I den lilla kommunen Eid på norska västkusten höjer sig ett operahus plötsligt, just där bergen börjar sin klättring upp från fjorden. Där finns Opera Nordfjord, ett initiativ som så många andra började med två eldsjälar, men involverade hela samhället att tro på opera. Jag var där häromveckan.
Resultatet är ett kulturhus som invigdes 2009, där även utbildningar (flera med kulturinslag) och en biograf också huserar, men ett hus vars stora salong är optimerad för opera och där åtminstone en operaföreställning äger rum varje år under drygt två veckor. I år är det Trollflöjten som framförs i norsk översättning. Många deltar på olika sätt, i allt från kören till serveringen, men huvudensemblen består av professionella.
Operahuset Nordfjord beskriver sig som det enda operahuset i Norge utanför Bjørvika i Oslo — men det verkar vara en sanning med modifikation eftersom operahuset just är så mycket annat. På flera sätt handlar det om — om jag ska prata ekonomspråk — positionering eller branding. Inte fel med det. Liksom i Sverige har otaliga kulturhus byggts och detta blir ett sätt att framstå som unik och bli mer speciell, både gentemot omvärlden och det egna samhället.
Jag var där för att inleda VAKN-konferensen. Kulturnæringane er i vinden, sades det, så mycket var sig likt, men jag kunde ta del av både ny, mycket intressant forskning och nya exempel. Det blir läge att återkomma till detta framåt.
En skillnad finns förstås: ingen höjde något varningsflagg för ekonomisk kris. I stället möttes jag av förstasidan på tidningen VG om rekordpriser på bostäder som bara fortsätter att stiga.
