tillsammans. Människor som gör, som skapar, som tänker nytt, som ser saker och ting lite annorlunda. Som ser sådant vi andra inte ser.
Vi behöver med andra ord ta utgångspunkt i en bredare syn på innovation. Vi behöver en syn på innovation, som involverar, inkluderar och berör många människor. Detta synsätt utmanar oss. Bland annat att inte begränsa vårt sätt att betrakta innovation som bara sådant som rör forskning, ny teknik eller tillverkningsindustri. Inte därför att det inte är viktigt, men för att vi genom en sådan gränssättande syn skapar hinder för innovation, exempelvis genom att förstärka traditionella könsmönster eller utesluta vissa typer av innovation.
Idag talar man allt mer om att innovation skapar värden för kunden eller användaren. Innovation kan vara nya kombinationer av varor och tjänster på den globala telekommarknaden eller nya smarta transportlösningar. Det kan också vara nya sätt att utforma vårdtjänster för äldre, eller rådgivning från socialtjänsten via nätet. Det kan också vara nya sätt att nyttja urgamla, naturgivna förutsättningar som exempelvis att börja kyla energislukande dataservrar på breddgrader med kallt klimat.
Vi har därför allt att vinna på att ta tillvara allas kreativitet och förmåga och inte begränsa synen på innovation.
Hade det bara funnits också ett exempel från den kulturella sfären, hade det kunnat vara mitt eget uttalande. Jag håller faktiskt med om rubbet – och ser fram emot att följa regeringens innovationsstrategi.
Det hör nämligen inte till vanligheterna att människan utgör en utgångspunkt, varken i innovationspolitiken eller i innovationsforskningen. När jag frågar mina kollegor, konstaterar de att människan är mer eller mindre bortglömd i stora delar av innovationsforskningen, likaså. Med vissa lysande undantag, förstås, som jag ska berätta mer om i Göteborg i morgon samt i min krönika i Dagens Industri på torsdag.
Om Annie kan bidra till ett större utrymme för alla människor och en innovationsstrategi som utgår från människan är mycket vunnet. Själv har jag en rätt begränsad uppfattning om henne, men jag kan konstatera att hon är väldigt populär bland mina studenter. En av mina duktiga tjejer utbrast härom dagen i en veritabel lovsång till henne, och sådant är ju alltid kul. Vi behöver mer tilltro till våra politiker!
Låt oss därför hoppas på lite ”annivation”; en innovationsstrategi med utgångspunkt i och utrymme för alla människor.